Året är 1998 och höstlöven dinglar ner utanför fönstret på bostadsrätten hos
journalisten Wiliam Palmblads bostadsrätt. Han har två artiklar han tänker
skriva för två olika tidningar: Dels en artikel han ska skriva för Aftonbladet,
som går ut på att Hitler var vegetarian och att veganerna där ute borde tänka
sig för innan de gick och köpte sin falafel och åt sina kikärtor och bredde på
att det minsann inte bara var Hitler som hade haft ihjäl massa människor utan
det hade ju också Stalin gjort. Han avslutade hela artikeln med att egentligen
var det hela människans sökan mot utopier som var problemet men att det var så,
att om vi skulle slippa våld och krig, fick vi nog erkänna för oss själva, att
allting trots allt fick bli lite halvkasst.
Den andra artikeln var från Lärarnas tidning där William
skrev om en liten tonårstjej, som sexuellt ofredad av ett par invandrarkillar.
Var då flickan rasist, när hon sedan började hata alla invandrarkillar? Nej,
menade William, det var bara en naturlig reaktion på hennes egna känslor och
lösningen kom i slutet på artikeln, när flickan blev feminist. William skickade
nu iväg artiklarna på sina nya hotmailadress till respektive tidning. Han drog
sig sedan tillbaka och tog upp sin kaffekopp han hade ställt på bordet.
Sedan går han in i vardagsrummet, sätter på videon med en
VHS, med en inspelning med gårdagens avsnitt av TV-serien ”Glappet”; han ansåg
att detta var ett bra och lärorikt TV-program, som tog upp svåra och
tabubelagda frågor, som rörde vår sexualitet.
Han går sedan ut i köket, öppnar städskåpet och tar en
flaska tändvätska, som han packar ner i Matex-kasse. Vidare går han ut ur
lägenheten och låser den, går ner för trapporna och vidare mot busshållplatsen.
På bussen hör William ett par sverigedemokrater, som sitter med en cdspelare i
famnen och lyssnar på Dia psalmas låt ”Vi är vikingar men vad vi inte förstår,
är varför vikingarna aldrig raka sitt hår”, med ett stort ironiskt hånflin i
ansiktet och William tänker, att dessa ungdomar, representerar säkerligen ett
liten marginaliserad grupp av människor, som säkerligen skulle få en bättre
tillvaro, om det bara fick en bra anställning och ett riktigt hem.
Helt plötsligt har bussen kommit vid sin slutstation. Han
stiger av och han har hamnat mitt ute på landsbygden. William väntar på att
bussen åker iväg igen och tittar runt sig extra noga så att han inte är sedd.
Han går sedan förbi en stor ek och fram mot en åker som sträcker långt framför
honom. William häller då tändvätskan med det torra fältet av havre och tänder
sedan på med en tändare, med Bart Simpson på.
Elden sprider sig då långt William kan se och när röker
kastas emot honom, så att det fyller hans lungor skriker han med full kraft:
”Jag är Gud! Jag är Gud” Jag är Gud!”
-Joel Abrahamsson
