- Nu
får det räcka!, säger då en magister och tar barnet i armen. Vi kan inte ha en
massa arga hundar springande på skolgården.
- Det
är inte en massa hundar. Det är bara en hund.
- Försök
inte vara rolig. Ta med dig hunden hem.
Barnet gör då så magistern säger och tar bort hunden till
sitt hem, som ligger cirka hundra
meter från skolgården. Två andra
barn, Peter och Mikael klättrar då ner från klätterställningarna.
- Hur
lång tror du att fotbollsplanen är bakom skolan, frågar Peter då.
- Den
är väl kanske 50 meter.
- Nej,
den måste vara hundra meter minst, säger Peter då och de går bort och börja
stega planen och kommer fram till att den är 120 meter.
- Där
ser du, säger Peter då. Den var 120 meter.
- Men
är du verkligen säker på att dina ben verkligen räcker till? Dina ben kanske är
alldeles för att korta för att räknas. Det blir längre med vuxna ben.
- Ska
du ha en snyting?, säger Peter då och smäller till Mikael på käften.
- Jag
ska fan tjalla till våran fröken, säger Mikael då med näsblodet rinnandes för
kinderna.
- Ska
du ha mer stryk?, säger Peter då och nitar till Mikael en gång till.
- Du
är så jävla ond!
- Ja,
jag vill vara ond, för i ondskan finns makten.
- Ondskan
straffar sig senare i livet, har jag hört.
- Det
där är skitsnack. Man kan vara hur jävla ond som helst, utan att det får några
som helst konsekvenser överhuvudtaget.
- Pappa
har snackat någonting om karma eller vad det nu hette.
- Det
där har jag hört om. Min pappa säger att det är skitsnack. Det är sådant som
knarkare i Stockholms innerstad snackar om. Rätt många av dem går på
socialbidrag och är en stor kostnad för samhällsapparaten. Min pappa säger och
får stort medhåll av Bert Karlsson, att socialbidragstagare borde sopa gatorna
och inte få ett öre mer betalt än existensminimum.
- Bert
Karlsson? Var det inte han som inte lät zigenare komma in på sitt sommarland?
- Jo,
detta kan tyckas olyckligt, men ska samhället hållas avskilt från kriminalitet
och förstörelse krävs det att en hel del människor vi lever i, får utsättas för
en viss form av diskriminering.
- Men
säger du inte emot dig själv nu? Utifrån tesen att ondskan lönar sig?
- Detta
är möjligt, men måste samtidigt komma ihåg att jag bara är åtta år och än så
länge inte har full koll på min politiska övertygelse; det är dock fullt
möjligt att livet kommer att forma mig till en respektabel samhällsindivid, med
full utvecklad insikt i rätt och fel, utifrån en förnuftsmässig rationell
utgångspunkt.
- Ja,
det kanske du har rätt i.
- Om
vi talar utifrån begrepp som ont och gott, så ska vi också vara väldigt
uppmärksamma på hur godtyckliga dessa begrepp i själva verket är; när vi mobbar Martin, som vi
gjorde för en halvtimme sedan, så kanske det i själva verket var någonting bra, helt enkelt därför
att hans egen far är socialbidragstagare, som lever på skattebetalningarnas
pengar och genom denna mobbning, som vi utför emot honom, så kan det i långa
loppet få Martin på bättre tankar och vi kan därigenom förhindra en fullständig
samhällsekonomisk bankrutt.
(Ringsignalen går på för att tala om att lunchraster är
slut.)
- Jag
anser inte att vi ska gå tillbaks, säger Peter då. Den undervisning vi får i
skolan, är starkt färgad av en socialistisk anda, helt enkelt därför att
Sverige, ända sedan mitten av 40-talet enbart varit en efterbliven öststat.
Peter och Mikael går nerför gatorna och när de går förbi en
kiosk, säger Peter plötsligt:
- Innan
kiosken fanns här ingenting. En bakgata med några skrotbilar och några träd; nu
tack vare de skattelättningar som regeringen trots allt har släppt till,
blomstrar företagsandan i hela byn.
Sedan lägger han en stor spottloska, som hamnar på marken.
De viker av bakom kiosken och går in på ett villaområde;
häckarna är höga och villorna är gjorde i trä och mexitegel. När gatan tagit
slut har de kommit till en stor gräsmatta, framför en sluttning, som går upp
till ett annat villaområde. I mitten av gräsmattan ligger en sandlåda.
Peter går fram till en buske, vid gräsmattans slut och
plockar fram en kökskniv och säger:
- Nu
Mikael, ska vi göra en insats för mänskligheten.
De går upp för bergsknallen, förbi en villa och går uppför
backen.
- Hela
universums cykler har alltid varit att skapa ordning från kaos, säger Peter då.
Dagens toleranta samhälle avstannar däremot denna process, genom att tillåta
att svaga individer representeras och får större utrymme än de starka. Detta
ger ett stort nederlag för samhället i stort, vilket på längre sikt skadar den
svagare individen. Det är därför sådana som du och jag ska gripa in och ställa
allt till rätta.
De går till vänster i en trevägskorsning, går förbi ett
elskåp vid en lyktstolpe och fortsätter uppåt på gatan, med trädgårdar med
kortklippt gräs, idegranshäckar och äppelträd. De viker av till vänster och
fortsätter gatan upp.
Plötsligt tar gatan slut och de befinner sig i en skog.
Precis vi början av skogsbrynet ligger en skalbagge på rygg och kravlar sig.
Skogens löv fladdrar när de två vännerna går fram. På en tall hoppar en ekorre
fram över stammen. Mikael försöker ställa sig och pissa mot en ek, men Peter
säger: ”Kom nu! Det har vi inte tid med nu.”
En vindpust faddrar till Peters hår och låter det falla
igen. De fortsätter uppåt mot berget och går nu upp i en bergsknall och där se
de bägge vännerna två pojkar i äldre tonåren, som sitter och håller varsin
plastpåse, med kontaktlim i, som
de sniffar och det är just de som Peter en kort tid tillbaka har lagt
märke till.
- Här
ser du vad jag menar, säger Peter till Mikael då. Dessa människor är förlorade.
Arbetslöshet och brist på meningsfull sysselsättning har drivit dem att döva
sina sinnen med substanser, som enbart är till för att laga cykelslangar och
skosulor med. Vem vet vad det kommer att bli av dessa individer, när det
hårdnar till och fienden kommer. Inte kan vi i vare fall räkna med att de
kommer att stå beredda och försvara kung och fosterland. Vi vet knappt om de är
någonting att räkna med under fredstid heller.
- Vad
i helevete är det du säger till oss din lille skitunge?, säger då en av
killarna. Jag ska fan döda er!
- Här
har du kniven, säger Peter till Mikael då. Du hör vad han säger; detta är enbart självförsvar.
Den ene ynglingen hoppar fram, försöker slå Mikael i
huvudet, men han tar snabbt fram kniven och sticker honom i magen. Kort efter
rycker då Peter kniven från Mikaels hand och dödar den andre killen med. De
bägge faller ner på marken och dör.
En ljusstråle lyser upp de bägge pojkarna och skuggan av ett
lövverk sträcker sig över kropparna på de mördade ynglingarna. Plötsligt säger
Peter:
- Samhällets
konstitution har varit en och samma ända sedan Bondestenåldern. Sedan har det alltid funnits ett och annat
rötägg, som de här individerna, som velat förstöra allting. Därför är det
väldigt viktigt, för oss som har vårat sunda medvetande i sinnet, att alltid
stå upp för samhällets värderingar, så att inte hela mänskligheten går tillbaka
till ap-stadiet.
Peter kastar sedan kökskniven i marken och de bägge vännerna
går sedan med armarna bakom varandras ryggar, nerför skogstigen, tillbaka ner
mot villasamhället igen.
