4
Sitter i ett väntrum på Psyk, men kommer inte in; jag har varit på permission i två timmar och när jag skulle tillbaks till avdelningen, hade jag inte bara glömt min plånbok utan även mitt personnummer; det kan bli så ibland när de psykotiska inslagen i hjärnan tar över.
Eftersom ingen personal är på plats just nu, som känner igen mig, får jag vänta i en halvtimme, tills det dyker upp någon som gör det; efter det får jag tala med en läkare. Han säger att han är oroad för mig och undrar om jag mår bra. Jag svarar:
- Jag mår utmärkt och det är av just den anledningen, som jag glömt bort de här sakerna.
- Vad menar du med det?
- Jo, det är helt enkelt så, att just bortglömmandet, av just de här sakerna, är en del av min personliga frigörelse, eftersom ihågkommandet av personnummer och liknande, är så långt ifrån vad vi kan se som naturligt känsloliv, som det kan bli.
- Jag tycker inte du ska hålla på att försöka läka dig själv på det här viset. Vi, som jobbar här på din avdelning, är ju här för att hjälpa dig. Är det någonting du behöver prata om, kan du ju göra det här och nu.
- Ja, jag kan börja prata om dagis. Hur jag äcklades varje gång de andra barnen ropade ”färdig!” när de skitit eller hur jag föredrog rispuddingen före vinbärspajen.
- Ja, det kan vi ju prata om, men jag förstår inte vad du vill, att jag ska säg om det? Ibland tror jag bara att du gör dig till, bara för att provocera och det är väldigt, väldigt omoget.
- Jag kom ihåg när jag såg på Gomorron Sverige 1986, hur Palme dog, ska vi prata om det?
- Nej, det tycker jag inte! Urban, inte för att vara elak, men jag vill bara påminna dig om, att du sitter inspärrad på den här avdelningen, för att du tagit en annan människas liv och vi gör allt vad vi kan, för att du ska rehabiliteras, från eventuella våldstendenser. Jag har inte velat ta upp det här innan, men det har kommit brev hit till oss, från ditt brottsoffers släktingar och de har sagt, att de tänker ha ihjäl dig, när du kommer ut härifrån.
- Då får de väl göra det då. Mitt tidigare liv, som jag hade när jag hade kontakt med öppenvården, var ju ett helvete redan då, så jag ser ingen skillnad, på om jag då blir jagad till livet av någon jävla idiot, för det är trots allt som Strindberg en gång sade: ”Civilisationen har förbjudit den öppna striden”, så det är körd för mig hur man än vänder och vrider på sig.
- Ja, säger du så förstår jag faktiskt inte hur jag ska hjälpa dig. Överhuvudtaget.
- Jag vill inte ha er jävla hjälp. Jag vet vad det innebär. Nya åtgärder, nya förtryck, nya processer. Jag är trött på er skit.
- Jag kan förstå att du känner så.
- Så in i helvete att du kan! Du har aldrig levt så här jävligt i hela ditt liv.
- Jag har också haft mina problem. Det har alla människor. Jag gick t.ex. igenom en skilsmässa för några år sedan. Det var inte alls roligt. Det är lätt, att tro just det, att det bara en själv som känner, att man går runt och mår dåligt.
- Du fattar ju för helvete ingenting! Är du helt väck? Hur fan kan en människa som du, ha det jobb du har?
- Här har vi ju åter igen de våldstendenser vi prata om. De måste vi ta tag i!
- Ska inte jag komma ut snart? Mitt fängelsestraff var väl sex år?
- Jo, men nu var det ju inte fängelse du fick, utan rättsykiatrisk vård. Och det innebär att du ska hållas kvar så länge, som vi kan se att du är kvar i samma psykostillstånd och vi upplever faktiskt inte att du blivit friskare genom åren, Urban. Snarare tvärtom.
- Det kan ju bero på dig, som är min läkare.
- Jag kan förstå, att du känner dig så, Urban. Men jag kan lova dig, att i här på avdelningen, gör allt vad vi kan, för att göra dig friskare.
- Varför avslutar du alla meningar med att säga: ”Urban”? Är det någon form maktstrategi från din sida?
- Nej, jag säger Urban, därför att det är ditt namn. Vill du att jag inte ska göra det, kan jag sluta här och nu, om du vill.
- Det är väl mer det, att jag inte förstår, varför du och jag pratar överhuvudtaget.
- Vi pratar, därför att jag är din läkare, förstår du inte det?
- Nej.
- Men vad ska du göra där ute, när du kommer ut, Urban? Kommer du få ett arbete? Hur ska du kunna bemöta olika trakasserier, från de människor jag talade om nyss? Det är den typen av saker, du borde tänka på just nu.
- Jag låter hellre bli.
- Men varför det?
- Därför att det går åt helvete för mig, hur jag än gör. Hela min livshistoria bevisar just det faktumet.
- Men om man ska vara ärlig: Vill du inte vara lite grann ett offer? Tycker du inte lite grann, om att gotta dig i ditt eget elände?
- Nej, så är det inte. Inte alls faktiskt.
- Nähä? Nej, nej… Jag jag måste säg, att jag att jag allt svårare att förstå mig på dig.
- Ja, det är ju ditt problem.
- Ja, om det bara vore så enkelt, men du måste ju förstå, att du också har ett ansvar för ditt liv. Du lever i en institution, som betalas av svenska skattebetalare, de vill…
- Jag vet vad de vill: Hängningar, halshuggningar, garroteringsstolar.
- Men Urban, så är det inte!
- Nej, jag hade hoppats på att det inte skulle vara så, men jag ser inga som helst tecken på motsatsen; tyvärr alltså.
- Du måste tänka konstruktivt. Tänk framåt!
- Det enda jag bryr mig om just nu det är min roman, det är det enda jag bryr om just nu. Sedan om den blir utgiven eller inte, det skiter jag i.
- Ja, jag antar att du går runt med den där konstnärsdrömmen, att någon, efter din död, ska rota i dina byrålådor och sedan hitta dina anteckningar och ”Wholaaa”, så är du kändast i världen, men oftast går det inte till så.
- Ja, jag vet jag; ingen minns ”Romanen om rosen” idag, fastän det var den mest spridda boken i Europa, under hela Medeltiden. Ja, efter Bibeln då.
- Har du själv läst den boken?
- Nej, men till skillnad från dig, så vet jag åtminstone vad det är.
- Du kan inte hålla på så här längre, Urban.
- På tal om det, så har jag kollat upp saker om dig och…
- Det ska du ge fan i!
- Jo, men jag måste säg det är ganska roligt. Så som du moraliserade över mig för några dagar sedan. Så till den grad, att du låste fast mig i en spännbänk.
- Det där var bara nödvändigt för att få dig frisk.
- Heil Hitler.
- Så talar inte du till mig.
- Ja, det är mycket man förväntas respektera, som man själv aldrig ska ha möjlighet till att leva ut.
- Sånt är livet.
- Jamen, det är också fullkomligt reaktionärt.
- Det där ordet , kan du hålla för dig själv. Du är här under psykiatrisk behandling och vi sitter inte på något jävla politiskt möte.
- Jaså?
- Ja. Och du får ursäkta, att jag svor här, men jag börjar bli förbannat trött på dig.
- Jag bryr mig inte om, ifall du svär eller inte, desto värre tycker jag att du är, att du är en så fullkomligt dålig psykiatriker.
- Du måste lära dig tänka dig för hur du pratar. Vi kan inte ha det såhär längre.
- Att tala med dig är som att prata med en människa som spyr; samma innehåll, samma tonläge och allting.
- Nu får du lägga av!
- Släpp ut mig härifrån då!
- Men har du svårt att fatta? Du är inte frisk och dessutom finns det människor som vill dig illa.
- Låt dem göra mig illa då. Det kan ju trots allt inte bli mycket värre än vad det redan är.
- Nu är du barnslig.
- Det kanske jag är och det har jag all rätt att vara.
- Inte så länge jag bestämmer.
- Det vore bättre om du lät bli.
- Håll tyst!
- Ja, för all del.
- Vad är det du är ute efter?
- Antagligen makt. Inte makt över andra människor, utan snarare makt över mitt eget liv.
- Har du inte det då?
- Har jag? Jag kan ju inte ens gå ut på gatan när du vill.
- Du måste väl ändå förstå, att du inte hela tiden kan göra som du vill?
- Nähä? Jag vet ju inte vad du går runt och tänker på.
- Vad menar du?
- Äh, glöm det.
- Jo, men fram med det nu; sitt inte där och mumla för dig själv.
- Ja, då får du ju lova, att du inte blir arg.
- Det har jag redan blivit. Fram med det nu!
- Nej, jag kan ju inte gärna göra dig ledsen.
- Nu får du fan berätta vad det är det du tänkte säg!
- Även om det innebär, att jag har märkt, att du under hela mötet, har suttit och tittat på min penis?
- Vad i helvete är det, du sitter och säger?
- Ja, jag ju ha sett fel; har jag det? Ja, då får jag helt enkelt be om ursäkt.
- Din lille jävla skit. Om du överhuvudtaget skulle antyda en sådan där grej igen, då ska jag fan skära kuken av dig.
- Isåfall hade du ju också blivit av med ditt jobb och du skulle fortsätta dina bana, på samma bana som jag; men det är kanske det du vill?
- Jag har aldrig tidigare varit med om någon vidrigare människa än dig.
- Jo men, det har du. De har däremot inte varit lika ärliga som jag.
- Hade jag inte haft det här jobbet som du har och du inte hade varit min patient, då hade du fått så jävla mycket stryk. Så du inte hade stått på benen; det ska du ha jävligt klart för dig!
- Nämen, det här blir ju bara bättre och bättre. Direkta våldshot! Det är ju bara synd, att jag inte har en bandspelare med mig, så hela världen hade vetat vilket jävla svin du, i själva verket är.
- Ja, det låter ju bra att höra, från munnen av en mördare!
- Du är inte bara dålig som psykiatriker, du är också dålig som despot. En sann despot, måste alltid veta, att om man ska förtrycka andra människor, måste man också lära sig, att på ett eller annat sätt, underkasta sig själv. Att förnedra sig själv, är A och O, för att kunna förnedra andra.
- Äh!
- Håller du inte med om det? Du som är psykiatriker och allt?
- Jo, det kanske jag gör men…
- Men vadå?
- Men jag är ju inte ute efter att förnedra dig. Jag är ju här för att hjälpa dig.
- Jag har lite svårt att ta den biten på allvar, efter att du sagt att du velat skära av min kuk?
- Men det där menade jag ju egentligen inte. Du måste ju förstå, att även vi psykiatriker är människor.
- Jo, men om jag ska vara fullt ärlig, är jag dock ganska övertygad, om att schimpanser och babianer, i lika hög grad, hade kunnat utföra erat arbete.
- Sluta nu. Det här är inte roligt längre.
- Vi kan prata om vad som helst om du vill. Men vad innebär det att prata, mer än att visa sig själv bättre än andra människor?
- Jag vill att du tänker dig själv, om tio år och ser på, hur du kommer att se på det liv det lever nu. Och tänka dig, att du sammanlagt har lagt tjugo år av tiden, på sådant här tjafs. Du har redan lagt tio år; det är illa nog.
- Finns inte så många andra sätt att leva på, när man hela tiden tvingas prata med dig.
- Men vi vill ju hjälpa dig att komma ut härifrån. Att få dig att bli social igen, få ett jobb, börja en utbildning, vadsomhelst istället för det här jävla tjafset.
- Hjälper ni mig med det då?
- Men du måste ju själv kunna ta tag i ditt liv. Sluta tro att alla andra människor ska styra upp saker och ting åt en.
- Nej, det har de ju inte gjort. Snarare tvärtom.
- Vad är det du förväntar dig av livet egentligen? Jag måste säg, att jag har väldigt svårt att förstå det.
- Jag förväntar mig säkert det samma, som du förväntar dig; en fru och en älskarinna, samt en son som är fast i ett amfetaminmissbruk.
- Om du vill, kan jag avsluta allting här och nu! Du åker ut härifrån, utan lägenhet eller ersättning eller någonting.
- Ja, det skulle du kunna göra, men du skulle ändå inte göra det, för då skulle du bli av med ditt jobb, eftersom du då begått ett grovt tjänstefel.
- Alltså, kom inte här och tro, att du kan lära mig mitt jobb; det ska du ha jävligt klart för dig!
- Någon måste ju lära dig det, eftersom du gång på gång, visar tecken på att du inte klarar av det själv.
- Sluta nu! Omedelbart!
- Ja, jag vet ju som sagt inte vad du vill att vi ska prata om. Jag har ju undrat över det i snart tio år nu.
- Du tror du är så jävla tuff. Jo men, du är väl en jävla tuffing. Huggit ihjäl en stackars gammal människa, som inte kan försvara sig!
- Tack för att du i detta påstående, visat upp precis vad jag menar.
- Ja, jag kanske också skulle hugga ihjäl någon. Jag kanske skulle hugga ihjäl din gamla mamma.
- Jag tror du är alldeles för kåt på henne, för att göra det.
- Det är här är ju alldeles förträffligt! Sexskämt om din egen mamma! Ja, det här kommer säkert att gå jättebra det här, när du kommer ut härifrån.
- Ja, jag har ju en sådan bra vägledning.
- Kan du förstå att andra människor retar upp sig på dig? Kan du ens tänka dig in i det?
- Ja, det kan jag väl göra. Jag kan även tänka mig in hur det är att vara en öronmanet. Ingenting av det känns dock särkilt konstruktivt att sysselsätta sig med.
- Du är barnslig.
- Det kanske jag är, eller också är jag bara mänsklig.
Efter det avslutar min läkare mötet.
5
I förra veckan på min förra permission, fick jag en obehaglig upplevelse: jag märkte att jag blivit iakttagen. Jag hade veckan innan gått in på en närbutik och köpt mat. Jag hade då ställt mig fem minuter, framför folkölen som stod placerade på hög, men sedan ändrat mig. När jag väl stod framför kassan, harklade sig kassörskan, men jag visste inte vad hon harklade sig för. Veckan efter såg jag hur det var: de hade satt upp övervakningskameror i butiken; tanten visste att jag hade tänkt att köpa öl. För en paranoiker som jag, är detta är fruktansvärt irriterande.
Tidens anda är att åter igen förakta det som vi ser som naturligt och att det är bara genom ett organiserat samhälle, som det kan uppstå någon form av fred. De få snedsteg som sker, där mitt dödande ingår, beror på stenåldersmänniskan, som alla bor i oss, som agerar instinktivt på skräck och panik av allt vi möter, för de gjorde alla människor på Stenåldern. Och det bara vårt primitiva förhållningssätt till samhället som är problemet, för vi lever alla i Edens lustgård. Den åsikten har inte mainstream i den intellektuella världen sedan 1600talet.
Men om det nu var som Hobbes sade, att om människans grunddrift till större delen innebar allas krig mot alla, borde då inte stark förtryckande hand elda på den kraften ännu mer? Borde civilisationens sista tillstånd bli fullständigt ociviliserad? De människor som företräder dessa åsikter, har aldrig tänkt igenom dessa saker och de är dessutom fullkomligt omöjliga att prata med.
Nej, jag får inga brev från kvinnor som vill gifta sig med mig. Jag antar att snubbar som Breivik är mer bortskämda med den biten. Däremot fylls min inbox på emailen med brev från prostituerade som skriver massutskick till mig; jag svarar naturligtvis inte, för jag är ju emot prostitution. De skriver att de heter Juliana, eller något liknande och har sett min profilbild och vill träffa mig. Vissa påstår t.o.m. att de bor granne med mig. Det gör mitt sinnestillstånd ännu värre, än vad det redan är.
Jag tänker på en stad i en helt annan ort. Jag tänker på en krökt asfaltsväg, höghus runt omkring, ekar och buskar, en elcentral med stora ledningar som hänger i luften. En jourbutik, som funnits sedan 1960talet, men som håller på att läggas ner. En busskur och skator, som flyger i luften. Jag harklar till och stirrar ut i korridoren: Dessa vita väggar, i dessa långa korridorer jag gått nu i tio år. Dessa ljusbruna trästolar. Dessa tankar.
Jag säger detta till min läkare och han förstår ingenting. Rousseau hade en utläggning om att vältaligheten, var en del av det mänskliga högmodet; min läkare är inte speciellt vältalig, men han är otroligt högmodigt, men hans makt över mig beror på att jag sitter inlåst på hans avdelning.
Att Hegel ansåg att historien slutade i Preussen 1830, hade säker en stor betydelse för hans tänkande; jag försöker mig att tänka, att historien slutar i Varberg 2016 och ser mig runt och tänker att: ”Ja, det gör den, eftersom här är den en del i dess undergång.” Jag försöker utifrån detta tänka något stort, men tankarna går bara runt, runt, i ett enda virrvarr.
De gånger jag verkligen går in för att tänka att vi lever i en stor omvälvande tid, grips jag av storhetsvansinne och alla stirrar på mig, skrattar och undrar vad jag är för jävla idiot. De gånger jag ser på min samtid och verkligen uppfattar den som meningslös, grips jag av en bitterhet och lyckats inte åstadkomma någonting. Tiden vi lever i, är så meningslös, att inte ens meningslösheten går att göra någonting av. Den är bara fullkomligt meningslös.
All litteratur från 1800talet och början av 1900talet: Dostojevskij (för att åter igen bli lite tjatig), Kafka, Camus, Gorkij, Balzac, Stendhal, Celine, Gogol, för att ta några få exempel. Alla dessa människor hade helt olika åsikter, men vad som faktiskt kännetecknar dem, är en absolut ärlighet, av vad de såg och vad de beskrev; den enda författaren jag fullt ut, kan stå för den totala ärligheten efter 1950 är Thomas Bernhard.
Och hans sista bok skrevs 1986. Inte ens jag är så ärlig, som jag vill verka; för ärlighet är, vad än folk säger, jävligt jobbigt. Du står där med byxorna nere och säger: ”Det här är jag och det här är världen.” Det innebär också att du totalt rannsakar dig själv tills det inte finns någonting kvar; Nietzsches Turinhäst, är ju det skräckexempel, som alla författare idag fasar för. Ändå tror jag att den totala nakenhet behövs i ett samhälle.
Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, jag syftar på min tidigare åsikt kring Hobbes idéer: jag har inte läst Hobbes; det är viktigt att säga detta innan någon frågar mig om det. Det enda jag läst, är så saker som andra skrivit om Hobbes, men jag har ju som sagt, aldrig gått till källan. Jag började läsa ”The Levitian” som pdf-fil, men lade snabbt ner, för jag tyckte det var så tråkigt.
På 1970talet var det på modet, att visa upp samhällsproblem i konst, TVserier, filmer o.s.v. När 70talet senare gick över till 80tal, blev detta då helt plötsligt omodernt och istället skulle man syssla med det individuella och det personliga; detta har bidragit till en historisk bild idag, att 70talet var en tid av misär och 80talet var allting hur bra som helst, eftersom inga samhällsproblem, då visades upp.
Den senaste trenden, är att man stöter på reaktionära människor, som mycket väl kunnat ha spottat på all socialrealism på 70talet, som nu använder den för att trycka ner människor, i just min generation. Som i detta fallet på Konsum:
- Hej, Urban. Är det du som står här. Hur är det?
- Jo, det är väl sådär. Jag…
- Du jobbar och sliter?
- Nej, jag sitter in på rättspsyk.
- Ja, det gör du ja. Ja, det är ju bra, att man vet vad ens skattepengar går till i varje fall.
- Jo, men jag har ju också haft det lite jävligt. Jag…
- Vad har ni ungdomar egentligen att klaga över? Ni lever i den bästa i all världar. Ni har mat för dagen, inga sjukdomar eller någonting.
- Ja, jag lider ju av diagnosen schizofreni.
- Håpp! Jag måste nog gå vidare.
Innan han går säger jag till honom, att ja, du får väl helt enkelt begå ett hederrelaterad mot emot mig. Han vänder sig om och frågar: ”Vad menar du med det?”Jag svarar: ”Det får du tänka ut själv. Han visslar, går vidare och cirka tjugo meter ifrån mig, hör jag honom säga: ”Fan!” Jag antar att han därigenom detta utspel, tills slut insåg hela sin bristfälliga tankeförmåga och att det var jag, som satte bollen i rullningen, för det tänkande. Jag kan så här i efterhand framhäva min egen storhet i det hela, även om hans vidriga beteende, också gjorde resten av denna dag, till ett smått helvete. Men det kanske mödan var värd, för att sanningen skulle komma fram? Vad vet jag.
1830 ansåg Hegel att det preussiska väldet, som han då levde i, hade nått historiens slut år 1830 och att man därifrån, bara kunde förvalta det som historien gett oss. Idag skrattar vi åt det påståendet, men om du slår på vilket historieprogram som helst, är det just det påståendet som förs fram, fast utifrån vår egen tid.
Jag tänker på detta, när jag ser en popartist i ett släktprogram i TV, som efter att ha fått reda på sin släkts historia sedan 1500talet, stänger av sin ihpone, sätter sig i en eka och ror ut och säger till TVtittarna: ”Ja, man har ju svårt att tänka sig, hur svårt det var förr och hur jävligt de hade det. Det är ju nästan lite tråkigt, att vi har fått det så bra, att vi glömt bort, hur svårt de gamla haft det.”
Och jag sätter mig ner och läser ”Karstusianklostret i Parma” av Stendhal och läser om huraristokratin i Italien i början av 1800talet, på sina fester och tillställningar läste upp dåliga kåserier, som underhållning för varandra och när jag läser hur de skrattar åt dessa kåserier, så kommer jag på mig själv, hur jag spelat upp dåliga låtar på fester och länkat dåliga låtar på Facebook och tänker att absolut ingenting har förändrats alls. Allting går bara runt, runt hela tiden.
Sitter och fyller i ett formulär, om en utvärdering om psykiatrin. Jag kryssar lägsta betyg på allting. Bryr mig inte om att skriva varför, utan lägger bara formuläret på bordet och pustar ut. Vrider mig sedan i sängen ett tag; börjar sedan dunka huvudet hårt mot huvudkudden, slår mig själv i ansiktet och river sönder formuläret.
Sitter och tittar på almanackan: 14:e augusti. Jag borde vara tacksam för att det är sommar, men det enda jag bryr mig om, är att det är fyra dagar tills pengarna kommer in på kontot. Jag borde komma på andra saker i livet, än att vänta på pengarna, men det är svårt.
Jag läser i tidningarna om terrordåd, om Donald Trump och hur syriska medborgare kan börja röka igen, i de områden där rebellerna har jag bort IS. Jag börjar sedan tänka på Non smoking generation-rörelsen på 1980talet och tänder sedan en cigarett.
Jag pratar om filmen ”Wall street” med en tjackpundare; han frågar mig om jag är en jävla moderat. Jag säger att jag tittar på den av ironiska skäl. Han fattar inte vad jag menar, så efter ett långt mungnäbb, börjar vi slåss.
När jag kommer tillbaka till avdelningen, helt nerblodad, blir jag åter igen intagen i en isoleringscell, eftersom jag anses vara en fara för mig själv. Jag kommer senare att bli intagen på missbruksenheten, p.g.a. mitt våldsbeteende.
Jag sitter och tittar på ett kriminaldrama på TV 4. Efter att mordgåtan har avslutats, blir den yngre kollegan (som är man), tillsammans med den äldre kollegan (som är kvinna). Jag hade räknat med, under hela seriens gång, men hade även räknat mig med att detta slut skulle ge upphov till masturbation, men min penis är fortfarande slak. Tar sedan upp denna sak för min läkare, som enbart säger att han ser allvarligt på det här och bestämmer sig för att höja min medicindos.
Alla i min omgivning säger åt mig att skärpa till och inte ligga samhället till last. Jag försöker tala om för dem, att det inte är möjligt p.g.a. mina syndrom, men de blir bara ännu mer rabiata när jag säger så. Så då försöker jag mig på, att simulera fysiska anfall, som att vika mig ihop och hosta eller vika mig ner på marken och låtsas att jag har hjärtproblem, men de genomskådar detta direkt och skrattar bara åt mig. Så jag försöker mig på, att vara hurtig på alla sätt och märker inte hur jag verkligen, p.g.a. min överansträngning skaffar mig verkliga sjukdomar och då säger de åt mig, att jag får skylla mig själv, att jag borde förstå själv att så kan man inte hålla på sådär. Sen säger de åt mig, att om jag satt mig i den situationen, då får jag minsann också lära mig, att styra upp de här problemen själv, för tror jag att det är någon annan som ska lösa problemen för mig? Så jag går där och försöker vara hurtig och mår bara sämre, sämre och sämre för var dag som går.
Jag har permission och har åkt ut på landet och badar i en insjö. En äldre man kommer ner, med en temperaturmätare. Han säger att man mätt vattnet i den sjön i fyrtio år. Han säger också, att det inte finns någonstans i världen, som det är så bra att bada som i den här sjön. När han frågar mig vad jag håller på med, om jag har något jobb eller så, svarar jag att jag sitter inne på rättspsyk, eftersom jag har haft ihjäl en annan människa. Mannen tittar då lite förskräckt omkring sig och går då, helt plötsligt därifrån.
6
Så här står det i en utredning av Karolinska universitetet, om rättspsykiatrins historia under de senaste 3000 åren:
” Inget nytt under solen
samma temata
samma konflikter
samma argumentation
och pendeln svänger och vi med den
Fisken förstår inte att uppskatta det omgivande vattnets betydelse.”
De som jobbar med dessa frågor, säger det alltså rent ut själva: ”Vi förstår inte vad det är vi jobbar med”. Vad man dock kan säga till deras fördel, är att de åtminstone är betydligt mer ärliga än den vanliga psykiatrin, de skulle aldrig påstå en sådan sak, även om mycket tyder på det, men det är väl helt enkelt som så, att rättspsykiatrin helt enkelt inte kan hålla in på en sådan reflektion, helt enkelt därför att man har som uppgift att sänka brottsstatistiken; den vanliga psykiatrin kan däremot hela tiden komma med nya behandlingsformer, som i vissa fall är en återgång till de gamla (som KBT) och hela tiden hävda att den nyaste formen är den bästa. Det ger åtminstone en fjäder i hatten, på den ledande forskare, som puttat ner den gamle från tronen och det ser alltid bra ut med lite förändring.
Nej, nu lät jag löjlig igen. Det lätt hänt, när man utifrån sin bitterhet, ska försöka sig på att försöka säga någonting positivt; jag kan helt enkelt inte det, för allting som har med denna världen är ingenting annat än elände.
Hade jag levt 1950, med det här besvären som jag har och inte minst det brott jag begått, hade jag troligtvis blivit tvångslobotomerad, men ja, vad är det för jävla tröst? Saker och ting är ju i vilket fall eländigt, hur man än ser det. Att vara tacksam för att inte vara utsatt för ett förtryck, är ju trots allt, ett ganska bra redskap, att trycka ner andra människor i halsen, för att skapa nya förtryck.
Vad man dock kan säga är dock detta: 1940talets och 50talets tvångslobotomeringar blev en skandal, de problem som psykpatienter fick när den socialdemokratriska regeringen bestämde, att man skulle utskriva alla psykpatienter, oavsett sjukdomsbild, blev också en skandal. Den utförsäkringsprocess, som den borgerliga regeringen gjorde 2006 och åren där fram blev dock ingen skandal. Ändå kan man se en ganska tydlig koppling till självmord och hemlöshet efter den politiken. Det beror i första hand på två orsaker: 1. Vi skiter idag fullständigt i hur psykiskt sjuka och 2. Till skillnad från de förra fallen var den politiken, åtminstone på kort sikt, lönsam för samhället, helt enkelt därför att man satt dem i olika arbetsmarknadsåtgärder, som gynnade näringslivet.
Lägg också märke till att dessa två historiska fenomen skedde samtidigt: Att media, vid de åren efter 2000talets sekelskifte, konstant visade psykpatienter som samhällsparasiter hade också en stark inverkan varför den borgerliga regeringen just valde, att just ge sig på den gruppen: Vem bryr sig om en grupp blindgalna psykopater, totalutnyttjas av samhället, när det enda de tycks göra är att mörda och våldta? Så var den allmänna synen i samhället just då, direkt uppbackad av massmedia. Och folk i allmänhet tror på vad pressen talar om för dem.
Men jag antar att jag inte helt och hållet, bör tala högt om vad jag tycker och tänker. Tiden vi lever i kräver ju trots allt inte det; inte bara religiösa fanatiker är idag beredda på att lägga ens huvud på fat, för att man är man är allt för frispråkig, nej, de människor som vill ta ens liv är fler än man tror. De hittar alltid en ursäkt, för att man ska dö, när det i själva verket, enbart handlar om att ens ord, står i kontrast med deras egna intressen.
Det man i varje fall får hålla sig till, är sanningen. För om man inte gör det blir det problem. Då startas en inkvisitionspatrull och gör allt vad de kan för att ens huvud ska rulla; jag vet, för jag har ju trots allt redan var med om en inkvisition och då var mitt enda brott, att jag var sjuk. Men ja, kanske råkade jag säg saker under den perioden, som förvärrade min situation, men jag får väl helt enkelt bara slänga mig med det slitna begreppet: Jag är väl inte mer än en människa; även om Dr. Moniz, lobotomins grundare, mer menade att vi schizofrena liknade schimpanser.
I varje fall kan man i alla fall säg såhär: Runt 1998-2000 började en idé komma fram inom psykiatrin, att psykisk sjukdom inte alls berodde på några yttre faktorer, som kunde kopplas till samhället överhuvudtaget. Det berodde på en skada som barnet fick vid födseln. Arv och miljö kunde därefter helt sorteras bort. Sedan visade sig att detta inte stämde, att psykisk sjukdom visst hade att göra med hur omgivningen för ett barn såg ut, men samhället hade redan sagt sitt: Vi har inget som helst ansvar för dessa individers sjukdomstillstånd. Och i det läget kunde samhället göra vad de ville med dessa individer.
Ända sedan tisdagen i förra veckan har det kliat lite på ena sidan pungen. Jag är rädd att jag kan ha fått testikelcancer. Jag har inte vågat ta upp detta för min läkare. Jag antar att även du som läser detta, tycker det är irriterande att höra på. Jag antar också att du tycker det är väldigt jobbigt att höra om mitt första minne, när jag fick min första erektion. Den typen av detaljer kunde Rousseau gotta sig i, i sina bekännelser, men idag fnyser vi åt sådant, även inom den intellektuella världen. ”Sånt ska vi inte tala om”, säger de alla. Ja, just det, och i med den meningen så slutar demokratin.
7
Men jag rymmer ju från ämnet; det är ju ett brott jag gjort och det är ju det som jag ska berätta. För det är ju trots allt som så: en samhällelig angelägenhet, blir ju alltid mycket mer intressant om någon individ, har dött för den.
Varje gång jag är i ett socialt sammanhang och berättar om det här, blir folk antingen förbannade, börjar retas med mig, ska ge mig en andlig tröst i en församling, blir oroliga eller går iväg eller så säger de bara rent ut: ”Hade jag gjort en sådant sak, hade jag inte talat om det för någon”. Ja, men nu är ju inte jag en människa, som kan hålla tyst om sådant här, så min berättelse måste komma fram.
Nå, vårt konsumtionssamhälle kräver billiga varor. Billiga varor kräver billig arbetskraft. Är arbetskraften dessutom gratis är det ett ännu större plus i kanten; så tänkte ”Sekunden”, när jag började att jobba för dem och så tänkte även det sängvaruhus, som jag sedan började jobba för. Jag var desperat; Försäkringskassan skrek att fick jag ingen lönebidragstjänst snart, så utförsäkrar de mig. Och jag ville inte gå på socialbidrag, för det var i mina ögon förnedrande.
Så någonstans hörde jag då, en liten fågel, låt säg en björkrast, som visslade i örat på mig: ”Sök jobb på Jysk”. Ja, nu var ju referensen med björktrast dum och fånig och även jag var dum, som inte insåg att ett sängvaruhus, av det slaget, inte tar emot någon på lönebidragstjänst; de flesta som jobbar i sådana här butiker, av storskaligt slag, är timanställda. Ganska få människor alls är fast anställda. En lönebidragstjänst på ett sådant ställe där man arbetar 50-75% är helt otänkbar, eftersom det är helt olönsamt. Men jag var som sagt desperat, så jag ramlade rakt ner i lejonets gap.
”Det är ju det som är bra med stora butikskedjor”, sade dock sängvaruhusets butikschef, ”för då kan man alltid hitta fler anställda.” Arbetsterapeuten nickade med och sade att det här skulle gå jättebra. Speciellt många anställda, var det dock inte på detta ställe; vi var på sin höjd sex stycken som jobbade i butiken, allt som allt. Jo, vi var sju stycken från början; en tjej som var med från början, fick dock sparken för att hon hade haft en misslyckad abort. Så då var vi sex stycken på stället. Fast vi var ju inte alla i butiken samtidigt, men det antar jag att ni förstår själva.
Min chef hade dock barmhärtigheten nog att ge mig en lapp med texten ”praktikant” på, som sattes fast med en säkerhetsnål på min blårutiga arbetsskjorta. Detta var för att kunderna skulle förstå att det inte skulle köra med mig. Det fick dock en motsatt effekt: Kunderna körde då med mig ännu mer, eftersom jag då ”inte hade någonting annat vettigt att göra”. Min chefs råd var då att jag skulle peka på min skylt och säga: ”titta här jag är praktikant”, men det hade jag alldeles för mycket stolthet i mig för att göra. Det är i sådana sammanhang, som min läkare säger åt mig, att jag lite grann får skylla mig själv.
Jag började i detta läge, att stänga av alla mina känslor, drack kopiösa mängder kaffe, slarvade med maten och rasade därför ofantligt i vikt; jag vägde vid detta tillfälle ungefär runt sextio kilo. Detta var Fredrik Reinfeldts ”arbetslinje” i praktiken; sjuka människor skulle bara pressas ut, allt vad de kunde, innan de tills slut ramlade ihop och inte orkade leva mera.
Min läkare sade åt mig att jag var tvungen att själv säga ifrån på arbetsplatsen, min handläggare på Arbetsförmedlingen sade åt mig att jag skulle göra det lilla extra och hela tiden visa framfötterna, för att få ett jobb; min handläggare på Försäkringskassan sade åt mig att jag borde vara allmänt tacksam, att jag fick mina pengar överhuvudtaget. Alla människor gapade från alla håll och det var därför, som min mun började babbla på, vilket gav de upphov, till de sociala problem, som jag lite längre fram i texten ska gå in på.
Det är svårt när jag skriver om detta att inte bli bitter, att inte trycka ner läsarna i mitt eget elände, att bli osaklig och börja berätta, att den allmänna opinionen inte alls brydde sig ett skvatt om oss utförsäkrade, ens när vi slet ut oss både psykiskt och fysikt på dessa arbetsplatser; här i min hemstad, fick en lärare som blivit av med sin lärartjänst, efter att han nitat till en elev på käften, mycket större uppmärksamhet och stöd, än vi som arbetade under prekära former under en utförsäkringsprocess; ja, för den läraren lyckades den stora massan, att genomföra en demonstration, för de tänkte som så, att så här kan det inte gå till.
Så folk skrek åt mig från alla håll, från morgon och kväll; både i butiken, där hemma, på arbetsplatsen, på Försäkringskassan och läkarens enda råd var, att sitta med bägge fötterna stadigt på marken och syssla med fyrkantsandning: andas in, räkna till fyra, andas ut, räkna till fyra; och på vis skulle man på ett lugnt och sansat sätt, kunde hantera vardagsproblemen.
Jag är trött och känner att min bok drar ner mig ännu längre ner i mitt dåliga mående, än hur jag känner mig; ändå måste jag fortsätta att skriva. För jag anser att sanningen måste fram. Jag är en människa, som vägrar mig ställa mig i Jesus lilla skara och säga: ”förlåt mitt brott”, för det är faktiskt lågt. Även under min arbetsträning var de många som ville få med mig i Guds skara. Ofta snappade de upp mig, dessa gudsanslutna, och sade till mig att jag inte skulle känna sorg över mitt öde, för allting vilade ju trots allt i Guds händer. Ja, redan innan jag begått mitt första brott, ville de frireligiösa jägarna få mig att botgöra för mitt brott, redan innan något brott hade begåtts, men utifrån deras synvinkel, är vi ju alla födda i synd, så man kanske inte ska ta det hela så personligt.
Och i allmänhetens ögon, är just den psykiskt sjuke lik den religiöse i sitt sinne, helt enkelt därför eftersom hans hjärna inte tänker klart och de bägge lever i sin egna lilla värld. Man upprörs därför inte av att den psyksjuke, får Guds nåd istället för en säker inkomst, för de tänker att den psyksjuke ändå inte har någonting att leva för.
Jag tittar ut på de andra på avdelningen när jag skriver det här. En psykpatient vägrar att ta emot de piller, som läkaren vill ge åt honom. Så han tar sats, skriker och börjar att slå skötaren i huvudet. Skötaren trycker då ner psykpatientens ansikte i marken och skriker på hjälp. Psykpatienten skriker att han vill döda alla som är där inne och han börjar dregla ut för munnen. En annan patient står och skrattar men jag bara vänder mig om och fortsätter på min roman.
Vad många missar när de läser ”Processen” av Kafka, är att K.s omgivning hela tiden sätter honom i ett underläge, genom att ge honom dåligt samvete; hans meningslösa process, just det vi kallar ”det kafkanska”, är ett nödvändigt instrument, för att utnyttja honom. Vi människor förtrycks inte bara genom piskor och svärd, utan också genom tanken.
För den prekära människan är detta vardagsmat; varje morgon talar man till honom/henne, att han/hon borde väl göra någonting, man säger åt vederbörande individ att han/hon inte bara kan förvänta sig att sig att bli försörjd o.s.v. och på vis kan man alltid ringa upp den individen och ber den om tjänster, för han/hon är alltid beredd att gottgöra sig själv, för den personen vill så gärna tala om för alla andra att titta här jag kan minsann jag med. Den prekära människans omgivning låtsas dock som att den inte förstår och fortsätter då, att pressa ut den människans krafter; det finns trots allt inget bättre slaktoffer, än en syndabock. Det har makthavare i alla tider förstått och så är det än idag.
Så eftersom det också är så att en människans största drifter är bekräftelsen, slet jag kanske ut mig mer än vad jag borde. Ja, men ingen vill ju bli förminskad; att människor ska tycka att man är värdelös. Ingen människa i hela världen, kan ju i långa loppet, leva med en sådan självbild.
Och en annan sak är skammen: Att inge sina motståndare skam är alltid framgångsrikt redskap för att få makt över honom, helt enkelt därför i skammen innefattar det som motståndaren upplever som en njutning; däri ligger hans, så kallade mening i livet. Om man lyckats komma åt den punkten, kan man också på ett effektivt sätt förtrycka den individen. Jag är helt öppen och ärlig att samhällets apostlar lyckades övermanna mig i det fallet.
Men ja, nu tänker ni, att jag åter igen ska lägga in min brasklapp och säga, att så illa kanske det trots allt inte är, som jag står och säger. Men det kommer jag inte göra, för att vi är trots allt eniga om, att biskop Brask var feg, när han skrev i sitt lilla sigill, att han var nödd och tvungen, att avsätta överbiskop Trolle och detta har vi ju i Sverige i flera hundra år byggt upp vår moraliska uppfattning om.
Men att som fattig, stå rakryggad och säga sin mening, är ingenting som går hem, av vare sig högern eller vänster; det är bara som vi låtsas att vi tycker. I själva verket är den som sparkar neråt, åt invandraren eller vad det nu kan vara, som fyller våra ömma känslor. Hos honom, eller hos henne, kan vi känna sympati inför, eftersom han/hon är så tragisk och så dum och vi kan då, genom vederbörandes tafatta försök att hävda sin rätt, visa på samhällets misslyckande. En person, som rakryggad står och hytter näven i luften, så som vill att människor i den situationen ska göra, fyller oss enbart av förakt, för om personen då är så smart som han verkar, hade han aldrig hamnat i den situationen överhuvudtaget. Så ser tanken i samhället ut och därför kan det gå på ett annat vis, än att stöveltramparna stampar in valresultaten.
Nietzche skriver någonting i ”Bortom ont och gott”, att sanningen är för ädel, för att en enda person ska kunna ta sig ära av den. Han säger även att man hellre ska hålla sig gömd, än att dö för sanningen; ja, nu sitter jag själv bakom lås och bom och det är kanske just vetskapen, om att det inte finns någonting där bakom rättspsyks murar, som gör att jag lyfter upp, vad man nu kallar en sanning. Jag skulle aldrig annars aldrig dö för vad jag ser som sanning, eftersom historien visar oss, att sanningen lätt kan överbevisas.
Det konstnärliga självförtroendet, om konstnären är bra, är ju trots allt någonting, som klingar väldigt dåligt ihop, med det självförtroende, som funkar bra ihop, med hur vi lär oss hantera de sociala sammanhangen ute i samhället: En konstnär bör dels ha ett storhetsvansinne och tro benhårt, på det han ser och känner, men samtidigt radera bort sin egen roll i det hela och se sig själv i det stora historiska sammanhangen. Denna kluvenhet är svår och de är få som klarar av det; framför allt i våran tid. Men nu vet jag återigen, att jag låter som just den patetiska konstnärswannabeen jag absolut inte vill vara, så jag fortsätter min historia.
När man jobbar i en butik och hela tiden ska ta allting med ett leende, degenererar man tills slut i sitt mentala tillstånd, så det enda som finns kvar i ens huvud, är ett enda stort servicetänkande och man kan på så vis, förlora all sin kontakt med den verkliga världen. Det finns mycket som tyder på, att den person som arbetar med, att hela dagarna sortera överlakan och sängar, tills slut förtrycker alla de aggressiva sidorna hos honom själv, till den grad att det tills slut inte finns någonting annat, än aggressioner i hjärnan på den personen.
Jag antar att det var det som hände i hjärnan på mig, när jag jobbade på Jysk; jag blev en geléklump och en geléklump överlever inte, så geléklumpen måste bli aggressiv till sinnet för att överleva. Man kan säg att jag blev dunderklump. En klump i magen på mig själv.
Jag har i varje fall ända sedan sommaren på Jysk, haft svårt för soliga sommardagar. Allt får mig att tänka på när jag sprang där på butiksgolvet och förnedrade mig. Sol som lyser på asfalt är avskyvärt, därför hatar jag det. Och de fjärtar jag smög med, när sprang runt där med min blårutiga skjorta, har fått mig att avsky fisar. Bara ordet ”fis”, får mig att må illa. Man kan säg, att jag utvecklade neurotiska drag på Jysk, som de flesta människor utvecklar under tidiga barndomen. Så fasansfullt upplevde jag det.
Nej, nu överdrev jag väl igen. Jag har ju en tendens för det. Vad fan ska man göra då? Vad jag däremot kan säga, är att jag har blivit trött på att tala om min sjukdom för folk. Att tala om för dem, att nej, jag är ingen mördare än sexualbrottsling. Ja, nu har jag blivit det, men redan innan detta skedde, blev detta en del av min självbild: Jag blev en mördare innan jag begått ett mord.
Men tänk er också, att den enda ventil du har för ditt dåliga mående, är en psykiatrisk mottagning, där du aldrig någonsin får känna vrede, utan där varje vredesuppbrott, skulle konfronteras med att läkaren säger nu: ”Nu ska du vara lugn och andas ut, räkna till fyra, andas ut, andas till fyra”. Ni kan tänka er vilka hatiska tankar, som gror i en människas hjärna, efter en sådan behandling.
Men allt det här förnekar man överallt idag; kan vi på kort se mindre sociala problem bland pyskiskt sjuka och om det framför allt, på kort sikt, minskar våldsbrottsligheten hos människor med psykiska problem, mörklägger man ifall dessa åtgärder snarare förvärrar den psykiskt mående, snarare än att de förbättrar. På samma sätt mörklägger man, ifall det ökar rasismen i samhället att om man under terroristbekämpningskampanj, ber alla samhällsmedborgare att vara extra vaksam på individer som verkar misstänkta, så länge terroristbekämningen enligt säkerhetspolisen blivit verksam. Man mörklägger också, den fjärrstyrningkabel man satt in i hjärnan på mig från Rymdstyrelsen, för att se om de tankar jag sitter inne med, kan vara till hot mot den allmänna ordningen.
Idag ska var och en vara entreprenörer. Även om de är pykiskt sjuka och är på en arbetsmarknadsåtgärd, för att behålla sitt sjukersättning. Du ska inte bara stå och jobba, och tycka att det är en samhällsuppgift, du ska verkligen låtsas att du älskar att göra det. Men ingen människa älskar att stå och balansera på en fåtölj och sätta upp ett draperi, så varje person, som går in i den arbetsuppgiften, låtsas att de gör det; vi hjärntvättar våra hjärnor att vi gillar saker vi inte gillar. Man kan fråga sig vilka tankar, som ligger bakom dessa tankar. Samhällen som ljuger sina medborgare rätt upp i ansiktet, har ju i regel en annan agenda än vad som sägs, i sitt ljugande. Historien visar ju just det.
Men denna självförljugenhet, som entreprenörsamhället dunkar i en, gör en självförljugen, när man dag ut och dag in, ska visa upp sig själv, göra reklam för sig själv, visa andra hur bra man är. Jag kände det, dag ut och dag in, hur jag ljög för mig, hur jag sålde min integritet för att överleva. Det är nästan det jag skäms mest över denna tid.
8
21 augusti 2016.
Det har regnat inatt och regnmolnen hänger över hela himlen. Spelar ändå ingen roll, för jag får ändå inte gå ut; min permission drogs in i förra veckan, efter ett bråk jag hade på stan. Man säger att jag har starka våldstendenser som måste bearbetas. Det sade man till mig redan som barn. Jag har försökt mig på att lugna ner mig genom, det gick i nästan tjugo år, ja 10-15 i varje fall, men som man säger, det är svårt att lära en gammal hund att sitta. Men eftersom jag är klassad som mentalsjuk låter man mig gå igenom potträningen hela livet. Vi psykpatienter ska ju göra det, har psykiatrin bestämt.
Sitter och tummar lite på armstödet på stolen och tittar på plastblommorna, som står uppställda på bordet i en kruka, jämte ett exemplar av skvallertidningen Hänt extra. Jag läste nyss på en tråd på något forum på nätet, att Dostojevskij var en protofascist, eftersom han inte skrev i ”Brott och straff” rakt ut, att han tog avstånd från Raskolnikovs brott; så lågt ner i vårt mentala tillstånd, har den moderna människans kommit. Jag undrar hur min bok kommer att tas emot av den trångsynta publik, som idag finns i landet, eller om den kommer tas emot överhuvudtaget?
Min blick vandrar mot den vita glasdörren i hörnet i rummet, samt på den yuccapalm, som står i en stor trälåda, jämte dörren. Kommer jag någonsin komma ut härifrån? I tidningarna skriver de just nu, om det stora hotet från Ryssland, men det har vi ju hört förut; vårt stora rysshat i Sverige går ju tillbaks till 1600talet, även om vi inte vill erkänna det för oss själva. Gammal skrockaktig nationalism hör ju till andra länder och inte oss, för i vårt land tror vi på inkludering och inte exkludering; ja, jag märkte det under min tid som arbetstränare. Rent skitsnack är vad det är.
Vi lever i en värld, som blir allt mer ful, med all reklam och smaklös arkitektur och där var och en, för att stå ut i denna fulhet, ska ha sitt eget lilla smultronställe, för att kunna stå ut i tillvaron. Jag hade inget sådant smultronställe, för jag var jagad av samhället dag ut och dag in. Jag satte en vecka på mentalsjukhus under min utförsäkran. Det var det lilla andrum jag fick. Sedan skulle jag ut igen och bli jagad.
Och vi ska belönas oss; det är också en tanke som ligger i tiden. Var dag, efter arbetsdagens slut, ska vi sitta där framför TVn, titta på någon halvkass deckare, trycka i oss en påse lösgodis och känna, att vi är värda detta . Och sedan inbillar vi oss att det är belöningen som skapar oss, men det gör det inte. Vi skapas inte heller att våra böcker eller den musik vi gillar, utan det som skapar oss är asfalten på vägen ner till jobbet, med alla dess ogräs som stickar fram ur den; på vägskyltarna, lyktstoplarna, på den stora varuvagnar vi lastar upp varorna på butiksgolvet, på vårt lösenord till kontokortet, som vi var dag matar in i butiken. Det är sådana saker vi formas av. Men det har vi för länge sedan förträngt.
Sitter här på avdelningen och läser ”På marmorklipporna” av Ernst Jünger. Jag blir helt plötsligt väldigt trött, så jag lägger ifrån mig boken och tar upp den vita kaffekoppen, som står på bordet; kaffet har redan kallnat, men tvingar ändå i mig det, för jag behöver det koffeinintaget, för att stå ut. Jag tittar på de nerdragna persiennerna och stirrar sedan på papperskorgen i rummet, som börjar bli helt överfull. Jag hör ett ”pling” från mobiltelefonen. Jag går dit och kollar: ”Du har fått ett nytt ljudmeddelande”. Det kan jag inte öppna på min mobiltelefon, för jag har inte den funktionen. Jag går tillbaks till sängen och trycker huvudet ner i huvudkudden
Jag börjar också tänka tillbaks, jag gör ju hela tiden det, och funderar på hur har jag mentalt förändrats kring allt som hänt? Både och före, att jag tog en annan människas liv? Varje dag går jag runt och grubblar på det, men jag får inget svar. Kanske kommer jag aldrig att få ett svar på den frågan. Kanske är jag för alltid dömd, att aldrig mer få reda på vem jag egentligen är, eller vem jag nu har blivit; kanske är det just det som är mitt verkliga straff, vem vet?
Jag går framåt här i korridoren och avskyr de andra patienternas blickar och vi alla likadana: vi hatar alla här varandra. Ingen av oss kan stava till ordet solidaritet; vi känner oss bara, som boskap som tryckts in på ett oss samma ställe. Det inte ens någon här, på detta ställe, som orkar sig på att gnälla på det där med ”systemet”; det är vi alla alldeles för trötta och uppgivna för.
Men vi hatar läkarna och skötarna, och på deras beteende, så tyder det på att de även hatar oss. Och vi skäller på dem, skriker åt dem att dra åt helvete och de brottar ner oss, sätter oss i spännbälte, trycker en spruta i armen på oss. Ja, allting här är så långt ifrån TVprogrammet ”In treatment” man kan komma. ”Ill treatment” snarare.
På sociala medior för något år sedan drogs det fram en bild av 1980talet i Sverige, som en tid där man kunde lämna barnen på barnkalas, utan att man riskerade att någon galning högg ner dem. Själv minns jag den här tiden med pedofiler, som stod vid stängslen vid daghemmen, för att prata med småflickor; en tid då vi dagisbarn hum-hum:ade i lekrummet då inte fröknarna tittade på och där örfilarna fortfarande ilade fram i klassrummen och även på dagisplatserna. Detta är ingen politisk anklagelse mot Folkhemmet, utan ska istället leda fram till det jag nu ska börja tala om.
Ja, jag ville ju prata med någon om detta, för det grävde in sig i min hjärna där jag stod där och packade upp resårmadrasserna på Jysk; men de enda min läkare sade om det, var att jag var vuxen nu och skulle inte gå runt och gröta mer mig i min barndom. Så jag började istället babbla på med folk på stan, bland mina arbetskamrater och då började de babbla på inför mig. Om sina problem och vad de varit med om och då hade jag helt plötsligt inte längre mina problem att handskas med, utan tusen andra problem och upplevelser, av människor som jag inte ens kanske kände. Ja, många av dem kände jag ju inte. Och det började då bli snack här i min hemstad, att jag var en bra lyssnare och fler och fler människor började då vända sig till mig och tala ut om sina problem.
Och man sökte upp mig, på mitt eget arbete och började beklaga sig och prata ut, och man fick även höra att jag skrev lite där hemma, för det skröt jag med, för att ingen skulle tycka att jag var värdelös; och då började de söka upp mig av den anledningen, för att där få mig som en form av recensent till deras egna alster. Och när jag sade, att jag inte alls var intresserad av det, utan hade fullt upp med att göra vad jag borde, för att överleva, vad jag arrogant och finkänslig och de blev det ännu värre, framför allt när det kom fram att det minsann var jag som hade börjat beklaga mig och sedan dragit mig ur för att inte lyssna på andra; då kom från alla håll, ja de verkligen gick in för det och skulle läsa saker för mig, bara för att jävlas med mig. Ja, vissa började skriva ner de här berättelserna, jag tror inte alls de hade några konstnärliga ambitioner från början alls, bara för att läsa upp dem för mig, för att se min reaktion. Så höll folk på.
Sedan gick sladdret bland mina arbetskamrater: Att jag inte hade något liv, eftersom jag bara stod där och lyssnade på alla dessa patetiska människor, som berättade de här sakerna för mig eller att jag troligtvis var homosexuell, eftersom jag på ett så fjolligt sätt, hela tiden skulle vräka ur sig om mina problem, för så löjlig ska inte en vuxen man vara. Ja, så höll det på.
Och sedan gick det ju som det gick, tills slut kunde jag inte längre kontrollera den frustrationen jag hade inom mig, så kniven slant över den stackars mannen, så hans hals blev uppskuren. Det var inte med meningen, det kan jag lova er, men det var den uppfattningen alla hade. Mina arbetskamrater brottade ner mig, höll fast mig på marken, skrek åt mig och ringde sedan polisen.
När de sedan om, alltså polismännen spottade de mig i ansikten och slog mig, det var ingen människa som brydde sig ett skvatt om det, jag var ju en mördare och sådana skulle man inte dalta med. De hade kunnat slå ihjäl mig där på brottsplatsen utan någon annan människa hade brytt sig överhuvudtaget.
Sedan kom förhör och jag hamnade i tidningen. Ja, det var ju knappast av en trevlig anledning jag hamnade där, det kan jag ju inte säg; jag är ju knappast stolt över vad jag gjort. Läktaren i domsalen var full av människor som hatade mig och som skrek saker åt mig, när jag skulle framföra mitt ord. ”Tycker du att samhället ska hjälpa sådana sjuka människor som du?”, skrek de, och när jag då skulle förklara att jag minsann också jobbat och gjort rätt för mig, dunkade domaren klubban i bordet och sade att alla skulle vara tysta i rättssalen och hålla sig till sak.
Jag undvek att läsa tidningar under den tiden eller att söka på mitt namn på internet, men tydligen gick det heta diskussioner på Flashback, under rättsprocessen om polisen inte borde ha skjutit mig på plats, om jag verkligen hade rätt att leva; ja, så sade man faktiskt. Man undrade också vart samhället var på väg, när han sådan här ensam galning, kan ge sig på en gammal man och där det enda straffet en sådan person ska få, är rättspsykiatrisk vård. Man talade att istället så borde man hänga sådana som mig och att daltet av mig, var ett led av samhällets fördärv. Ja, dessa ord använde man om mig under den här tiden och det finns de som fortfarande tycker så om mig.
9
Jag sitter på avdelningen och ser hur regnet öser ner över fönsterrutor. Jag vet att jag inte är en bra talesperson för min grupp; de som lever efter principen att alla psykiskt sjuka är ett gäng mördare, har trots allt fått vatten på sin kvarn, med en människa som mig. De skulle under inga som helst villkor lyssna på argument, som att de flesta psykpatienter använder inget våld överhuvudtaget, för de säger finns det en liten skara, ska man rycka ut skiten från roten. Den attityden är det faktiskt som gäller ute i samhället idag, även om vi här i Sverige vill hela tiden vill visa upp som representanter av det öppna samhället.
Ibland klandrar jag även mig själv för samhällsutvecklingen efter den här tiden. Jag tänker, att hade jag aldrig begått detta brott, skulle den politiska vändningen i Sverige blivit en annan; vi hade övergått till ett solidariskt tänkande i landet och de blåbruna tendenserna hade aldrig varit så stora som de är nu och Sverigedemokraterna, hade då under inga som helst villkor haft 15% väljarstöd bland svenska folket. Men mitt förnuft säger att det inte är fallet. Det är återigen min överdrivna humanism, som talar inom mig.
Det finns en så stark opinion i Sverige idag, mot alla störande element i samhället, att de mycket väl, hade kunnat klubbat igenom för ett nytt världskrig. Jag vet att det är en form av elitism att hävda en sådan sak, men när man efter dessa år har sett den svenska folksjälen mitt i vitögat, utan dess sminkade idealism, är detta ett ganska sorgligt faktum, som jag inte kan bortse ifrån.
Men jag går fram här på avdelning, släpar mina fötter efter mig och hatar allt och alla. Ni får ursäkta, men jag inte rå för det. För hur det än är: Vem älskar mig? Ja, det skulle vara kyrkan då, men de älskar mig just av den anledningen, att jag är en usel samhällsmedborgare, som kan vända sig till Gud, för att be honom om hans nåd. De sociala faktorerna bakom mitt brott, de ekonomiska motiv som låg bakom de arbetsmarknadsåtgärder jag var satt i bryr det sig inte om. För i deras värld är vi alla födda i synd och att hävda sin egen rätt är inte ödmjukt, för då vänder man sig mot hela världsaltet.
Men jag är inte ödmjuk när jag skriver dessa rader. Jag är tvärtom avskyvärd, förfärlig, det är nästan värre än de brott jag gjort. Men jag måste vara ärlig mot mina läsare och den ärlighet jag känner är idag ingenting annat än bitterhet. Och det är utifrån det hela min berättelse slutar.
-Joel Abrahamsson
