Bostadslös

Efter att ha blivit utkastad från min flickvän vid 25 år ålder, var jag under en kort tid bostadslös. Nu var inte detta under den glamorösa betaniktiden utan under det mörka 90 talet, vilket betydde att det inte var tal om att flytta in till en boehmsik polare, utan jag fick ta mitt pick och pack och förflytta mig till min far.
Min far var allmänt missnöjd med mig, och även om han inte yttrade ett ord så förstod jag han ångrade i denna stund att han något fött mig till jorden. Hur mycket enklare om alla sade precis just det de tyckte och tänkte hela tiden?

Jag kunde varit ett så depraverat svin att jag nöjt mig med att sitta där i en fyrarummare på Sveavägen, men samtidigt så har man en lite form av analytisk förmåga och då förstår man det löjeväckande hur det är med en giftasvuxen människa som bor hos sina föräldrar, så jag började med en gång söka en ny lägenhet. Hur många gånger har jag inte under min livstid önskat att jag vore en mongolid människa som saknade den förmåga att se det patetiska leverne jag lever? Hur mycket lyckligare vore jag icke då?
-Torkel Sandström

Dårfinken

Att vara psykiskt sjuk är som att vara bödel och offer på samma gång.
Som att bära på en cancersvulst och vara cancersvulsten själv och låta omgivningen pissa på en, skratta åt en, göra en till allmänt åtlöje och samtidigt bära att man ska ta ett socialt ansvar.
För en psykisk sjuk person är alltid extremt sjuk såtillvida att han innebär en fara för sin omgivning.
Men så fort psykpatienten säger att han inte orkar längre, att ha inte kan klara av det oket som han bär på pekar alla åt honom och säger "Han är en simulant".
-Joel Abrahamsson