Sammanbrottet

 Jag ser på min kalender: 30:e mars 2040. Jag stirrar ut över ruinerna från mitt fönster, av det land där jag en gång i tiden arbetade som handläggare åt Försäkringskassan; en del av liken ligger fortfarande på gatan. Jag minns 10talets och 20talets diskussioner om repressiva åtgärder åt gängkriminalitet, sprängningar och skjutningar. Ingen ställde sig frågan om detta i själva verket inte var första upptakten till vårt lands stora inbördeskrig; ett krig som kostat Sverige två miljoner döda, till följd av allmän korruption av hela samhällsapparaten; en korruption jag själv till stor del varit delaktig i. Om jag inte minns helt fel var det Hegel som en gång sade: ”En stat där lagarna inte följs är den statens undergång”.

Vi använde oss av den konstitution som fanns för våra egna egoistiska skäl. För att tala enkelspråk: Lagen blev kriminell. Ville man hämnas på en individ kunde man göra honom icke försörjd p.g.a. felaktiga grunder; polisen kunde ta in honom eller henne på förhör, fråga hur mycket pengar han hade på kontot, låsa in honom på institution och länsa hela hans konto; hur kunde vi då veta att han då skulle skaffa nya vänner där och bli kriminell på riktigt? Så långt tänkte aldrig vi.

Vi använde oss av sociala medier: Facebook, Twitter och Instagram. Hade någon skrivit på några av dessa plattformar att en kändis hade gjort något patetiskt ringde vi upp kändisen och sade att detta uppvisade den här privatpersonens samlade bild av kändisen, för att därav skapa ett gräl som kunde få privatpersonen i fängelse. Om en författare med åsikter vi inte höll med om, skrev böcker där han utgick från sig själv för att presentera en avskyvärd person, presenterade vi personen som dess rätta jag och därav var den personen körd. Samma med människor som gjorde tvivelaktiga skämtfigurer och bråkade med andra som gjorde det. Samma med människor som stalkade folk genom SMS; man kunde alltid visa upp det mot mottagarnas partners.

Genom psykiatrin hade vi redan gjort dem till mördarappareter: Genom att radera deras minnen och tänka på deras beteende tog all aggression inom dem över till dagen då allas våld mot alla drabbade hela svenska samhället.

• Joel Abrahamsson (dikterad från en framtida handledare)

Stureplansmannen

Glaslyktan lyser mot hans ansikte. Kanske skulle placera den längre bort. Hans nagellack börjar blekna. Han klappar sin hund. Den rycker på sig. Lägger sig i hans. Får erektion. Han kollar igenom sitt Instagramflöde på sin smartphone. Han kammar sitt hår. På stereon har han satt 80talshits på repeat. Han tittar ut genom fönstret. Han ser inga människor.

Han tar fram en apelsin och skär den med en kökskniv på en skärbräde; han tänker hur irrationellt det är att skära apelsin i klyftor med en kökskniv när han har en skalkniv. Plötsligt släpper en fjärt och hoppas att ingen hör honom. Han skäms.

Han har svårt att sova. Enorma problem. Sitter nätterna och kvällarna igenom och ser exakt samma Madonnavideo och exakt samma porrfilm på Youporn för att komma in i ett slags limbo; dvala för att kunna sova; det slutar med att han ligger i fosterställning och tänker på att han tänker på att han tänker, men kan ändå inte somna.

Han startar en debatt på facebook, där han frågar om man verkligen kan hävda att religiösa människor kan beläggas som folkgrupp; han väntar en halvtimme men ingen skriver något inlägg. Han sätter på porren igen, onanerar men kan ändå inte somna. Sömntabletter funkar inte längre; han är immun.

På förskolan som barn hade de andra barnen mobbat honom för att han fes som en gris. I första klass hade han fått ny status i klassen, så det första han gjorde var att leta upp ett passande objekt för att själv mobba den eleven. I fjärde klass blev han åter igen mobbad och detta hade genom hela skolgången. Detta hade varit ett ämne han pratat om i morgonstudion på TV 4.

Sedan känner han att verkligen behöver visa sitt samhällsengagemang och börjar härma olika människor beteende med socialt utsatta människor som lever i utanförskap. De är människor som samhället inte längre behöver p.g.a. automatisering av arbetsmarknaden och fastnat i konstiga beteendemönster som han menar är grunden till hela deras utanförskap.

-Karl Hygge 

Att göra sig korrekt

 Lotta öppnar sin laptop. Det dyker upp väldigt många saker hon reagerar över. Hon kallas nazist, för hennes tweets att muslimer borde utvisas och att hon kallat invandrarna för apor; blev inte hennes egen far själv satt i koncentrationsläger för att han var jude? Hur kan hon då vara det? Hon postar ett inlägg ”vänstermupparna vet uppenbarligen inte vem som startade kriget”. Genast dyker 1000 kronor inne på hennes swish. Hon går bort till kaffebryggaren och häller upp kaffe och äter en italienskt mandelskorpa.

Hon tittar ut genom fönstret; de håller på och bygger. Hon har verkligen tänkt sig att verkligen sitta  och njuta av sitt kaffe och sin cantuccini men hon känner att hon måste göra ett tweet igen på sin smartphone: ”Uppenbarligen är det bostadsbrist nu. Grattis mångkulturen”. För att gardera sig gör hon ytterliga ett tweet: ”Mångkulturen gör att jag som kvinna inte kan gå ute på gatorna”. Sedan lägger hon sig och sover ett tag.

Lotta går bort till affären. Redan när hon öppnat porten till huset möter hon elaka blickar av folk gatan som läst hennes inlägg; hon ställer sig frågan varför hon inte kan vara anonym. Någon kör på med en bil på gatan och tutar och skriker ”Bra Lotta! Fler som du behövs!” och Lotta blir både stolt och generad, men blir genast skamfull när hennes turkiska granne spärrar blicken i henne.

Sedan går bort till Hemköp. När hon lagt upp alla varor på disken, märker hon att det är en kvinna med slöja i disken; hon känner att hon måste skriva ner ett Tweet. Swishen plingar och kvinnan blir sur. Lotta lever ett meningslöst liv.

-Karl Hygge

Vakna och sov

  1

Ett ljus faller in genom rummet. Det är verkligen ljust härinne. Jag kan känna glädje. När milleniumnet skiftade för ett halvår sedan trodde jag Jorden skulle gå under, men nu fann jag Gud. Salen är nybyggd. Jag gillar nya byggnader; står inte ut med de gamla. Vi prisar alla Herren i byggnaden, skriker ut vår glädje inför vår egen existens; vem har sagt att det inte ska vara glädjefyllt att leva; vem vågar klaga på Jehovas Vittne?

Allt i rummet är vitt förutom scenen i trä. Fönsterkarmarna gråa. Församlingsledaren utropar: ”Är ni beredda att möta Jesus?” och vi skriker alla: ”Jaaaaa!”. Han slår handflatan mot en kvinnas panna och vi faller alla i extas. Det här är den största händelsen i mitt liv.

Församlingsledaren ber mig ställa sig vid podiet och berätta allt jag har inom mig. Jag berättar trauman och bekännelser om allt annat och innan jag hunnit hämta mig så tar han fram nästa och nästa och nästa. Det känns så fantastiskt. Vilken oerhörd gemenskap!

Jag samlar kraft. Går sakta ut ur lokalen. Plastmattan på väggen lyser vitt. Det är märkligt hur trästolarna kan få en sådan gudomlig kraft; allting som finns här inne blir sakralt. Den gråa plastmattan på golvet känns helt underbar. Vi kliver ut i matsalen, vi hälsar på varandra, dricker kaffe med ostfralla, nickar åt varandra, talar om hur vi älskar livet och vad vi gör på fritiden; känns bara fint att fullständigt bara leva; det är som att jag nu förstår att själva överlevande i sig är en gåva om man fått Guds nåd.

Någon frågar mig om jag vill städa, och självklart vill jag städa. Jag fyller upp en röd skurhink med varmt vatten och allrengöringsmedel. Jag tittar ut genom fönstret och ser en björk lysa med sin vita bark emot mig. Jag lägger i moppen i skurhinken och börjar nysa. Lite skurmedel kommer in i min näsa och jag nyser till lite men kommer strax i form igen. Församlingsledaren lägger handen på axeln och frågar om allt är väl. Jag svarar ja och han säger att han stannar tills jag städat klart och låser och att jag har gott om tid på mig. Alla församlingsmedlemmarna går en efter en och tills slut är bara jag och församlingsledaren kvar. När skurmoppen rör inne i hörnet på rummet ber församlingsledaren mig att skynda på, för vi har ju inte all tid i världen, och jag skyndar på och när vi är klara säger han åt mig att jag gjort en god gärning som kommer belönas i Paradiset.

Vinden tar i mitt hår. Jag börjar gnissla tänder. När jag svängt förbi en sopstation är det som all min glädje försvunnit; jag känner sorg och tomhet inom mig. Jag testar att be. Jag sluter mina händer mot varandra. 

Jag skulle inte kunna tänka mig att leva någon annan tid än den jag lever i. Varken framåt eller bakåt. Jag vill heller inte ens tänka mig in i en annan tid än den vi lever. De gånger jag talar om min framtid eller det förflutna ; allt det där ältandet en människa kan gå igenom, med min församlingsledare så har han en enorm förmåga att lyckas sammanfläta dessa minnen och oro för framtiden,  till en stor salig kärlek till Gud och Jesus. Jag förstår då att min oro och min ångest är en förutsättning i sig att känna Guds kärlek och att utan att jag känner detta är jag heller inte i förbindelse att få Guds nåd.

2

Jag mötte Satan i en dröm inatt. Han stod uppe på ett berg omgivet av ett hav av eld. Han frågade mig om jag valde mellan lycka eller lidande. Jag frågade honom varför jag skulle välja lidande. Han svarade därför att han var lyckan och lidandet personifierat. Jag sade att lidandet var ett led i vägen till lycka. Han sade då till mig: Som detta då? Och en plats för min barndom öppnades upp. Vita väggar med barnteckningar på väggarna. Och hela rummet började brinna. Jag frågade vad han menade och han svarade om lidandet är en väg till lycka borde då inte också detta vara det? Har den plats vi befann oss vid nu varit en del av det förflutna, som jag då borde beteckna som lidande?

Jag svarade honom att han hädade. Och han svarade att självklart gjorde han det. Jag sade att han var ond och han svarade ja på det med. Jag ställde kanske 1000 sådana anklagelser emot honom och han svarade bara ja på alla frågor. Jag frågade honom hur man kan handla rätt om ingen ansåg att någonting bör fördömas, och svarade mig att eftersom ingenting av sig själv har ett värde att bevaras, utifrån att det ställs mot någonting annat, har det heller inget syfte att bevaras. Och då vaknade jag.

Kaffebordet

-De som är homosexuella säger ju själva att de blivit homosexuella genom att de blivit sexuellt utnyttjade som barn. Det har b.l.a. Peter Jöback och Patrik Sjöberg sagt.

 -Ja, så blir det väl när man introduceras sexuellt redan när man är barn. Jag kan överhuvudtaget inte förstå varför man håller på med homosexuell verksamhet överhuvudtaget. 

-Och sedan vet man ju inte om de som utsätter barn sexuellt själva inte blivit sexuellt utnyttjade som barn. -Jag är så trött på hela tiden höra om den där pedofilen!

 -Du var så besvärlig som barn. 

-Vi är inte ute efter att sätta dit några pedofiler. 

-Sluta! Jag vill inte höra det! 

-Ja, jag vet inte vad jag fått för problem om jag gick runt och hittade på sånt? 

-Näääää? 

-Men är du säker på att det verkligen har hänt? 

-Pedofiler är också människor.

 -Kaffet har redan börjat kallna. Den virkade duken ligger under kaffefatet. De sitter alla glor på mig bakom kaktallriken. 

-Har du lärt dig nu?

 -Vadå? 

-Ja men att man inte pratar om såna här saker? 

-Nu förstår jag inte alls? 

-Nej men då kanske det är bäst att du lär dig? 

 Utanför skiner solen. Jag kollar igenom mobilen och tittar hur många likes mitt senaste inlägg på facebook fått. 13. Det måste upp till åtminstone 30. Kanske om jag gör någon kommentar kring någon artikel eller liknande. Tänk om någon UTANFÖR min vänskapskrets delar mina inlägg! 

-Lars, vad gör du?

 -Jag kollar facebook. Ja men nu sitter ju vi här. 

-Det verkar som att jag blivit blockad på Twitter.

 -Ja men är detta verkligen då viktigt?

 -Men det är yttrandefrihet. 

-Det finns länder där barnen slåss för att få en penna i handen.

 Han går ut ur rummet, ut för dörren och ut i naturen. Vinden bitar i honom; det har blivit höst. Han ser löv falla ner för marken. Han minns sin barndom på 70talet när han far dog i en båtolycka. -Karl Hygge

Mördaren

Mitt namn är Harald. Jag vet inte om detta är av betydelse eller inte. Man sade till mig som barn att jag inte hade det; det var också som sagt att alla gränser och tabun redan var brutna, så det fanns heller ingen möjlighet för mig att försöka bryta dem. Jag försökte berätta om mitt liv, men alla sade att jag fick vänta; det fanns ju så många olika andra berättelser som skulle fram. En dag började folk tala om för mig att jag borde minnas, men jag sade ju att det var just det jag inte skulle göra, eftersom det jag varit med om inte var av vikt. Sedan började jag berätta vad andra sagt, och då fick jag höra att jag inte kunde garantera att det jag sagt var sant, eftersom minnet var bedrägligt. Men en dag slutade allt; jag hade levt i en dimma med de mediciner jag fick ordinerat av läkare; och ja, jag vet att ni kommer säga att jag inte ska klaga på läkarkåren, men framför mig låg en blodig och sönderskuren kropp; en man i 50årsåldern. Jag hörde gap och skrik och jag förstod att jag troligtvis varit en helt annan person än vad jag trodde. -Harald

Torkel Sandström angående sociala medier

Utifrån den bräckliga själ jag är har jag aldrig skapat ett konto på sociala medier. Det ses mig futtigt att hela tiden ha koll på människor man tidigare känt, när man på förhand redan förstår att man inte har något som helst gemensamt med dem, och därav få deras bekräftelse med de där olika funktionerna som de skriver att de gillar ens inlägg. Vad är då syftet med dessa funktioner när man inställsamt skriver saker för att få den bekräftelse, vilket troligtvis i själva verket bygger på att de känner starkt medlidande med en? Sedan finns det en orsak till det: Jag vill inte skriva saker som folk inte förstår, och därav hånas av dem, och, även om det bara rör sig om sekund, få mig att tro att de har rätt; för det krävs trots allt större skäl till rannsakningar än dumma missförstånd. Livet innehåller så oerhört mycket tragedier ändå för att jag ska bli ledsen för missförstånd. Ja, detta är orsaken till varför jag inte finns på vare sig Facebook, Instagram, Twitter eller TikTok. Jag hoppas jag har er djupaste förståelse för detta. -Torkel Sandström