Det är en het sommardag i Barcelona 1589. Rykten har börjat
läcka ut att en biskop har utnyttjat små pojkar sexuellt, och oavsett om det är
sant eller inte, får inte dessa rykten på inga villkor komma ut. Man har därför
arresterat visselblåsaren, en nittonårig yngling som säger sig själv ha blivit
våldtagen av biskopen och tömt varje innehåll av det som står att läsa om honom
i hans samlade biktsamtal och skapat en inkvisitionsdomstol emot honom, för att
få honom dömd.
- Är
du medveten om Guds ord ”Du skola icke hava falskt vittnesbörd mot din nästa”?,
skriker inkvisitorn till ynglingen, när han sitter i inkvisitionsdomstolen.
- Ja.
- Tror
du på Guds benådande?
- Ja.
- Är
du medveten om dina brott?
- Ja.
- Vill
du göra allt vad som står i din väg för att åter ta emot Guds kärlek?
- Ja.
- Men
då så: Stämmer det eller stämmer det inte, att du vid åtta års ålder stal ett
äpple av din mor, under fastemånaden?
- Det
stämmer.
- Stämmer
det eller stämmer det inte, att du vid elva års ålder, stal ett gulmynt från en
köpman, vid en torghandel?
- Det
stämmer.
- Stämmer
det eller stämmer det inte, att du vid tretton års ålder, sysselsatte dig en
hel natt med självbefläckelse?
- Det
stämmer. (Inkvisitionsdomstolen skruvar och tittar på varandra)
- Ja,
Manuel, vi har en hel lunta med saker du har gjort, men jag vill inte plåga
mina vänner med dina vidrigheter, för vi har trots allt ett visst mått av
anständighet, förstår du det?
- Ja.
- Tror
du, när du tänker, långt in i din hjärna, av alla vidrigheter du gjort, ska
åter få Guds nåd?
- Jag
vet inte.
- Men
se själv då, skriker inkvisitorn och kastar pergamentrullen med biktprotokollen
på, det här är vad du gjort under åren. Läs igenom och skäms!
- Ja,
jag är ett svin.
- Ja,
det var du som sade det, inte jag; jag vill helst inte ha med det här fallet
att göra. Men vi kan börja med att ge dig några rapp och se om du bättrat dig.
- Ja.
- Ångrar
du dina synder?, skriker inkvisitorn och slår med full kraft sina slag mot
ynglingens rygg med en piska.
- Ja!
Ja! Ja! Aj!
- Är
du beredd att ta emot Guds dom?
- Ja!
Aj! Aj! Aj!
- Är
du beredd att dö?
- Ja!!!
- Men
då så, för bort honom!, säger inkvisitorn och vakterna släpar bort Manuel, som
ynglingen heter och kastar honom i fängelsehålan.
Det är nu midnatt och Manuel sitter fastkedjad i
fängelsehålan, med råttor krypande över kroppen. Han har inte fått någon mat, för det har
inkvistionsdomstolen bestämt att det han inte värd. Det är fullmåne utanför och
månen lyser upp den mörka cellen, med ljus strimma över hela rummet.
Mitt i all hunger börjar minnesbilder komma upp; Manuel
minns biskopen och han en sen kväll i klostret tog in honom och våldtog honom i
baken vid tretton års ålder och han minns skräcken, smärtan och skammen han
kände inom sig. Han minns sedan hur biskopen drog ur sin penis ur Manuels
analöppning och förde in den i baken på en gosse som inte kunde varit mer än en
sex-sju år. Och sedan tog han nästa och nästa och nästa, ända fram till
morgonkvisten då sexorgierna var över.
Klockan är nu åtta på morgonen och Manuel har fallit i sömn.
- Dags
att vakna nu!, skriker vakten sliter loss Manuel ur hans kedjor och släpar ut
honom från cellen. Manuel tittar upp på de steniga väggarna när han släpas ner
från tornet där han legat instängd.
Han släpas ut på gården och ser ett bål, där Manuel ska
avrättas. Han skriker, försöker slita sig loss, men vakterna får ändå upp honom
på båren. Han får några Ave Maria och syndernas förlåtelse av exekutionprästen
innan bålet sätts igång och Manuel skriker när eldflammorna går igenom hans
kropp: ”Jag hatar er! Jag hatar er! Jag hatar er!” och prästerna runt omkring
honom går korstecknet emot honom, för att ta avstånd från hans synd.
-Joel Abrahamsson
