Gotfried och det tyska bondekriget

Regnet föll på i  Wurzach 1526. Kriget hade pågått i två år nu och började lida mot sitt slut. Gotfried var trött och desillusionerad och det enda han brydde sig om var en hämnd så stark att ville utrota och förinta precis allt han såg i sin närhet; eller rättare sagt: hela världen; kampen till bröd och hat mot överheten hade, efter idel misslyckanden, övergått till bestialiskt mördande och våldtagande av oskyldiga kvinnor.

Grisar springer längs de skitiga gatorna. Överallt stinker det av avföring. Gatorna är fyllda av lik. Gotfried springer in i ett hem; det är mörkt och kallt och i ett hörn står en stor kittel, som kokar rovor. Gotfried tar fram sin kniv och skriker:

-   Fan ta det här kriget! Åt helvete med Gud och människan också, för den delen.

I ett hörn sitter en ung tjej, hon är inte mer än sjutton år och stirrar förskräckt på Gotfried och säger:

- Snälla, skada mig inte.

- Jag har inget syfte att skada dig och vad angår det dig om jag gör det? Vi bönder är kvar i vårt livegenskap och furstarna har stulit våran sak. Bonde slåss mot bonde och kungen och kyrkan slåss mot oss. Moralen existerar inte och jag ger därför fan i den. Martin Luther, den fege fan, svek oss från första början; det är Helvetet som väntar oss när allting slutar ändå, så varför inte ha det lite roligt?

Gotfried börjar slita i flickan kläder, hon försöker ta sig ur, men han trycker med hela sin kraft ner handen mot huvudet och river sönder klänningen. Han drar sedan ner byxorna och våldtäkten är igång. Hon skriker högre och högre, men ingen hör, för fadern är ute och strider och modern har redan blivit slaktad av furstarna; detta hem har verkligen blivit utsatt av hela samhället, såval uppifrån från dess nedre skick.

-   Så så, skrik inte, säger Gotfried då. Tänk på vårt gemensamma barn, som ska föra vårt blod vidare. Vem vet, du kanske aldrig får chansen att knulla igen? Hä-hä-hä!

Efter våldtäktsakten är över får han något form av storhetsvansinne över sig; detta var ett krig startat av en kyrkans man, Thomas Münthzner, som själv gått i konflikt mot kyrkan och konungamakten; var inte Gotfried själv en rebell, som motstrid sig, inte bara makten, utan nu även kampen i sig självt? Var han inte helt oberoende allt världsligt och andligt på en och samma gång? Var han inte Gud?

-   Jag är Gud, skriker Gotfried då, medan flickan gråter i sitt hörn.

-   Så så, säger Gotfried då. Detta var bara en tillfällig förvirring. En litet snedsteg åt den stora saken. Tillsammans ska du och jag vandra längst vägarna, som pilgrimer och vi ska plocka upp andra pilgrimer och vi ska skapa en ny Edens lustgård, inte efter döden, utan här på Jorden! Under valvet av stjärnorna!

-   Släpp mig!, skriker flickan då varav Gotfried ger henne en fet smäll på käften.

Hur ser då Gotfrieds världsbild ut? Jorden är platt och skapades på sju dagar. Hela skapelsen är heller inte mer än 5,500 år gammal. Det krig som nu pågick, var bara ett av alla krig som skakade Europa och krigen var också bara del av den fördömda tillvaro världen hade tvingats ingå i, sedan vi blivit förvisade från Paradiset. Hans våldtäktshandling kunde också förstås så; det var inte hans mentala tillstånd, som var fördärvat; det var brist på andlig närhet.

Gotfried var den typen av individ, som de mest rätttrogna i den politiska kampen inte vill ha att göra med; en småsint individ, utan vare sig respekt för de liv, oavsett om det rörde de som höll i kampen eller de, de bekämpade, utan mest brydde sig om sina egna intressen och fick han inte som han ville, var han beredd att gå vilka bestialiska handlingar som helst. De  rättrogna visste också att, när kampen var över och om de då skulle förlora den, skulle prästerskapet använda sådana som Gotfried som varnande exempel av gruppen som helhet; detta gav Gotfried blanka fan i.

Gotfried ställer sig ner på marken; hans saliv rinner ner för kinderna och han hostar till. Utanför hörs sånger om rättvisa och frihet och gevärskott och skrik.  Han ser sig om i rummet, på de mörka trädväggarna som lyses upp av eldets sken under kitteln.

Plötsligt börjar skuggornas sken skrämma honom; han ser smådjävular dansa runt väggarna och jaga honom och påminna honom om det brott han begått. Skräckslagen kryper han ihop och skriker:

-   Hjälp!

Men strax därefter lugnar han sig och spottar en spottloska på marken och säger:

-   Jag håller mig kvar här ett tag till, min sköna. Du och jag kan ha lite roligt till.

Flickan kastar sig ner på marken och faller ut i gråt.

Gotfried kom från en torparsläkt, där var och en av hans släktingar hade slaktats av grevar och baroner; redan vid nio års ålder hade sett sin egen far sättas i sträckbänken, inte för att han begått något brott, utan helt enkelt för att han var blivit sjuk och svag och inte längre var arbetsför; dessutom ville fursten i trakten har något att roa sig med. Sträckbänken hade satts på gården på ett gods, Gotfrieds far hade spänts fast och man drog i hans armar så de rökte av. Gotfried skrek och ville få dem och sluta men knektarna höll honom tillbaka.

Efteråt hade både mor och hans syster blivit våldtagna. Gotfried satte sig då och gråtit vid ett vägdike. Regnet föll ner och en äldre man kom fram. ”Vad gråter du för?”, frågade mannen då. Gotfried grät och berättade vad som hänt. Mannen höll om honom, men samtidigt som han tröstade honom lät han föra Gotfrieds hans mot sin penis och lät honom runka av honom. Mannen blev sedan även han avrättad för sedlighetsbrott och Gotfried fick sedan öknamnet ”Bög-Gotfried” under hela sin uppväxt; hela denna här historien hade dock Gotfried nu förträngt.

Gotfried hade sedan växt upp utan far, med mor, tre systrar och två bröder och fick tidigt lära sig att ta hand om hus och hem; arbeta på själv åkrarna fick han göra redan själv, redan två dagar senare hans far dött, med ständiga piskrapp på ryggen. Han kunde alla historier om Bibelns figurer och om skapelsen, för dem hade hans mor och mormor lärt honom, men vad prrästen sade i kyrkan förstod han inte, för prästen talade latin.

Sedan hade först Martin Luther talat om prästernas och påvarnas korruption, sedan hade Thomas Müntzner skapat en bonderevolt, där en total ekonomisk jämlikhet skulle gälla av alla samhällets skick, men där andra bönder trodde på detta, var Gotfrieds mål ett annat: en brutal och elak hämnd på vad han varit med om, och det var där hans kamp bestod.

Gotfried ställer sig nu upp, kastar bort några spindlar som fastnat på hans ben och går bort mot kitteln och tar upp två rovor, en tar åt sig själv och en ger han till den lilla flickan och säger:

-   Du ska inte ta det här så allvarligt. Tänk ändå på att jag är tysk och gör saker och ting på tyskars vis och är inte någon jude eller turk; för hade jag varit turk hade jag kidnappat dig och fört bort till en sultan som hade haft dig inlåst ihop med andra kvinnor och där hade du tvingats till orgier och osedligheter var eviga dag, för se, sådana är de muselmanerna! När du sedan hade blivit gammal och ful hade han huggit huvudet av dig och kastat ner dig i en brunn. Hade jag varit jude hade lurat dig på allt du hade och fört dig rätt ner till Helvetet. Och sedan har jag hört talas om, att långt bortom alla hav och skogar, vid världens ände, ska det finnas ett folkslag som pygméerna, som är kannibaler och lever på människokött. Då hade det inte varit en rova, jag suttit och ätit på vid det här laget, utan ditt eget kött och blod.

Flickan sväljer plågsamt rovan hon har i munnen och finner sig av någon märklig anledning i situationen och accepterar Gotfried förklaring. Men hon är samtidigt fruktansvärt rädd och panikslagen och skakar i hela kroppen. Detta märker Gotfried , så han håller om henne och säger:

-   Så så flicka lilla, allt kommer att bli bra.

Flickan känner att hon håller på att spy.

Plötsligt dyker drängen in och slår upp dörren: ”Hå! Det var tur att en kom in så en blir slaktad därute”. Gotfried ställer upp med högrest hållning och säger:

-   Gosse, om du tror att du är karl åt den här flickan så tror du fel. Hon är min!

-   Jag vet ju inte ens vad herrn talar om.

-   Jaså, det vet du inte? Vad bra då. Vad gör du här?

-   Låt honom vara!, skriker flickan då.

-   Men du menar väl inte, skriker Gotfried då, att du föredrar den här snorungen före mig? Grabben är ju inte ens torr bakom öronen ens! Han kan nog fan inte hålla plogen rak ens och du ska se att knulla, det kan han fan inte det heller ska du se!

-   Men vad har jag gjort?, säger pojken då.

-   Vad du har gjort? Det ska du snart få se, säger Gotfried och trycker ner pojken och ska precis straffknulla honom fram flickan när en ny stark känsla väcks inom honom: Ånger. ”Vad har gjort? Skändat en flicka, när de andra av hans kamrater stridigt för att uppnå Paradiset på Jorden?”, tänker han. Och han faller ner på marken, knäpper händerna och ber om Guds nåd, men han känner inte Guds nåd, han känner enbart äcklet för sin egen existens och han börjar därför hata objektet han gett sig på. Var inte flickan djävulen själv, som lett in honom på detta spår? Så han tar kitteln och häller det skållande vattnet över henne och skriker: ”Du din jävel. Du är djävulen! Förbannade hora!” Och flickan faller åter igen i gråt.

En halvtimme senare har Gotfrieds mentala tillstånd retarderats till en fyrårings tillstånd. Han sitter med arslet på marken på det stampade jordgolvet och håller varsin rova i handen och leker att de är kor och grisar. De skuttar runt på marken och Gotfried ger ifrån sig lite pip och suckar. Tills slut håller han rovorna mot varandra och säger:

-   Dom pussas!

Pojken håller om flickan vars ansikte är helt flått och blodet rinner längs hennes ansikte och ner på bröstet. Han säger åt henne att allt kommer att gå bra, att snart kommer kriget vara över och de både skulle hålla ihop och ta över gården tillsammans. Gotfried pekar då marken och säger:

-   Titta, en myra!

Utanför hörs gevärsskott och skrik och innanför hemmets väggar har Gotfried råkat ut för epileptiskt anfall; han skakar, dreglar och tuggar sönder sin tunga, kläderna blir alltmer smustiga ju mer han rullar sig i smutsen. Handen flyger mot väggen och slår flera gånger mot träbalkarna som håller uppe huset, ibland ger Gotfried åt sig ett skrik och ögonlocken fladdrar mer och mer. Han börjar se syner, änglar och demoner, han ser sin far för första gången på länge; fastspänd på en sträckbänk. Pojken skriker ”håll tyst” och sätter kniven i hjärtan på Gotfried så han dör.

-   Du dödade honom!, skriker flickan då.

-   Ja, svarar på pojken då och ställer sig då och pissar mot väggen.

Gotfried ligger nu vit i ansiktet och hans kropp har börjat lukta. Pojken sliter nu av stora tygbitar på hans kropp och använder dem som förband i ansiktet på den våldförda flickan. En ljusstråle från en springa från väggen ger ett litet kort sken på det skållade ansiktet. Tyget är grått och smutsigt, men blödningen måste sluta. Pojken drar nu ut tyget från Gotfrieds kropp, lyfter den tunga kroppen, drar ytterligare en bit på andra sidan och låter sedan Gotfrieds kropp falla mot magen, så att två eller tre revben knäcks.

Sedan håller han först sitt pekpinne på huvudknoppen, längst ut på bandaget, sedan han gått ett varv runt huvudet släpper han sedan fingret, låter bandaget gå ett varv till, flyttar sedan åt höger, virar ett varv till och fortsätter sedan runt halsen. Han låter munnen och ena ögat vara fritt, annars är hela flickans ansikte virat i Gotfrieds tyg. Pojken sätter sig sedan och pustar ut och tittar sedan livlöst framför sig på marken.

Pojken plockar nu upp rovorna som Gotfried lekt med, borstar av smusten från dem, ger en till flickan och tar sedan en till sig själv. Utanför har allting tystnat och ingen av dem vet vem som har vunnit slaget.

-   Ska vi gå ut?, frågar pojken då.

-   Nej, vi stannar. Vi vet inte vad som hänt.

-   Men här kan vi inte sitta. Vi törstar ihjäl.

-   Men där ute kan vi inte vara! De slår ihjäl oss.

Plötsligt hörs klapper av hästhovar som slår mot marken och hur trumpeter som ljuder. Furstarna har vunnit striden. Det hörs mummel och hånskratt och man rycker i liken på gatorna. Det är furstarna som vunnit striden mot de upproriska bönderna.

-   Vad är det här inne då?, hörs ett ljud från andra sidan väggen.

-   Äh, det är väl ännu ett hus till de där jävla bonntölparna.

-   Vi bränner ner skiten!

-   Ja, de ska fan inte tro att de är något.

Sedan hörs först en gnista, sedan fylls hela rummet med rök och tills slut flammas en stort eldsken upp i rummet. Flickan skriker och pojken försöker släcka elden med sin tröja, som bara flammas upp ännu mer.

-   Hörde du? Det är folk därinne, ropar en av soldaterna.

-   Jaha, skriker en av soldaterna, in till huset med pojken och flickan, så går det när man är för stor i kroppen och inte vet att man inte är mycket värd än en liten jävla skit.

-   Ja, man får för helvete lära sig skilja mellan folk och fä!

-   Fä? Dessa kräk hade jag inte ens släppt in i svinstian ens en gång.

Sedan hörs ett kraftigt gapskratt och en takbjälke faller ner och tänder eld på Gotfrieds kropp. Eldet har nu spridit sig runt alla husets väggar och pojken och flickan står hjälplösa och tittar runt omkring sig.

-   Hälsa mamma pappa, skriker en av soldaterna in i deras hus, och låt detta bli ert sista minne för den ska det innebär att göra uppror mot överheten!

Nu har ytterligare en träbjälke fallit ner och fattat eld i pojkens kropp; han gapar och skriker och slår med händerna runt kroppen, för att få elden att slockna men det är lönlöst; hans kropp blir nu fyllt av eld och några minuter senare faller han ner på marken död. Nu faller även alla de andra träbjälkarna ner och hela huset är nu nerbrunnit; snart var de alla tre individerna som vistats där ner förintade från jordens yta.

Ute på gatorna sitter nu furstarna på sina hästar, i sina stora guldprydda silkesprydda baskrar och tittar med föraktfull blick, hur soldaterna samlar ihop de fåtal av upprorsmakarna, som är kvar, med sina händer och öron avhuggna i stora led med kedjor runt omkring, och som ska följa med furstarna och sättas i fångenskap. I en brunn ligger en död man nerkastar i en brunn och på flera ställen sitter avhuggna huvuden fastsatta på träpåkar, som är fastspända på marken.

Hus är nerbrunna och grisar och får springer vilt på gatorna; en soldat får i uppdrag att fördriva djuren från gatorna och tar ett svärd och springer ifatt var och en och hugger ihjäl dem. Sedan skriker en av furstarna ”framåt marsch” och hela tåget av stympade män, följer nu iväg furstarna för att fängslas i källarvalven på fästning, för att där ruttna till döds.

Några trupper fortsatte neråt ner mot Österrike, för att krossa upproren där. Snart skulle hela underklassens uppror vara krossade och bönderna skulle åter igen leva under furstarnas förtryck. De plundrade kyrkovalven hade då plundrats helt förgäves och furstarna var de enda som vunnit nytta över kriget.

 -Joel Abrahamsson

Den alkoholiserade sociologen

”Hjälp! Hjälp!”, ropar en man längst ner i trappan på Slussen i Stockholm. Ingen människa gör någonting att hjälpa honom, fastän han är helt nerblodad och håller på att dö. ”Vet ni inte vem jag är?”, ropar han då. De vet de inte. De vet inte att Roger, mannen som ligger där och skriker, mellan åren 1982 till 1985, var en väl ansedd sociolog, som skrev tre, för tiden, betydelsefulla pedagogiska böcker: Först ”Ett barn som är CP”, sedan ”En förälder som har HIV” och sist ”Min son är bög”. Efter det hade Roger drabbats av en religiös kris och tagit avstånd från hela sin sociologiska bana och därmed också sin ekonomiska försörjning, först hade han gått med i Jehovas vittne, för att sedan få en psykos och sedan efter vistelse på mentalsjukhus börjat ta alla möjliga sorters droger, vilket hade lett honom till det steg i livet han var nu: En hemlös man som i en decembernatt 1994, skriker om att människor runt omkring honom ska rädda honom, för att en langare knivskurit honom i magen, för att han låtit bli att betala en skuld på tio gram amfetamin.

Och när han nu låg där och kravlade på marken, tittade upp mot Katarinahissen och såg alla nonchalanta människor gå runt omkring honom, började han minnas sin uppväxt. Han började hur han gått i söndagsskolan och fått stryk för att han ritat en stor erigerad penis på Moses när han låg i vassen. Han började minnas hur han var sängvätare fram till han var nio år och hur hans mor brukade binda fast honom i sängen för det och skälla ut honom för det; han tänkte att det måste vara där han fått sitt intresse för barnuppfostran. Och när han höll i räcket började han tänka på när han köpte ”She loves you” med Beatles 1963, så hade han spelat den på 33 varv, för att han viste inte att man ställde om hastigheten på vinylsinglar och han tänkte, att han fortfarande tyckte den lät bättre så.

Sedan började han minnas hur han när han sett hur Per Oscarsson klätt av sig naken i Hylands hörna på TV, så hade han varit så pårökt, att han dagen efter fått fört sig att hans inneboende hade utnyttjat honom sexuellt, varefter han anmält honom för polisen. Och när han till sist började minnas hur han blev påkörd av en buss och hamnade på sjukhus när han skulle ha åkt och sett Jimi Hendrix på Gröna Lund 1967, och missat hela spelningen tänkte han för sig själv: ”Det är då fan att man missade Jimi!”

1969 hade Roger gjort en kompis flickvän på smällen och när sedan valt att göra abort hade sedan gått in dyngrak på abortkliniken och skrikit att ingen någonsin ta hans barn ifrån honom; för det fick han senare sitta fyra dagar i häkten, tills han tills slut blev frisläppt, med krav att han aldrig någonsin skulle närma sig hennes lägenhet.

Sedan hade haft en vaktmästartjänst i några år, tills han tills slut bestämde sig för att läsa sociologi på universitet; han gick ut utbildningen 1979 och började därefter arbeta som docent på universitet och det var där han skrev sina omtalade böcker. 1981 gifte han sig med en tre år äldre kvinna, som senare lämnade honom för en gammal barndomsvän. Någonstans i mitten på 80-talet började hans tvivel på tillvaron, faktiskt redan i arbetet med boken ”Min son är bög”, som han höll på med från 1984 och 1985. Efter att ha träffat många föräldrar till homosexuella och hörde deras oro över alla fördomar de tampades med, så började en moralistisk ton ljuda i honom, att nu när alla bröt mot alla taburegler som fanns, skulle allting bli så tomt och innehållslöst, för att ingenting fanns kvar. Och då skulle de verkliga problemen uppstå; detta skulle leda till större masslaktningar än vad man tidigare han kunde ha sett i världen, Förintelsen var bara en piss i havet i jämförelse. Och mitt i denna ångest kände han, att svaret inte fanns i vetenskapen, eller politiken heller för den delen, utan Gud var svaret på gåtan. Så lämnade hela sitt gamla liv bakom sig och denna tanke var också den som slutligen skulle bli hans död.

Men när 80-tal hade gått över till 90-tal struntade han i det; nej, hemlösheten var i större grad en befrielse till honom till början, att slippa den tukt och förbannelse han känt i den frikyrkliga miljön. Han uppskattade dessutom den nya tiden som kom; där existentiell ångest hade gått över till ironi, för det gav i varje fall en kärlek till livet. Nu var dessutom yuppieeran över och man slapp äntligen att skämmas för att man var fattig. På något sätt tyckte han just då den äran stod över hans ömkliga livssituation; all den glädje var dock helt borta nu när han satt där på trappan, med magen uppskuren och tittade på bilarna som körde förbi på Katarinavägen.

-       Hur är det Roger?, hör han helt plötsligt och tittar upp och ser två polismän titta ner på honom.

-       Jo, någon har skurit mig i magen.

-       Det är inga trevliga kompisar du har. Vi har ju sagt att du ska lägga ner med drogerna, det slutar bara så här.

-       Men vad fan, ni måste hjälpa mig. Jag håller på att dö!

-       Få titta lite, ja lyft lite armen nu för jag måste, se. Ja, vi får nog ringa en ambulans.

-       Aaaaaaj.

Kollegan går bort och tar fram sin walkie talkie och går iväg och ringer ambulansen.

-       Men Roger, fortsätter polisen, du måste sluta hålla på så här. Du är en vuxen människa och kan inte hålla på som en jävla barnunge.

-       Jag är en framstående sociolog! Jag har skrivit böcker som hjälpt andra människor!

-       Ja men det var då det. Du får ju utgå för hur du har det idag,

-       Vad fan. Jag håller på att dö, ser du inte det?

-       Nej, nu ska vi inte vara sådana. Ambulansen kommer snart och hämta dig, sedan ska du se att allt ordnar sig, bara  du slutar upp med det här jävla knarkandet.

-       Dumheter.

-       Ja, jag har det också tufft ibland. Hade jag bara skitit i allt så hade jag säkert också dragit i mig en lina eller tryckt in en spruta i armen. Men man måste faktiskt ta sitt ansvar.

-       Aaaaaaj!

-       Du har ju haft dina chanser, men du har ju sabbat dem allihop. Fattar du inte det?

-       Vad hjälper det mig nu att jag fattar det?

-       Alla människor har sina möjligheter att ändra på sig själva.

-       Ggggggh….

-       Jo, jag vet att det känns tufft just nu, men vem vet, kanske blir det här samtalet just den vändpunkt då allting ljustnar.

-       Idiot.

-       Ja, jag förstår att du tänker så, men ibland är det just den typen av hårdhet mot människa, som gör att man skärper till sig. Människor som bara dunkar en i ryggen och säger ”det är bra, det du gör”, det är ju samtidigt de människor som inte bryr sig. De som verkligen bryr sig, de är ju de som säger rakt ut hur det verkligen är.

-       Jag dör…

-       Nej, men nu ska vi inte överdriva. Ambulansen kommer ju snart. Titta där kommer den redan.

-       Var det honom här som var skadad?, frågar en av ambulansförarna när de kommit fram.

-       Ja, som du ser är han ganska illa däran, säger polisen då.

-       Hallå, kan du höra vad jag säger nu?, säger ambulansföraren till Roger då. Kan du kommunicera?

-       Ja, ja, ja.

-       Tar du upp honom på båren nu?, säger hon då och de gör som hon säger. Runt omkring står en nyfiken skara runt omkring dem.

-       Var är som hänt?, frågar en äldre man polisen då.

-       Knarkaffärer, säger polisen rakt av då och ber sedan folkmassan att skingra sig så ambulansen kan köra iväg.

Sirenerna går på när ambulansen kör genom den svarta natten; Roger ligger fastspänd med en syrgastub runt munnen.

-       Har någon något namn på honom?, säger en av vårdarna.

-       Polisen jag pratade med sade att han hette Roger, det är allt jag vet.

-       Är han fortfarande i liv?

-       Ja.

-       Vad var det som hänt?

-       Det var drogaffärer. En langare hade skurit honom i magen.

-       Hur hög är hans puls?

-       110 slag i minuten.

-       Ge honom mera blod!

Tio minuter senare förs Roger in med bristen och han förs genom sjukhuskorridorerna. När läkaren ska står i operationssalen och ska öppna upp magen, slutar EKG-maskinen att pipa och ett långt streck sträcker sig över skärmen; Roger finns nu inte längre.

-Joel Abrahamsson

Berättelsen om berättaren

Knut kommer in i salen, med en avsågad hand till skyddsombudet, som sitter på företagets kontor.

-   Det var fel på räcket vid bandsågen, säger Knut då, så jag åkte rakt in i sågen så handen åkte av.

Skyddsombudet vill på inga villkor tro på vad han hör; för att det var just den frågan, att räcket skulle sättas upp, som han stridit för i tio år, för att det skulle sättas upp. Nu när han väl fått upp det här räcket, säger den här eländige idioten att räcket gått av. Nej, detta måste vara ett slarv!

-   Jag trodde att din uppgift var att stå bakom räcket och leverera trästockar, säger skyddsombudet då, inte stå bakom och trängas sådär när andra sågar. För det är väl det som hänt, Knut?

-   Nej nej, jag lovar. Räckena som stod där åkte bara av. Jag stod och höll upp trästockarna emot räcket, precis som du sade. Och sedan brast det.

-   Och jag vet mycket väl när en människa står och ljuger mig rätt upp i ansiktet! Förstår du vilken sits du sätter mig i när du står och påstår sådana här saker?

-   Nej, men du måste ju höra vad jag säger. Jag har inte gjort något fel.

-   Att erkänna sina brister är en av de svåraste (och också den viktigaste!) egenskap som en människa kan skaffa sig själv.

-   Men om personen har rätt, ska den då ändå erkänna att den har fel?

-   Då får den personen göra en ytterligare utvärdering i vad detta rätt och fel är, och se om det resonemanget, man tidigare haft, inte har några form av luckor; är du säker på att du inte kunnat stå sådär en halvmeter med foten innanför räcket?

-   Men jag säger ju att räcket gick av! Och utrymmet som står bakom räcket är ju så trångt att man måste stå med brädorna lutade mot räcket för att få plats.

-   Och vi vet ju båda att du inte talar sanning när du påstår något sådant.

-   Ska jag behöva bevisa, när jag står här med avhuggen hand?

-   Är jag någon jävla sjuksyster? Min enda uppgift är att på ett objektivt sätt bedöma om du talar sanning eller inte?

-   Jag har vittnen.

Skyddsombudet bleknar.

-   Vem då?

-   Ja, det är Kenny.

-   Ja, det är klart att Kenny är på din sida. Ni är ju vänner.

-   Ska jag behöva bli ovän med alla på jobbet för att ni ska tro mig?

-   Nej, men du verkar inte så trovärdig i ditt sätt att berätta.

-   Men det här är ju löjligt.

-   Ja, det tycker jag också. Försvinn härifrån!

Längre än så kommer inte Ulf på sin roman, som han filat på hela förmiddagen så han avslutar Word, stänger av datorn, går ut i köket och sätter på kaffebryggaren.

”Jag undrar om det finns ett politiskt undermedvetande”, tänker Ulf när han skedar i kaffet i kaffefiltret; att man precis som sexualiteten, har olika religiösa och politiska fördomar, som man antingen lärt sig eller har hört som man sedan avfärdat, som ligger och gnager i en, fastän man har en vilja att alltid se allting klart och rationellt. Ulf trycker på start-knappen och vattnet kokar snart och ryker och rinner ner i melittan.

Ulf häller upp kaffet i en kaffemugg med texten ”världens bästa pappa” på, köpt av ironiska skäl eftersom Ulf är barnlös. Han öppnar sedan ett paket med Waffers, tar fram två sådana från paketet, äter de ihop med kaffet och tittar ut genom fönstret. Två kråkor håller på att jaga varandra på grannens garagetak; Ulf tittar på kråkorna ett tag när han dricker upp sitt kaffe.

”Att vara god, kräver först och främst att man först begår onda handlingar. Först då får man ett begrepp om vad godhet är.” Detta sitter Ulf och skriver i sitt anteckningsblock och när han precis skrivit ner detta tycker han att det är en fruktansvärt bra formulering; han lutar sig bak och brillierar över sin tanke.

Fen minuter senare har brillieringen övergått till frustration och Ulf stryker ett stort kryss över sin formulering och kastar anteckningsblocket på marken. Han går sedan fram och tillbaka på köksgolvet, i hopp om att komma på en bättre tanke.

 Med ena handen hållandes en sil, som ligger över en tratt och med ena handen hållandes i en stor kastrull, häller Ulf ner den färdiga flädersaften i en pet-flaska, som tidigare innehållit Fruktsoda. Ibland slinter Ulf med ena handen och den klibbiga saften, rinner istället ner för sidorna på flaskan istället. Ulf svär och slår näven i väggen.

När sista flaskan är klar, plockar Ulf bort citronerna som ligger på botten av kastrullen, häller sedan vatten, så att intorkade sockret fritas från botten av kastrullen. När allt sockret är borta ställer sedan Ulf kastrullen på diskbänken ihop med den övriga disken och blandar till flädersaft med vatten i ett glas. Han går sedan ut med saften till vardagsrummet och dricker saften samtidigt som han börjar läsa tidningen.

Ulf står nu i trädgården och gräver i landet. Han har nu plockat tre fryspåsar fulla med plocksallad och tänker nu skörda rödbetorna. ”Rödbetor kan vara väldigt goda att koka och ha fårost till”, tänker Ulf och rycker upp en planta som han tror är klar; när plantan är uppdragen visar det sig att den är smal som en ståltråd. Han rycker upp en till och den visar samma resultat. När han ryckt upp varenda rödbetsplanta visar det sig att inga av rödbetorna är klara.

Ulf går bort med plantorna och slänger dem i komposten och går sedan in och sköljer plocksalladen i köket i ett durkslag och sätter sig sedan och vilar i fåtöljen.

Ulf sitter nu vid datorn igen och skriver en insändare om hur dålig sopsorteringen i kommunen är; han filar på meningen i säkert tio minuter innan han stiger sig upp och stänger av datorn.

Sedan börjar han göra armhävningar, samtidigt som han lyssnar på jamaicansk dub i bakgrunden. Efter att ha gjort klart sin fyrtionde armhävning trycker han sedan ansiktet mot golvet och går sedan upp i köket och häller upp ett glas vatten i kranen.

Ulf står nu och polerar sina porslinskatter från sent 1800-tal och ställer sedan prydligt tillbaka dem på hyllan igen. Sedan plockar han upp två kanelbullar från frysen och lägger in dem i microvågsugnen samtidigt som han sätter på kaffebryggaren.

När han ätit upp bägge kanelbullarna och druckit upp sitt kaffe börjar han känna sig fruktansvärt orolig i magen, lägger sig då i sängen och låter den odiskade muggen stå kvar på köksbordet. När han ligger i sängen och tittar upp mot lampan i taket, kommer han ihåg att glömt stänga av kaffebryggaren, så han går bort i köket igen och trycker på avstängnings-knappen på bryggaren och lägger sig sedan och somnar en halvtimme på sängen.

Ulf står nu åter igen i trädgården och rycker bort vissna blomblad rosenbuskarna. Väl inne med handen i busken river han en bit av armen och får ett skrubbsår; Ulf tittar på armen för att se om det blivit något blod, men när han inte ser det så fortsätter han att rota i rosenbuskarna.

Helt plötsligt upptäcker han att en av buskarna är fulla med bladlöss, så Ulf går in i huset igen och hämtar insektsspray och sprayar sedan ner hela busken med medlet. Giften var dock för starkt, så busken vissnar istället bort och faller ner död på marken.

Ulf sitter nu på toaletten och skjuter heroin; han är väldigt tacksam att han kan göra detta här, i en skyddad miljö och inte i en offentlig toalett, utan i en liten stad, i ett i villaområde, i en villa som han ärvt av sina föräldrar sedan de dött för några år sedan i en trafikolycka.

När målen trycks mot armen och han håller bandet från sin mammas morgonrock i munnen, samtidigt som den är knuten hårt mot hans underarm för att se alla blodkärl, känner han sedan den yttersta formen av integritet när heroinet börjar verka i kroppen.

Inrullad i en persisk matta på golvet i vardagsrummet ligger nu Ulf, med diarréskit rinnande för benet. Heroinet har nu tagit sin verkan och han har fallit in i en djup sömn. Gökuret slår fem och göken sticker ut sitt huvud på urverket och säger ”ko-ko-ko-ko”. Ulf hör ingenting; han är inte vid sitt medvetande och vill inte vara det heller.

-Joel Abrahamsson