Sammanbrottet

 Jag ser på min kalender: 30:e mars 2040. Jag stirrar ut över ruinerna från mitt fönster, av det land där jag en gång i tiden arbetade som handläggare åt Försäkringskassan; en del av liken ligger fortfarande på gatan. Jag minns 10talets och 20talets diskussioner om repressiva åtgärder åt gängkriminalitet, sprängningar och skjutningar. Ingen ställde sig frågan om detta i själva verket inte var första upptakten till vårt lands stora inbördeskrig; ett krig som kostat Sverige två miljoner döda, till följd av allmän korruption av hela samhällsapparaten; en korruption jag själv till stor del varit delaktig i. Om jag inte minns helt fel var det Hegel som en gång sade: ”En stat där lagarna inte följs är den statens undergång”.

Vi använde oss av den konstitution som fanns för våra egna egoistiska skäl. För att tala enkelspråk: Lagen blev kriminell. Ville man hämnas på en individ kunde man göra honom icke försörjd p.g.a. felaktiga grunder; polisen kunde ta in honom eller henne på förhör, fråga hur mycket pengar han hade på kontot, låsa in honom på institution och länsa hela hans konto; hur kunde vi då veta att han då skulle skaffa nya vänner där och bli kriminell på riktigt? Så långt tänkte aldrig vi.

Vi använde oss av sociala medier: Facebook, Twitter och Instagram. Hade någon skrivit på några av dessa plattformar att en kändis hade gjort något patetiskt ringde vi upp kändisen och sade att detta uppvisade den här privatpersonens samlade bild av kändisen, för att därav skapa ett gräl som kunde få privatpersonen i fängelse. Om en författare med åsikter vi inte höll med om, skrev böcker där han utgick från sig själv för att presentera en avskyvärd person, presenterade vi personen som dess rätta jag och därav var den personen körd. Samma med människor som gjorde tvivelaktiga skämtfigurer och bråkade med andra som gjorde det. Samma med människor som stalkade folk genom SMS; man kunde alltid visa upp det mot mottagarnas partners.

Genom psykiatrin hade vi redan gjort dem till mördarappareter: Genom att radera deras minnen och tänka på deras beteende tog all aggression inom dem över till dagen då allas våld mot alla drabbade hela svenska samhället.

• Joel Abrahamsson (dikterad från en framtida handledare)

Stureplansmannen

Glaslyktan lyser mot hans ansikte. Kanske skulle placera den längre bort. Hans nagellack börjar blekna. Han klappar sin hund. Den rycker på sig. Lägger sig i hans. Får erektion. Han kollar igenom sitt Instagramflöde på sin smartphone. Han kammar sitt hår. På stereon har han satt 80talshits på repeat. Han tittar ut genom fönstret. Han ser inga människor.

Han tar fram en apelsin och skär den med en kökskniv på en skärbräde; han tänker hur irrationellt det är att skära apelsin i klyftor med en kökskniv när han har en skalkniv. Plötsligt släpper en fjärt och hoppas att ingen hör honom. Han skäms.

Han har svårt att sova. Enorma problem. Sitter nätterna och kvällarna igenom och ser exakt samma Madonnavideo och exakt samma porrfilm på Youporn för att komma in i ett slags limbo; dvala för att kunna sova; det slutar med att han ligger i fosterställning och tänker på att han tänker på att han tänker, men kan ändå inte somna.

Han startar en debatt på facebook, där han frågar om man verkligen kan hävda att religiösa människor kan beläggas som folkgrupp; han väntar en halvtimme men ingen skriver något inlägg. Han sätter på porren igen, onanerar men kan ändå inte somna. Sömntabletter funkar inte längre; han är immun.

På förskolan som barn hade de andra barnen mobbat honom för att han fes som en gris. I första klass hade han fått ny status i klassen, så det första han gjorde var att leta upp ett passande objekt för att själv mobba den eleven. I fjärde klass blev han åter igen mobbad och detta hade genom hela skolgången. Detta hade varit ett ämne han pratat om i morgonstudion på TV 4.

Sedan känner han att verkligen behöver visa sitt samhällsengagemang och börjar härma olika människor beteende med socialt utsatta människor som lever i utanförskap. De är människor som samhället inte längre behöver p.g.a. automatisering av arbetsmarknaden och fastnat i konstiga beteendemönster som han menar är grunden till hela deras utanförskap.

-Karl Hygge