Vämjelse

Det kan hända ibland att jag vandrar ner på gatorna, helt fylld av djupa och starka tankar om världens situation, om meningen med livet och det hur vi människor förhåller sig till vår egen natur och sedan kommer en idiot och förstör alltihop. Vi kan kalla honom Christer.

Han dyker alltid upp sådär, med löjlig min, som tagen ur någon gammal fjantig pilsnerfilm från 40-talet och tycker att han kommit på mig och vill att jag ska skämmas över mitt eget geni.

Christer börjar samtalet.

-       Håpp! Vad går du här och tänker på? Ingenting som en vanlig medelsvensson som jag fattar eller?

-       Nej, där slog du fullständigt huvudet på spiken.

-       Hur gammal är du? 20? 22?

-       Rent mentalt sätt tusen år.

-       Ojojoj. Du är mer mogen än oss alla.

-       Ja, fast det plågar mig. För jag ser med fasa Jordens elände.

-       Håpp! Har du något jobb?

-       Nej, jag är sjukpensionär.

-       Sjukpensionär? Du är ju friskare och starkare än de flesta!

-       Jag är fullständigt medveten om din bristande intelligens, samt din medfödda avsaknad av all form av empati.

-       Döh! Kämpa på.

-       Vad ska det vara bra för?

-       Inte fan vet jag. Ibland får man kämpa bara för att man SKA kämpa helt enkelt.

-       Möjligtvis för en lägre stående varelse som du.

-       Vad fan säger du?

-       Vad är det du vill?

-       Jag vill snacka med dig helt enkelt bara.

-       Men du talar till en individ som saknar fullständigt intresse av att tala till dig tillbaks.

-       Jaså, så du är för mer än mig då?

-       Ja men det är ju fullständigt uppenbart.

-       Vad fan menar du`?

-       Bevisar inte det här samtalet just den tesen?

-       Nä, jag tycker det är du som är konstig och dum.

-       Men du sade ju alldeles nyss att jag var frisk och stark.

-       Ja, det kanske jag sade, men vad fan gör det?

-       Vad menar du?

-       Vad jag menar? Äh fan, skit samma. Har du en flickvän?

-       Nej, jag har avsagt mig alla former av mänskliga relationer.

-       Håpp!

-       Ett fullständigt dumt svar.

-       Ja, om du säger så så.

-       Om du kunde vara snäll och lämna mig i fred, hade jag varit oerhört tacksam.

-       Ja, ja. Du sitter väl hemma och skriver och tycker du är så jävla smart.

-       … och sedan möter jag den gråa massan.

-       ”Grå”? Skulle jag vara grå. Är det någon som är grå så är det väl du?

-       Ja men det säger ju psykiatrikerna: man måste se gråtonerna.

-       Varför det?

-       Det får du fråga psykiatrikerna om.

-       Håpp!

-       ”Håpp”? Är det allt du har att säg?

-       Ja, vad ska jag annars säg?

-       ”Hejdå”.

-       Nä, vad fan. Jag vill snacka med dig.

-       Men det har du redan gjort.

-       Så du gör alltså ingenting överhuvudtaget längre.

-       Jag antar att jag ska vara lika hjärtlös som dig när du är gammal och sjuk och ligger med alla sladdar i kroppen.

-       Vad fan säger du?

-       Jag säger att jag ska rycka ut sladden ur respiratorn!

-       Tänker du mörda mig?

-       Ja, precis som du har mördat mig om och om igen.

-       Jag tänker fan gå till polisen!

-       Ställ dig hellre på järnvägsspåret och låt tåget köra över dig.

Christer blir vansinnig, tar tag i min krage och visar knytnäven mot mitt ansikte.

-       Din jävel. Jag ska fan döda dig!

-       Du uppvisar just nu precis det animaliska beteende, som kännetecknar din personlighet.

Christer släpper kragen.

-       Du borde fan vara så gammal nu att du fatta att du bara är en liten jävla skit.

-       Kan du gå nu?

-       ”Kan du gå nu?” ”Kan du gå nu?” ”Så jag kan gå till mamma?”

-       Jag är fullt medveten om att en människa som du, är fullkomligt oförmögen att tänka i andra termer än hem och familj.

-       Jaså, det vet du? Vad fan vet du om det?

-       Därför att jag känner din personlighet.

-       Jaha. Professorn vet bäst.

-       Ja, om det är ditt allra sista sätt att förolämpa, kan jag svälja den repliken. Ibland är det ju trots allt bäst att låta sin motståndare vinna.

-       Din fege fan!

-       Människan är i grund och botten en feg varelse och det mest modiga en människa kan göra är att erkänna det för sig själv.

-       Jävla stropp!

-       Ja.

-       När jag var ung, då fick jag fan jobba.

-       Ja, och därav din fullständiga brist på allt form av intellektuellt tänkande.

-       Jag har nog fattat mer än dig i varje fall!

-       Det där vet du ju själv att det bara är nys.

-       Vet du vad som krävs för att en människa ska kallas för akademiker?

-       Nej.

-       Det är en som läser sig till vad vi andra vet.

-       Men det där har du ju inte kommit på själv.

-       Varför svara du ”nej” då, när du redan vet?

-       Därför att jag vill testa dig.

-       Testa mig med vad?

-       Testa om du var förmögen att minnas.

-       Vad fan ska jag minnas då?

-       Vad vet jag? Minnet ses som irrelevant, men jag anser att minnet är betydligt viktigare än framtiden.

-       Jaså, det tycker du. Och varför tycker du det?

-       Därför att framtiden vet vi ingenting om.

-       Men framtiden kan vi ju ändra. Men vi kan aldrig ändra vår förflutna.

-       Jag tror inte vi har full makt att ändra vår framtid heller.

-       Så du tror alltså på ödet.

-       Nej, men vem som helst som har lite vett i huvudet borde förstå att vår tillvaro är beroende på olika faktorer i vår omgivning, som vi är ganska oförmögna att göra någonting åt.

-       Och det har du?

-       Ja.

-       Ja alltså, jag menar: du har vett i huvudet?

-       Ja, jag var fullkomligt medveten att det var det som menades i din fråga. En fråga som kan ses som totalt naturlig att komma från en lågt begåvad människa som du.

-       Är du så bra själv då?

-       Nej, jag är väl inte det.

-       Så vi är lika dåliga då?

-       Ja, fast på andra plan.

-       Du svarar på allt, som du vore en stor poet.

-       Ja, fast det glädjer mig inte längre.

-       Nähä? Och varför det då?

-       Jag hade hellre velat vara dum.

-       Jaha, men då kan jag glädja dig: du är redan dum som en jävla åsna! Hahaha.

-       Men jag antar att du inte är rätt person att göra den bedömningen.

-       Hä!

-       Nej, just det.

-       Men någonting kan du väl göra? Typ att hålla en gammal tant i handen och göra henne sällskap?

-       Jag antar att det inte är helt i sin ordning att en suicidabel individ, som jag själv, håller mig aktiv i en sådan sysselsättning.

-       Ja men ta livet av dig då, för helvete!

-       Det är vissa saker jag måste göra först.

-       Vad är det då?

-       Det är bäst jag inte talar om det, för då förlorar den sitt värde.

-       Värde för vem?

-       För vem? Är du inte medveten om att hela vår existens är fullkomligt meningslös?

-       Nej, det tycker jag verkligen inte! Tycker du det? Då är du sjuk!

-       Ja men var det inte så hela vårat samtal började? Att du ifrågasatte hela min sjukdomsbild?

-       OK, du är sjuk. Jävligt sjuk!

-       Ja men jag mår ju inte bättre av att prata med dig.

-       Jo, tvärtom. Jag tror det här är bra för dig.

-       Det beror på hur man definierar orden bra och dåligt.

-       Precis. Det är ju det jag menar.

-       Det tror jag inte.

-       Nähä, varför det då?

-       Därför att du är alldeles för korkad för att komma på något sådant.

-       Jaså, nu är vi här igen.

-       Ja, vi är väl det.

-       Men vad fan vill du?

-       Vad vill du själv?

-       Nä, men med livet menar jag?

-       Jag har en fullkomligt profan uppfattning om livet och tror därför inte att vi är här på Jorden av något som helst syfte.

-       Jag tycker du är äcklig.

-       Jag antar att en undermänniskas psykologiska försvar är att fälla just en sådan kommentar.

-       Undermänniska? Är du en sådan där jävla nazist?

-       Nej, nazisterna missuppfattade det där Nietzschebegreppet och lade in det i ett antiintellektuellt ändamål och den antiintellektuelle av oss två är snarare du.

-       Jag har alltid hatat nazister.

-       Jo, precis som en människa med stark osäkerhet över sin sexuella läggning ofta går runt och hatar bögar.

-       Jaha. Så jag är bög nu också?

-       Det intresserar mig inte.

-       Nähä. Men du kanske själv gillar att knulla röv?

-       Nej, min misantropi har gjort att jag tröttnat på allt form av sexuellt umgänge.

-       Är du pedofil eller?

-       Nej, inte ens du borde vara så dum genom att fälla ett så fullkomligt infantilt påstående.

-       Har jag påstått något?

-       Ja.

-       ”Ja”?

-       Ja, vad vill du?

-       Ingenting.

-       Nähä.

-       Vad vill DU då?

-       Att du ska gå.

-       Ja, men det ska jag göra. Men först ska jag ge dig stryk.

-       Varför det?

-       Därför att du bara är en liten jävla skit.

-       Det är vi alla.

-       Ja vi är alla svin, men du trycker ner svaga och det hatar jag!

-       Hela begreppet svaga och starka är motsägelsefull, genom att hävda att en viss människa är svag så nervärderar man hela dess människovärde.

-       Men du går ju fan själv och säger att du är någon jävla övermänniska!

-       Ja rent psykologiskt, men det betyder där av inte att en övermänniska klarar sig bättre här i livet än en undermänniska.

-       Tror du ens på det där själv?

-       Ja, annars hade jag ju inte sagt det.

-       Vad vill du egentligen?

-       Ingenting. Jag har redan frigjort mig själv, från alla former av viljor.

-       Varför lever du då?

-       Därför att jag inte är död.

-       Jaså, du menar att allting bara är å enkelt?

-       Ja, hur skulle det annars vara?

-       Men det måste väl finnas en mening?

-       Vad skulle det vara?

-       Inte fan vet jag. Men då gäller det väl för fan för alla att finna en.

-       Men det har ju människan försökt med nu i flera tusentals år.

-       Ja, inte fan vet jag.

-       Men stick härifrån.

-       Så fan heller att jag ska.

-       Varför det?

-       Därför att du bara är en liten jävla skit.

-       Ditt resonemang blir bara allt mer obegripligt.

-       Det kan du ge ig fan på!

Christer ger mig nu en smäll på käften, så jag faller rakt ner på marken.

-Torkel Sandström