Nyfrälst: 2022

fredag 22 juli 2022

Anställningsintervjun

Jag har legat med Annika Strandhäll, en fotomodell som senare blivit våldtagen av en förläggare, Victoria Silvstedt, Kajsa Ekis Ekman, haft en två veckors otrohetsaffär med en kvinna från Iran, en museichef, en av mina mellanstadielärare, Alexandra Pascalidou, en hallåa på Morgonstudion samt en av sångerskorna i Army of Lovers. 1996 dansade jag med Lena Philipsson men hon nekade att följa med mig till hotellrummet; jag var då sexton år. Jag nekade en gång sex från min kusins svägerska, men hade däremot en gång sex med en bekant med min kusin, som jag träffade på hans 40årsfest. Jag har även haft sex med en författare från Zaire, som är sex år yngre än jag samt Unni Drougge. 2007 hade jag sex i ett badrum med en äldre porrskådis. Hennes dotter är också porrskådis. 2005 blev jag avsugen av en äldre porrskådis på toaletten till en jazzklubb i Prag. Mannen jag berättar detta för mig häpnar; det är en rektor på en högstadieskola, som har hand om min kommande anställning där som timvikarie. - Ja, om det här nu ens är sant; vad fan har det med våran skola att göra? - Jag tänkte att det kunnat bli skvaller på skolan och att det var bra om allt det här kom upp i ytan innan skvallet spreds. - Nämen Herre Gud, det förstår du väl att sånt här pratar man inte om! -Nä ursäkta. - Har du några andra meriter utöver det här? - Underkänt i samtliga ämnen på lärarhögskolan. - Underkänt? Och du har ändå tänkt att söka dig hit? - Ja. - Nej, det här går ju inte. Det förstår du väl själv? - OK. - Och se till att få en läkartid med en psykiatriker. - Varför det? - För att ja... prata av dig. -Karl Hygge

lördag 26 mars 2022

Blå havsdröm

Jag gillar Rioja. Den har en sträv smak jag gillar. Gunilla säger, att varför kan inte du som har så mycket pengar köpa ett bättre vin, men jag insisterar på att Rioja är bäst. Gunilla skär upp en bit av kalvfilén och säger att det är bevisat, att Frankrike är det land i världen, där är vetenskapligt bevisat att där gör de bästa vinerna i världen, utifrån strukturen på dess jord och klimat.

Jag tittar ut genom vårt fönster, och jag säger: ”Jaha, men jag föredrar Rioja”. Jag gillar vår utsikt; den är blå utan några träd; bara lång havsstrimma så lång man ser. Jag har noga valt ut den här platsen att bo på.

Gunilla frågar mig om jag föredrar Rioja för henne, och jag svarar så kan du ändå inte säga. Hon frågar mig igen, och jag svarar, att nej, det gör jag såklart inte. Gunilla frågar mig om vad jag tänker på. Jag svarar henne att jag oroas av den svenska välfärdsstatens kollaps, som undergräver sin egen undergång, av den vanlige svenskens behov, av alltid tro att staten och samhället ska kunna lappa ihop deras problem, och att det vi hederliga skattebetalare som får stå för den notan.

Vi sätter oss ner. Det är rökt kalvfilé och pumpafilé. Jag häller på salt, varefter Gunilla frågar mig om det inte var tillräckligt salt. ”Nej, det var det inte”, svarar jag då. Jag tittar ut genom fönstret och jag ser någon rovfågel flyga förbi; jag vet inte vad för slags eftersom jag inte är någon ornitolog.

Jag börjar tala om familjebildandet. Jag säger att under stenåldern brydde man sig inte så mycket om de svagare människorna, utan man värnade bara om sin familj, som man skyddade var dag och natt med yxa och spjut, i den bergsgrotta man då bodde i.

Efter kvällsmålet går jag och Gunnilla in i sovrummet. Jag tar henne bakifrån och tar polisgrepp med ena handen och stryptag runt hennes hals med andra. I slutet på samlaget ställer sig Gunnilla på knä och lägger satsen i hennes ansikte.

Jag och Gunilla åkte idag ner till Varberg och promenerade runt Varbergs fästning. Det tar cirka sju timmar att köra ner med bil från Stockholm men det får det vara värt; om man nu räknar Djursholm som Stockholm. Den har en fruktansvärt vacker form och man kan titta ner i vallgraven och se en och annan fisk simma förbi.

När vi står längst upp vid takräcket, vid utsiktsplatsen mellan museet och fästningsterassen, frågar jag Gunilla om hon skulle tänka sig att hon någon natt skulle tänka sig att bli påsatt bakifrån, här med utsikt över Kattegatt. Hon skrattar till och säger nej, det skulle hon absolut inte tänka sig. Jag stirrar ut över havet, och upplever att utsikten över havet, förnimmer mig att detta kanske är civilisationens rot; att se världen från ovan på ett mänskligt konstruerat sätt.

Vi går ner mot fästningsvallen, som med dess inskrivning är byggd på 1600talet och det känns verkligen spöklikt. Vi tar och sätter oss på uteserveringen och beställer in mat. Jag föreslår att vi ska dricka vin, men Gunilla påminner att jag ska köra, så vi tar vatten istället.

Jag stirrar på ena nageln på fingret, som jag har glömt att klippa. Jag frågar Gunilla om hon tror folk märkt det, men hon säger att hon inte tror det. En kåltrast flyger förbi och sätter sig på en gren på ett äppelträd. Jag frågar Gunilla om hon tror på att det finns folk som föds som transsexuella; hon svarar att det inte intresserar henne. När maten då kommer in, äter vi hela måltiden under fullständig tystnad.

Jag sitter med en virtual realityskärm överhuvudet och onanerar. Genom masken ser jag olika porrskådisar som får mig att tro att jag utför de olika sexuella sakerna med dem. Jag minns en kille på gymnasiet, som sade att i framtiden skulle alla män göra såhär, istället för att knulla. Jag hör nyckeln vrids i dörröppningen, precis innan jag ska få utlösning, så jag tar av mig skärmen och gömmer den så att Gunilla inte ska se den.

Gunnilla frågar mig vad jag gör. Inget särskilt svarar jag då. Hon frågar mig om jag vattnat krukorna. Jag svarar att det har jag glömt. ”Igen?”, säger Gunilla då och börjar plocka upp varorna. Jag tar henne om midjan, men hon svarar ”Nej Tomas, inte nu”. Jag blir irriterad. ”vem var killen du pratade med igår?”, frågar jag henne då. ”Vem fan prata du om?”. ”Killen utanför banken?”. ”Han är min frisör!” ”Jaha, knullar ni med varandra då?, frågar jag då. ”Vad fan snackar du om?” ”Ja, varför i helvete ska du ha en manlig frisör?” Sedan tar jag av mig skärpet och börjar prygla upp henne på köksgolvet.

Jag låser in mig toaletten och gråter. Vad fan har jag gjort tänker jag? Jag plockar fram min iPhone och tittar igenom vår senaste semester på Seychellerna och förstår hur bra vi egentligen har det. Jag går ut ur toaletten och Gunilla står vid spisen och steker en omelett. Jag frågar henne om hon behöver hjälp med något, men hon svarar mig inte.

På kvällen smeker jag sakta henne över rumpan, till ett försök till sex, men hon säger att hon inte vill. Jag känner mig värdelös men tänker att det kanske beror på att jag slog henne tidigare idag, Dagen efter köper jag en bukett rosor med medföljande text: ”Förlåt min älskade. Mitt ljus i tillvaron”.

Min bror ringer mig och frågar varför jag lägger upp en bild på en alkoholfri dryck på facebook. Jag svarar att det är en gammal klasskamrats märke. Min bror frågar mig om jag inte förstår att jag skämmer ut mig. Jag svarar att jag inte riktigt förstår vad jag menar. Han frågar mig då vad jag annars gjort den sista tiden. Jag svarar att jag jobbar mest med firman. Han börjar då prata om en period i livet då jag var ovanligt tjock. Sedan avslutar han samtalet eftersom hans barn börjar skrika i bakgrunden.

Jag går ut ur rummet och stirrar ut över havet. Jag har ju precis allting man önskar sig, men ändå är jag inte nöjd. Kanske är just det tillstånd jag lever just nu det värsta, eftersom jag inte kan få det bättre? Och vem lider med en individ som lider av lyxproblem? Jag går åter igen in i köket och börjar skala en apelsin. Jag försöker så gott det går skala apelsinet så att hela skalet är ett helt sammansatt skal, men den går av på mitten. När jag börjar äta apelsinen är den torr, varefter jag slänger den i soporna.

På kvällen när jag och Gunilla sitter och har kvällsté och smörgåsar, frågar jag henne varför hon köpt Västerbottenost och inte den vanliga franska osten vi brukar köpa. Hon svarar att hon ville äta den, eftersom hennes pappa brukade äta den när hon var barn. Jag säger då att jag inte vill ha någon jävla svensk bondost. Hon säger att det är väl lika mycket bönder som gör osten i Frankrike? Jag svarar att jag fan har varit i Frankrike och kan säga att det fan är skillnad.

Gunilla frågar mig då om vi kanske ska prata om det som hände förra veckan. Jag frågar vad. Hon säger: ”Tomas, du slog mig faktiskt då. Minns du inte det?” ”En gång”, säger ja, ”en enda gång efter alla dessa år har jag tagit till våld, och du ska göra en sådan jävla stor grej av det!” ”Man slår inte kvinnor, Tomas”. ”Får man slå män då?”. ”Nej men nu är du barnslig, Tomas”. ”Ja men jag har redan sagt förlåt. Vad mer kan jag göra?”

-Karl Hygge

onsdag 9 februari 2022

Två decennier

I blackboxen spelar de Depeche Mode ”Dont say you love me, its understood” och jag kommer in I din famn och du kysser mig. Ditt svarta svallande rör sig på madrassen och vi går in bakom ett draperi och jag för min tunga över din kropp och precis när jag ska gå ställer du frågan ”du är väl inte kär i någon annan” och jag svarar att jo, det är jag faktiskt och jag går iväg tar taxin därifrån och björken fladdrar utan sina löv.

Jag ser dig stå längre bort och du försvinner bort och sedan möter jag dig 12 år senare på ett vandrarhem i Istanbul och du ropar mitt namn från ett annat rum och skriker att du håller på att dö och för mig mot sängen och vi älskar med varandra och jag bönetonet från Blå Moskén och ser ut genom fönstret på den turkiska bakgatan och jag går åter igen och faller till sömns.

Jag väcks dagen efter av att min telefon ringer. Det är min chef.

Väckte jag dig?
Ja.
Har du haft dambesök?
Ja.
Håpp. Det va la trevligt.
Ja.
Så till vida…
Vad?
Hon är agent från en främmande makt.
Va?
Ja, så kan det gå när en är ute och ränner efter fruntimmer. Vi fick en rapport inatt att stora delar av våra affärshemligheter spridits till Jordaniens hemlighetstjänst.
Va?
Men Ralf, du får ju hålla ordning på fruntimmerna.
Ja.
Håpp! Hur har du det med fadern då?
Han repar sig.
Man får ta en dag i taget. Vi hörs.
Hejdå.

Jag ser mig själv som en fullkomligt rationell person; jag tvekar aldrig på att om jag gjort ett rätt beslut är ett rätt beslut. Men så är det just en punkt: Det sexuella. Hur mycket rätt jag än haft när jag avvisat en annan person sexuellt, kan jag ändå i efterhand våndas och tänka att jag kanske borde gjort det ändå. Det är sjukt men jag tänker så ändå. Lacan ansåg det naturligt och låg alla i vårat biologiska arv.

Ack, hur oändligt är icke vårt vansinne och ur flyktigt är inte vårt förnuft? Vi går längs livets väg, trampar i samma spår och når aldrig fram, för när vi väl är framme är vi inte framme, för vi vill aldrig komma fram, för när vi väl kommit fram är det slutet, det yttersta slut och bakom där finns ingenting. Ingenting!

Jag har fått klamydia. Min ena pungkula har svällt upp och det verkar så fruktansvärt att jag knappt kan sova. För att få antibiotika för besväret måste jag redogör alla mina sexuella kontakter jag haft; det har jag inte lust med.

Vi lever i en tid där sexualneurosen äter igen blivit inne och där urtidens fruktbarhetsgudar är det löjligaste som finns. Människor förnekar sina egna neuroser, men beklagar sig ändå av dess följder. De vägrar helt enkelt att se sig själva.

Fram till femton års ålder hade jag en del problem med utstående öron och så; de kallade mig fladderbacon och vingmutter och så. De brukade dra ut örona och titta på mig och säga saker: ”Whiiiii, whiiii nu åker du iväg med dina öron”. De brukade även rita karikatyrer på mig som en vingmutter som spelade elgitarr.

1989 vek en kvinna ut sig i Censur som då var 38 år. Hon skröt att hon knullat med tre artonåringar samtidigt. 2019 var det någon som hackat min dator som såg att jag sökt på det nätet och frågade då ut den här kvinnan om hon varit med mig. Hon var då 69 år och ringde på min dörr samma kväll och vi hade vild sex och hon lade sedan 100 kronor i en Nettokasse. Sommaren efter förföljde hennes man mig på ett nakenbad för män.

Håller på att läsa Balzac. Det slår mig att i fransk litteratur från 1800talet är nästan allting från fransk historia före Franska Revolutionen som en slags hemlig port som man inte vågar nämna. Att man under några år efter Franska Revolutionen valt att inleda tideräkningen till år 0 tycks ha haft en viss form av psykologisk effekt.

Jag är ute och promenerar på ett bostadsområde. Husen har vita karm med ljusbrunt tegel. Gräset är grönt och det växer fullt med almar och ekar. Jag går bort mot en sten med en skylt med texten ”fornminne” på. Jag läser informationen och läser att det är skålgropar från bronsåldern. Jag går fram till stenen och stirrar de cirkelrunda hålen från forntiden och går sedan därifrån.

Det enda beteendet som inte går att styra är sömnen. Helt enkelt därför att sömnen kräver att vi kommer över till vårt undermedvetande, och undermedvetandet kräver just att vi inte är medvetna, vilket gör att vi inte kan lägga oss i sängen och medvetet koppla bort vårt medvetande. Jag vet i varje fall ingen människa som lyckats med det.

Jag arbetar just nu som utredare på Socialstyrelsen, som går ut för att utreda vart barn hamnar, som av svenska myndigheter blivit fråntagna sun föräldrar som lever i extremistiska miljöer; det visar sig att de alla går till en pedofil i Varberg, som har arbetat som ordningsvakt, ambulansförare, massör och gjort lumpen som fältjägare, Jag har under en vecka försökt få tag i den här personen, helt utan resultat,

Jag sitter och fingrar på ett exemplar på ”Garanterat mangel” med MOB 47 som jag beställde från Distortion records på högstadiet. Jag klottrade en gång MOB 47 på det där omslagspappret man fick på skolböckerna i skolan så att de kunde återanvändas till nästa klass under året efter. Någon frågade: ”Varför heter de MOB 47?”, varav en annan kille sade: ”De va la mobbade i skolan och födda 1947”.

Jag går förbi en gata med ett gult hus med vita knutar, och björkar framklippta med toppar, som ser ut som grantoppar; det är vanligt i den här stan. Jag har bråttom på väg till en affär en halvmil borta men får en stark lust att göra andra saker, som att gå ner till havet eller studera en medeltida kyrkoruin. Men det kan jag inte göra. Jag får inte spilla tid för sånt. Jag måste göra det jag ska.

Jag upptäcker att en skosnöret gått upp så jag böjer mig ner och knyter det; jag går fem meter och skosnöret går upp. Detta är verkligen fruktansvärt jobbigt.

Jag stirrar till vänster, mellan en skylt för väjningsplikt, och ser att helt nytt mörkgrått hus byggts upp där, i samma hus som en knivman högg ihjäl en gammal tant och som sedan blev ihjälskjuten på gatan. Försöker de bygga bort ett lokalt trauma?

Jag står på ett löpande band på en arbetsmarknadsåtgärd och sätter ihop vinställ med en häftpistol. Det är vandliga träskivor i furu som sätts ihop med listor som också är i furu. Vinställen ställs sedan på hög i ett hörn i rummet. Senare på eftermiddagen sätter jag ihop fågelholkar i furu, vars träskivor sågas upp av förmannen; hålen till fågelholken borras dock ut av oss. Jag sorterar även upp skillträ och sätter ihop trätomtar med plyschklädsel.

På fikarasten är det oxjärpar med potatis och brunsås. Maten kostar mer än ersättning från Arbetsförmedlingen för att man är med i projektet. Det finns inga fönster ut mot gatan i fikarummet, utan allt man ser är en grå korridor. I ett hörn står en plastväxt.

Det är FörstaMajmöte. Det inleds med att en medlem säger att dagens möte görs till en insamling till RFSU, som ska gynna unga människors sexuella hälsa. Sedan kommer en annan medlem upp och berättar skvaller från partiets ungdomsförbund från någon gång från 20talet. En annan talare talar om ett terrordåd som precis skett i Stockholm.

Jag går hemåt. Känner mig lite trött och märker att det svider i ändan efter en slags svampinfektion jag fått där. Överallt är det fullt grävskopor och lyftkranar, eftersom man håller på att bygga ut hela stan. Vid en parkbänk vid kyrkmuren försöker en trut hacka i sig innehållet i en oöppnad ölburk. Tidvisaren vid busshållplatsen visar fel avgångstider.

Jag pratar med någon person om min hemstad. De säger att det är väl fint i min stad. Jag säger först nej, varav personen tjatar och tjatar, tills jag tills slut svarar ja. Man får helt enkelt inte tycka illa om min hemstad. Sedan går jag därifrån och blir förbannad, och tänker att jag borde ha sagt det eller det, och går hem och skriver ett argt inlägg på facebook, som blir helt obesvarat. Dagen efter möter jag någon på gatan, som skäller ut mig gatan i en hel timme, eftersom vederbörande påstår att jag inte vet vad jag pratar om.

Jag sitter och tittar på en reklamfilm på youtube där en man står och rakar sig med en melodramatisk sång i bakgrunden, som sjunger ”I´m only human after all”. Klippet går igång ett par minuter innan jag kan se en musikvideo till en låt med Sisters of Mercy. Sedan tar jag på mig ytterkläderna och går ut på gatan. I vägrenen ligger glasspinnar och godispapper.

Jag sitter på en arbetsmarknadsåtgärd som blandar folk med psykisk sjukdom med människor som har någon form av utvecklingsstörning. Vi sorterar brev till kommunen. Jag tar av mig min långärmade T-shirt för att det är varm och sitter med en Motörheadtshirt. En kille som sitter jämte mig som har Down syndrome säger då: ”Oj, vad är det för konstig hund? Är det en bulldog?”

Jag vaknar upp mitt på natten och upptäcker att det ligger en bajsklutt i kalsongen. Jag har supit mig dyngfull och lägger kalsongerna i tvättkorgen och går in på toaletten. Där har jag spytt ovanpå hela toalettsitsen, så jag får torka upp all spya och torka mig i arslet och tvätta mig.

-Karl Hygge

torsdag 3 februari 2022

Nationella tider

Inledning

Det som betecknar yttrandefrihet i Sverige idag är enbart information, som på ett eller annat sätt kan användas i syfte att företräda den svenska nationens intresse; detta är faktiskt något som Sverigedemokraterna har hjärntvättat 99% av svenska befolkningen med.

Kapitel 1

”När jag föddes hade jag så liten fisring att läkaren var tvungen att bända ut den med långfingret. Det var åtminstone så man sade till mig som barn att det gick till. Jag fick ofta sitta kvar långt efter måltiden vid middagsbordet, där min mor berättade historien om min trånga analöppning vid min födelse.”

Folk på mötet tittar märkligt runt omkring mig när jag hållit mötet. En äldre man slår näven i bordet och skriker:

- Är du en sådan där jävla bög?
- Men Sverigedemokraterna har ju nu mer en
mjukare linje i den här frågan?
- Ja, men man får väl ändå inte slänga ur sig
vadsomhelst?
- OK. Jag ber om ursäkt.
- Är du bög? Är du det eller? Då ska jag fan slita av
öronra på dig.
Sedan förklaras mötet för tillfället avslutat.
Kaffetermosarna står uppställda på rad i fikarummet i huset där möteslokalen är. Det står en plåt på det ljusbruna matsalsbordet med kanelbullar på. I taket finns spotlightlampor och i hörnet står en TVapparat med en tillhörande videoapparat; eller VHS som man säger idag. På gården utanför fönstret står en lång grusplan med en allé med almar. Det får mig att tänka på Hegel; jag vet inte varför, men när jag tänker på Hegel, så tänker jag på en grusplan någonstans, med almar på; det är en solig högsommardag, där vinden sakta drar genom träden, med ett förtecken till den kommande hösten.

Jag häller upp kaffe och tar in en bit bulle i munnen. Torbjörn häller upp kaffe med socker och grädde och drar skämt om skäggbarn och romska tiggare. Kurt drar ett judeskämt. Lennart säger slutligen att man kunde ge kolonisationskritikerna rätt så långt, att Black Lifes Matter skulle förekommit ifall man aldrig tagit ut negrerna från djungeln. Torbjörn hakar in och säger att man dock gärna hade kunnat sätta dem i apburar.
Sedan hettar de till rejält när de börjar prata om bögar. De ger mig hela tiden snabba blickar, samtidigt som de tittar i luften och fullständigt fryser ut mig, och frågar sig om bögarna är felskapta av naturen eftersom de verkar vill få bajs bakom förhuden. Sedan säger de att de kanske tillhör en annan ras där bögungarna föds genom röven. Avslutningsvis säger de att muslimerna och bögarna kanske egentligen ramlat ner från varsin sida av bananträdet i norra Afrika, eftersom vänstern tycker de är så trevliga och släppas in i alla sociala sammanhang. Sedan är kafferasten över.

Sedan terrordådet vid Charlie Hebdos kontor är det ganska lätt att vara fascist idag. Man kan helt fritt håna och trakassera sina politiska motståndare hur mycket som helst, utan att få någon som helst stryk tillbaks, eftersom allting som våra politiska motståndare säger kan klassas som terrorism. Detta säger jag på mötet med alla andras ogillande blickar emot mig.

Jag ställer mig upp på talarstolen och säger: ”Jag anser att den så kallade ”Förintelsen” var bra och nödvändig. Den rensade upp oönskade element från den mänskliga rasen

och satte i så även igång den tyska industrin. Vi borde i Sverigedemokraterna klubba igenom en liknande utrensning i det svenska samhället”.
De står alla som fågelholkar och säger:

- Nej, det här går inte. Vem fan är du som står och säger såhär? Driver du med oss?

- Nej, jag har bara läst på lite att det var någon SS- snubbe på 80talet som var med och starta upp partiet.
- Ja men, vad fan spelar det för roll nu? Vi har ju gjort upp vår historia. Ska även du som är medlem dra upp den jävla skiten då?
- Vad föreslår du då?
- Att vi skickar hem packet och sedan låter vi deras
hemländer göra jobbet åt oss!
- Jag tackar för mig nu, säger jag då och sätter mig.
Torbjörn ställer sig på talarstolen och talar äldrevården. Hans idé är att de gamla far illa eftersom man lägger på pengar på invandringen istället för på de gamla. Vi vet sedan att dessa pengar går till gängkriminalitet och gruppvåldtäkter. Men om vi nu ska nå ut med detta budskap till allmänheten, som kanske inte är lika insatta i globaliseringens konsekvenser oss, kanske vi borde använda andra argument.
Lennart säger att vi kan tala om tryggheten; om barns och gamlas villkor. Framför allt peka på gänguppgörelser i förorten som nu även drabbar små barn. Jag ställer frågan hur vi då bör se på det faktum att barnet i Rinkeby som blev ihjälskjutet också var utländsk börd. ”Vi kan låtsas

att ungen är svensk”, säger Lennart då. ”Det är inte så jävla noga”. Sedan är hela mötet avslutet.

Kapitel 2

Klockan är halv sju på morgonen. Jag har lovat min sjuåriga son att köra honom till skolan idag, eftersom hans cykel gått sönder. Det är så mycket oroligheter på gatorna också att man inte vet om man vågar släppa ut en sjuårig pojke på gatorna.

Jag häller upp fruktyugort med cornflakes till honom och häller upp ett glas juice. Jag försöker övertyga honom att äta några smörgåsar också men han vägrar. Själv bläddrar jag i lokaltidningen samtidigt som jag äter en skinksmörgås samt dricker ett kaffe med tre sockerbitar och grädde i.

Jag hade svårt att somna inatt. Det var inte direkt oron över möten, men jag hade precis innan jag skulle gå och lägga mig tittat på det senaste avsnittet av Morden i Midsummer, som så vanligt handlade om gifta otrohetsaffärer med unga män och jag blev därigenom orolig att även min fru är otrogen mot mig; jag är ju trots allt inte så snygg längre som jag en gång var.

Men jag hycklar, och varför jag gör det ska jag tala om nu: Jag arbetar som lärare, men egentligen borde jag inte arbeta som lärare, eftersom jag för två år sedan gjorde ett enormt misstag: Jag förälskade mig i en femtonårig muslimsk tjej.

Hon kom in i klassen och det slog till direkt för mig. Till en början kämpade jag emot, men efter en vecka kunde jag inte streta emot längre utan lät henne stanna kvar i klassrummet. I mitt huvud skulle det bli som en romantisk film och jag skulle, efter att ha berättat mitt partitillhörighet hos Sverigedemokraterna, men efter min starka förälskelse till henne, skulle hon slita av sig slöjan och kasta sig om halsen på mig och kyssa mig och säga att jag var den ärligaste människan i hela världen, och att om jag bara älskade mig som den hon var skulle hon inte bry sig det minsta om mitt förflutna.

Tvärtom blev hon rädd och arg och sade att hon fan aldrig skulle kunna bli ihop med en sverigedemokrat och att hon tyckte jag var äcklig och slemmig. Jag tog då av henne slöjan och smekte henne över håret och undrade om hon inte ville närma sig den svenska friheten. Hon började då gråta och jag fick betala henne 500 kronor för att hon inte skulle tala om någonting för rektorn. Den gången kom jag undan.

Min fru Ulrica arbetar också som lärare; en speciallärare för utvecklingsstörda, eller intellektuellt funktionsnedsatta, som det numer heter. Hon var tidigare miljöpartist, men gick över till Sverigedemokraterna, efter att jag övertalat henne, att Miljöpartiet hjälpt Socialdemokraterna ihop med Moderaterna att slopa LSSutredningen. I grund och botten är det här den enda politiska sakfråga hon brinner för.

När min son tar på sig sina stövlar kikar snabbt igenom Ulricas mobiltelefon. Hon har kontakt med en man ser jag nu. Han heter Kalle och verkar fruktansvärt barnslig. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott han var 5-6 år,

men jag skulle aldrig tro detta om Ulrica. Hon är ju ändå human.

Min son sätter sig i bilen och jag säger åt honom att spänna säkerhetsbältet. Jag stoppar in en CDskiva i bilens CDspelare som är en reklamskiva från Moderaternas valkampanj 2006; Willie Crawfords dänga ”Det flyter”. Det kan troligtvis vara den vackraste stunden i mitt liv; den kvällen när Fredrik Reinfeldt vann makten över Sverige. När det äntligen skulle bli slut på det socialdemokratiska daltet med sjuka och arbetslösa. Lår oss be till Gud att det eländet aldrig kommer tillbaka.

Min son har snappat upp saker från mina partikamrater, Jag hör det när han sitter jämte mig bilen. Han säger: ”Den lärarjäveln är en jävla bög. Han fjäskar för Jerry. Rövknullar säkert honom. Jag ger mig fan på att de knullar med varandra. Jävla bögjävel”.

Jag svänger av infarten på hans skola. Jag gillar inte att han pratar så. Dels kan han få problem med lärarna och dels tycker jag inte att barn ska prata så. Det säger jag till honom;

- Såhär som du pratar; om någon okänd person hade hört dig prata hade de tyckt att vi var en väldigt konstig familj.
- Men så snackar ju du med.
- Ja, det kanske jag gör, men jag vill bara ditt eget
bästa.
Sedan släpper jag av honom vid skolingången och kör iväg.

På väg med bilen till högstadieskolan jag arbetar på är det längs vägen fullt med tallar och björkar. Det slinker även in en annan ek och asp. Det är dock få almar, lindar och askar längre; de har ju drabbats av olika sjukor så de dött ut. Min tanke kring detta är att det troligtvis beror på att vi tagit arbetskraftsinvandring, för olika former av trädvård, helt utan kunskap av vårt nationella biologiska fauna, som lett till att träd som stått här sedan vikingatiden helt plötsligt dör ut.

Men mellan två björkar, vid ett övergångsställe går Fadime; skolflickan jag förälskade mig i för ett år sedan, på väg till sin gymnasieskola. Det är så att det hugger tag i brösten på mig. Jag följer henne med blicken när jag kör förbi med bilen. Hon tittar irriterat bort. Kanske är min kärlek till henne också en påverkan från den enorma globaliseringsmodell av judiska filantroper, som vi alla inpräntas i vår hjärnor, för att avkasta vår nationella ideal? Kanske inte ens jag är immun för den typen av skadliga samhällsmönster.

Solen lyser upp asfalten när jag kör vägen fram. Ljusgrå asfalt med vita sträck. Vid höger sida av vägen går tre ungdomar helt nertryckta i varsin mobiltelefon; hade inte skolsystemet varit genomsyrat av all denna vänsterliberala dynga, som resten av samhället påverkats av, hade jag som god vuxen, kunnat ha väglett dem som lärare, att titta igenom all alternativmedia, som visar upp alla de högre ideal, som jag menar är en del av vårt svenska samhälles överlevnadsstrategi, men jag har tyvärr inte den befogenheten som lärare. Inte än i varje fall.

Jag kör in på skolparkeringen och parkerar; låser bilen och går mot skolbyggnaden. Där går Jessica förbi; en blond tjej med stora bröst, som jag brukar ta upp som skämt på våra partimöten. Skämtet går ut på att efter Sverigedemokraternas makttagande i svenska riksdagen kommer Jessica låsas in av oss andra sverigedemokrater och bli en del av samma ariska barnavlingsapparat som Hitler gjorde med NaziTysklands ariska kvinnor. Anledningen till att vi säger så om just Jessica är att hon öppet hatar Sverigedemokraterna och säger det öppet på mina lektioner. Som nationell får man inte dra sig för att vara lite självironisk.

Ett par ungdomar i korridoren har kastat papper på golvet och jag ber dem plocka upp dem. Helst gärna hade man ju pryglat upp dem med, men det tillåter inte vårt rådande veka skolsystem. Man får rent av inte ens ta ungjävlarna i armen längre utan att det blir problem. Än mindre daska flickorna i rumpan.

Jag hälsar på mina lärarkollegor och ger en ogillande blick på vår städerska eftersom hon är från Rumänien. Den grejen får man ju ändå säg har blivit bättre med åren; det gick inte för sisådär 10-20 år sedan att ens ge en ogillande blick från folk från främmande länder utan att få rasiststämpeln intryckt i pannan. Nu har våra politiker äntligen insett vårt eviga biologiska arv och att detta är av fullständig nödvändighet. Jag låser upp dörren till klassrummet och förbereder lektionen.

Kapitel 3

”Jag tänker idag tala om Pythagoras sats”, säger jag när står vid whiteboarden längst fram i klassrummet, ”är det någon som vet vad Pythagoras sats är?”. Jag stirrar ut genom klassrummet på mina elever. Jessica sitter längst fram med armarna i kors och bröstar upp sig emot och säger:

- Ja, det kanske är någonting som ni i SD har hittat på? (Alla skrattar)
- Ja, det är möjligt, fortsätter jag då. Så i så fall borde ju vårt partiprogram också vara med i kursplanen.

- Ska vi heila och gå i raka led också?
- Ja men, nu pratar vi faktiskt inte om politik; det här en matematiklektion. Vill du prata politik får ni ta upp det på samhällskunskapslektionen. Är det verkligen ingen här som vet vad Pythagoras sats är?
- Vi har faktiskt pratat om dig på samhällskunskapen. SO-läraren tyckte det var helt förjävligt att vi hade en lärare på skolan som var aktiv i SD.
- Jaha, det får ju stå för honom.
- Om folk bli utvisade p.g.a. ditt jävla parti; får det också stå för dem då?
- Jag försöker faktiskt genomföra en matematiklektion!
- Ja men, vi tänker på våran framtid. Om det nu blir Heil Hitler som vinner valet nästa gång, vad har vi unga för framtid då?
- Ja, det kan jag garantera kan vi säga då.
- Hur då? Ska vi prostituera oss?
- Ja, det var du som sade det inte jag.
- Jävla sexistsnuskgubbe!
- Förlåt. Det bara slank ur mig.

- Ja men, jag vet ju att du är en jävla snuskgubbe. Tror du inte vi alla här sett hur du tittat på alla rumporna och liknande.
- Om vi börjar med att dra en rätsidig triangel så har vi till att börja med en sida som är längre än de andra sidan; den kallar vi hypotenusan.

- Låter som ett namn på en ensamkommande barn som Jimmie skulle kunna utvisa.
- Ja men, nu försöker jag utföra en matematiklektion!
- Ja men, nu är vi inte inne på ett politiskt möte. Om du vill prata politik, så kan du väl gå med i elevrådet eller engagera dig i något politiskt ungdomsförbund. IDAG kanske du får massa beröm för att sitta och dissa matteläraren i klassrummet, men jag kan lova att om 10- 20 år kommer du att ångra det här!

- Jag tror jag kommer ångra mig mer om jag inte stå upp för oss unga när Heil Hitler vinner nästa riksdagsval.
- Är det verkligen ingen här som vet vad Pythagoras sats? - Jag vet vad Pythagoras sats. Det är resultatet som man får när Jimmie Åkesson mäter Björn Söders kuk.

- Jag tror ingen mer härinne tycker att det här var roligt förutom du.
- Jag tror bara att det är du härinne som är med i Sverigedemokraterna.

- Jaha, nu ringer det för rast! Tack vare Jessica här så blev det ingen matematiklektion idag utan bara massa tjafs. Har ni några synpunkter om det kan ni föra fram den kritiken till henne och inte till mig!

Jag går irriterat bort till matsalen. Jag sätter mig jämte mina kollegor. De ser ogillande på mig. De gillar inte mig. Uppenbarligen får man inte gilla sitt land. Idag är

det kyckling med pommes frites med bernaisseås. Jag har därför tagit en extra stor portion. Men jag har inte tagit något sallad, eftersom det är som jag brukar säga ”kaninmat”.

Jag slafsar i mig maten så att såsen kommer ut på matbordet. Solen kommer in genom fönstret och lyser upp matsalen. Jag går upp och tar en ny portion och mattanten stirrar då ogillande på mig. Ja, hon är väl en av de personer som man kommer hugga huvudet av när ordningen kommer ställa allt till rätta i det här jävla landet. Det är ju trots allt så att det är uppenbart att det inte är för att jag tagit dubbel sats som är problemet, utan därför att jag är vad skulle kalla en ”sverigevän”; uppenbarligen har det blivit ett brott att älska sitt land. Jag tar upp ena kycklingklubban och äter den med ena handen. INGEN på den här skolan verkar vara för mitt parti, men så ser man ju också i vilka områden de bor. De bor ju inte i det där utsatta områdena där de gängkriminella har tagit över; då är det ju lätt att ha de här åsikterna att invandringen inte för sig några problem. Som den där jävla Jessica t.ex.; vad har hon egentligen för erfarenheter av livet egentligen? Hon har väl tittat på någon rapvideo och tyckt det skulle vara häftigt att suga en negerkuk. Vad skulle en negersångare, som går på crack ha som inte jag har? Varför ska inte jag heller få ligga med elever? Det gör ju konstnärer och artister hela tiden. Då går det helt plötsligt att dra in någon liten blond tjej, framför allt om man är lite mörk och har krulligt hår, men om jag som gör rätt för mig och betalar skatt, skulle dra in en ung blond tjej bakom katedern och sätta på henne bakifrån, då är jag helt enkelt en våldtäktsman, som man ska stegla och hängas, precis som de gör i

Talibastan. Men de som verkligen begår våldtäkt; drogar ner dem och förstör unga tjejers liv, de ska man belöna och berömma, för det har George Soros sagt. Det är någon konstig bakochframmoral att alla som bor och är födda i Sverige ska ha mindre rättigheter än folk som har familjetraditioner här sedan inlandsisen smälte bort härifrån, men samtidigt babblar ju de på om det här med indianerna och så; när de tog in invandrare och bli satta på reservat, var det ju så synd om dem, men när svenska medborgare trängs undan av de här nysvenskarna så är det ingen som bryr sig. Det bara var någonting jag tänkte på. Nu var rasten slut och lektionen börjar. Det var tur jag inte sade dessa tankar högt.

Kapitel 4

På väg till jobbet nästa dag ser jag åter igen Fadime gå längs vägen. Jag stannar bilen och kliver av. Hon tittar förskräckt på mig. Jag drar sakta lite med foten mot marken och säger:

- Hej. Hur är det?
- Vad fan vill du?
- Jag vill bara be om ursäkt för det som hände.
- Men jag vill inte prata med dig. Varför ska jag
prata med dig? Du är inte min lärare längre.
- Jag bara känner att jag betett mig illa och ville be
om ursäkt. Det är allt.
- OK. Nu har du bett om ursäkt. Kan du gå nu?

- Du tror inte att du och skulle kunna sitta någonstans och prata igenom det här? Att vi skulle kunna träffas och ta en kaffe på något fik eller så?
- Men fatta dåligt eller? Jag är inte intresserad!
- OK, jag ber om ursäkt. Var snäll att inte berätta
för någon om det här. Jag kan bli av med jobbet.
Sedan sätter jag mig i bilen och kör iväg till min arbetsplats. Hela dagen våndas jag av det här mötet. Tänker att om jag bara låtit bli att stanna bilen och kliva av, så hade jag kanske levt kvar i illusionen att hon ville ha mig som jag vill ha henne. Nu när jag var så dum och gjorde såhär så gjorde jag bara bort mig, och nu finns inte ens den här tanken att hon vill ha mig. Vad ska jag göra nu?
Jessica tjafsar på mig idag igen. Ibland har jag fått för mig att hon kanske i själva verket är dolt förälskad i mig; jag har ju läst i någon veckotidning att kvinnor kan visa sitt intresse för män på olika sätt; att provocera kan vara ett sätt att helt enkelt visa sin kärlek emot dem. På lunchrasten smiter jag in på skoltoaletten och onanerar. Jag tänker först på Jessica och sedan på Fadime; sedan tänker jag att jag ligger med dem bägge två samtidigt. Jag skiter fullständigt om jag är otrogen mot Ulrica eller inte, för uppenbarligen knullar hon ju den där jävla Kalle; jag har sett fler såna sms från honom.
Väl hemma slänger jag av mig jackan och skorna på hallgolvet och går in i köket. Jag är trött och irriterad och vägrar prata med min fru. Hon frågar vad det är med mig, och jag svarar att jag har haft en jobbig dag på jobbet.

Ulrica har lagat köttfärslimpa, vilket är en av de maträtter som jag satt upp en lista på kylskåpet, som jag bett henne att laga varje dag. Det är viktigt för mig och min familj att alltid äta svensk mat, vilket jag även vill uppmuntra min son att göra. Annars blir det väl bara att han äter massa hamburgare, pizza och thaimat; det är väl sådan mat som alla ungdomar äter. Det är väl också därför som de blir så feta och fula.

När kaffet serveras kan jag inte längre bärga mig. Precis all rasism man överhuvudtaget kan tänka sig bara spyr jag ur mig. Ulrika blir arg och säger att jag inte ska säga så när vår son hör på. Jag skriker åt henne att hon är så jävla politiskt korrekt och börja kalla henne massa könsord.

Hon skriker då åt mig att om jag inte slutar upp att kalla mig saker kommer hon att lämna mig. Jag örfilar då upp henne och säger att om hon lämnar mig kommer ingen någonsin bli tillsammans med henne, för ingen vill ha en sådan ful kvinna som henne, och att det bara är av ren barmärtighet som jag stannar hos henne, och hon borde vara evigt tacksam att jag inte lämna henne för en gammal tandlös tur, för det är den enda person som överhuvudtaget skulle kunna tänka sig att bli tillsammans med henne om jag lämnade henne.

Min son börjar då gråta och jag örfilar upp honom också, och Ulrica gråter och säger ”Nej slå inte Nils! Slå mig men inte Nils!”. Jag skriker då åt henne att hon skämmer bort ungjäveln och det aldrig kan bli någonting av honom om man håller på och daltar med honom.

Jag tar då ut honom i badrummet och lägger honom i badkaret och börja spruta iskallt vatten på honom genom

duschkranen och säger att det ska väl fan i mig lära honom att bli som en riktig man. Ulrica tar tag i min arm och skriker att så får jag inte göra. Jag ger henne då en örfil och hon gråter och säger ”Nej, inte i ansiktet! Du får slå mig överallt men inte i ansiktet. Folk kan se!.
Jag går då ut och öppnar upp spritskåpet. Tar fram en flaska cognac som jag häller upp i ett glas och sveper med ett svep och häller upp ännu ett glas. Sätter på TVn där det är friidrott och skriker och pekar på TVn när svart löpare är på bilden: ”Överallt svarta idrottsmän, musiker, konstnärer och författare! Och sedan säger de att svarta inte får vara med! De är ju för helvete med överallt. Det är ju för fan oss vita som inte får vara med. Man bryr sig inte ens om vita människor blir mördade eller våldtagna eller rånade. Men när en jävla neger blir mördad då ska man fan tillåta att de plundrar och slår sönder och då är det så jävla synd om dem. Fy fan, jag hatar negrer. Vad fan ska man ha dem till? De är födda som slavar. De ska fan vara kvar i det där jävla plantagen och ge fan att ge sig in i politiken. Det har aldrig blivit bra någonstans när man låter svarta människor bestämma. De fattar inte sånt. De har stora kukar och liten hjärna. Vilket följaktningen också innebär att de också är överrepresenterade i våldsbrott och våldtäkter”.

Kapitel 5

"Pappa, vad för slags nazist hade du varit om du varit nazist?", frågar min son med munnen full av sockervadd. Jag tittat mig oroligt runtomkring. Det är lördag och jag

har tagit med min son till ett lekland, som ett sätt att be om ursäkt för att jag slog honom i torsdags.
Jag svarar honom att jag under inga som helst villkor skulle kunna vara nazist, eftersom jag var demokratiskt lagd och att nazister som Hitler kom till makten genom våld och terror. Egentligen var det tänkt att jag skulle varit med och delat ut flygblad på torget idag, men Ulrica proppsade att jag var tvungen att åtgärda mitt dåliga uppförande som en usel far.

- Men Neo i skolan säger att Sverigedemokraterna är nazist.
- Då tycker jag att Neo är en dålig kompis som jag tycker du ska sluta umgås med.

Helt plötsligt kommer det fram en man från min högstadieklass jag inte sett på länge. Han heter Peter.

- Hej Rickard, säger han till mig. Är det här din
son?
- Ja.
- Ja, jag själv har jag ju inga barn.
- V ad jobbar du med då?
- Jag är faktiskt arbetslös.
- Ja, själv jobbar jag som lärare.
- Ja, det är väl där man ska jobba idag; så som samhället ser ut idag. Jag fick ett erbjudande att arbeta som asfaltsarbetare men jag kan bara inte arbeta där bland all denna rasism och sexist på lunchrasterna.
- Du, jag måste nog gå nu! Min son börjar bli lite otålig! Hej!
Jag och Nils går då bort bollmaskinerna och bollhavet.

Jag och Nils står och skjuter med bollmaskinen mot bollhavet. Jag säger åt honom: ”När jag var tio var jag och lekt på en lekplats i ett förortsliknande område. När jag åkt ner för rutschkanan kom det fram en tjej i äldre tonåren och sade någonting på polska. Jag frågade vad hon menade och hon svarade: ”Det är polska och betyder ”Har du skoj?”. Sedan frågade hon hur gammal jag var och när jag svarade tio så började vi hångla med varandra. Sedan gick jag hem till mormor och skämdes över att en tjej sagt åt mig att jag var barnslig”.

- Varför berättar du det här?
- Jag vet inte, men du kan väl skjuta på mig med
bollarna på bollhavet.
Jag går då ner i bollbassängen och står med bägge armarna utsträckta utsträckta i luften medan Nils pumpar ut plastbollar på mig. De andra individerna i lokalen tittar med fullkomlig avsky på mig.
Utanför Systembolaget , en timme efter, sitter en tiggare och tigger pengar. Jag sparkar till i luften framför honom samtidigt som jag filmar och skickar den till den till mina kompisar i SD. Tyvärr råkar jag då tappa en ölflaska i kassen i marken, vilket jag även skäller ut tiggaren för och anklagar att det är hans fel att jag gjorde det. En polis kommer fram och be mig att gå därifrån, vilket jag skäms för eftersom min son är med. Man ska alltid vara ett föredöme för sina barn.
För några år sedan var jag på bjudning med min bror. Jag går in i ett rum och där sitter min son och bygger lego med sin kusin; en tjej på fjorton år och hästsvans. Jag

sätter mig jämte och frågar henne: "Har du kul?". Sedan borrar jag in ansiktet i hennes hår. Jag lutar mig sedan fram och kysser henne. Hon tar in tungan i min mun och vi grovhånglar.

Plötsligt hör jag steg från andra sidan dörren och jag sätter fingret mot munnen och säger: "Schhhh". Min ror kommer in ställer sig om och tittar och går sedan om. Han vet fortfarande inte om den här händelsen.

Klockan är 19.00 och vi sitter och äter Janssons frestelse hela familjen. Jag häller upp mer och mer öl och blir mer och mer full. Efteråt äter vi krusbärspaj med glass. Min son vräker i sig glass men lite paj. Det säger jag åt honom. När jag och min fru efter maten ska diska råkar jag av misstag ta sönder ett av porslinet sönder och jag blir arg. Min fru säger då att det bara är en tallrik.

På kvällen har jag och min fru sex för första gången på ett halvår. När jag tränger in i henne tänker jag först på Fadime, sedan på Jessica och tills sist på en tjej jag smygtittade på i turiststugan huset jämte förra året i Gränna när hon klädde om. Det går för mig och Ulrica samtidigt. Ulrica säger då att jag aldrig varit så bra någonsin. Jag somnar då in och drömmer om slaget vid Bält 1658.

Jag vaknar upp klockan fyra på natten och kan inte somna om. Jag tänker på Gränna; på almallén ner till campingområdet, på småbåtshamnen, på Andrémuseet, på glassbutiken som säljer hemgjort glass, på trollstatyn utanför polkagrisbutiken och på Brahe hus.

Jag gå upp och tar ett glas vatten. Sedan går jag in på toaletten och onanerar och tänker på min brorsdotter

Patricia. Jag tänker att jag ligger över henne och pumpar och att hon skriker av orgasm. Kan man vara förälskad i en nära släkting? Jag tror jag är det. Jag tror jag var kär i henne ända sedan hon var elva år och jag var där på ett barnkalas. Sperman rinner för min penis och jag torkar av den med toalettpapper och spolar det hela i toaletten.

Det är söndag och vår familj är på besök på ett ålderdomshem, som min far bor på. Han sitter bakom en glasskärm för att inte bli smittad av corona. Bakom mig hör jag en motorgräsklippa köra förbi; en sådan där man sitter på själv och kör i.
Jag försöker kommunicera med honom, men han är för dement för att kunna få ett riktigt samtal med honom. Jag börjar då skrika och gapa mot personalen; att de är deras fel eftersom de tar in utländsk arbetskraft med folk som inte kan språket och att det då förstör demenspatienterna. Personalen ber mig då att gå. Så långt har invandringspolitiken gått i Sverige idag.

Kapitel 6

”Hur gör man för att gå med i SDU? Kan du se till så att jag blir ordförande”.
Jag står i klassrummet efter lektionen och får den här frågan av en elev till mig; Niklas heter han.

- Ja, här har du lite olika uppgifter hur man blir medlem. Vem som blir ordförande eller inte bestämmer ju inte jag.

- Men jag kan göra något om du bara ber mig om det. Bränna ner en flyktingförläggning eller moské.
- Sånt har vi slutat med.
- Men någonting! Jag tänker efter och säger:

- Skulle du vilja skända en muslimsk tjejs sexuella rykte?
- Ja?
- Minns du Fadime som gick här i klassen över
förra året?
- Ja, muslimfittan?
- Gå inte för långt, men smek henne lite på rumpan
och be henne ett sugmärke. Gå dock bara inte för långt. Gör du det här lovar jag att du ska få ett uppdrag inom partiet.
- Lätt!
När Niklas går ut ur klassrummet blir jag arg och svartsjuk.
I helgen hade våra själsfränder i Alternativ för Sverige haft en lyckad manifestation i Ronneby. De hade delat ut flygblad i ett villaområde och situationen hade gått så väl att en gammal tant kommit fram och bråkat med dem. De förföljde henne då i skogen, samtidigt som filmade henne; tills slut ramlade hon också, vilket vi fick med på bild, tills polisen tills slut tog henne. Detta vet vi kommer reta upp traktens muslimer, som vi räknar med komma göra upplopp där nästa helg; det känns som att alla i samhället gör som vi sverigevänner ber dem att göra.

För några år sedan var jag med på en av SDUs möten i just Ronneby. På festen var en tjej som gick på ett lantbruksgymnasium. Hon var inte ful men heller inte så snygg. Jag tog in henne i ett rum och satte på henne. Hon berättade efteråt att jag tog hennes oskuld. Jag anser att den typen av incidenter är en nödvändig ingrediens i den politiska kampen för att överbygga generationsglappet.

Jag kan inte hålla med dem som säger att den gamla nazistiska estetiken var så var vacker; den var fullständigt färglös, med bruna uniformer och den enda kulören rött ihop med svart och vitt. Vi i nya Sverigedemokraterna däremot fullkomligt sprudlar av färger, som ett tuggummimärke på 80talet. Däremot kan jag i hög grad sympatisera med den nazistiska ideologin.
Jag vill mena att de mänskliga raserna faktiskt existerar, och att det är detta som konflikterna i världen går ut på; till skillnad från marxismen som menar att det förs en allmän klasskamp genom historien. Utifrån Darwins teori om alla kamp om tillvaron, förs det genom historien en ständig kamp mellan olika raser, där var och en ras kämpar för att just deras ras ska överleva. Därför är därför också begreppet rasism ett fullkomligt obetydligt begrepp, eftersom alla folk i hela världen är rasister och att detta är en del av den mänskliga identiteten. På det planet kan jag faktiskt hålla med Hitler.

Vill Sverigedemokraterna vinna valet? Ja, men det är inte nödvändigt. Att som vi har det nu, med 19% är en ganska lagom opionionsbild för att göra en statskupp; vilket är min vision av det politiska övertagandet.

Sedan räcker det bara att övertyga stora delar av polisen och försvarsmakten; vänta in precis rätt politiska läge, för att sedan ha allt våldsmonopol för att ta över landet. Med rätt läge innebär också ett så infekterat världsläge, så att varken USA eller EU lägger sig i. Lite grann som i Ukraina.

När #metookampanjen drog igenom världen 2017-2018 var det delvis en stor framgång för oss Sverigedemokrater; helt enkelt därför de andra partierna hade en helt enkelt en helt annan feministisk agenda än oss, där var och en kvinna SKULLE vittna mot sina manliga kollegor, medan i vårt parti fanns, och finns fortfarande, en tystnadskultur, där man helt enkelt inte skulle vittna om sånt, så vi inom Sverigedemokraterna kunde helt enkelt istället använda den våren och den kampanjen att driva på debatten, att skriva om sexualbrott gjorda av utrikesfödda, utan att något som helst fokus lades på vårt eget beteende.

Men nu till något helt annat: Jag sitter i skolpersonalens fikarum. De andra av personalen är inne i en lingvistisk debatt om man ska uttala paraply i singular med en eller ett paraply, men själv är mitt fokus på något helt annat, vilket jag anser är det bästa på hela året; årets skolkatalog har kommit. Jag sitter och tittar på Jessica, som är så söt och sexig på kortet, och sedan går jag in på hennes facebooksida, där hon i princip bara lagt till utländska killar; det är ju så uppenbart att hon gjort det bara för att hon är kär i mig och vill provocera. Om ett år, när hon börjat på gymnasiet ska jag ta chansen och lägga in en stöt på henne.

Jag står i hallen och tittar igenom Ulricas sms på hennes mobiltelefon. Jag har precis varit nere vid postlådan i trapphuset och hämtat hem posten. Det var bara telefon och elräkningar idag, samt ett informationsblad från Svenska kyrkan.

Ulrica har åter igen fått sms från den där Kalle. Jag är helt säker på att det är hennes älskare. Vem är hon och hur kan hon gilla honom? Han verkar ju så barnlig. Jag hör sakta steg komma från hallen, så jag slänger snabbt ner mobilen i hennes jackficka igen.

- Var det någon post?, säger Ulrica då.
- Bara räkningar.
- Så typiskt. Det var någon som ringde idag.
- Var det någon från skolan, undrar jag då och
hoppas på att det skulle vara Jessica.
- Nej, någon från något försäkringsbolag.
- Jaha, de ringer ju hela tiden.
- Men varför skulle det vara någon från din skola
som ringde?
- Jag vet inte. Det var bara en tanke jag fick.
- Jaha du. Du kan väl hjälpa mig maten idag? Jag är
ganska trött.
Kapitel 7
I helgen som kommer ska gatukonstnären Dan Park göra en politisk manifestation i området Rosengård i Malmö, genom att bränna en koran, kort efter att Rasmus Paludan, partiordförande Stram Kurs fått inreseförbud i två år i Sverige för att göra exakt samma sak.

Sverigedemokraternas policy i detta kommer vara att passivt stödja, men aktivt ta avstånd; vi vill helt enkelt inte stöta oss med våra kristna väljare; vilket jag själv är ganska mesigt.

Vad som är lite jobbigt även för min egen del är att jag blivit trakasserad av lokalpressen efter jag använt ordet ”skäggbarn” i ett facebookinlägg. Jag har även blivit inkallad till ett samtal hos rektorn i vår skola, som avrått mig för att skriva liknande inlägg i framtiden. Så mycket för yttrandefriheten i det här jävla landet!

Niklas har redan från igår fått med en del andra killar i klassen i SDU. De kommer antagligen inte våga göra det där sexuella övergreppet jag bad dem om, men det är heller inte nödvändig, för huvudsaken är att de engagerar sig i partiet och gör skillnad.

Sedan de börjat engagera sig diskussionerna i klassrummet, under mina historielektioner, har Jessica blivit allt mer tyst, vilket gör mig lite ledsen. Upplever hon det som att jag leker med hennes känslor och inte ger henne tillräckligt med uppmärksamhet? Jag antar att jag få ha ett samtal om detta med henne i dagarna. Jag undrar bara hur.

En sak jag måste förhindra är dock att Niklas blir tillsammans med tjejen från lantbruksgymnasiet; inte för att jag har några som helst känslor henne, men hon är viktig som en hållhake mot Ulrica, den dagen jag fått reda på sanningen om henne och Kalle.
Men vad hette hon? Fan, att jag ska vara så dålig på att komma ihåg namn. Sedan lägger sig ett lugn över

kroppen när jag tänker tanken: Tjejer i den åldern föredrar äldre killar.

Det är middagsrast och jag känner rap i munnen av fisklåda, potatis och Rode Islandsås. Jag har bokat in ett möte på en offentlig toalett med tjejen från lantbruksbruksgymnasiet på en offentlig toalett, efter att jag har lovat henne att få ett uppdrag inom partiet om hon ger mig en avsugning.
Min bil står utanför toaletten, som ligger jämte en badplats, men väldigt få besökare. Hon stoppar in sin penis min mun och suger av mig samtidigt som håller tag i hennes hår. Efteråt sprutar jag henne i ansiktet, precis som jag sett i porrfilmerna på nätet. Om jag kan få den här tjejen så lätt, kanske jag även får knulla med Jessica eller t.o.m. Fadime?

På eftermiddagen har vi en temadag om missbruk kopplat till grupptryck. Min uppgift är att prata om rökning. Egentligen bryr mig inte om ämnet, men eftersom skolan bett mig prata om ämnet får jag väl göra det, tänker jag. Jag säger att jag var själv ganska eftersom jag höll mig bort tobak hela tonåren fram tills jag började lumpen och började röka där.

Sedan säger jag såhär: ”Om någon bjuder er på en cigarett, ta då emot den och smula sönder den med fingrarna, för ni har ju trots allt redan fått cigaretten av den personen och får där av göra vad du vill med den”. Efter jag sagt detta stirrar jag in Jessicas skärt.

Jag sätter mig i bilen och kör hem. På bilstereon har jag ett blandband med Somalia kickers och Skrewdriver, som jag spelat in på 90talet och som jag sedan fört över till mp3sticka. När jag ser Fadime vevar jag ner rutan och skriker åt henne: ”Stick hem till Iran!”. Varför i helvete får jag inte säga det? Har jag inte att bestämma vem ska bo i mitt eget fosterland? Jag är fan född och uppväxt här. När jag är hemma lägger jag upp fötterna på soffbordet och skriker: ”Vad har man en kvinna till? Ge mig mat! Passa upp mig för helvete!”. Efter att Ulrica gett mig kvällsmat tar jag in henne i sovrummet och sätter på henne hårt bakifrån, som jag sett Hando gör i ”Romper Stomper”. I bakgrunden spelas vitmaktmusik på hög volym. Ulrica sade att detta var en våldtäkt. ”I helvete”, säger jag då, ”man kan fan inte våldta sin egen fru!”.

Jag gillar inte arbetarklassen heller och det beror på deras syn på kvinnor; de har en uppfattning kring kvinnan, att det i alla lägen vill ligga med män, på alla tider på dygnet och förstår inte själva essencen kring allt som har med förhållanden att göra; kvinnan vill ha en stabil grund att stå på och en man som skyddar och vaktar över dem; detta förstår inte män från arbetarklassen och borde lämna flickorna ifred.

Män från arbetarklassen kan tvinga sig på kvinnor och säga att de vill ligga med dem och skylla på att de flirtat med dem. Sedan slutar det hela med den våldtäkt som arbetarmän alltid sysslar med. Jag är stolt medelklass för jag är ju trots allt ingen våldtäktsman.

På morgonen efter sjukanmäler jag mig eftersom jag går till vårdcentralen, för att bli av med en vaxpropp. Jag går

in och anmäler mig vid disken och sätter mig i väntrummet. Väggarna är målade i mörkblått och på golvet står gröna plastblommor. På väggarna hänger litografier som föreställer noshörningar och pingviner. De ropar in mitt namn.

Jag stiger in i väntrummet vars väggar är ljusgula och sätter mig på en brits och förklarar mitt problem. Sköterskan tittar in i örat och säger, samtidigt som han skrattar: ”Kan du höra alls?”. Han tar sedan fram en stor vattenblåsa och skjuter ut vaxet i örat.

När jag på väg ut ringer min mor och frågar hur det är med mig. Jag förklarar då att jag varit på vårdcentralen. Hon börjar därefter tala om Ulrica; att hon sett Ulrica på gatan och att hon ser väldigt konstig ut. Hon avslutar med att säga: ”Mår Ulrica verkligen bra?”. Jag avslutar då samtalet med att säga att jag faktiskt har ett arbeta att sköta. Efteråt tänker jag: Är detta ett tecken på att Ulrica är otrogen mot mig?

Kapitel 8

Min uppfattning om föräldrarskap är att ett barn har en ständig plikt inför de människor skapat dem, i detta fall då sina föräldrar, helt enkelt att utan dessa människors gärningar skulle detta barnet inte ens existera. Detta gäller i alla fall, även där föräldrarna utsatt barnet för sexuella övergrepp vid späd ålder.

Jag har därför exakt samma uppfattning om flyktingpolitiken. Vad är dessa flyktingars tacksamhet emot svenskar för att vi helt enkelt tagit in dem i våt land och skyddar dem från krig och svält? Vad än svenska

samhället gör emot dem; sätter dem på minimilön och låter dem bo i baracker, så har de ändå hjälpt dem, för deras egen överlevnads skull fastän man egentligen inte har någon skyldighet till det. Gör som i Schweiz: Ta in dem som billig arbetskraft och sparka sedan ut dem när arbetet är klart. Kommer de sedan hit och ska hämnas med sina terrordåd är det bara att meja ner dem. Det är väl det vi har polis och militär till.

Mina chinos pressar hårt mot mitt skrev. Jag vill inte chinos. Jag vill ha jeans. Det är Lennart som säger att jag måste ha chinos. Han säger att ingen tar en politiskt på allvar om man har jeans. Men jag tycker att chinos är obekvämt. Dessutom vill jag gärna göra mig attraktiv för Jessica. Hon kanske tycker det är gubbigt chinos.
Jag står och har matematiklektion och nu har återigen Jessica väckts till liv igen och vill debattera politik. Jag visste att hon skulle bli intresserad igen. All den här tystnaden var bara ett sätt att få mig mer intresserad; hon ville helt enkelt testa min tillit. Kvinnor gör så ibland; det är en del av det biologiska arvet; de vill se att en man verkligen gillar henne och vill hålla kvar henne. Snart blir nog jag och Jessica ett par, så då sticker jag ifrån både Ulrica och Nils. Vi kan nog hålla förhållandet hemligt i början tills Jessica slutat högstadiet.

Ja, jag vet att det finns störda drag. Vilket beror på att folk gett mig en tvärtomuppväxt; vilket grundar sig att jag blev behandlad som en vuxen som barn och blir behandlad som ett barn som vuxen; eller rättare sagt: Jag bär på en förlorad barndom.

När jag då ser unga tjejer, eller småflickor med för den delen, så är det som det inre barnet inom mig väcks till liv. Att jag vill leka med dem på ett vuxet sätt. Ni kan kalla detta pedofili, men samtidigt kan det ju också vara så att det kanske finns fall där barn och vuxna kan mötas utan att det egentligen är några fel; att det helt enkelt är helt individuellt om barn vill ha sex med vuxna eller inte. Dessutom är ju faktiskt Jessica såväl könsmogen som byxmyndig.

När jag var tolv år var jag med om någonting som gjorde mig sjukt irriterad; jag fick för mig att en flicka flirtade med genom ett fönster. När jag tittade efter upptäckte jag att det i själva verket var en skyltdocka som stod i ett skyltfönster. Denna sekvens återupprepades varje dag i två veckors tid, tills jag tills slut blev så frustrerad att jag dit på natten och kastade en sten mot skyltfönstret så att skyltdockan ramlade ihop. Händelsen uppmärksammades i lokalpressen, men det kom aldrig fram att det var jag som gjort sabotaget.

Jag går på gatan på lunchrasten. Jag har precis varit skolmatsalen och ätit bruna bönor och fläsk. Eftersom Ulrica säger att jag blivit lite tjock har jag även ätit grönsaker till; man vill ju gärna göra sig attraktiv åt sin partner. På en hållplatsskylt vid en busshållsplats har någon rivit sönder en affisch med texten: ”Wilma Anderssons life matter”. Uppenbarligen anser då bombvänstern att det är helt i sin ordning att våra svenska kvinnor och flickor ska våldtas av utländska pojkar och män. I övrigt upptäcker jag att de politiska klistermärkena, från såväl höger som vänster, på stan ersatts av klistermärken tillhörande olika fotbollslag.

Klottret handlar mest idag om vilka läskmärken ungdomarna gillar.

Pedofilen står för ordning och upprättelse i samhället. Den sexuella vigören, som säkerligen uppskattas av den freudianska skolan, står däremot för kaos och upplösning. Den sexuella vigören är Marcus Antonius, som kastar hela sitt samhälle i rännstenen i händerna på en härskande kvinna, medan pedofilen Cicero står för mänsklighetens och civilisationens väl. Pedofilen är därav vår tids största hopp.
Jag står på Ica och lägger i pantburkar i pantmaskinen. Jämte mig finns en anslagstavla med lappar om läghentsbyten, hushållsnära tjänster och olika evenemangsannonser. Jag trycker på pantmaskinen och får ut pantkvitton. När jag ställer mig i kassan ropar kassören i andra kassan: ”Jag kan ta kortbetalningar i andra kassan”, så jag byter således kassakö.

När jag kommer hem har Ulrica köpt thaimat. Jag vägrar äta thaimat så jag äter en skinksmörgås och dricker mjölk till, samt äter ett äpple. Ulrica frågar om jag verkligen inte ska ha riktig varm mat, men jag svarar att jag inte sådan jävla blattemat. Ulrica säger: ”Ska du verkligen prata så när Nils hör på?”. Jag svarar: ”Varför inte?”. Ulrica säger: ”Han kan ta efter och då kan han bli mobbad i skolan”. Då svarar jag: ”Han kan få ännu värre problem om han går runt och tror att alla som kommer hit i Sverige är snälla och trevliga. Dessutom har det ju sagt på public service att det inte är barnens fel om de blir mobbade, även om föräldrarna är två bögar”. Sedan är samtalet överstökat.

Efter maten har vi partimöte med Sverigedemokraterna; p.g.a. smittorisken med corona har vi mötet över Skype. Samtalet i mötet idag mest kring hur vi ska få tillbaka alla äldre personer som tidigare röstade på oss, som nu gått tillbaka till Socialdemokraterna. Torbjörn säger att vi trycka hårt på det där med kostnaden kring flyktingpolitiken och vad den går ut över välfärden. Jag säger: ”Med jordbrukspolitiken då?” Torbjörn säger: ”Ursäkta?” ”Vi måste ha jordbruk också, för utan jordbruk får vi ingen mat och utan mat dör vi!”. Alla börjar då skrattar varefter Lennart tillägger: ”Vad var det där?”.

Kapitel 9

Klockan är halv ett på natten. Jag har stämt upp ett möte med min brorsdotter Patricia i en lekstuga inne på ett daghemsområde. Hon ska få 1000 kronor i betalning, för att ha sex med mig; jag känner att jag måste över mig på att bli en bättre älskare, för att inte göra Jessica besviken, den dagen det blir hon och jag.

Jag drar på kondomen över penisen och för in den i Patricias kön. Jag penetrerar henne sakta, som jag vet att unga tjejer gillar och kysser henne samtidigt som jag knullar henne. När vi sedan hoppar ut ur daghemsgrinden möter vi ett äldre par som går med hund, som tittar ogillande på oss.

Jag får ett sms av lantbrukstjejen på morgonen. Hon säger att hon har gått från sitt uppdrag i SDU till att bli

styrelsesuppleant i Sverigedemokraterna, p.g.a. mina lovord om henne, och att hon är sjukt tacksam för det. Jag svarar: ”Det var så lite så. Tack för senast”.
Hon frågar då lite ängsligt, att det kanske blir problem i uppdraget, om de andra i partiet får reda på att hon fått uppdraget efter ha legat med mig. Jag svarar henne att det har jag redan berättat för dem, och är hon lika snäll mot Torbjörn som hon varit mot mig kanske hon renta av blir ordinarie ledamot.

På skollunchen idag var det någon äcklig köttfärsgryta med majs i. Till det var det ris. Jag tog ändå en stor portion, för att jag var hungrig. Eftersom Ulrica tjatat på mig at äta sallad till maten gick jag även bort till salladsbordet och tog upp tomat, gurka och burkmajs. Till dryck hällde jag upp ett glas mellanmjölk.

Niklas har var flitig med det politiska arbetet och under veckan satt upp massvis av klistermärken på olika lyktstolpar runt skolmiljön med texter som ”stoppa massivandringen”. Jag har däremot sagt till honom att inte sätta upp några klistermärken inne på skolområdet, så att jag får problem med mitt jobb; detta har han lyssnat på.

Efter att maten är uppäten och jag ställt brickan på brickstället går jag in i elevernas uppehållsrum. De spelar någon dålig techno och killarna skjuter bordet som de sitter vid mot varandras knän och kallar varandra bögjävlar; så vet jag att Jessica aldrig skulle göra. Jag säger åt dem att lugna ner sig, varefter de ropar buljud efter mig så jag går ut.

I klassrummet är det därefter rena rama anarkin. Ungarna kastar papperstussar runt hela klassrummet och gapar och skriker och det är fullständigt omöjligt att föra en lektion i klassrummet. Jag är tvungen att gå bort till rektorsexpeditionen och hämta rektorn. Han skriker åt dem att om de inte lugnar ner sig kommer de få IG hela bunten. De fortsätter att bara gapa och skrika. Han skriker då åt dem att det här troligtvis kommer sluta med att de alla blir alkoholister och blandmissbrukare. Detta får dem att hålla tyst.

Polisen måste ha fler resurser för att bekämpa den organiserade brottsligheten. De måste ta nya kraftslag och inför fler kameraövervakning och polisiär telefonavlyssning. Ingen människa utan pass eller annan identifikation får vistas i landet och varje antydan till islamitisk terrorverksamhet, eller annat som kan påverka den svenska rättssäkerheten, ska omedelbart innebär utvisning till de kriminella elementens hemländer.

När jag tretton var jag med på en utflykt till Borås simhall. Efter att jag badat och bastat var jag i det rummet som är utanför bastun, där man kyla av sig. Därinne satt en äldre man och kliade sig i skrevet. Efter ett tag började han onanera. Han satt då och tittade på två barn i femårsåldern som lekte där nakna. När den ene böjde upp skärten så att gubben tittade rakt in i analöppningen. Min mor hörde sedan att den vederbörande pedofilen senare på dagen blev gripen och att han arbetade som polis.

När jag på väg bort mot kapprummet ser jag två högstadieungdomar putta in en annan högstadieungdom.

Efter som killen som blev utsatt för mobbningen är en adopterad kille från Indien, så låtsas jag inte om det, utan går bara därifrån; det är väl inte mitt fel att hans föräldrar dragit hit den här skitungen, bara för att de är så fula så de inte vill ligga med varandra.

Jag går in i kapprummet och slår på mobiltelefonen; lantbrukstjejen har skickat en nakenbild per sms, där hon visar upp rumpan för mig; man får hoppas att Ulrica inte får se det här; hon skulle inte bli helt glad. Undrar hur hon själv har den med saken förresten; den där Kalle som jag fortfarande inte vet vem det är. Får nog ha kvar lantbrukstjejen som hållhake ändå; framför allt när jag inte vet hur det blir mellan mig och Jessica.

Jag går bort mot bilen och låser upp bilen med mitt fjärrlås tio meter ifrån bilen. På asfalten framför mig är det fullt med använda tuggummin; kan ungjävlarna inte lära sig att slänga skiten i papperskorgen. Jag går in och sätter mig i bilen.
Jag backar ut, men när jag drar ratten åt vänster, ser jag två elever cykla precis bakom mig i backspegeln. Jag skriker åt dem: ”Akta er, för fan!”. Varefter de svarar: ”Du behöver inte svära”, vilket jag ber om ursäkt för. Jag kör då ut ur skolområdet. På höger sida av utfarten står ett buskage med idegranar och på gräsmattan framför sitter två kråkor.
Jag kör förbi ett gupp och vid ett övergångsställ kör en sköterska över en handikappad kille i rullstol, vilka jag stannar och släpper förbi. De hälsar och tackar och jag kör vidare. På vägen stannar jag även och släpper förbi två pensionärer och en skock förskolebarn.

Jag sätter på ”Wind of change” av Scorpions, som jag lite grann menar är ett passande tema på den tid vi lever i; snart är det vår tid i Sverigedemokraternas tur att riva murar; den gråa globaliserade muren av socialdemokratiskt styre som redan gått alldeles för långt.

Kapitel 10

Klockan är sju på morgonen och jag står badrummet i kalsongerna och borstar tänderna. Idag måste jag säga det till Jessica; jag dör av oro att inte veta om hon älskar mig eller inte. Jag spottar ner tandkrämen från munnen och sköljer med vatten. Sedan sätter jag igång att raka mig. Jag måste bara säga det på ett bra sätt; även om hon nu älskar mig, kanske hon hamnar i ett tillstånd där hon inte vågar uttala sin kärlek till mig; jag måste vara vaksam för den finkänslighet en kvinna i den åldern förtjänar. Hela mitt ansikte är nu insmort i raklödder och jag letar fram engångshyvlarna i badrumsskåpet.
Det finns även yttre omständigheter man bör ta hänsyn till. Min son är bara åtta år yngre än Jessica, som trots allt bara är femton år; hon är alltså mer jämngammal med min son än vad hon är med mig; detta kan ge utrymme för skvaller. Men jag tycker samtidigt att vår kärlek till varandra går över sånt. Jag drar nu sista dragit med engångshyveln över ansiktet och sköljer bort raklöddret från ansiktet.

Jag står i sovrummet och tar på mig skjortan. Det finns säkert de som skulle få det till att jag är en pedofil, men

de verkliga pedofilerna är ju de som inte står för det; de som hittar på massa olika övergrepp i barndomen, som de säkerligen aldrig varit med om, för en sådan sorts moralisk ursäkt för att i hemlighet förgripa sig på små varelser som inte bett om de själva. Jag tar nu fram mina chinos från garderoben och lägger dem på en stol.

Det som jag gör däremot, det är bara en olycklig slump; det har bara råkat bli så att jag är mycket äldre än Jessica; det kunde lika gärna varit tvärtom, men nu råkade slumpa bli att jag var 25 år än henne och då får det bli så. Ibland blir helt enkelt kärleken mellan två människor på det PK- skeva sätt som det rådande samhället kräver.

Jag står i hallen och tar på mig höstjackan och skorna. Jag orkar inte ens titta i Ulricas mobil, om den Kalle nu skrivit till henne igen; de kan väl bli ett par med varandra nu, när jag och Jessica har funnit varandra: det kanske trots allt finns någon gudomlig ordning, som faktiskt vill att det ska få vara så. Inte för att jag är religiös, men vem vet om det inte är så ändå. Jag låser upp ytterdörren och går ut.
Nere trapphuset möter jag min granne som jag hälsar på. Sedan öppnar jag dörren från trapphuset och känner ett underbart solsken stråla emot mig; det här ska nog bli bra. Jag går ner mot bilen. I vägkanten växer gråbo och bolmört. På marken på trottoaren ligger krossat glas. Jag låser upp bilen med mitt fjärrlås och går bort mot bilen. Allt är vackert idag; dee eländiga tallarna och björkarna; reklamskyltarna; t.o.m. sprickorna på asfalten.

Jag stiger in i skolan. Jag hälsar glatt på alla lärarkollegor när jag hänger av ytterjackan i kapprummet. Eftersom jag

ovanligt tidig idag hinner jag även med att dricka en kopp kaffe i fikarummet. Jag stänger av mobilen eftersom det jag ska göra idag, står över allt annat i mitt privatliv; jag måste satsa på detta till hundra procent.

Jag går bort mot lektionssalen. Inte ens den dåliga technomusiken jag hör från uppehållsrummet känns plågsam idag; den är tvärtom ganska vacker. En dag när jag tänker tillbaka på denna dag kommer jag minnas den här låten de spelar just nu med glädje; jag måste minnas vad den här låten heter!

Jag stiger in i klassrummet. Jag ser Jessicas blick och det hugger till i hjärtat. Solen lyser upp klassrummets bänkar och alla mina elever. Lektionen idag är också bättre än på väldigt länge; jag kan t.o.m. ostört hålla den här lektionen om Pythagoras sats, som jag försökt med över en vecka, utan att det blir några större problem, och Jessica är dessutom vackrare än någonsin.

Det går t.o.m. så bra så jag lyckas dra några skämt på lektionen idag som alla skrattar åt utan att tycka jag är någon gammal töntig gubbe.

Efter lektionen ber jag Jessica sitta kvar eftersom jag säger åt henne att vi har något viktigt att prata om. Jag ber henne därför att sitta på en stol jämte katedern. Hon gör som jag säger och sätter sig skräckfyllt jämte mig. Jag sätter mig på katedern och säger:

- Jessica, du är i en svår ålder i livet, då barndomen går över till vuxenlivet. Som en vuxen man, som en gång själv varit i den åldern kanske du är behov av några goda råd.
- Nej, vadå?

- Det är som så att du kanske känner saker just nu, som du känner skamfyllda, eftersom du själv inte erfarit dessa känslor förut och att de därför känns okända och skrämmande.
- Nej, vad skulle det vara?
- Ja, det kanske du kunde berätta själv?
- Jag vet inte vad du pratar om.
- OK: Jag säger det rakt ut: Är det sant som det
pratas om här bland oss kollegor att du har gått
och förälskad dig i en av lärarna här på skolan?
- Med en av lärarna? Vad fan snackar du om?
- Det stämmer alltså inte?
- Nej, det gör det verkligen inte. Vem fan skulle det
vara?
- Ja, biologiläraren Lasse.
- Lasse?
- Ja, AFA-Lasse som vi kallar honom för?
- Vi?
- Ja, vi kallar hon så för att han är vänster.
- Vilka vi?
- Du, an du hålla tyst om det här. Du vet hur det är;
en man kommer upp i en viss ålder och så får han för sig något som han babblar vidare. Ta en hundralapp här så glömmer vi det här. Det är ju trots allt mest synd om den här killen.
- Okej.

Jessica
inom. Jag tar upp min mp3spelare ur fickan, sätter i hörlurarna i öronen, sätter på ” Race traitor” med vitmaktbandet No Remorse, som börjar med de passande

går ut ur klassrummet. Et vredesmoln skakar

orden: ” You support the minorities. You say they do no harm
But try telling that to the residents of Broadwater Farm. You say they're down-trodden.

And no one understands. But they're infecting our people and they're destroying our land”.

Kapitel 11

Jag står på en parkering och väntar på att min mor ska köra hem mig till min moster på söndasgfika. Jag sade att jag själv har en bil så jag kan köra själv, men min mor säger att hon blir så nervös när jag kör bil. Jag frågar också om Ulrica och Nils inte ska följa med, men min mor säger att hon tror att min moster Berta känner sig lite nervös, när det är massa barn som springer runt och stojar. Jag står inklämd i ett hörn fullt med bil och börjar tvångsmässigt tänka på Evert Larssons blogg ”Klyvnadens tid” och känner att hela min hjärna håller på att explodera.
Fredagens koranbränning gick som förväntas; polisen barrikerade sig runt Stortorget, vilket pressen inte skrev om, utan istället blev det stora löpsedlar om flyktingarna som gjorde upplopp i förorterna. Det skapades även en diskussion om yttrandefrihet och religionsfrihet, som förhoppningsvis i framtiden kommer leda till en mer begränsad flyktingpolitik.

Min mor hämtar upp mig och frågar om jag väntat länge. Jag sätter mig i bilen. Hon frågar hur det är med mig och

jag säger att jag har lite jobbigt på jobbigt. Då säger hon att då blir hon väldigt nyfiken. Jag svarar då att det är lite skamset att prata om. ”Skamset?”, säger min mor då och drar på ratten.

Jag säger då att jag blivit förälskad i en elev, men att det inte besvarat. Hon frågar mig hur gammal hon är; jag svarar femton år. Hon säger då att kanske behöver lite tid, och att hon säkerligen är mycket bättre än den där Ulrica, som inte verkar vara så bra.

Vi stannar bilen och går ut. Det är en liten grusplan framför min mosters hus med en björk jämte; bredvid den stor en soptunna. Min moster ropar från fönstret av vi är välkomna. Jag kliver in i porten och kliver in.
Min mor ringer på dörrklockan och min moster öppnar. Vi hänger av oss jackorna och tar av oss ytterskorna. Min moster har redan kokt kaffe och bakat sju sorters kakor, så vi sätter oss ner. Efter cirka tio minuters samtal säger helt plötsligt min mor till min moster:

- Rickard har skaffat en tjej. (Ja, Rickard, det är alltså jag)
- Nä men vad trevligt.
- Hon är bara femton år.
- Men snälla mamma.
- Men det här ska du inte skämmas för, Rickard. Din pappa skaffade också en ung tjej vid sidan om när du var liten. Hon var i och för sig sjutton, men det ska börjas i tid som man brukar säga. Hihi.

- Sluta nu.
- Jag hoppas du tar väl hand om henne, Rickard; inga för hårda tag. Damer gillar ömhet. Kan du skicka grädden, Gerda?
- Men Rickard är en Don Juan. Alla kvinnor är så galna i honom. Jag förstår bara inte vad han ser i den där Ulrica.
- Har du träffat henne i partiet, Rickard?
- Nej, hon är min elev.
- Åh, så pass! Jag var också kär i en av mina lärare som ung. Rickard, du vet väl att jag naturligtvis röstar på dig?
- Tack så mycket.
- Ja, det är klart vi inte kan ha alla de här ockupanterna i vårt land längre. De först-ööör helt enkelt vårt fina land.
- Ja, där är vi i alla fall överens.
- Förlåt, sade du någonting nu?
- Ja, jag sade att jag höll med om vad du sade.
- Ja, förlåt. Jag hörde inte riktigt vad du sade. Jag börjar höra sämre, förstår du. Det är så det är att bli gammal.

- Ja, OK.
- Åh, vad skönt det hade varit att vara ung igen. Att vara en femtonårig elev som blir kär i sin lärare!
- Ja.
- Men hör du du. Du får ju vänta några år med henne. Än så länge är hon ju bara en barnrumpa.
- Han gör väl ingenting annat än att vänta på flickorna. Det har han gjort i hela sitt liv. Därför blir det ingenting av det. Man kan inte ens veta om han är far till sitt eget barn.
- Men Gerda, så får du inte säga!
- Jaså, får jag inte det? Nej, då har ju inte sagt det då.
- Är hon söt den där flickan, Rickard?
- Ja, hon är faktiskt väldigt söt. Hon har...
- Kan du skicka kakfatet, Gerda? Jag nåår inte.
- Var så god.
- Förlåt Rickard, nu avbröt jag nog dig!
- Det är ingen fara.
- Kommer du ihåg den gången du var fem år och kissade ner dig?

- Nej.
- Du hade precis kissat ner dig. Då sade jag: ”Rickard, du pissat på dig”. Då svarade du: ”Det heter inte pissa på sig. Det heter pessa på sig”.
- Varför sade han så?
- Jag tror mer det handlar om att han skämdes över att kissat ner sig och att han ville lägga över skulden på mig.
- Fint väder idag i varje fall.
- En gång när Rickard var tre år satt jag och läste Långben för honom. Helt plötsligt sade han till mig: ”Du har knullat”. Jag bara stirrade på honom med tom blick och sade: ”Ja, det har jag!”.
- Men måste vi prata om allt det här? Han tycker faktiskt bara att det är jobbigt.
- Vad ska vi prata om då? Att han förföljer och utnyttjar en liten barnflicka som han har som elev?
- Ja, men hon gillar ju honom.
- Varför blir hon inte ihop med honom då?
- Ja, det vet jag inte.

- Rickard, kan jag få numret till den där flickan nu? Jag kan ringa henne och fråga om hon verkligen är så jävla kåt på dig som hon säger.

- Nä, nu tycker jag vi pratar om någonting annat.

Kapitel 12

I början av 70talet var industriarbetaren den mest heliga inom den svenska vänstern; ingen svensk regissör eller konstnär kunde uttala sig om någonting, utan att ha ett inlägg vad han trodde att arbetaren skulle säga.

Sedan gick det tio år och yuppieeran tog över på 80talet och man gapskrattade snarare åt den typen av argument. Helt plötsligt hade vi ett årtionde där du skulle ”lyckas” och begrepp som ”losers” kom in i det svenska ordbruket. Detta höll fram tills börskraschen i början 90talet, då nya ideal skapades.

Sedan har lite olika politiska trender gått fram och tillbaka, men arbetaren som politiskt ideal, har aldrig riktigt återhämtat sig. Istället har vårdbiträdet övertagit hans roll inom vänstern. Detta skapar stark frustration hos många manliga arbetare i Sverige, vilket är en frustration vi inom Sverigedemokraterna är fullt medvetna om.

Jag står i köket och rengör spisen med Svinto. Jag skulle egentligen undervisa idag men sjukanmälde mig för att jag känner en smula förkylning. Dessutom hade jag tyckt det hade känts lite jobbigt att träffa Jessica idag efter att hon sagt att hon inte besvarade min kärlek till henne.

Tidigare idag gick jag och handlade mig. Före mig i kön stod en mongolid som inte visste hur man satte i bankkortet i kortterminalen. Det började dra ut lite på tiden och jag började skrika, att kan inte vi gå före henne, så att hon kunde göra sin betalning efter oss. Kassörskan sade att jag fick vänta; det tar bara lite extra tid. Jag började då gapa och skrika att kunde ni inte öppna den andra kassan också, vilket en annan kassörska då gjorde. Allting ska man uppenbarligen få göra själv.

Väl hemma satte jag mig framför datorn och kollade facebook. Jag ägnar alldeles för stor del av min vakna tid på facebook. Det är som ett gift som man bara dras in i. All bekräftelse man saknar i det övriga vardagliga livet kan man få genom 70 gillamarkeringar på ett facebookinlägg. Detta ger mig som medmänniska en känsla av att jag verkligen är någon speciell.
En tonårstjej från SDU har skickat ett meddelande till mig och skriver: ”Jag öppnar upp mig för dig för du är det finaste som överhuvudtaget finns till. Klicka på länken ovan för att se mina nakenbilder”.

Jag går in på sidan och ser henne ihop med en annan tjej som visar brösten på flera bilder. Eftersom varken Ulrica eller Nils är hemma drar jag ner byxorna och onanerar. Efter att jag varit på toaletten och torkat av mig skickar jag henne ett meddelande och frågar henne om hon vill ha sex med mig.

När jag sedan går in på hennes sida får jag upp en helvit sida med texten: ”Detta är ett dödshot. Bli rädd”. Jag skriver då till den lokala företrädaren för hennes avdelning, att en ung tjej har sexuellt trakasserat mig och kräver att hon utesluts från partiet.

Jag går in och tittar på en barndomskamrats lillasysters facebooksida. Hon har lagt en två år gammal bild på henne och hennes barn, med texten: ”Tänk att vår son varit så liten”. Jag tycker att påståendet är fullständigt absurd; hon borde väl förstå att hennes barn, liksom alla andra barn, en gång varit så liten.

Men jag har sådana minnen av henne. En gång när jag var sexton och hon fjorton, var jag på fest hos dem, som hennes bror bjudit in mig på. Helt plötslig tar in mig på sitt rum och börjar att klä av sig naken. Hennes bror går då in i rummet och säger: ”Kom nu Rickard; du gillar väl inte småflickor?”.

När 1900tal gick över till 2000tal blev helt plötsligt mobiltelefonerna ett allmängods hos alla svenska medborgare. Då försvann helt plötsligt ett fenomen som säkerligen funnits i svenska stadsmiljön i flera hundra år; att gå fram att fråga en främmande person vad klockan var. Det hörde nu mer till var och ens skyldighet att själv hålla reda på tiden, eftersom det också hörde till att alla skulle ha en egen mobiltelefon där klockans tid stod angivet.

Dagens ungdom kanske har svårt att tänka sig in i det här. Det där att hålla reda på en tid men inte veta vad tiden var. Att t.o.m. en kyrkoklocka kunde vara till hjälp för att hålla reda på tiden och inte bara en dekoration i stadsmiljön.

Jag går ner i trapphuset för att slänga soporna. Framför dörren under mig har någon placerat ett inslagen blombukett och placerat vid ytterdörren till lägenheten.

Jag tittar nyfiket vem det är, men kan bara se blomsterbudets adress. Besviket går jag bort till sophuset och slänger soporna.
Jag funderar på vägen hem vad det egentligen som är min stora vånda i dagsläget. Jag kommer fram till att det är tiden. Tiden står i vägen för att jag inte har möjlighet att göra allt jag vill göra eftersom tiden inte räcker till. Tiden gör att jag är gammal och inte längre kan få alla de unga kvinnor jag älskar. På sätt och vis står även tiden emot mig även där: Det går inte längre, till skillnad till Faust, att vända på klockan att bli ung igen och ta igen sin ungdom och kasta sig över alla unga tjejer. Jag har i och för sig redan gjort detta, men till vilket pris?
Under 1980talet hade jag kunnat få en konstnärlig image av detta. Sitta i morgonsoffan i TV och säga att det är OK för 40åriga män att ligga med 20åriga tjejer, eftersom män mognar senare än kvinnor. Då hade folk ingett mig en form av respekt. På den tiden gick det fortfarande att göra så. 1987 hade kanske jag och Jessica kunnat bli ett par? Det kanske hade varit helt accepterat. Kanske är det någon form av inflation av det politiskt korrekta i samhället som gör att det inte längre är okej. Så tänker jag ibland.

Kapitel 13

När jag var fyra år ville jag ha en He-Manfigur av min mormor i en lekaksbutik. Jag tjatade då om detta på min mormor, som sedan köpte en He-manfigur åt mig. När min morfar kom hem sade han till mormor att det var fel av henne att köpa den.

När jag var nyfödd titta min morfars syster på mig och sade: ”Gud vad stora öron han har? Vart har han fått de örona ofrån?”. Min moster plockade upp ett släktfoto från 40talet, där alla hade stora, utstående öron och sade: ”Ja, undrar vad han fått de örona ifrån?”.

Min mor ringer och tjatar på mig. Hon säger ingenting om Jessica, men hon antyder ändå det; så gör de som psykiskt misshandlar; säger inte rent utan bara antyder, så att objektet själv får göra halva arbetet själv.

Jag frågar henne vad hon vill och hon svarar att hon bara vill veta hur jag har det. Jag svarar då att det ska evinnerligt skönt den dagen hon dör, så jag slipper att höra den här skiten. Hon svarar då att ”förstår du inte att du gör mig ledsen”, varefter jag avslutar samtalet.

De har tagit bort bankomaten vid sjukhuset och de har rivit simhallen jag gick på simskola som barn. I den byggnaden fanns även en fritidsgård, där det var disco för mellanstadiebarn. I början av 90talet var inte längre disco en överklassangelägenhet, utan snarare arbetarklassgrej; medelklassen föraktade disco på 90talet.

Klockan är sex på morgonen och jag håller på och häller upp kaffe i kaffebryggaren. Jag har inte kunnat sova inatt eftersom jag sett på Jessicas facebook, att hon har en pojkvän; hon kunde väl ha sagt någonting? En sådan där utländsk variant också naturligtvis. Det enda jag har som inte han har är väl hudfärgen. Är jag rasist nu?

Jag tror verkligen att svenska folket börjar att vakna nu. Att man börjar att förstå att vi kan inte ha det så, att polisen går ner på knä när de tungt kriminella gängen tar

över gatorna. Vi har gängkriminalitet, vi skjutningar you name it. Det är som så att vi har en fullständigt inkompetent statsminister, som bara sitter där och jamsar med när polisen i princip blir våldtagen av kriminella gäng.

Jag kan länka en liten film här under mig, där fem invandrare håller fast en polisman och trycker in ballen i röven på honom. Det är inget samhälle jag vill att mina barn och barnbarn ska växa upp. Och det är hela tiden det där; händer det inte mig så händer det ingen. Den dagen det händer dig själv, och inte bara ser sånt som händer i brottstatistiken, så kommer du att reagera.

Jag går hem från arbetet idag. På höger sida av vägen ligger ett majsfält. Majsfält var rätt ovanliga i Sverige på 80talet, när jag växte upp; det var mest någonting man såg i amerikanska filmer och serietidningar. Det beror på det EUbidrag som bönderna får att odla fodermajs istället för att odla spannmål.
Jag går över övergångsställ och hälsar på bilen som stannar för mig; man får ju vara lite artig. Jag undrar om Elin, min barndomskamrats syster, är beredd att lämna sin man för mig? Kanske hade det varit bra om min kompis inte hade avbrytit oss den kvällen och jag och hon hade kunnat ha haft sex? I och för sig var hon minderårig då, men det hade ju ingen behövt ha reda på.

Jag, Lennart och Torbjörn är idag på ett besök på ett härbärge. Vi går runt och tittar os runt. Härbärget är i en stugby på landet. Vi skakar hand med de hemlösa och säger att såhär kan det inte ha det och frågar dem om vi kan kliva på. Vi försöker övertyga dem att det är

invandringens fel att det lever så och att de bara röstar på oss kommer det hela utvecklas väl.
I bilen hem skämtar vi om dem och säger att vi kanske hade kunnat ta fördel av flickorna på boendet och göra dem till våra lydiga horor. Sedan åker jag hem och SDs facebooksida, om vårt lyckade besök bland de mest besuttna i samhället och att vi visste att de på botten stod på vår sida, och vi helt enkelt bara var folkets röst, som på ett eller annat sätt måste komma fram.

Jag kan faktiskt hålla med delar av vänstern att det här med exotism är förfärligt; inte ur deras synpunkt att det skulle vara rasism, utan helt enkelt att vår fina kultur och ras nedsänker oss till lägre raser, som vi av olika skäl borde ta fullständigt avstånd ifrån. Detta är ett problem vi haft ända sedan 1700talet. Det preussiska riket var dock de som lyckades klamra sig bäst fast vid den europeiska kulturen under 1700talet. En stor salut till preussarna helt enkelt!

Vi bör med andra ord var ständigt aktiva, i uppfostran av barn, att jämt och ständigt klamra oss vår svenska och europeiska kultur, som är de rötter vi alla står på. Detta kan vara allt från att ge dem i tidig ålder en svensk kanon av svenska, eller helt enkelt något så enkelt som att hänvisa dem till dataspel med fornnordisk mytologi som inriktning. Alla sätt att föra fram vår svenska kultur till kommande kultur är bra.

Vi får helt enkelt hoppas på det bästa. Att man åter igen kan kalla folk för svartskallar och t.o.m. har negerslavar utan att bli kallad rasist. Rasistkortet ska brännas helt

enkelt därför min plan är att vi ska gå tillbaks till 1830 eller liknande när begreppet rasism inte fanns.
Min vision är även att alla former av sociala trygghetsprogram eller social reformer för hela arbetarklassen, ska rasera, så att en ny härskarklass, eller härskarras snarare, ska ta över så att vi förhindrar det skeendet att mänskligheten återgår till det stadium där djuren härskade i världen. De som inte lönsamma för härskarrasen ska förintas, och de som är flitiga ska arbeta. Det är inte mer än rätt menar jag.

Kapitel 14

Det är kväll och jag försöker ha lite tid men min son. Jag har plockat ner brädspelet ”Vem är vem?” från hyllan, som jag själv lekte med som barn, men han är fullständigt ointresserad av det och är istället helt uppslukad av sina dataspel. Jag försöker tala om för honom om olika rapporter jag läst på mitt arbete om dataspelens dåliga inverkan på barn men han fortsätter ändå spela på dem. Jag börjar då gråta och säga att jag tycker vi ägnar alldeles för lite tid åt varandra och att jag tror att det är skadligt för barn att inte ägna sin tid med sina barn; kärnfamiljens upplösning är ju trots allt, menar jag, grunden till alla problem vi har i samhället idag, med ökad segregation och våld i gängrelaterade miljöer. Jag frågar då min son om ha inte ändå kan ge pappa en kram, varefter han puttar bort mig, varefter jag då börjar slå honom.

Ulrica kommer då in i rummet och frågar vad jag håller på med och jag svarar henne att hon inte ska lägga sig i och för övrigt anser jag att hon har förstört min son genom att skämma bort honom. Hon säger då att det är förbjudet att slå barn enligt svensk lag och jag svarar då att det är en jävla skitlag och att vemsomhelst överallt borde kunna ta upp ridpiskan och slå sina barn för så gör man i djurriket. Ulrica frågar då vad det är för djur hon har gift sig och skaffat barn med och jag ställer då frågan om hon hellre velat knulla och göra barn med en neger med stora läppar och hänvisar till vad Hitler sade om hur judebolsjevismen lurat ariska kvinnor att hellre välja jazzjudar före ariska män. Ulrica börjar då gråta och jag går istället in i sovrummet och tittar på porr på datorn istället.

Jag gillar inte kultureliten. Inte för att de tillhör en elit, utan för att de sysslar med kultur; de har blivit en elit av någonting som på mänsklighetens högtidsdagar var någon som vill tjäna de härskande klasserna; jag vill tillbaka till de dagarna.

Var Albertus Pictor kulturelit i slutet av 1400talet i Sverige? Låg han inte snarare under Sten Sture och påven i Rom? Vad hade det inneburit för vår svenska nation om vi låtit Albertus Pictor glänsa över den rådande makten? Hade Sverige funnits kvar som nation då? Jag tror inte. Där av bör vi höja Gustav Wasa över Pictor.
Nå så långt kan jag jämställa mig med Åkessons historiesyn: Vad jag däremot aldrig kan förlåta honom för, att han i inledningen i hans ”Satis Politi” jämställer sig med snapphanarna; även Mattias Karlsson gör det (”jag identifierar mig med Nils Dacke”). Snapphanarna

stod ju för tusen gubbar på danskens sida. De representerade dessutom kaos och nationens upplösande. Hur går det när svenska politiker, som dessutom ska representera ett nationalistiskt parti, har en dansk som förebild?

Miljöpartiet är det värsta partiet i hela riksdagen. Det är egentligen inte så mycket av den politik de för, utan helt enkelt p.g.a. deras yttre funktioner; jag tror helt enkelt det är skadligt för ett land, om det sitter en gäng miljömuppar i riksdagen, som plockar svamp i skogen; det kanske kan verka modigt och exotiskt men det är det inte.

Det är inte det samhälle jag vill att mina barn ska växa upp i. Det är inte heller det samhälle jag känner mig trygg att lämna mamma och pappa i en vårdkarusell som känns alltmer och otrygg och skrämmande.

Men det finns även saker jag stör mig med på med Jimmie Åkesson med; han är en sådan fruktansvärd mes, som är fullständigt behov av att jämt och ständigt tala om tryggheten i samhället.
Troligtvis hade han behövt en rejäl omgång med råttingen som barn, så att det blev lite hut i fanskapet. Jag fick en och annan luring som barn och det har jag fan i mig inte tagit skada. Jag tycker det är fegt och av partiet, att låta en sådan oidipal och osjälvständig fjant vara ledare för ett parti som ska leda partiet framåt; en partiledare som lyfter fram sin mamma som sin största förebild,
Har hans mamma byggt upp infrastrukturen i vårt samhälle? Slog hans mamma ner danskarna i stora Bält? Dog hans mamma i Lützen 1632? Införde hans mamma

postverket i Sverige på 1600talet? Kan vi härleda en enda viktig historisk händelse i svenska historien kring hans mamma?
Det hela är helt uppenbart: Jimmie kan själv inte klara sig utan hans mamma; hans fru lämnade honom troligtvis av den anledningen. Och ibland när jag sitter på partimöterna tänker jag: Ska vi ha mammagris i Sverige som ska styra vårat land? Vad ger det för bild av ledarskap och nationsbildning för en kommande generation, och vad ger det för bild för svensk handel om svenska företag ska kunna lanseras utomlands? Detta är också en sak som vi inom Sverigedemokraterna bör tänka på.

Det som krävs en stark nationsbildning och ett starkt försvar. Här kommer också frågan in med Sverigedemokraternas vurm för snapphanarna; detta är fullständigt nonsens! Vi ska inte inbilla oss att det för all framtid inte kan bli så att skåningen slår ihjäl blekingen eller hallänningen, att smålänningen slår ihjäl blekingen eller östgöten eller att västgöten slår ihjäl dalänningen eller bohuslänningen. Det är gamla konflikter som faktiskt kan blossa upp på nytt. Minns att Småland heter Småland efter begreppet ”de små länderna”; helt enkelt därför att det under vikingatiden bestod av SEXTON olika riken. Vem vet om det helt enkelt inte kan gå så långt så att de konflikterna inte kan blossa upp på nytt? Ja, jag kan är smått cynisk och jag kanske borde hålla tyst, men detta är faktiskt olika idéer som bubblar i huvudet och måste komma ut. Jag står ändå fullt ut för den sverigedemokratiska politiken. Det är ju trots allt det enda parti, som sätter svensken först och emigranten sist,

Någonting som ansågs självklart för bara 30-40 år sedan, men som nu helt plötsligt är betecknat som rasism.

Kapitel 15

Under 60-70talet fick den generationen, som var unga då, ta emot enormt mycket kritik för att de kämpade för fri abort och rätten att lämna sina barn på dagis. Delar av deras föräldrageneration, samt medlemmar från kyrkan skrek åt dem att de var ansvarslösa barnamördare.

På 80talet spårade den här generationen ur, som kämpat för detta och fått igenom sina rättigheter, att hata sina barn på riktigt. De skulle misshandlas, förintas, för att de helt enkelt var grunden till deras problem. Det fanns även en restaurang i Stockholm i början på 80talet, som vägrade ta emot barn, eftersom barnen störde de vuxnas privatliv.

På 90talet sedan kom en reaktion på detta när de bar, som växte upp 90talet, blivit tonåringar och återigen börjat bekämpa abort, varav delar av dessa t.o.m. letade sig i djurrättsgrupperna.

Hur bör vi i SD då ställa oss till 68generationen, eftersom det dels är de vi ständigt bekämpar, men dels också är den väljargrupp vi vill nå eftersom de nu är den generation, som börjar ruttna på våra ålderboenden; det är nöt jag känner känns ganska svår att knäcka ibland.

När Bert Karlsson i början av 90talet valde att bli manager åt Ultima Thule, blev han utesluten ur det fotbollslag, som Sveriges Television haft för kända

svenska män; detta trots att Bert i flera år tidigare än det, hade dels nekat romer att besöka hans sommarland, men hänvisningar till de stal och dels hade uttryckts sig främlingsfientligt som partiledare i Ny Demokrati; helt plötsligt kramade han om de högerextrema ungdomarna, som säkerligen även sparkade ner pensionärer på stan; 40talisterna valde i vanlig ordning att ta ställning utifrån sin generations intressen.

Men detta är saker vi ska spela på och under inga villkor bekämpa. Fastän vi avskyr provokativ konst, som Liv Strömquists menskonst, ska vi ändå ta passivt stöd åt Lars Vilks och alla hans utspel. Fastän vi tycker det är slöseri med skattemedel, ska vi t.o.m. stödja hans vädjan att få säposkydd för att träffa sin fru helt ostört. Detta driver på de islamistiska krafterna att begå ett ännu terrordåd i Sverige, vilket är allt vi har att önska för att få makten över det svenska samhället.

Enbart i makten ligger människans fulla utlevnad och fulländande. Enbart i makten kan människa bli människa och individ. Utanför makten är människan ingenting. Vår värld behöver får och fåraherdar.

Detta gör att frågan om demokrati blir högst svår; ingen människa vill egentligen ha demokrati eftersom alla vill ha makten, och makten kräver att andra människor läggs under och förnedras. Ingen människa vill ligga under makten, men däremot vill varje ha makten. Därför kan heller inte ren demokrati någonsin existera.

Jag går förbi en äng med torkat gräs. Mitt på ängen sitter en man en virtual realitymask på ansiktet och tittar framför sig. Runt omkring honom cirklar en drönare, som

han antagligen ser filmsekvensen ur genom sin mask. Han kanske t.o.m. lägger ut det på facebook.
2018 högg de ner ovanligt mycket träd här runtomkring. På ett naturreservat kanske 10 mil härifrån högg man ner runt 200 träd, vilket det nu är en rättegång om. Personen i fråga ska nu betala flera miljoner i skadestånd.

Ibland grips jag av tvivel. Som att min nationella identitet bygger på att jag egentligen inte är någonting. Att allt det här jag talar om, nationalkänslan och fosterlandskärleken, handlar om ett psykologiskt skydd jag byggt upp för mig själv, helt enkelt därför att jag aldrig har uppnått någonting i livet att vara tillräckligt stolt över.

När jag säger detta till Lennart blir han arg. Han talar om för mig att det är precis så de vill att jag ska tänka; alla globalistförespråkare som är mutade av George Soros. Börjar man tänka så vet man inte hur det kommer att sluta, säger han. Det kan rent av sluta i självmord. När jag hör honom säga så förstår jag att han har rätt, och jag känner ett starkt brinnande hat mot alla globalister och alla negrer, araber och judar de fått in i landet.

Jag går in i uppehållsrummet på skolan och hör några killar prata om en tjej i klassen, som en av dem varit med under helgen. Killen säger att hon tog in honom i sovrummet och skulle ha sex, men efter att han slickat hennes fitta sade hon att det var nog och att hon inte ville att han skulle penetrera henne.
Någon annan kille säger då att den här tjejen är en jävla hora, som knullat med hela stan och att de inte kunde fatta, att den här killen kunde vara en sådan mes, att han inte trängde in i henne när han väl ”lapat” henne. Själv

kan jag bara hålla med: Hur illa Jessica än behandlat mig har hon ändå haft värdighet nog emot mig, att inte vara med massa andra.

Lennart har bett mig att läsa igenom en pdffil av Rudolf Kjellén, som heter ”Unionen – så den skapades och sådan blifvit” från 1894. Han säger åt mig att detta av största vikt, för att på fullt allvar förstå den sverigedemokratiska ideologin. Jag tycker det är förfärligt tråkigt, men känner ändå att det är nödvändigt för att företräda det parti jag företräder.

Samtidigt mumsar jag i mig i den extra portion av rispudding med saftsås, som jag tog med i lunchlådan i matsalen under lunchen; det är nu tre på eftermiddagen och jag sitter i lärarrummet. De andra lärarna i skolan tisslar och tasslar och jag förstår att de överhuvudtaget inte gillar mitt beteende. Jag struntar i det; jag gör som jag vill och behöver inte bry mig om dem; jag gör ju trots allt ingenting olagligt.

Jag går bort till kaffebryggaren och häller upp kaffe och går tillbaks till datorn och läser om nationsbyggande, nationell identitet och nationell sammanhållning. En sak han tar upp, som jag inte tidigare tänkt på, är ju det att Finland kommer ifrån Sveriges händer, hamnade ju de i ryskt styre. Därav slits den nationella sammanhållningen mellan Sverige och Finland. Detta säger jag till mina arbetskamrater som bara tittar hånfullt på mig och skrattar. Det är den mobbningen som sker mot oss sverigevänner idag!

Kapitel 16

Jag har på sista tiden haft en återkommande sexuell fantasi, som jag inte får ur hjärnan. Den är placerad i framtiden, närmare bestämt 2029, när min son är sexton och jag 49 år. Min son har precis tagit hem en flickvän. När min son gått för att köpa cigaretter så börjar hon ta på mig och säger att hon tycker att min son bara är en barnrumpa, och att hon vill ha en Alfahanne. Vi börjar då knulla med varandra och när min son kommer tillbaka från affären och upptäcker oss, skriker hans flickvän: ”Stick! Det är slut nu! Fatta!”. På krona på verket sker sexualakten i hans egen säng i hans eget pojkrum.

Jag skäms samtidigt över tanken och finner den dessutom fullkomligt orimligt. Ändå återkommer jag till den dag och natt. Jag har även skrivit ner den i ett anteckningsblock men rivit ut och bränt upp det, så att Ulrica inte ska se det.

Jag går och handlar men glömmer hela tiden bort vad jag ska handla. Jag får då gå tillbaka till affären och handla igen. Detta väcker stor irritation hos kassörskorna och jag hör hur de öppet tisslar och tasslar om mig vid kassan. Jag överväger att ringa polisen och anmäla dem för sexuellt ofredande.

Nu över till någonting helt annat: Luther och protestantismen; för 10-15 år sedan kunde man vara ganska ensam om att omhulda Luthers minne, som en skänk från ovan till vår svenska kultur. Nu har även delar av vänstern tala väl om Luther, och t.o.m. en vänsterextremist Slavoj Zizek kan tala väl om Luthers arv. Kan man aldrig ha någonting ifred?

Kurt är min äldsta vän i partiet. Vi har känt varandra sedan högstadiet. Kurt blev lite retad i skolan för sitt namn Kurt, eftersom ingen i vår årskull hette Kurt. Men när jag och Kurt började sätta upp nynazistiska klistermärken på skolan fick vi lite respekt av de andra eleverna.

Det fanns ett uttryck som vi gärna använde, om folk som hela tog invandrarna i försvar och menade att det inte fanns några självklara fördelar med den svenska och europeiska kulturen; vi kallade dem ”negerälskare”. När vi senare mötte Lennart, som lite grann är vår läromästare, talade om för oss, att det var ett dåligt använt ord, som skrämmer iväg många väljare, och att vi snarare borde börja använda begreppet ”kulturrelativist” istället, vilket i princip, enligt honom, betyder exakt samma sak.

Jag ser nu att alltfler av mina gamla skolkamrater gått över till Sverigedemokraterna, vilket jag anser är bra. Detta betyder helt enkelt bara att folk börjar att vakna, och lyckats de även upplysa sina barn om den sverigedemokratiska ideologin, är det bara att gratulera. Man ska helt enkelt behöva gå runt och skämmas för att vara svensk.

Och varför sa vi svenskar behöva skämmas, när vi har det bästa samhället i hela världen? Eller hade åtminstone, innan vi fick för oss att öppna gränserna och ta in allt möjligt pack, som förstör båda våra barns och våra barnbarns framtid.

En sak kan jag i varje fall hålla med vänstern om: Att det är fullständigt irrationellt av extremhögern att hylla Karl XII, i och med hans omhuldande av turkar och den islamska tron; jag håller faktiskt med dem om det. Och inte nog med det: Karl XII dog på ett oansvarigt sätt i Halden, som satte hans armé i fullständig nöd. Vi har andra konungar i Sverige, som är bättre förebilder, som Karl X och Gustav II Adolf.

Jag antar att det hela bygger på något form av missförstånd. Den där statyn i Kungsträdgården i Stockholm, sattes ju upp av nationalister på 1800talet, helt enkelt därför att de ansåg att Gustav XV var en fegis, som inte tog som inte intog Ryssland. Karl XII, som bara påbörjade detta arbete, står då helt enkelt på statyn och pekar mot Ryssland, med uppmaning att invadera Ryssland.

Under Andra världskriget blev detta en sak för den tidens nazister, att lägga en krans vid Karl XIIs grav, med uppmaning att låta svenska armén invadera Sovjetunionen. I slutet av 80talet blev detta sedan en högtid, som svenska skinnskallar tog upp igen. Men om jag inte minns fel var det NRP som startade upp det igen, och att skinnskallarna bara hängde på. Nåväl, de lyckades åtminstone få liv i det bruna spöket igen.

Jag retar mig lite grann på att många företrädare som sitter i positioner över mig i partiet, är flera år yngre än mig, och inte nog med det, men de behandlar mig också som om de vore äldre. Det känns som ett ganska tydligt drag hos de som är födda 1982 och framåt; de saknar den självklara respekten för de äldre, som vi i vår generation faktiskt hade. På vår tid ansågs detta som en självklarhet.

Jag har tagit upp detta med Lennart, men han säger bara att i krig finns ingen lag, utan man måste faktiskt lägga ner sitt personliga agg om man vill att ens politiska parti ska komma någon vart. Han säger också att jag borde se det som så, att det också innebär att de ser mig som ung, och hade de inte gjort det kanske inte alla unga tjejer i partiet, vilket han säger att han naturligtvis är väldigt avundsjuk på.

I de lägerna brukar jag hålla med honom och inte fortsätta diskussionen. Man vill ju inte verka som en rabiat opportunist i det egna ledet, som vill rasera det, som de andra byggt upp. Det kanske även också bara är att acceptera; jag har blivit ganska gammal nu. För tio år sedan t.ex. eleverna på skolan tycka jag var tuff och häftig när jag drog sexistiska och rasistiska skämt på lektionerna; nu verkar de bara tycka att jag är någon jävla töntgubbe. Man blir ju gammal 40 års ålder i det här landet; det bygger delvis på vår kultur men även på ungdomskulturen som växte fram på 50-60talet.

Kapitel 17

Jag står i badrummet och rakar mig. Eftersom det luktar matos i köket har jag öppnat fönstret på vädring, men eftersom det blåser hårt ute, slår vinden hela tiden igen fönstret så det öppnas igen.

Ulrica får fortfarande sms från den där Kalle. Jag undrar vem hon är och hur de träffats; han verkar inte alls vara hennes typ, och på vilket sätt har jag gjort fel eftersom hon känner att hon måste vara otrogen mot mig? Jag drar

sista rakningen över ansiktet och sköljer därefter av mig ansiktet i vatten.

Jag ska nu skriva om en fråga, som inte nämns så mycket numer i nationella sammanhang; judefrågan. Sedan vi fått in judarna i vårt gäng i och med Palestinafrågan, kan det verka som så att vi har dem helt i hållet i vårt skinn, men vi bör vara aktsamma; juden är fortfarande i första hand en jude och i andra hand en fosterlandsälskare, för det land hand bor i. Idén om ett utvalt folk, är för juden lika stark inpiskat som Luther och Jante är för den etniska svensken. Möjligtvis finns det även genetiska skillnader att vara uppmärksam på.

Ja, det är sant att juden nu stödjer oss i vår kamp mot muslimerna, men glöm då heller inte bort att han under de tidiga 1900talet stod upp på kommunistiska sidan. Där innan var han en kapitalist, som sysselsatte vårt samhälle med ockerräntor. Juden är som kameleont, som man aldrig vet var han står. Där av är han också vår fiende.

Jag gillat inte alla de småpartier som väller upp överallt inom extremhögern; det skapar splittring inom vår organisation och kan där av under längre sikt minska vårt väljarstöd; det får under inga som helst omständigheter ske.

Men nu till någonting annat: Jag kan också medge att det finns vissa brister i den nationalsocialistiska ideologin; i frågan t.ex. i frågan om genetiken; det fanns tyska rasbiologer, hans Günter exempelvis, som hävdade att nordbor hade en medfödd pacifistisk gen; detta försvårar ideologin, av den anledningen att vi kräver andra rasers

utrotande. Det samma gäller idén om Förintelsen ägt rum, eftersom vi också kräver att judarna ska just utrotas.
Våra motståndare har dock också avvikande uppfattningar i frågan; de kan t.ex. inte förklara hur den vite mannen lyckats lägga under andra raser under sig och den märkliga frågan varför judarna inte själva verket älskar förintelseförnekelse, eftersom detta trots allt innebär att deras släktingar lever. Detta hindrar dock inte oss nationalsocialister att sätta oss ner och pratar vår ideologiska brister, så att vi i framtiden gör vår förintelsepolitik ännu mer lyckosamt än vad Hitler och Göring gjorde i Tyskland på 30-40talet.

1987. Jag är sju år gammal och ska leka Transformers med en kompis. Han säger att ska vi leka Transformers så ska vi leka verklighetstroget. Jag svarar att alltså inte att Transformersfigurerna inte knullar med varandra. Han svarar att nej, snarare att de kan ramla och slå från flera hundra meters höjd utan att skada sig.
Jag satte klockan på sex imorse, för jag skulle tvätta. När jag väl sprungit ner till tvättstugan upptäckte jag att jag hade tvättid igår, vilket jag missat. Jag fick då flytta fram tvättiden en vecka.
Men nåväl, jag slösar bort mitt liv på trams; på saker som ingenting betyder. Jag existerar, men jag lever inte. Varje dag, när jag kliver ut ur dörren från jobbet, känner jag en stank av dräneringsgödsel, som sprids över åkrarna jämte skolan. Dräneringsgödsel, eller sväm som det också kallas, är vanlig gödsel blandat med grispiss.

Folk kommer fram och pratar på mig på gatan; folk jag inte känner. Det känns fruktansvärt besvärande. Jag upplever det som att de inskränker på min integritet. Bara för att man varit med i tidningen och drivit politiska frågor, så behöver man väl inte vara vän med alla? Vi behöver ju trots allt folk som engagerar sig politiskt.

Men det finns ju trots allt en del inom partiet som är lite väl skitnödiga. Vi har en rumän med i partiet; ja, jag vet bara det att han är rumän och är med i Sverigedemokraterna, som kände sig störd av oss när vi ringde på hans dörr klockan 9 på kvällen. Vi skapade då ett fejkmöte emot honom, där vi gaddade ihop oss tjugo personer mot en och sade saker som ”neeeej, inte kan man väl ringa klockan nio på kvällen”. Det slutade med att mongot började lipa, vilket vi såklart skrattade åt.

Jag drömmer att jag står i en riddarrustning vid en bergsvägg. Det störtar ner vatten för bergsväggen. Jämte mig står fyra unga tjejer, nakna med vikingahjälmar på huvudet. Helt plötsligt spyr de blod ur munnen och jag slaktar en get med en kökskniv.
Förlåt, detta var en lögn. Jag hade inte alls en sådan här dröm inatt; jag bara önskade jag hade kunnat drömma såhär på nätterna. Mina drömmar är snarare tarvliga och löjliga. Jag är så usel, att jag måste fantisera ihop på dagarna vad jag skulle kunna drömma om.
Det är uselt. Det är fasansfullt uselt. Allt det jag gör är uselt. Vart ska detta liv leda till? Åh, om man ändå kunde dö! Vilken befrielse hade inte detta vorit. Att slippa allt detta gnabb, som sysselsätter min hjärna dygn och natt. Att sluta att finnas, att sluta existera. En dag ska vi ju ändå dö en gång ändå. Varför dra ut på det? Varför

fortsätta något man ändå vet inte kommer att fortsätta? Varför fortsätta ljuga för sig själv? Varför vakna varje morgon och gå till sitt arbete när man vet att livet ändå kommer sluta några år efter pensionen?

Vad vet vi om framtid? Kommer vår planet ens att finnas kvar? Hur kan jag arbeta fram en framtid till min son, när jag inte vet om han ens har en framtid? Vart vet vi vad som skymtar bakom horisonten? Vem vet, det kanske är en ljusning! Ett evigt ljus!

Kapitel 18

Fredrik den store var kanske den siste hjälten vi hade i Europa. Den sista ledaren under hela 1700talet, som ville stå upp för den europeiska kulturen. Därefter följdes av århundraden av mörker och barbari.

Man bör veta vem ens fiende är, sägs det. Min fiende är då de som vill smutsa ner vår kultur och civilisation, med kriminalitet och dekadens. Ja, en konstnär skulle i mina ögon se som en fiende, eftersom han sysslar med saker som inte gynnar samhällets väl; han tillför ingenting till samhällsbyggandet och är där av min fiende.

Jag tycker inte om när man psykologiserar nynazister. Det kan säkert verka trevligt och mysigt när proggmupparna gör det, men jag tycker det är hon mot alla människor som drabbas av den flyktingpolitiken, som Sverige har fört sedan efterkrigstiden; vi angriper ett syndrom, som samhället lider av.

Men så får man inte säga. Man får däremot skänka litterära priser i Lenins namn och på så vis visa sitt stöd

för miljontals oliktänkande. Man får däremot inte demonstrera för att hylla Kristallnatten och faktiskt hävda att den var en viktig vändpunkt i 1900talets historia, som blev ett vägskäl för bekämpandet av judebosjevismen. Man får inte ens fira Adolf Hitlers födelsedag, för trots att man hävdar alla människors lika värde, så kan man inte ens fira en stor ledares bemärkelsedag, för den ledaren tycker man är ond och dum.

Bonden ses som bakåtsträvande i samhället; det har han gjort sedan franska revolutionen. Ur en darwinistisk synvinkel borde han ses som framåtskridande; det var ju trots allt lantbruket, som var största från mänskligheten att gå från vildmarken intill naturen. Landsbygden och bondesamhället står ju också för traditionella, civiliserade världen, medan stadsbon eftersträvar att leva som djur. Att vara rasist innebär också att vara icke-rasist; helt enkelt därför att rasisten föresätter att alla folkslag är likvärdiga rasister, medan antirasister anser att alla andra än vita är obenägna att uttrycka rasism, och på så vis inte kan försvara sin ras överlevnad. Själv föresätter jag att alla andra folkslag är rasister, och är då bered att gå ut i ett ärligt krig att försvara just min ras överlevnad, lite grann som i en boxningsmatch.

Vad jag anser är väldigt bra, är att nu även vänstern har anammat Trumps härskarretorik, och på så vis kan sitta på en piedestal, på partimötet och på ett raljerande sätt angripa i princip en uteliggare, med de retoriska medlen, som man i revolutionära tider angripigt överklassen. Dels söndrar det vänstern, på ett tillfredställande sätt, men dels sätter det de lägre stående varelserna på plats,

helt enkelt därför att klasserna trots allt är lagda utifrån biologiskt lagda betingelser.
Vad jag däremot inte gillar är när vänstern angriper sina motståndare utifrån freudianska synpunkter och kallar dem oidipala, och att ingen inom högern säger åt dem, att detta faktiskt är judiska begrepp, vilket helt och hållet är baserat på den judiska kulturen; judendomen är en djupt oidipal religion och i princip alla judar lider av oidipuskomplex.

Deras religionstillhörighet hänger på om kvinnan de kommit ut ur fittan från vid födseln är jude; inte om fadern är. När man pratar med en jude talar han sig varm om sin moder, men ger aldrig någonsin sin fader en enda komplimang för de gärningar han gjort mot honom som barn. I princip allt klandrar han fadern för och allt hyllar han modern för; helt i stil med Kung Oidipus.

Och detta hade väl varit okej i sig, om de nu höll sina oidipala störningar för sig själv, men när de nu ska föra dessa grava kulturella störningar på andra kulturer så bör man se upp. Man vet inte vad för perversiteter de kan hitta på härnäst.

Vi måste göra ett krafttag mot de kriminella gängen. Sverige måste åter igen bli en tryggt samhälle att bo i. Detta gör vi med stora satsningar på arbetsmarknaden. De kriminella gängen måste bort från gatorna. De här 40 klanerna som kommit in i Sverige enbart för att begå bort, ska bort varenda en. Man ska även utvisa spädbarn. Bara vi får bort skiten från gatorna. Börja också gärna med deathsquads i förorterna som man gör i Brasilien. Napalmbomba hela Mellanöster. Börja med offentliga avrättningar också.

Ha aktioner med spädbarn, där man kastar ut dem huvudstupa från olika elstationer. Gå in på dagis och mörda dem bara, så kanske de lär sig lite hyfs. Gör om alla storvaruhus till koncentrationsläger. Gör om varenda idrottsklubb, med barn under 15 år, till träningstrupper för barnsoldater. Sätt alla muslimer på arbetsläger, där kan paketera gummimadrasser, utfodra dem med burkmat och skjut sedan ihjäl dem. Gräv ner liken på Sveriges sopstationer. Häng folk offentligt. Stäng ner inte bara P1 utan alla andra TV och radiostationer. Sänd ut barnporr i TVapparaterna. Går om varje bostadsrättsförening till angereveriverksamhet för säkerhetstjänsten. Skjut och häng personer dagligen.

Jag stannade idag bilen och bad Fadime om ursäkt, för vad jag skrikit åt henne. Hon bad mig att dra åt helvete. Det tyckte jag var lite taskigt sagt. De känslor jag råkat få för henne, var ju bara en biprodukt kring det starka engagemang, jag hade i den lärarroll jag hade mot henne; det sade jag till henne, varav hon svarade att tror du hon brydde sig.

Men nej, man ska heller inte fortsätta kämpa, för att få en tjej som inte är intresserad; jag känner bara att det vore bättre att hon blev tillsammans med mig än en gammal hårig gubbe från Mellanöstern som slår henne.

Jag har försökt skriva insändare till lokalpressen, men de har ständigt refuserat mig. Det är väl så det kulturmarxistiska hjärntvättningen är i vårt samhälle idag; ifrågasätter man den hutlösa invandringspolitik, som råder i Sverige idag, är man per automatik rasist och ska tystas ner. Så har Sverige varit sedan början av 70talet och det har knappast blivit bättre.

Om man listar ut ett bra lösenord kan man hacka sig in på en hemsida på nätet, där nakenmodellerna är under 18 år. Har t.o.m. hittat fjortonåriga flickor där också. Hoppas inte att Ulrica får reda på detta. Jag tittar även på småpojkar.

Kapitel 19

Jag tror det finns medfött onda människor. Människor, trots god uppfostran och kärlek från sina föräldrar, som trots detta begår bestialiska brott mot andra människor. Sådana människor kommer alltid att finnas, och därför kommer det för all framtid också finnas ett enormt behov av en stark rättstat. Såsom samtiden ser ut för tillfället är detta viktigare än någonsin.

Bombvänster förstår inte detta. Tvärtom vädjar de till rättstaten; i tider där kriminella gäng och våldtäktsmän tar över gatorna, att samhället ska tona ner sin övervakning av samhällets medborgare; helt enkelt därför att de har en finare och vänligare sätt att smita under lagen, vilket helt enkelt är att rasera den till grunden.

För oss övriga medborgare då, som inte har en stark önskan att vare sig starta en revolution eller spränga polishus och bränna bilar; vad har egentligen vi för skäl att skrämmas den ökade digitala övervakningen i samhället? Såsom talespråket säger: Den som bara har rent mjöl i påsen, har ingenting att rädas av en doberman. Eller en övervakningskamera eller chip i mobilen heller. Men vi lever i en tid där polisen går på knä, i sitt stöd för svarta kriminella i USA; där ordningsvakter anger

varandra, för våldsamt beteende; där polisen inte väljer att slå ner demonstranter med full kraft, när de slår sönder våra förorter. Det enda partiet man då kan lita på, är oss i Sverigedemokraterna. Framtiden kommer att bevisa detta.

Nej, jag är inte positiv inför framtiden. Vi kommer se oss framåt, i en tid då importerad kriminalitet växer sig starkare i Sverige och mer eller mindre kommer rasera vårt gamla, fina land. Det land våra far och morföräldrar byggde upp mig sina bara händer. Sverigevänner, är detta ett värdigt sätt att visa vår tacksamhet och värdighet inför dem. Sverigevänner, jag skulle inte säga det.

Men om vi nu vänder på bladet; om vi nu utifrån vårt fullaste väsen, återskapar de fina land som de en gång byggde upp, då kanske vi kan dö med en känsla att vi gjort någonting bra. En känsla av att det hårda slit de gjorde för att bygga upp vårt älskade Sverige inte var förgäves: att vi lyckats förvalta ett arv, som de en gång byggde upp. Sverigevänner, det är så jag menar att vi måste leva och lära efter. Såsom vår nationalsång: Att leva och dö i Norden. För oss som är födda och uppväxta här det vill säga; de övriga har ju redan sitt egna fosterland, med deras kultur och deras värderingar.

För såsom Sokrates en gång sade: ”Salig är den som lever utifrån sina seder”. Ja, det är en ståndpunkt också jag står för. Men detta föresätter att var och en håller sig på sin kant; att inte kulturer blandas. När väl det skett skapas problem.

Jag anser inte att detta är rasism. Rasism föresätter en idé om genetiska skillnader. Jag talar enbart om kultur. Detta

är en skillnad. För låt oss vara ärliga: Har vi Sverigedemokrater någonsin sysslat med att mäta skallar på folk? Är det snarare Socialdemokraterna som har den typen av saker på sitt samvete? För att inte tala om vad Bondeförbundet skrev i sin författning 1932, om stopp till återinvandring från svenska återinvandrare från Amerika om de beblandat sig mot folk från främmande raser. Skulle Centerpartiet stå ärligt och öppet för det idag? Sverigevänner jag tror inte.

Ändå är det ju vi inom SD som ska brunmålas. För att enskilda individer inom SD skulle ha varit med i VAM eller sagt Sieg Heil någon gång. Den typen av historia har ju varenda parti som någonsin funnits. Men när ett parti rakt och öppet står upp mot den här hutlösa migrationspolitik som förs; då skriker de från alla håll: ”Han är rasist. Han är fascist. Han är nazist”. Mina vänner så talar de idioter som har mage att kritisera oss. Men vi ska inte ge efter för deras gnäbb, för vi ska faktiskt inte ha ett samhälle där barn, kvinnor och gamla människor inte ska kunna känna sig trygga att gå hem på kvällarna, eftersom horder av kriminella gäng står i var enda hörn, på var enda gata och håna och trakassera vanliga och hederliga människor; och ja, jag är faktiskt så fräck så jag hävdar att den som är vanlig är just hederlig; i varje fall vanlig utifrån våra svenska normer.

Eller ska det vara, såsom vänsterfjantarna hävdar, att vi med våra öppna armar ska ta emot all den flyktingströmmen, som fullkomligt bara strömmar in över våra gränser, med en våldskapital nog att rasera hela den svenska välfärden? Är det sättet vi ska tacka våra

förfädrar när de satte sin hacka i jorden, för att bygga upp vårt svenska folkhem?
Borde vi inte tvärtom slå vakt om vår nation, om vår ras och våra rötter? Är det inte just det som är vår medfödda plikt? Eller ska vi låta oss luras av dessa naiva människor, som inte tänker längre än tesen ”gräset är alltid grönare på andra sidan”, helt enkelt därför välfärdssamhället skämt bort så långt, att det har oförmåga att se att de redan lever i Paradiset?

Ja, det kan nog ligga en dold sanning i detta; att vi helt enkelt haft det för bra i Sverige, och att vi där av förslappats och förvekligats. Ingen gör en människa lika dåligt som att ha det för bra. Då förstörs man. Man välls upp och bli bortskämd.

Denna folkhemsdekadens bör därför med största kraft bekämpas och var en som lever på något form av bidrag ska därför med största kraft sättas i obetalt arbete så att vederbörande person lär sig lite ordning och hut. Såsom Bert Karlsson en gång sade i en intervju Aktuell Rapport: ”Socialbidragstagarna borde sopa våra gator”. På så vis skapar man en tryggt och säkert samhälle, där ingen behöver känna sig utanför och där ingen ska gå utan arbete.

Det här är några av de tankar jag har här idag. Jag är tacksam om detta inlägg kan ge startskottet till en ny samhällsdebatt.

Kapitel 20

Jag, Lennart, Torbjörn och Kurt sitter och dricker i en bil. Även Torbjörn som kör bilen dricker. Vi har varit på en privat tillställning inom partiet och har druckit även där. Skulle polisen stanna, så skulle vi säkert kunna snacka ur oss det med. För övrigt känns det som att polisen har helt andra prioriteringar än rattfylla just nu.

Vi svänger in bilen uppför ett skogsområde som finns i närheten av ett bostadsområde. Dock ganska obemannat med folk som kan se vad vi gör. Helt enkelt ett område där man kan vara ifred. Torbjörn spelar Sabaton på bilstereon och jag ber honom att höja volymen. Skogspartiet består mest av tall men även en och annan björk och gran.

Plötsligt får Torbjörn för sig att han ska köra in på gång och cykelbanan. Ja, säger vi andra, gör det; det är ju ändå ingen som ser oss här ändå. Hjulen slår till lite mot kanten av trottoaren när bilen kör upp. Jag tar fram ännu en flaska brännvin som jag börjar klunka ur. Torbjörn och Kurt skriker med i Sabaton och Lennart bara flabbar. En gren fastnar i dragkroken i bilen, som drar under bilen. Vi skiter fullständigt i detta och super på som om ingenting har hänt. Månen är vit i sin fullmåne och lyser upp runt omkring oss. Brännvinsflaskan går runt i bilen och vi häller även i oss en del öl. Lennart säger att vi ska slå på Levi Klaussen; sverigedemokraten från Filipstad, som spelade in sina egna låtar. Vi slår på det på stereon och gapskrattar hårt åt Levis versioner på gamla svenska dängor som ”Snabbköpskassörskan” och ”Tusen bitar” av Björn Afzelius. Man kan ju tänka sig att vänstermupparna inte är helt glada i det att en sverigevän ger sig på en cover på alla deras myskommunist.

Helt plötsligt längre fram ser jag en blond tjej gå på gångbanan. Jag uttropar:

- Det där är ju Jessica.
- Vem då?
- Hon där.
- Är hon den där vänsterhoran som brukar tjafsa på
dina lektioner.
- Ja.
- Ska vi skoja lite med henne.
Torbjörn kör då sakta fram jämte Jessica varefter Lennart hänger ut genom fönstret säger:
- Hej, Jessica. Vill du komma in i vår bil? Jag lovar vi är alla såna husblattar som du gillar.
- Jeg er Hassan från Iran och jeg lagar veldigt fin chebab, säger Torbjörn då och skrattar.
- Kan ni vara snälla och gå?, säger Jessica då. Jag vet ju inte vilka du är.
- Men du vet kanske vem jag är?, säger jag då och hänger ut ur bilen.
- Ja, säger Kurt, det är så att Rickard är jävligt kär i dig och han har blivit jävligt ledsen på dig när han upptäckt att du inte är kär i honom tillbaks.
- Men kan ni snälla gå!
- Nej, vi gör såhär istället: Torbjörn, stanna bilen! Bilen stannar vid en liten gräsplätt med träd runtomkring så Jessica inte kan gå härifrån. Lennart kliver av bilen och säger till Jessica:
- Detärsomsåattnuskavigedigvadmanska kalla en ideologisk undervisning, som inte den vanliga skolan ger dig. Rickard har ju

återkommande berättat om dig på våra möten, hur du återkommande på hans lektioner avbrutit honom och velat tala om för honom vilken politisk dumbom han är, och det kan jag säga lilla Jessica, att sånt gillar inte vi i vårt parti.

Helt plötsligt ställer sig Lennart bakom Jessica och tar henne på brösten. Sedan håller han fast henne när Kurt sliter av henne hennes tröja. Sedan kastar Torbjörn ner henne på marken och sliter av henne byxorna. Sedan håller de alla fast henne varefter Lennart säger till mig:
- Här har du horan du länge väntat på, Rickard. Knulla henne nu när du väl har chansen.
Jag sliter då fort av mina byxor. Jag trycker sedan med våld in min penis i hennes sköte och jag ser hennes livrädda blick i ansiktet när jag tränger in i henne och våldtar henne. Hon skriker med all smärta men jag håller min hand för hennes mun så att ingen förbipasserande ska höra. När det väl gått för mig utropar Lennart:
- Nu är det min tur. Du kan väl gärna vara lite

generös mot dina partikamrater.
Så då tar jag på mig byxorna och håller fast Jessica, när Lennart våldtar henne, varefter det efter det blir först Torbjörns och sedan Kurts tur.

Jag står nu och tittar på Jessicas våldtagna kropp. Hon sitter ihopkrupen och klarar knappt av att gråta. Jag känner att jag nu på fullaste kraft fått makt över henne, men för att kunna behålla min makt tar jag upp några broschyrer från Sverigedemokraterna ur fickan och säger triumferande:

- Nu kanske du tror du kan gå till polisen och anmäla oss så det blir rabalder om svenska män som våldtar unga tjejer, men jag vet att du inte kommer att göra det och det här orsaken; jag lägger helt enkelt våra broshyrer från vårt parti här i bakfickan på dina byxor, och jag vet därför att jag känner dig, att det absolut värsta du överhuvudtaget kan tänka dig, är att det ska komma någon som helst misstanke att du är partisympatisör för oss; vilket också betyder att minsta misstanke hos polisen när de visiterar dig och ser de här broschyrerna i din ficka, räcker för att du ska låta bli att anmäla oss. Därför blir denna här våldtäkt en hemlighet för oss som står här, som du aldrig kommer ha mod att tala om, och där av har vi fyra män här satt vår prägel för sig för all framtid. Det här kommer gnaga i dig, dag som natt; ditt hat kan t.o.m. projiceras till de som du älskar och kämpar för, men för oss kommer du bara känna allmän fruktan och vördnad. För det är trots allt vördnad du är tvungen att känna för oss, eftersom under inga som helst omständigheter kommer få någon som helst möjlighet att sätta dit oss.

Sedan lämnar vi Jessica på ängen och kör därifrån.

Kapitel 21

Jag kallas upp på rektorsexpeditionen på måndagen efter. Jag säger att jag måste förbereda en lektion. Rektorn säger att det är precis det vi ska prata om. ”Om min lektion?”. Han svarar att han inte kan prata detta, så att andra hör.

Jag går in och sätter mig på en stol vid ett skrivbord. Utanför fönstret står en idegran fram en tegelvägg. Rektorn sitter med armarna i kors och säger:

- Rickard, vi vet om vi kan ha kvar dig här längre.
- Vad har jag nu gjort?
- Det är den sammanlagda bedömningen om ditt
ämbete här. Det har hänt saker här som vi känner är direkt kopplat till din anställning vilket vi inte kan acceptera.
- Så det beror på mitt engagemang i Sverigedemokraterna?
- Bl.a. det ja.
- Så jag får inte tycka och tänka som jag vill?
- Du får tycka och tänka precis hur mycket du vill,
men så länge det påverkar ditt arbete här på den
skolan jag ansvarar för så är det inte acceptabelt.
- Det har väl fan inte påverkat mitt arbete här?
- Du hade en elev här; Jessica. Vet du vem hon är?
- Ja, lite vagt.
- Ja, jag är här för att tala om för dig att hon inte
finns hos oss här längre.
- V ad menar du? Är hon död?
- Ja, så kan man uttrycka sig; eller snarare så är det.
Polisen hittade henne hängd i ett träd i lördags
natt.
- Det är ju... Ja, det är ju fruktansvärt.

- Polisen obducera kroppen och upptäckte sperma i hennes underliv. Med andra ord tyder mycket på att hon blivit våldtagen av en eller flera män.
- Jaså?
- ”Jaså?”. De hittade även broschyrer från
Sverigedemokraterna i hennes bakficka.
- Vilket innebär?
- Vad det innebär? Du har värvat flera av våra
elever ditt partis ungdomsförbund! Du har förstört dem. Eldat upp en stämning som sedan ha slutat i det här. Ja, det är väl uppenbart att det är samma elev du värvat, som har förgripit sig på den här stackars tjejen. Tror du jag är dum?
- Jag har inte värvat någon elev. Han kom frivilligt till mig efter en lektion och han sade...
- Du kan inte jobba kvar här.
- V ad menar du?
- Ja, för tala klarspråk: Du är avskedad. Det förstår
du ju själv, att jag inte kan stå upp för den här flickans föräldrar och säga att vi inte gjort några som helst åtgärder, i samband med deras dotters död. Är det förstått?
- Nej, inte riktigt.
- Dörren är där. Du arbetar inte längre här. Du kan
gå bort till Ulla och skriva på avskedsansökan. Sedan kan du engagera dig i ditt parti hur mycket som helst.
- Men, men....
- Var det ingenting annat får jag be dig att gå.
Adjö!

Jag smäller igen dörren. Detta är alltså tacken för att man engagerar sig politiskt och vill göra någon skillnad? Men jag visste att det skulle gå så. Begå självmord? Vilken feg och lumpen handling. Ja, man kan väl å andra sidan glädjas av att inga brottsmisstankar riktades djupare mot mig än uppvigling.

Men hur ska jag kunna försörja min familj? Det blir nog svårare. Det här hade ju inte riktigt räknat med. Vad ska jag säga till Ulrica? Jo, jag skyller på en komplott. Att de sade att allt berodde på mitt engagemang i Sverigedemokraterna. Det går hon säkert på. Sedan kan jag leva på hennes lön ett tag. Troligtvis kommer hon att tycka synd om mig.

Jag går in hos rektorsreceptionisten och skriver på min avskedsansökan. På ett sätt är det ju skönt att bli av med jobbet med; att slippa allt tjafs från eleverna och så. Det är ju rätt störande. Men det kommer också bli lite jobbigt att tvingas ta försörjningsstöd och bli ihopblandad med alla de här packen, som faktiskt inte VILL jobba; jag blev ju faktiskt av med min anställning eftersom systemet arbetade emot mig. Jag anser trots allt det är en ganska stor skillnad. Man måste trots allt skilja på folk och fä. Efter det går jag in på personaltoaletten och onanerar. Jag tänker på Jessica. Försöker föreställa mig våldtäkten, utifrån att det inte skulle vara en våldtäkt; hur vi helt själva skulle ligga där och knulla med varandra, och hur hon skriker ut mitt namn och bara vill ha mer. När det plötsligt går för mig hör jag hur någon av mina kollegor knackar på toalettdörren och säger: ”Rickard, vad gör du därinne egentligen?”. Ja, då skäms man ju faktiskt lite grann.

Jag går bort mot parkeringen och låser upp bilen. Jag läste i någon tidning att Gävles kommun betalt RFSU 20 miljoner kronor för att få ett HBTQ-certifikat. I vilket syfte då, kan jag då undra. Själv gillar jag ju unga tjejer; ska då svenska staten betala ut miljontals kronor, för att på så vis kunna få fler människor att gilla mig? Jag sätter mig i bilen och kör iväg.
Kanske borde jag aldrig sagt till Jessica vad jag kände; eller det gjorde jag ju heller inte. Men jag borde inte ställt den där frågan. Då kunde jag levt kvar i en illusion att hon gillade mig och hade kunnat leva i det. Ibland bör man låta bli att ställa sanningen på glänt.
Men nu är hon död och det kanske är mitt fel. Samtidigt känner jag att många unga tjejer tar ju faktiskt sina liv ändå; den psykiska ohälsan har ju trots allt ökat dramatiskt de senaste tio åren. Vad det beror på kan ju vara svårt att säga; antagligen beror det på den enorma prestation som unga tjejer känner att de måste prestera. Kanske borde jag varit mer lyhörd för henne för det. Eller också var hon helt enkelt djupt förälskad i mig och visste inte hon skulle kunna uttrycka sina känslor? Kanske var självmordet hennes enda sätt att få mig att förstå hennes stora kärlek till mig? Detta kanske jag borde ha förstått?

Kapitel 22

Jag säger till Ulrica i köket, när hon håller på att breda en smörgås åt Nils, att jag blivit av med min anställning. Hon torkar tårarna från ansiktet och frågar hur vi nu ska

klara oss. Jag svarar att hon får skylla på systemet och inte mig.

- Systemet?, säger Ulrica. Det är ju du som fått sparken.
- Ja, p.g.a. mitt engagemang inom Sverigedemokraterna.
- Men detta måste du ju ta tag i facket!
- Du vet hur lärarfacket. Ett jävla kommunistfack.
De skulle aldrig företräda en sådan som mig.
- Ja men en tredjedel av LOs medlemmar är ju
sverigedemokrater.
- Ja men det är skillnad på Lärarförbundet. De tar
inte in folk från SD där.
- Ja, men jag känner folk som är engagerade där
som kan hjälpa dig.
- Vi stryker ett streck över det här nu.
- Ja men...
- Är det förstått?
- Ja OK då.
Det som känns allra mest otäckt med det här med Jessica, är ändå att jag var otrogen mot Ulrica; jag har ju faktiskt inga egentliga bevis för att hon verkligen har varit otrogen med Kalle; vem han nu än är. Jag kanske borde ha pratat med henne först innan jag gjorde det här drastiska beslutet att gruppvåldta den där stackars flickan. Kanske är Kalle bara en arbetskamrat till Jessica, som är lite ensam och som måste prata med henne efter jobbet. Eller också kan det ju faktiskt vara en man eller kille, som ofredar henne och som hon då bara tvingas att få alla dessa meddelanden ofrivilligt. Jag kanske måste stå upp

för henne; hon kanske är i nöd. Man måste ju trots allt faktiskt stå upp för min familj.

Jag minns lekrummet på dagis. Den hade en tygtunnel och ett trähus som var rött och som hade två fönster som bara var som två hål. Jag går in i badrummet och klär av mig kläderna. Sedan drar jag sakta kammen över håret och går in i duschen och tvättar av mig. När schampot och duschcremen går över kroppen tänker jag på Elin; min kompis syster som tog in mig i sovrummet när hon var fjorton.
Åh Elin, det kanske ändå kunnat vara du och jag ändå som hade levt tillsammans! Kanske är du och jag som gjorda för varandra. Jag minns de gånger i barndomen som vi spelade crocket i dina föräldrars trädgård, och du lät mig alltid vinna över dig, eftersom du på den tiden var lite hemligt kär i mig. En gång efter en crocketmatch gav du mig en puss på kinden, men jag var fortfarande bara ett barn på den tiden, och vände bara bort blicken och skämdes. Kanske gjorde jag fel. Kanske borde jag ha besvarat din kärlek och vi hade blivit ett par. Ja Elin, jag önskar att jag på något sätt kunde talat om detta för dig och du hade förstått hur hårt jag i själva verket håller av dig.

Hur kommer det sig att PK-vänstern gillar den där Wisti? Han är ju kristen och dessutom präst. De brukar älska kyrkbränder och liknande och fullkomligt hata kristendomen. Det finns ju trots allt en stark kristofobi inom vänstern; precis som det även finns en stark antisemitism, i och med Palestinafrågan. Det vågar de inte tala öppet om.

Ibland kan man dock bli skadeglad; som det där spektaklet kring Amineh Kakabavehs avgång i och med hennes utspel på sociala medier. Vi inom den nationella sektionen i samhället, blev ju inte måttligt skadeglada av den splittring inom vänstern som skapades p.g.a. När delar av vänstern då bjöd in oss, mer eller mindre, på ett oskrivet samarbete angående hedersvåldet, bara nickade vi och höll med; de skulle bara ana vad vi själva tänker göra med dem dagen vi får makten.

På något sätt kan jag tycka att Torbjörn och grabbarna snodde mitt ragg. Ja, jag vet vi inom den nationella sektorn ska ju alltid hålla ihop och inte låta oss störas av den typen av oenigheter, men ändå; jag såg henne ju först och sedan kom de bara in och satte på henne som att hennes kropp även tillhörde dem. Gör man verkligen så? Men vi inom högern bör se efter för vänsterns oförmåga att hålla ordning i de ena leden och inte låta oss störa oss av den typen av inre konflikter. De typer av inre strider vi såg i den ”högerextrema” rörelsen på 90talet får aldrig någonsin göras om! Detta bör också sägas.

Vi gjorde en ganska rolig grej för några år sedan på Flashback. Vi visste att någon vänstermupp hade blivit våldtagen som barn av någon som arbetade inom vården. Eftersom vårdfrågan nu var på högsta prioritet inom vänstern och den här muppen då börjat gapa och skrika om hur synd det var om honom, för att vården inte gjorde någonting åt det, satte jag och Kurt igång en Flashbacktråd, där vi hävdade att den här killen vara värsta sortens mansgris och att han satte på kvinnor på löpande band och dumpade dem.

Pedofilen gick i och för sig fri, men samtidigt fick vi hela vänstern att sätta igång och hacka den här individen och sade att han inte bara var en sexist utan också en opportunist, som ville skapa splittring inom rörelsen. När den här konflikten rullade på låg vi inom SD på runt 25%, vilket så klart var trevligt. Ja, sedan i och med detta startade vi en ny tråd där vi påstod att han var en form av fascist, som tagit sig in i vänstern som en slags trojansk häst, vilket också tokvänstern gick på; de är ju inte så speciellt smarta inom vänstern. Det hela slutade med att killen tog livet av sig, och när vi fick det beskedet bullade vi upp med kaffe och tårta och hade en riktig brakfest. Det blev riktig skoj rent sent på kvällen när vi kunde plocka fram hakkorsflaggan och vitmaktskivorna från 90talet och heilade hela natten. Jag undrar vad våra judiska väljare hade tyckt om det? Vem bryr sig?

Kapitel 23

Jag skickar ett sms till lantbrukstjejen och säger att det är slut mellan oss två. Hon svarar att hon inte ens visste att det var någonting mellan oss. Det känns hårt; jag har alltid känt att jag velat dumpa en tjej rakt, och nu när jag väl får chansen går inte. Jag svarar okej, att det är väl ingenting mellan oss och har aldrig varit.

Hon frågar då, varför hon dumpar henne. Jag tänker först säga att jag tyckte hon sade, att det inte var någonting mellan oss, men istället säger jag att jag är i en annan.

- I din fru?
- Nej, en annan.
- En gammal eller ung?

- En ung. En av mina elever.
- Men henne får du ju inte vara ihop med ändå.
- Det är som så... att... att hon är död.
- Ja men, då funkar det ju ändå inte.
- Kan du vara snäll att visa lite respekt?
- Hur dog hon?
- Självmord.
- P.g.a. dig?
- Ja, p.g.a. mig. Vi inledde en relation. Mer eller
mindre vänskaplig och inte sexuell. Men du vet hur det är; det tisslas och tasslas om sånt på en skola, och sedan spreds det ut ett rykte att jag skulle förfört henne och haft sex med henne på katedern i klassrummet. Hon blev kallad ”hora” av de andra eleverna och jag blev då av med min anställning och hon tog livet av sig.
- Ojdå.
- Ja.
- Och det här var inte sant?
- Absolut inte.
- Det här är ju helt för jävligt!
- Ja.
- Om du känner att du behöver prata med någon om
det, så vet du att du alltid kan ringa mig.
- Tack. Jag ska tänka på det.
Jag står och tittar på en fotbollsplan med ett damlandslag för tjejer i 15-16årsåldern. Jag märker att jag får lite konstiga blickar på mig och går därifrån. På väg hem ser jag några småflickor, som inte kan vara mer än 5-6 år, ståendes vid en daghemsgrind.

Jag går fram till dem och pratar med dem. Ställer dem frågan om de vet vad knulla är. Det vet de inte. Jag frågar om de har några pojkar på dagiset. Ja, vi har två stycken. En är tre och en är fem. Jag frågar dem vad pojken som är fem år heter. De säger att han heter Åke. Jag frågar dem om de inte de skulle kunna knulla Åke, och beskriver för dem i detalj hur ett samlag går till.
Helt plötsligt kommer en av daghemspersonalen dit och jag plockar fram femhundra kronor från plånboken, och ber dem låta det hela passera.

Folk tycker synd om pedofilerna och ser dem som några jävla offer, när det i själva verket är dess brottsoffer man bör tycka synd; men där av får man inte heller låta daltet gå för långt åt andra hållet; idag räcker det att med att en förskolelärare tittar lite för utmanade på ett barn, för att det ska räcka med att man kommer med massa konstiga anklagelser om pedofili och liknande.

Jag anser att barn bör ha den ömhet och kärlek ett barn behöver, och där av ska det inte behöva komma upp massa falska anklagelser om pedofili, bara för att daghemspersonalen smeker och kramar om barnen, för på så vis har ju pedofilerna redan vunnit.

Men om en person nu är pedofil och faktiskt gör någonting, bör man då verkligen bestraffa dem för det? Vi måste ju någonstans också vädja om den fria fantasin. Man måste ju ändå någonstans få tänka som man vill.

Dagen efter besöker jag min far på hemmet. Jag frågar honom om han känner igen mig. Kom jag ihåg att stänga av spisen innan jag gick? Eller kaffebryggaren? Min far säger att han känner igen mig. 80 % av alla andra bränder

i hemmet i Sverige, är just att man glömt bort att stänga av kaffebryggaren.
Klart han känner igen mig, säger min far; jag är ju han som brukar komma hem till hon och laga rören under avloppet hemma hos honom. Nej, säger jag då, jag är inte din rörmokare, säger jag då till honom då; jag är din son Rickard. Jag har ingen son, vad jag vet, säger min far då. Det skulle vara med den där aktrisen han sett på TV. Hon brukar ju gå hem till honom ibland. Pappa fantiserar då, säger jag då. Han säger då, att han inte vill prata med mig längre. Att jag är som alla de andra, som ska tala vett i honom och säga att det han säger inte är sant.

På vägen hem tänker jag på Elin; min kompis syster i barndomen. Jag fantiserar att jag och Elin rider på varsin delfin i en söderhavsö. Det är fullt med palmer jämte en sandstrand med knallgul sand. Solen lyser upp det knallblåa havet. Därefter söver jag ner delfinerna och har sex med dem.

När jag kommer hem upptäcker jag att både spisen och kaffebryggaren är avstängd.

Att det ska behövas så mycket lidande i livet. Att det dessutom ska finnas så mycket ovisshet. Att det ska finnas så mycket dolt inom en som man inte ens vet vad det är. Att man ska behöva grubbla så mycket över saker som borde kännas självklara.

Varför har vi bitit i kunskapens frukt? Varför skapade Gud oss, som tänkande varelser, istället för att vara som djuren i naturen, som bara följer sin instinkt och natur? Varför tänka överhuvudtaget, när detta ändå bara gör oss olyckliga? Varför söka olyckan när vi kan söka lyckan? Varför söka inåt när vi ska skåda utåt? Varför längta till

en bättre värld, när vi kan längta efter ett bättre liv? Varför gå igenom sig själv, när det inte finns någonting att gå igenom? Varför söka svar, när vi inte vet vad vi ska ställa frågan? Varför söka mening, när vi inte ens vet vad meningen har för innerbörd?

Kapitel 24

Jag sitter och skiter på dass. Efter varje skitkorv kommer ett och annat fisljud från arslet, samt att det knorrar till i tarmen. När jag skitit klart tar jag ena handen och drar igenom den i arslet, och för sedan upp avföring med handen, som jag sedan smetar ut över hela kroppen.

När sedan hela under och överkroppen är insmort i bajs, börjar jag sedan att onanera, tills det går för mig och min sperma blandas med avföringen. Sedan sätter jag i duschen och tvättar av mig.

Jag drömmer om tyghästar som dansar på rosa moln. Om clowner som fjärtar såpbubblor. Om TVpiraterna. Om gående toalettpappersrullar. Det sticker i rumpan med tändstickor. Brinnande fittor. Hubba bubba. En plastanka jämte en sjukhussäng med ett amputerat barn. Piss på en pissoar.

Tennsoldater. Radergummin formade som djur. Bläckfiskar i plast. Lagböcker att torka sig i rumpan med. Gustav Wasas röv. Snickarboda. Tävling i luftgitarr. Bebisjoller. Blöjor. Skötbord. Berg med granar och tallar på. Mellanmål. Gröt.

Sedan metoo har synen på pedofili ändrats för pedofilens fördel; eller om det bara är metoo förresten; kanske snarare hör till idén om ”toxic masculinity”. När Lars Ullerstam 1964 skrev sin avhandling ”Den erotiska minoriteterna” blev den en del av en samhällsdebatt, men hans tes att allt sex, även företeelser som pedofili, incest och nekrofili, är acceptabelt så till vida att man inte brukar våld, var ingenting som då blev del av den allmänna opinionen; även om det fanns de på 00talet som hävdade det.

Nu är det i princip den tes som gäller i samhället. En pedofil kan be begå sina sexualbrott mot barn. Sedan kan hålla sig gömd ett tag tills brottet preskriberas, och sedan kan han gå fri i världen, och ses i ljuset som en bättre människor. För alla älskar vi ju människor som bättrar sig.
Men om sexualbrottsoffret är en man och han växer upp med ett brinnande hat till den individ som förgripit sig på honom, ska hans manliga ilska diagnoseras och medicineras, för på så vis blir han ett allmänfarligt objekt för samhällsordningen. Allt som ett glädjande bevis för den kärlek det svenska samhället trots allt känner för oss pedofiler.

Jag känner för att börja mörda folk; stycka up dem och lägga dem i små plastpåsar. Jag funderar på att mörda de människor som jag känner att de övervakar mig. Jag har ingen aning vilka dessa människor är och vad de vill. Jag ser bara, när jag är ute och går, hur de iakttar mig och stirrar på mig. De är kackerlackor.

Jag önskar jag vore en ny Hitler, som kunde bränna alla moskéer och synagogar. Som kunde bygga

koncentrationsläger för alla flyktingar. Som kunde sänka alla flyktingbåtar i Medelhavet. Som kunde avliva alla utvecklingsstörda vid födseln och skjuta ihjäl alla psykpatienter. Som kunde mörda de homosexuella. Som kunde mörda judarna och araberna och även feministerna och HBTQaktivisterna. Som kunde gasa ihjäl romerna; framför allt de som sitter och tigger utanför Ica.

Jag följer med lantbrukstjejen hem till hennes föräldrarhem; en vit villa med stockrosor på framsidan av huset och stora äppelträd. Hennes föräldrar är inte hemma. Hon låser upp ytterdörren och går in på hennes rum.
Hon lägger sig på sängen och börjar klä av sig. Jag klär också av mig. Jag slicker hennes bröst, hennes fitta och tills sist hennes bak. Sedan knullar jag henne bakifrån. Helt plötsligt hör jag hur ytterdörren låses upp; hennes mamma kommer hem. Jag skyndar snabbt på mig kläderna och hoppar ut genom fönstret och springer ut på baksidan och klättrar ut genom fönstret. Tänk om någon sett mig?

Jag är emot det där att homosexuella ska adoptera barn. Av den enkla anledningen att barn faktiskt behöver både en manlig och kvinnlig förebild; annars kan det gå väldigt snett. Dessutom är risken ganska stor att de homosexuella tendenserna i de familjerna smittar av sig, och vi får en fullständig homosexuell våg som väller över världen; resultatet då blir att inga nya barn föds och att hela mänskligheten dör ut.

Jag är också emot att män ska arbeta som förskolelärare. Med all rätt, finns det säkert de som klarar sina arbeten

utmärkt, men slöddret som bara vill barnknulla kommer ju då in på köpet; de fysiska förutsättningarna för män som begå våldtäkt, så väl mot vuxna som barn är ju trots allt större. Jag ser det snarare som en försiktighetsåtgärd än ett angrepp mot manliga förskolelärare i sig.

Jag är på en fest hos ungdomsförbundet i SD. Jag har stängt av mobilen så inte Ulrica ska höra mig. Plötsligt ber jag alla killar i rummet att gå hem. De börjar bråka och ber mig att gå. En ung tjej följer med mig ut. Hon säger att jag betett mig illa och säger att jag ska gå tillbaka och be om ursäkt. Det gör jag.

Sedan går jag och tjejen in på ett rum och börjar hångla. Jag frågar tjejen hur gammal hon är och hon säger femton. Jag svarar: ”precis lovlig då” och börjar kavla upp hennes tröja och försöker slicka hennes bröst. Hon svara att vi inte ska gå så fort fram. Jag lägger mig då jämte henne och börjar onanera. Sperman rinner ner för penisen och jag torkar bort den med en rulle toalettpapper som ligger där. Sedan börjar jag tafsa på mig och försöker hålla sig undan. När jag märker att hon blir rädd så slutar jag, eftersom jag inte vill att hon ska börja skrika och få in någon av de unga killarna på festen.

Sedan börjar vi hångla igen och jag håller sedan om henne. Säger att jag är kär i henne och lurar i henne att jag skulle kunna övertala Björn Söder, att han kan anordna ett asatroäktenskap mellan oss två på Island. Hon frågar om jag verkligen tror att det går. Jag fortsätter ljuga att det går alldeles utmärkt och att den typen av äktenskap inte har någon undre gräns mindre än femton år när man är byxmyndig. Sedan pussar jag henne på kinden och går därifrån.

Kapitel 25

Jag älskar att se när vänstern förnedras och att de inte har kraft nog att slå tillbaks. Vi vet ju trots allt inom högern, att polisen står på våra sidor. Det är därför vi med full kraft bör upprätthålla den där bilden inom svensk media, att polisen står alldeles hjälplös inför alla dessa kriminella element i samhället, och att vi därför behöver mer och mer resurser för polisiära insatser. Det är ju trots allt den rädsla vi vinner på.

Men samtidigt finns det ju en liten besk eftersmak av det här; på så vis måste vi ju lägga oss under de här kriminella invandrargängen, och på så vis mer eller mindre hävda, att de står över oss; det gillar jag inte riktigt. Man måste ju trots allt också tänka på den ariska rasens överlägsenhet.

Jag körde Nils till jobbet idag igen. Jag bad honom att inte tala om för sina klasskamrater, att pappa blivit av med jobbet; det lovade han. Sedan gick jag och handlade på Willys. På väg hem stannade jag bilen kort i en busshållplats och porrsurfade. Tittade även igenom Nyheter Idags hemsida samt SwebTV på youtube. Helt plötsligt stannade en skolbuss bakom mig och tuta, så jag var tvungen att köra iväg.

Väl hemma började jag dammsuga köket, för det hade jag lovar Ulrica att göra. Efter det satte jag på TVn och tittade på riksdagsdebatten på SVT Forum. Jimmie Åkesson debatterade mot Stefan Löfvén om flykting och integrationsfrågan. Jag älskar när Jimmie kniper åt

Löfvén och får honom att känna sig i underläge; det är nog inte helt omöjligt att Åkesson blir vår nästa statsminister nästa val.

Sedan kör jag bort till gymmet och springer på en av löpmaskinerna. När jag står och löper så gör jag faktiskt någonting så ovanligt, att jag flirtar med en kvinna längre bort i rummet, som ser ut att vara några år ÄLDRE än mig. Hon ler och flirtar tillbaks. Efter en kort stund försöker jag flirta igen, men då vänder hon bort blicken. Sedan sätter jag mig i bastun ett tag. Det sitter några unga stekare och berättar om helgens erövringar. Tänker först att jag ska börja prata om mina egna erövringar, men börjar istället prata om migrationsfrågan. De säger att de inte vet så mycket om den, men att det är sjukt allt det där med alla skjutningar och så. Jag svarar att så blir det när man släpper in massa importerad brottslighet.

Sedan sätter jag igång att prata om hedersförtryck, och om att vänstern och Miljöpartiet håller på med sitt tjafs om ”hen” och bögäkteenskap, men de viktigaste jämnlikhetsfrågorna gäller just det som handlar om de som kommer hit från andra kulturer, där de råder medeltida värderingar som vi blivit av med, och som vi nu då, i och med en alltför generös invandringspolitik får hit igen.

De svarar då, att känner de mig eller kan vi två snacka ifred. Jag svarar att jag har hört dem två prata, och att jag faktiskt blir väldigt illa berörd på det sexistiska sätt de talar om de kvinnor de legat med, och att på det sättet de berättat det här, låter det snarare som det vore något form av sexuellt övergrepp eller våldtäkt. De ber mig då att dra

åt helvete, varefter jag då går och ställer mig i duschen och tvättar av mig,
När jag väl står i duschen och låter tvålen rinna över kroppen, hör jag dem prata om mig, att jag säkert är någon slags homofil och bög och att jag borde knackas direkt. Jag går fram till dem och säger: ”Är det verkligen på det rätta, att invandrare ska komma hit och råna och begå våldtäkter?”. De svarar att det är såklart inte rätt, men man kan ju inte dra alla över en kam. Jag tar då fram handen och säger ”Bra. Då är vi överens”. De svarar att de är överens, men att de ju naturligtvis inte kan skaka hand med mig, p.g.a. coronarestrektionerna. Vansinnig springer jag då in i omklädningsrummet och tar på mig kläderna och kör hem.

Väl hemma steker jag blodpudding åt familjen. Ulrica har sagt att jag måste hjälpa till mer hemma. Nils säger att i skolan får de alltid potatisbullar till blodpuddingen. Jag svarar att han får finna sig i att äta den mat som serveras. Ulrica säger att jag inte ska tala med honom på det sättet och jag svarar henne då att jag tycker att hon skämmer bort ungjäveln. Sedan sätter vi igång och börjar äta.

Jag börjar då prata, att har hon inte sett hur Nils sitter framför den där datorn hela dagarna och att han inte får någonting gjort i sitt skolarbete. Nils säger då att han visst håller på med sitt skolarbete. Jag ignorerar då honom helt och frågar Ulrica igen om hon inte har sett det. Ulrica svarar då att i så fall kan det ju faktiskt bero på mig, och att jag inte är tillräckligt närvarande som förälder.

Jag slår då näven i bordet och skriker att vad fan menar hon med det. Nils börjar då gråta, och jag utropar då, att

där ser hon själv vilken vek ungjävel hon har uppfostrat honom till, som börjar lipa för minsta lilla. Ulrica svarar då att det är bättre att vara en dålig förälder, än en förälder som inte finns med alls. Jag ställer då frågan att om hon också tycker det är bättre med föräldrar som våldtar sina barn, än att de inte gör någonting åt dem alls. Nils frågar mig då vad ordet våldta betyder, och det svarar jag att det ska han fullständigt strunta i.

Ulrica säger då att nu vill hon inte höra mer av mig, och att jag borde ta hand om disken idag. Jag svarar att de andra i partiet är inte sådana toffelhjältar, utan har faktiskt riktiga kvinnor hemma som tar hand om hem och barn. Ulrica säger att det är ju också Sverigedemokraterna, och att det kanske då faktiskt inte är så konstigt att jag i och med det blev av med jobbet. Jag ger henne då en örfil och går ut genom dörren och tar en kvällspromenad. I det här jävla hemmet kan man ju fan inte stanna.

Kapitel 26

Dagen efter, när jag varit och handlat, pryglar jag upp Ulrica på köksgolvet. Jag börjar kalla henne massa saker och jag vet att hon är otrogen mot mig. Hon svarar att det är väl jag som är otrogen mot henne; tror jag inte att hon hört alla historier på stan, om alla småflickor i ungdomsförbundet, som jag träffat på kvällarna och slätat över. Jag svarar då, att det är bara är sådant där löst snack som vänsterextremister och vänterliberaler kokat ihop,

för at smutsa ner vår nation och alla de sunda värderingar vi står för.
Sedan sätter jag igång vattenkokaren och plockar fram två tepåsar åt mig och Ulrica, varefter jag blandar till ett glas Oboj åt Nils. Jag säger att nu ska vi vara helt ny sorts familj; en sund familj, som bara ska leva efter naturens regler och äta sånt vi hittar i naturen. Vi ska helt enkelt bli naturliga, säger jag då. Ulrica säger att jag vet väl ingenting om sånt, varefter jag svarar att har jag inte en gång i tiden gjort min militärtjänstgöring.

Hon svarar då att det är ju snart 20 år sedan, varefter jag svarar att livet är kort, tiden flyger förbi men viss kunskap biter sig ändå alltid kvar. Hon frågar mig då om jag ens kan utskilja en kantarell från en vanlig skogsvamp, varefter jag svarar att det skulle jag nog klara av om jag lärde mig det. Hon svarar, att det här hör jag ju själv, att det här fungerar ju inte. Jag skriker då att hon inte ska ifrågasätta min auktoritet och börjar slå henne igen. Efter det sätter vi oss ner och dricker te.

Ulrica frågar om jag vet någonting om den där våldtäkten hon läst i tidningen med den där femtonåriga flickan. Hon menar naturligtvis Jessica, men jag svarar att jag inte vet någonting om det, men att hon säkert gick på en annan skola än den jag arbetade på. Hon svarar då att det är fruktansvärt när sånt händer, och att hon inte förstår hur någon människa kan göra så mot en annan människa. Jag svarar då, att bara en enkel regel; sånt här snack ska vi inte ha i mitt hem; hon kan prata om sånt här med sina väninnor, men här i mitt hem så ska jag få slippa höra sånt.

Hon frågar vad jag menar, och jag svarar det här att lyssna på massa trams om våldtäkt och liknande; att jag

kanske är lite småfjantig men att jag tycker sånt här är ganska störande att lyssna på. Hon säger då att det är väl det enda jag pratar om hela dagarna; om gruppvåldtäkter av invandrare och liknande. Då svarar jag att okej, då är det väl så då, att det faktiskt är en grupp invandare som gjort den här gruppvåldtäkten. Jag säger, att det har jag sagt i alla år, att gruppvåldtäkter och överfallsvåldtäkter, är överrepresenterade bland invandrare. Det är ju knappast Kalles Kaviar som gör det säger jag då.

Hon frågar då vad jag menar och då svarar jag att det inte är ariska, svenska män som begår våldtäkterna. Hon säger då att hon tycker jag utrycker mig rasistiskt, varefter jag svarar att det är ju bara att kolla i Brås statistik om etnicitet och våldtäkter, så har hon ju hela siffran där. Hon frågar då vad Brå är och jag svarar då ”Brottsförebyggande rådet”, och ställer frågan om hon inte hänger med någonstans. Hon tar då åter upp den här våldtäkten och frågar mig hur jag kan vara så säker på att det just är invandrare som begått den här våldtäkten, varefter jag svarar då att det förstår man själv; att det är bara folk från arabvärlden eller Afrika, som skulle kunna få för sig att göra någonting sådant.

Jag byter då plötsligt ämne och frågar Ulrica, varför det finns massa människor som anser att vita människor borde känna någon form av skuld, för att det fanns vissa på 1800talet som tog några svarta som slavar. Hon säger då, att vara inte detta ganska väl utbrett under ganska lång tid, varefter jag svarar att okej, det kanske var under ganska lång tid, men om vi tittar på samhället och världen idag; är inte ganska många kända politiker, musiker och idrottsmän svarta; är t.ex. inte faktiskt Barack Obama

svart; hur kan de då fortfarande hävda att de lever under förtryck.
Ulrica frågar då om mig själv; har jag några svarta människor i min närhet, och när Nils blir äldre; skulle jag då acceptera att han skaffade en svart flickvän. Jag svarar att p.g.a. rent slump har det bara blivit så att jag bara har vita människor, men att jag absolut inte skulle acceptera att min son skulle skaffa en svart flickvän, helt enkelt därför att jag inte tror på rasblandning. Ulrica säger då att det är tur att även mamman har någonting att säga till om den här saken.

Jag skriker då att hon ska inte komma här och trycka upp de här globaliseringsidéerna i min sons trut, varefter jag då brottar ner Ulrica på marken och börjar slita av henne kläderna. Jag trycker då in ballen i hennes vagina och börjar våldta henne, samtidigt som jag tar strupgrepp om hennes hals. Hon försöker slita sig undan men jag håller kvar henne. Precis när det håller på att gå för mig sliter jag ut penisen och sprutar den på hennes lår. Jag säger att detta kallas ”småländska rycket”, vilket är ett uttryck som användes av smålänningar på 50talet, som var för snåla för att köpa preventivmedel. Ulrica borrar ihop sig på golvet och gråter och Nils ser helt livrädd ut i blicken. Jag säger till Nils, att ja, jag har ju aldrig tala om detta för honom tidigare, men det är ju faktiskt såhär barn blir till.

Kapitel 27

Nej, men hur kunde jag göra detta mot Jessica ändå. Det kan ju trots allt inte ses som rätt; man har ju inte gå begå en våldtäkt, även om hon faktiskt kanske gett ut vissa

felaktiga signaler. Men det är väl så det blir, när man fått i sig några extra järn i västen och kanske är med några personer med ganska råbarkad och grabbig attityd; det var väl vad man tidigare brukade kalla som grupptryck. Men om detta är mobbning mot den här stackars flickan, så är det dock inte närmaste i nivå med den mobbning, som Sveriges riksdag gör mot oss Sverige; svenska folket har valt fram oss Sveriges tredje största parti, och vi stängs i princip utanför alla former av regeringsbeslut. Hur kan man tycka att det skulle vara okej?

Överallt på TV så är det om etniska minoriteter; de är om samers historia; det är om judars och romers historia o.s.v., men den etniska svensken har helt glömts bort. Det är på något sätt som att alla de inkräktare som kommit hit, ska helt ta över hela vårt land, som Socialdemokraterna och Vänsterpartiet bullat upp på ett smörgåsbord åt dem. Hur kan vi på fullt allvar acceptera det?

Jag tänker ibland på min gamla mamma; hur hon slitit på kontor hela livet, och nu ska leva på en pension, som knappt är att leva för. Är det tacken för det hårda slit hon lagt ner för vårt svenska samhälle? Hur kan någon ens våga tänka den tanken?

Man kan idag, som svensk medborgare, inte känna sig trygg att bli gammalt, för de pengar som ska gå till svenska välfärden, ska istället gå till massa samhällsparasiter, som kommer hit och lever på bidrag och slösa upp våra skattepengar. Ja, jag tycker också det är synd om folk som dör i krig, men man måste först och främst värna om våra egna, och vi kan faktiskt inte ta emot hur många invandrare som helst.

Sedan har vi ju de där skäggbarnen, som vi sverigevänner kallar dem; personer som tar sig hit och hävdar att de är mycket yngre än vad de är. Man kan ju i och för sig fråga sig den mentala underbegåvning, hos en människa som förnedrar sig på det sättet och ljuger om sin ålder, men det visar också på den kriminella nivå dessa människor växer upp i, och som står helt i motsatt riktning till den humana kultur, som vi svenskar borde känna oss stolta att värna; helt enkelt därför att vi är så blåögda och inte ser de risker som den typen av godtrogenhet innebär.

Kanske var det fel ändå av Sverige, att inte gå in i kriget. Kanske hade vi då fått lite jävlaranama i vår svenska kultursjäl och förstått den uppenbara risk som ökad flyktingpolitik innebär. Eller flyktingpolitik förresten; de flesta som kommer hit är ju trots allt ekonomiska brottslingar, som kommer hit utan pass och visum; ofta från länder där det faktiskt är fred. De kommer hit enbart av den anledningen att begå brott och är det bara jag som faktiskt tycker att det är ganska fel?

Jag vet faktiskt inte riktigt om man kan hävda att Adolf Hitler på alla plan var helt fel. Han stod upp för sitt folk under tid då tyska krigsveteraner satt på Berlins gator och tiggde, med judiska köpmän tjänade miljonbelopp på att syssla med ren ockerverksamhet. Han ville helt enkelt bara ha lite ordning och reda i stadsfinanserna, som finansministern brukar säga. Sedan kanske det inte gick precis som han tänkte, men så är det ju alltid; titta bara på Sovjet och hur det gick där.

Men jag är samtidigt inte antisemit; Hitler pekade bara på ett akut problem som fanns i Tyskland just nu; på den

tiden var det judarna, men nu är det faktiskt muslimerna som är de huvudsakliga problemet i samhället. Eller i världen överhuvudtaget; det är ju det största problemet vi har i världen idag; men muhammedamer som spränger sig själva i luften. Om man nu får använda begreppet muhammedamer fortfarande.

Det där med att man inte får måla nidbilder på Muhammed; det gör ju de där hårdrocksbanden på Jesus hela tiden, och då är det ju hela okej. Bara för att Islam kommer från en annan kultur, så är det helt plötsligt en helt annan sak när man ger sig på deras profet, för då är man helt plötsligt rasist.
Man får heller inte säga negerboll eller negerkung, när vi lever i ett samhälle där det finns hur många skällsord mot vita som helst. Förr eller senare kommer det att bli så att de svarta tar över och att det blir vi vita som kommer att leva i förtryck. Se bara på indianerna; först tog de emot massa invandrare och nu lever de i reservat; och det är ju inte heller de värsta som kommer hit.

Det vi kallar rasism, är helt enkelt bara det som djur gör när de markerar sina revir; det ligger helt enkelt i människans natur att göra den typen av markeringar. I människans barndom levde vi alla i grottor, där mannen var familjens överhuvud, med syfte att skydda sin familj mot andra inkräktare, och att det helt enkelt är på något sätt onaturligt att leva i ett sånt här samhälle, där man tar hand om lytta och handikappade; förr i tiden lade man ut de svaga individerna åt vargarna.

Därför är det helt enkelt fel att ha ett samhälle, där man står upp för det svaga och de sjuka, istället för att värna

om det friska och det starka; helt enkelt därför att i det läget där man värnar om det svaga för det starka, gör man också hela samhället svagt, och i det läget när samhället lägger större krut på de svaga före de starka, blir också hela samhället sjukt. När vi sedan låtit de sjuka förgifta vårt samhälle, förstörs inte bara vårt samhälle, utan där av också hela vår civilisation och där av också hela vår mänskliga ras.

Kapitel 28

Ulrica säger att jag borde söka försörjningsstöd, men jag säger att det kommer jag göra, för det är bara losers som går på socialbidrag. Hon säger att hur ska vi då klara oss, varefter jag säger att pappa kanske dör snart, så då kanske vi kan leva på hans arv. Men de pengarna räcker väl inte hela livet, varefter jag säger att jag kan ju alltid söka ett nytt jobb.

Vad för slags jobb då? Jag svarar att jag kan satsa på att bli riksdagspolitiker åt Sverigedemokraterna, varefter hon svarar att det är ju ingenting man bara kan gå runt och hoppas på. Jag svarar då att vad det här samhället saknar så är det visionärer med förmåga att söka samhällelig förändring. Ulrica frågar då hur min vision av samhället. Jag svarar då att det är ett tryggt samhälle, där var och en har ett jobb att gå till. Hon frågar då varför jag själv då inte söker några jobb, varefter jag blir arg och går ut.

Dagen efter sitter jag dock på Arbetsförmedlingen och pratar med en handledare. Jag säger att jag söker en ny

lärartjänst. Min handläggare säger att utifrån de premisser från min förra anställning kan det bli svårt. Jag säger då att det hela är en komplott emot mig utifrån min politiska ställningstagande.

Min handläggare säger att de faktiskt har en tjänst på vuxenskolan på kvällarna för pensionärer, som kanske skulle passa. I vilka ämnen då, frågar då. I spanska och engelska svarar hon då. Hon frågar mig då om jag behörighet i dessa ämnen. Då svarar jag att det har jag faktiskt och jag ska prata om detta med min fru. När jag väl går därifrån tänker jag att ett sådant jobb kan jag inte ta; vi ska inte uppmuntra folk i Sverige att lära sig främmande språk, när det finns miljoner människor i vårat som inte kan vårat eget.

Jag har skickat en vänförfrågan till Elin på facebook men hon har inte svarat. Kanske blir hennes man svartsjuk eller något. Ibland känner jag faktiskt att hon och jag borde ha blivit ett par på riktigt.

Jag knäpper upp gylfen och börjar onanera. Jag tänker hur Elin tar sig in i min lägenhet och vi kastar sig om varandra och har sex med varandra. Sedan dricker vi oss fulla och somnar i varandras famnar. När jag runkar klart tänker jag dock för mig själv, att sådant händer bara i film och aldrig i verkligheten. Jag börjar då istället gå bort till diskbänken och plockar ner disken i diskmaskinen. Kunde inte Ulrica ha gjort det istället?

Jag gillar inte bögar. Jag tycker det är äckligt att se två män kyssas med varandra. Jag tycker heller inte om det där med att män ska kramas ska om varandra; som har blivit så vanligt nuförtiden. Jag har av besparingsskäl

dragit ner på mitt kaffeintag, vilket gör att jag får abstinens och slår min son; Ulrica säger att om jag fortsätter kommer hon att lämna mig. Jag svarar att då slår jag in hela käften på henne, så att ingen någonsin skulle vilja titta på henne igen.

Sedan stänger jag in mig i sovrummet och tittar på porr. Jag tittar bara på de filmer, där äldre män i makt och familjesituation utnyttjar sin maktposition på unga tjejer. Gärna att de trycker ner ansiktet på dem, så att det ser ut som tjejerna blivit våldtagna, men bara skriker efter mer. Ulrica öppnar då dörren och frågar att ska jag verkligen titta på den där jävla skiten. Jag svarar att de här filmerna är tillåtna enligt svensk lag, som ingen människa kan hindra mig från att titta på.

Ulrica svarar han då att, jo hon kan hindra mig på att titta på det här. Jag tar då tag i hennes hår och säger, att om hon inte passar sig, så sticker jag ifrån henne med en artonåring. Ulrica säger då att hon inte tror att någon artonåring skulle vilja ha mig. Varefter jag flinar och svarar, vad hon om det?

Ulrica säger då, stämmer alltså det då att jag knullar runt med massa småtjejer i ungdomsförbundet. Jag svarar då att det har hon inte med att det har hon inte med att göra. Då säger hon att med att då innebär det att det här stämmer. Nej, det gör det inte sade jag då, men däremot får en man i min situation en hel del erbjudande som man tackar nej till.

Du tackar alltså nej, säger Ulrica då. Ja, självklart tackar jag nej, ljuger jag då; jag skulle aldrig göra så mot henne och min familj. Hon frågar då om hon ska sätta igång med lunchen. Jag svarar då, att det är väl upp till henne. Hon frågar om hon kan laga spagetti med köttfärssås; om

det för en gångs skull är okej att äta mat som inte är svensk.
Jag svarar då att det okej; att spagetti har funnits i svenska samhället så länge, så det nästan kan räknas som svensk mat. När hon stängt dörren kollar jag igenom min epost igen; mest massa reklamutskick. Linkedin säger att jag fem av mina kontakter där har uppdaterat sin status där; själv har jag inte ens lagt till en profilbild på den sidan, utan har bara en sådan där vit gubbe mot blå bakgrund. Lantbrukstjejen skriver och frågar varför jag inte lagt till mig på facebook. Hon verkar börjar att inbilla sig saker; hon är ju trots allt bara ett barn och jag är vuxen människa med en familj att ta hand om. Ulrica ropar då från köket att maten är klar och jag stänger av datorn. Jag sätter mig ner och häller upp vatten åt alla i en vattenkaraff och börjar äta. Jag frågar Nils hur han haft det i skolan idag; det verkar som om jag börjar tappa kontakt med honom; jag antar att det är så i den åldern, att barn helt plötsligt vill börjar at frigöra sig från sina föräldrar. Jag hugger istället in på maten istället. Vi sitter alla tysta och äter.

Kapitel 29

Vad är egentligen för mening med detta liv jag lever? Jag stampar bara runt i samma spår och kommer aldrig loss därifrån. Det är som någon högre kraft vill döma och straffa mig. Som om jag som en marinettdocka åt högre ondskefulla krafter.

Jag vet inte om det är Satan, George Soros eller om det faktiskt är Vladimir Putin; jag är inte helt säker på att han

är helt att lita på. Vi får inte glömma att Ryssland trots allt varit Sveriges huvudsakliga fiende sedan dess nations början. Se bara hur de agerat i Ukraina och Belarus.

Hur skulle Sverige kunna klara av en invasion mot Ryssland? Vi är ju så veka i det här landet, så ingen av de här mysfarbrorna hade ju inte ens klarat av att hålla ett gevär; de hade bara vara fixat och klart för ryssjävlarna att skära upp magen på alla verlourpapporna; det är därför jag fortfarande faktiskt står upp för traditionella familjevärderingar.
Man kan inte både ha HBTQ och queer och pride, och samtidigt stå stadigt fast på en grund, som tryggar framtiden åt våra barn; helt enkelt därför att det aldrig kommer finnas främmande makter och att lammen aldrig kan leka med lejonen; även om det nu finns så många godhetsknarkare i det här landet som verkar att tro det.

Vad jag eftersträvar i det här landet, det är lite mer strikta regler för hur man ska bete sig; jag angriper inte människor i sig; det är deras beteende jag inte tycker om. Var och en har trots allt ett eget val, där vi själva väljer våra egna liv. Råkar man sumpa till det, får man faktiskt också stå för de konsekvenser som en beteende ställt till med. Är det verkligen så konstigt?

Jag tycker heller inte att vi bara ska sätta upp lagens gränser på full glänt och släppa in alla människor som vill bo här; helt enkelt därför att vi har ett bidragssystem som tillåter det. Eller vad det nu är de rymmer från; kanske beror det på de religiösa riter i deras hemländer, som de inte gillar. Hade landets gränser stått på hel full glänt hade hela Afrika flyttat hit.

Jag möter upp lantbrukstjejen på ett kafé. Hon har valt ett bord där man ser ut över gatan. Jag frågar om vi inte ska ta ett bord vid innergården, men hon säger att hon hellre sitter här. Jag sätter mig ner med en blåbärspaj med kaffe med extra mycket socker i.

- Ja, vad ville du?, säger jag då.
- Förstår du inte det själv?
- Nej, jag förstår du inte riktigt.
- Varför besvarar du inte min vänförfrågan på
facebook?
- Ja, vad tror du?
- Därför att du är gift.
- Ja, självklart.
- Och jag ska slinka med ett andra hörn då?
- Har jag inte hjälpt dig att få ett uppdrag inom
partiet?
- Så det är that ́s it. Jag ska ligga för att få bli någon
jävla styrelsesuppleant?
- Det här har jag ju varit ganska öppen och ärlig
mot dig hela tiden.
- Men gör man så?
- Ibland.
- Ibland?
- Ja, vad ska säga. Det är smällar man kan ta.
- Jaha du. Du tycker inte att det är lite konstigt med
att alla dina kompisar knullar med mig; som en
jävla herrklubb?
- Du menar att..?
- Lennart, Kurt och Torbjörn har alla knullat med
mig.
- Jaha.

- Och du är det inte minsta svartsjuk för det?
- Nej, jag är ju lyckligt gift.
- Varför raggar då upp mig?
- Det beror på sånt som drabbar alla män i min
ålder.
- Gubbsjukhet?
- Ja, du kan kalla det så.
- Ja men lämna din fru och lev ihop med mig
istället.
- Jag ska tänka på det.
- Varför vill du inte?
- Jag vet inte. Jag och Ulrica är så vana vid
varandra.
- Men ni ligger inte med varandra?
- Nej, precis. Det har vi i princip aldrig gjort.
- Så hon är frigid?
- Ja, man kan kalla det så.
- Hur står du ut?
- Jag vet inte. Jag antar att jag är lagd så.
- Du är en jävla fin kille.
- Hur var Lennart i sängen?
- Han är lite för gammal för mig.
- Ibland får man anpassa sig.
- Han är 60 år!
- Erfaren.
- Men ändå.
- Jaha.
- Jag spydde efteråt.
- Så pratar man inte.
- Nähä?
- Kurt och Torbjörn då?
- Vad? Är du svartsjuk nu?

- Det är faktiskt inget fel att bli att bli svartsjuk när ens partner är otrogen mot en.
- Men du är ju själv otrogen med din fru.
- Det heter otrohet när man knullar med sin hustru.
Det är dig jag otrogen med.
- Tack för den.
- Ja, jag tycker faktiskt inte det är okej av dig att
komma här och förstöra mellan mig och Ulrica.
- Det var ju du som raggade upp mig!
- Ja, jag brast i omdöme.
- Så det är slut mellan oss då?
- Nej, vi kan fortsätta ligga med varandra, men du
ska inte inbilla dig att du och jag är ett par.
- Varför det?
- Därför att jag har en son på sju år och jag vill inte
att han ska bli mobbad i skolan?
- Vet du vad jag tror?
- Att du inte klarar dig på egen hand!
- Du talar till saker du inte har förstånd till. Men ja,
jag kanske kan börja betala för dig?
- Prostitution?
- Ja, du kan kalla det så.
- Jag är väl för helvete ingen hora?
- Vissa män hade nog redan kallat dig för det.
- Det är ju helt sjukt.
- Vadfanärdetduväntatdig?Duärmedi
Sverigedemokraterna och inte någon
skogsmullegrupp.
- Gör ni så mot många?
- Det händer.
- Och det begär du att jag ska hålla tyst om?
- Ja, om du vill fortsätta leva, då vill säga.

Kapitel 30

Min bror ringer mig och säger att Patricia blivit gravid och att hon ska göra abort. Jag räknar efter hur många månader, som jag och hon hade sex och kommer fram till tre månader. Jag borde ha använt kondom! Jag svarar:

- Oj då, Har hon berättat vem där.
- Nej, hon verkar inte vilja berätta vem det är.
- Kan ju vara någon i skolan. Sånt händer ju med
unga människor ibland,
- Ja men, hon är bara fjorton år.
- Ja, man får väl inte ens knulla i den åldern?
- Nej, jag undrar vilken jävla svin det kan vara.
- Det kan ju vara någon hon känner; någon form av
lärare eller något.
- Hon går ju innebandy en gång i veckan.
- Skulle hennes tränare kunnat ha gjort det?
- Man vill ju aldrig tro någonting sådant om någon
i sin närhet.
- Nej, så är det ju alltid.
- Men det har varit någon kille som varit väldigt på
henne. Han är ett år äldre än henne.
- Då har han ju gjort ett lagbrott,
- V ad menar du?
- Det är olagligt enligt svensk lag för en
femtonåring att ligga med en fjortonåring.
- Ja, du har rätt. Jag måste nog fråga ut henne om
det.

- Ja, gör det. Han kan ju inte bara göra henne på smällen och sedan sticka.
- Ja men, jag tänker göra en polisanmälan.
- Nej gör inte det. Uppenbarligen tycker de ju om
varandra. Sådant sätter ju sina spår.
- Men det här ju olagligt.
- Nej men jag har hört fädrar som polisanmält
sådant. Det har inte alltid slutat bra. Ofta väcks ju
brottsmisstanken mot den egna familjen.
- Ja, visst fan. Det tänkte jag inte på. Nej, den typen av misstankar vill man ju inte ha på sig. Det är tur
man känner dig; du har ju jobbat inom skolan och känner till sådant. Som en egenföretagare har man ju inte den typen av kunskaper.
- Nej, man ger ju och tar från varandra.
- Ja, det är sant.
- Men bjud hem killen och fråga vad han vill.
Skulle han vara en jävla skitstövel är det väl bara
att sparka ut honom; det är väl inte mer än så.
- Kan man verkligen göra så?
- Klart man kan!
- Men ändå; hon måste ju själv kunna välja vem
hon ska bli tillsammans med.
- Tycker du?
- Ja, det är väl så vi har det i Sverige?
- Kanske officiellt.
- V ad menar du?
- Jag menar bara, att om jag hade en dotter som var
fjorton år, som skulle göra en abort, hade jag nog
dragit örorna åt mig och frågat hur det står fatt,
- Vad då?

- Koppla in henne på Bup och liknande. Hon mår ju uppenbarligen inte så bra.
- Är inte du emot sådant?
- Finns nog bra människor där med.
- Du kanske själv vill prata med henne om det?
- Nej, jag tror hon skulle uppleva det som ganska
genant.
- V ad menar du?
- Sånt pratar man nog inte med sin farbror om.
- Nej, kanske inte.
- Men du, jag måste lägga på nu. Tack för att du
ringde.
Jag går in i spritskåpet och öppnar whiskeyn och häller upp glas efter glas. Ulrica säger att jag få lugna ner; vad är det som skett. Jag svarar att min brorsdotter ska göra en abort. Hon frågar vad det spelar för roll för mig. Det är väl uppenbart, säger jag då, att det kanske inte är så bra. Jag börjar sedan, att halsa flaskan och öppnar sedan upp brännvinsflaskan. Jag säger:

- Det är någonting jag måste berätta för dig. Du får lova att inte berätta det för någon.
- Ja men, det är klart. Du kan lita på mig.
- Jag är pappa till Patricias barn.
- Är du pappa till hennes barn?
- Ja.
- Jaha?
- ”Jaha?”. Du tycker inte det är så konstigt.
- Du har ju inte mått så bra sista tiden och då
kanske sånt händer.
- Men förstår du inte? Det är ju incest.

- Rickard, jag lovar att aldrig någonsin berätta det här för någon.
- Men jag trodde du skulle vara förbannad?
- Det enda jag bryr mig om; det är allting ska bli
bra i vår familj igen. Att bara ska glömma det här
och gå vidare.
- Men jag har ju legat med en fjortonåring.
- Ja, det är mycket olyckligt.
- Blir du inte ens svartsjuk?
- Nej Rickard, det blir jag faktiskt inte.
- Jag måste gå nu.
- Vart ska du?
- Ut och köpa cigaretter.
- Men du röker väl inte?
- Jag får väl helt enkelt börja.
- Rickard, du ska veta att jag och Nils fortfarande
älskar dig.
Jag går ner till kiosken begär ett paket röda Marlboro; eller nej förresten en hel limpa. Eftersom pengarna börjar att ta slut betalar jag borde med kort och mynt, som lägger ner i myntmaskinen. Det hela går på 500 kronor. Sedan sätter jag mig i en busskur och röker cigarett efter cigarett och tårarna fullkomligt bara rinner ner för kinderna. Jag är ett sådant jävla svin; om Ulrica bara visste vilket jävla svin jag är. Jag är den värsta människan som någonsin funnits. Jag har nu rökt så många cigaretter, så att halsen känns helt sönderriven och jag har svårt att andas. Jag börjar få svindel också. Om det nu finns en dömande Gud däruppe någonstans, då hade han straffat mig för den fruktansvärda människa jag är. En alkoholist, en tobakonist och en incestiös våldtäktsman;

och det konstiga är också att Ulrica förlåter mig för detta också. Hon måste vara alltigenom god och förlåtande för att verkligen förstå mig i detta. Jag förtjänar nog egentligen inte. Hon var ljuset i mitt som jag fullständigt bara förkastade. Nu börjar den fullkomliga undergången.

Kapitel 31

Det har nu gått drygt en hel månad och vissa saker har ändrats. Lantbrukstjejen har blivit tillsammans med Lennart, och planerar även att skaffa barn ihop. De ska gifta sig nästa år när hon fyller arton. Då är ju Lennart 61 år. Jag tycker själv att det är lite konstigt, men Lennart har ju aldrig varit den som brytt sig vad någon annan tycker om honom. Det är väl också därför han alltid får det han själv vill.

Jag och lantbrukstjejen håller dock lite kontakt med varandra per sms. Hon säger att hon fortfarande inte riktigt vant sig vid att ligga med en gammal gubbe, samt att han ibland gör saker med henne hon inte gillar; bl.a. analsex och strypsex. Jag säger kan du inte bara säga det åt honom, men hon säger att hon inte vågar.

Tydligen är Lennart bra på att laga mat; så de lagar tydligen mycket mat ihop. Det blir mest husmanskost säger hon. Konstigt nog har hennes föräldrar accepterat deras relation, eftersom han verkar mer ordningsam än dem i sin egen generation. Min misstanke är att pappan själv haft lite fuffens med henne som barn, och det är därför hon söker sig till äldre män.

Patricia har genomgått sin abort nu och min bror har satt henne på ett HVBhem. Jag är fortfarande rädd att det ska komma ut att jag och hon haft sex med varandra. Jag dricker mer och mer varhe dag och socialen har b.l.a. hotat med att ta ifrån Nils från mig och Ulrica. Jag tycker de lika gärna kan göra det, för jag har ändå inga möjligheter att ta hand om några barn.

Ulrica verkar mer och mer distanserad. Hon stannar ofta kvar längre på sin arbetsplats än vad arbetstiderna kräver; jag säger åt henne att hon faktiskt har en familj att ta hand om, vilket hon fullkomligt nonchalerar.

Jag är nog nu ganska säker på att hon faktiskt är otrogen mot mig. Den här Kalle skickar sms till henne hela tiden; är detta verkligen ett sjysst sätt att bemöta den man levt och älskat i hela sitt liv? Jag ska konfrontera dem snart och ställa honom tills svars, vem fan han nu är som tror han kan komma hit och förstöra för min familj.

I stort sett varje dag dricker jag sprit och öl. Det kanske låter som jag skryter om det, men jag tycker faktiskt det är fruktansvärt genant. Man vill ju inte vara någon jävla alkoholist. Dessutom börjar jag få en ganska rejäl kagge.

Jag har börjat tröstäta godis varje dag för att döva min sorg att min hustru bedrar mig; kanske borde jag börja karate och boxning, så att jag ska slå ner fanskapet som förstör mitt liv. Jag har börjat gå in på sådana där kontaktsidor på nätet, men än så länge har det bara varit sådan där livechat där jag fått betala unga tjejer för att klä av sig för mig. Förr eller senare kommer jag nog även köpa sex av dem med, för såhär kan jag ju inte ha det.

Jag funderar på att mörda min mor. Jag står inte ut med den jävla pisskärringen längre. Hela hennes sätt att prata, hur hon uttrycker sig och liknande, får mig att spy. Hon tillhör ju gnällgenerationen; de som har monopol på lidandet; de och judarna.

Ibland fantiserar jag att jag bryter mig in i hennes hus och våldtar och mördar henne. Fantasin går även ut på att jag efter detta åker till min gamla moster och berättar detta för henne, varefter vi två har vild sex hela natten.

Min mor och far försummade mig hela uppväxten. Det kanske var därför jag blev sverigedemokrat. Hela uppväxt var det alltid alla andra man skulle tänka på; barnen i Afrika, de gamla, de som överlevde Auschwitz; aldrig någonsin man själv. Jag minns att min far ena dagen kunde ge mig en bok om hur det synd det var om dem som satt i Auschwitz, varefter han andra dagen kunde prygla upp mig. Min mor var likadan.

Mina föräldrar har alltid kunnat svänga i den frågan; de hade en vän judisk vän som röstade på Ny Demokrati; honom skulle man alltid respektera oavsett vad han hade för värderingar. När min mosters man satte igång och skälla på honom, med antisemitiska skällsord eftersom han var en gammal nazist, skulle man respektera det med, för han tillhörde en äldre generation som haft det svårt. Min mosters man Ragnar, som nu inte längre lever; i vår släkt pratar vi inte om honom längre, till hänsyn för mina föräldrars judiska vänner. Ja, han var en knöl säger man bara. Vi talar inte om att han redan 1972 gick med i NRP och att han stannade kvar där hela tiden. Det sista han gjorde innan han dog, var att han höll om mig gråtande i dödsbädden, och ville tacka mig för mitt engagemang i

Sverigedemokraterna och att jag höll liv i en gammal fana som släkten glömt bort.
Jag frågade vad han menade, och han svarade att visste jag inte det. Att min egen morfar var en gammal nazist på 30-40talet. Att han var en av anhängarna till Lindholmarna under kriget och att han planerade ett nytt raskrig. Ragnar sade innan han dog, att där hade jag ett arv att förvalta; att hålla Sverige rent för olika form av pack, som försöker ta över vårt land med knark och seder, som hör hemma på Stenåldern.

Han sade att han visste, att mor och far också egentligen stod på min sida, men att det var lite fega, skulle man kunna säga, som inte förstod vikten av ett raskrig och vad det innebär för ett samhälle, om man lät alla dessa element ta över.

Sedan dog han, samtidigt som jag höll om min hand och jag grät samtidigt som sköterskorn kom in och rättade till hans säng. Men det han sade till mig den gången, det har jag hållit kvar i minnet; dels därför att det han sade faktiskt var sant, men också därför att jag ska minnas vilken fin och snäll människa Ragnar faktiskt var.

Kapitel 32

Jag är trött på att lyssna på alla gnälliga 40talister, som bara gnäller om sig själva och inte ser andra. Jag undrar hur de blivit sådana. Kanske satte den generation, som består av våra far och morföräldrar, aldrig några egentliga krav på dem, vilket innebar att en ny generation växte, genomdaltad av sina föräldrar, som ville ge sina barn den barndom de själva aldrig fick.

Därefter kom ungdomsrevolten på 50-60talet, där 40talisterna skulle revoltera mot sin föräldrargeneration, genom att låta håret växa, sprudla av droger och knark, och framför allt fritt sexliv; där samhället skulle ta hand om de avkommor som föddes.
Sedan hade vi kriget i Vietnam, där vår föräldrargeneration kunde inbilla sig, att de i trygga Sverige, hade en stark förbindelser med bönderna i Vietnam, fastän de alla var akademiker och föraktade alla bönder; i varje fall de svenska.
Sedan avslutades Vietnamkriget och det blev helt plötsligt tvunget att känna att man hade ett ansvar för även det svenska samhället; nu när USA inte längre kunde vara hela fienden, utan att även Sovjetunionen stod med sina pansarvagnar inför den svenska gränsen; så då började man kämpa för att sätta barnen i förskola, där deras barn kunde sitta, samtidigt som deras föräldrar kunde i lugn ro läsa självbekännelseböcker och titta på Norénpjäser på TV.

Brasklapp: Mina föräldrar var inte sådana här. Tvärtom kände de sig faktiskt förbisedda på 70talet av samhället, eftersom de röstade på Gösta Bohman. Man blev faktiskt mobbad i rätt många tillfällen under den tiden, om man inte var kommunist eller socialist. Att vara moderat, det var någonting man fick smussla och hemlighålla.

Min far hade egen postorderfirma på den och han har sagt, att det en gång sprang in några individer där och sade att de skulle stoppa hela hans verksamhet, eftersom han köpte in varor från Sydafrika. Jag frågade min far om han inte gjorde en polisanmälan på saken, men han svarade att det gjorde man inte under den tiden.

Min far sade dock, att glädjebeskedet kom 1980, när man öppnade upp Pol Pots skräckvälde i Kambodja och TVaparaten visade upp alla döskallar i hans skräckvälde. Då visste min far att det inte gick att stå upp för kommunismen längre, och att man där av fullt ut kunde bli en moderat. Han tryckte upp ett eget klistermärke på ett lokalt tryckeri, med texten ”Jag röstar på Bohman – med förnuft!”, som han satte fast på sin bil. Han engagerade sig även i Skattebetalarnas förening samt att han en gång störde en antikärnkraftdemonstration genom att kasta ägg på demonstranterna.

När Fredrik Belfrage rapporterade om Palmes död i Gomorron Sverige 28:e februari 1986 fullständigt jublade han och på kvällen efter hade han champangeskålning på en lokal bar. På den tiden var man tvungen att handla mat om man skulle köpa sprit på baren, så han köpte samtidigt en smörgås, som han slängde i papperskorgen.

Ingenting provocerar folk lika mycket som att höra en man i 40årsåldern prata om sina problem. Så var det inte när jag var ung; då fick man fan i mig sitta och lyssna på den gamla som pratade; det kallades livserfarenhet och man var en bortskämd skitunge, om man nu vägrade lyssna på det. Ibland kunde det även innebär att man fick stryk för det.
De unga idag har dock växt upp i en värld av TVspel och internet, och behöver därför inte heller bry sig om andra människor. Talar man om saker man varit med om, behöver de aldrig lyssna, eftersom de redan sett vad en reporter har sagt om saken på TV, och att lyssna på någon med personlig erfarenhet av saken, saknar detta korrekt källanvisning och klassas där av som fake news.

Men det som kan däremot är kvinnorna. De kan i sina #metooduttrop gnälla om hur svårt det var för dem, när de stygga pojkarna hällde ner sand innanför deras trosor och fått lite obekväma blickar på sig, samtidigt som de fullkomligt struntar i att andra och tredje generationens invandrare gruppvåldtar skolungdomar i våra förorter eller att paramilitära trupper begår barnvåldtäkt i Kongo. Det är ju trots allt den här vedervärdiga kulturrelativismen vi måste stå upp emot och krossa, eftersom den ligger till grund för hela vår mänsklighet och är rent av farlig. Idag räcker det med att man tar sig in i Sverige med ett falskt pass, och sedan räcker det med att måla ansiktet svart och sedan får man fritt fram ta del av hela den svenska välfärden.

Jag ringer upp min far på hemmet. Jag frågar honom, vad vill att jag ska göra idag åt att min farmor rymde hemifrån på 30talet med en man med motorcykel, eftersom hennes bröder inte tillät att hon och den mannen skulle bli ett par. Min far är helt förvirrad och säger att inte förstår vad jag menar.

Jag säger då åt honom, att han själv gnäller ju hela tiden om de här sakerna, men när jag säger någonting om min egen uppväxt, svarar han alltid, att ”vad vill du att jag ska göra åt det idag?”. Han frågar vem det är jag pratar med. Jag svarar att det kanske han hade han kanske fattat, om han nu hade hjärna nog att inte bli senil.

Jag avbryts då av vårdbiträdena på hemmet, som undrar vem jag pratar med. Jag säger då att jag är hans son, och undrar vem fan det nu är som anser sig ha rätten, att hindra mig att inte få tala med min far per telefon. Hon svarar att hon arbetar som sköterska på min fars hem, och

att det är hennes plikt att hindra den som trakasserar deras ”kunder”, som hon kallar det.
Jag svarar då, att det snarare är jag som är kund hos dem, eftersom jag betalar skatt varje månad till det hem, som min far ligger inspärrad på. Vårdbiträdet säger då, att nu lägger hon på det här, för hon tycker inte att det här samtalet leder ingen vart, tycker hon.

Kapitel 33

Provokationer ändras med tiden. På 90talet kunde man provocera genom att säga, att kvinnor är dummare än män och att bögar inte kunde gå in på pissoarerna i Stockholm, eftersom kuken då stod rakt upp och de inte kunde pissa neråt.

Runt milleniumskiftet kunde man provocera genom att säga, att doktor Mengeles försök, på tyska koncentrationslägersfångar under Andra Världskriget, var till stor fördel för forskningen, och att man där av inte helt och hållet kunde avvisa nazismens idéer,

Sedan 9/11 har dock provokationen i princip bara handlat om att visa arslet åt muslimerna och detta har nu pågått i runt 20 år. Gemensamt för dem alla är att man hävdar att just detta får man inte säga, utifrån en oskriven PKnorm.

Jag har vissa sadistiska drag. Drag där jag, efter att en lång tid har gett en person beröm, kastar mig ut elakheter emot personen, i syfte att härska och förnedra; eller förminska som det också heter. Efteråt får jag ofta dåligt samvete, och blir snäll igen, vilket leder till en djup

frustration emot objektet, eftersom jag då känner att den personen snyltar på min godtroghet, vilket leder till att jag blir elak igen.
När min son var fem år bjöd jag honom till en resa till Legoland. I flera veckor innan peppade jag min son, och intalade honom hur roligt vi skulle ha det där. Hela bilvägen ner till Danmark grälade jag med Ulrica i bilen. När vi var framme vid tältplatsen söp jag mig full.
Sedan dagen efter visade sig att Nils glömt sin tandborste hemma. Jag skrek åt honom, att här har jag ansträng mig att åka ner till Danmark för hans skulle och sedan glömmer han sin tandborste hemma.

Vi körde då bort till närmsta köpcenter och köpte en ny tandborste åt honom. När jag väl gav honom den i handen, sade att det här ska fan bli en riktig läxa för honom. Sedan hela tiden under Legoland grälade jag på Ulrica, och pekade på Nils och sade, att jag har faktiskt gjort det här för hans skull och att han borde faktiskt känna sig lite tacksam.

Jag tog mig t.o.m. chansen att för en gångs skull vara en antirasist, och sade angående några muslimer på området, att där går han här på semester, och vi har inte ens råd att gå i skolan.

Varje släktmiddag brukar jag därefter berätta historien om Nils och hans tandborste han glömde och hur jag fick köra iväg och köpa en ny. Varje gång jag berättar saken, pratar jag om Nils i tredje person, när han sitter vid stolen jämte.

Jag är förbannad just nu, eftersom en tvätthandduk har krympt i tvätten; jag hade uppenbarligen missat att det stod en lapp att den inte kunde vara i torktumlaren. Jag

skriker åt Ulrika, att nu får faktiskt hon börja sköta tvätten, för nu orkar jag inte det längre.
Ska jag behöva göra allt, skriker jag åt henne då. Det ska ju vara så jämlikt nuförtiden, men ska det innebära att männen ska göra allt; jag trodde det räckte att vi delade på uppgifterna. Ska det helt plötsligt innebära att mannen ska göra allt?
Jag började slå henne, och skrika att allt är hennes fel och att det var ett stort misstag av mig att bli tillsammans med henne överhuvudtaget. Sedan ringer jag min mor och gråter, och berättar vilken fruktansvärd fru jag har. Min mor säger, att hon ska veta att mamma alltid älskar mig, och att jag när som helst alltid kan ringa att prata ut om min hemska fru.
Hon är väl ändå ingenting att ha, säger min mor då och frågar då om jag inte hade en skolelev, som var kär i mig. Vi kan inte prata om det här, säger jag då. Nej, säger mamma då; du får helt enkelt berätta det en annan gång, varefter jag lägger på.
Ulrica frågar mig, vad det var jag inte kunde prata om. Jag säger att det har hon inte med att göra. Hon skriker då åt mig, om jag har hemligheter för henne. Jag skriker, att måste jag berätta precis allting för henne hela tiden. Sedan ber jag henne sätta igång med maten, vilket hon pliktskyldigt gör.

Jag fotar av min krympta tvätthandduk och lägger upp den för texten, med texten att vad är det för jävla påhitt, att tillverka tvätthanddukar, som inte kan torkas i torktumlaren. Lennart skriver att det kanske är en handduk tillverkade för kineser. Kurt säger att det kanske är någon ny slags diskrimineringsåtgärd, där dvärgar och

kortväxta inte ska känna sig diskriminerade för sina förkrympta händer. Bry dig inte om det, säger Torbjörn till sist, Löfven har säkert lagt fler åtgärder åt ensamkommande flyktingar som kan lösa problemet. Sammanlagt får jag 300 gillamarkeringar för inlägget. Efter att ha blivit pushad av mina vänner sätter jag mig ner och äter med min familj. Ulrica har lagat köttfärslimpa med potatis, brunsås och lingonsylt, vilket är min favoriträtt. Faktiskt en av de få maträtter, som det passar att dricka mjölk till. Jag häller upp mjölk till alla i matbordet och börjar äta.
Jag frågar Nils, om hur han haft det i skolan idag; han berättar att han varit på slagsmål på skolgården. Jag frågar med vem då, och han svarar att det var med en jävla invandrare. Detta livar upp humöret på mig, och efter att jag fått honom att berätta i detalj om slagsmålet, håller jag upp mjölglaset framför honom och säger: ”Det skålar vi för, Nils?”. Ulrica säger då åt mig, att sånt ska jag inte uppmuntra min son till, och jag svarar att jag ger bara min son lite positiv respons.
Ulrica säger då att jag aldrig ska uppmuntra min son att slåss, varefter jag säger att det ändå bara var en jävla svartskalle och att det därför inte spelar någon större roll. Ulrica säger då att jag en jävla rasist. Jag skriker då, att det är väl istället de där Expo och liknande som är rasister, som håller på att gör skillnad på folk utifrån deras hudfärger. Sedan fortsätter vi att äta, som om ingenting har hänt.

Kapitel 34

Det är förjävligt det här med min tvätthandduk. Det var en födelsedagspresent jag en dag fick från min mamma. Jag ringer in mor om det och hon säger, att ja, nu har jag gjort det här, så då är det ingenting mer att göra åt. Hon säger också att jag går runt och tänka på massa saker, och så kommer jag inte ihåg det viktigaste. Hon avslutar med att säga, att hon inte tror att det är bra för min mentala hälsa att jag och Ulrika är ett par.

Eftersom Ulrica har gått till jobbet och att Nils är i skolan berättar jag om Jessicas självmord, varefter min mor säger, att ja, där hade jag kanske faktiskt en tjej som verkligen älskade mig och där kastade jag bara allting i sjön. Då avslutar jag samtalet.

Jag, Lennart, Torbjörn och Kurt sitter och super på en bar. Först plockar Kurt upp sin mobiltelefon och visar upp en bild på sitt nyfödda barn, som han visar alla i bordet. Sedan frågar Lennart Kurt om han och hans tjej knullar mycket, och Kurt säger att jo då; hans tjej får ligga och stå i.

Sedan frågar Lennart mig, om jag och Ulrika knullar mycket, och när jag svarar att vi haft lite svårt med det där sista tiden, säger Lennart åt mig att dumpa den där tjejen. Han börjar sedan prata om lantbrukstjejen, och hur kåt hon är varje dag, och allt han gör med henne varje dag.

Sedan börjar han prata om Jessica och alla spänner blicken i mig, när de berättar hur vi alla knullade henne och hur kåt hon måste varit. Jag reser mig då för att gå,

men då trycker Torbjörn ner mig igen, och säger att jag ska inte gå; han beställer ju en ny öl åt mig.
Sedan ropar han efter servitrisen och ber henne komma in med en ny öl. Hon frågar ska det vara någon särskild öl, men han svarar bara att en vanlig Norrland. De sitter då och håller fast mig och sedan kommer servitrisen och ställer fram ölen vid bordet, varefter skriker allt vad de kan: ”Drick! Drick! Drick!”, varefter jag halsar glaset så jag nästan spyr, så att alla andra skratar. Då utropar Lennart: ”Så, Rickard. Nu kan du gå. Gå hem till lilla Ulrica. Knulla henne från mig!”.

Jag har uppenbarligen glömt att betala den årliga avgiften till mitt försäkringsbolag, och om jag inte gör det före den 22:e denna månad kommer försäkringen dras in. Jag lägger räkningarna på hö, och sätter mig istället ner och skriver en insändare till lokalpressen, att vänstern faktiskt måste göra upp med sitt våldsamma förflutna, och skriver att minst 100 miljoner människor dött under 1900talet i kommunismen. Jag skickar iväg posten, och får ett tack till svar, och att de kommer att återkomma ifall de publicerar den.

Därefter skriver jag ett inlägg i facebookgruppen ”Sexister mot rasister”, vilket är en väldigt grupp, som vill påvisa den starka dubbelmoral, som finns hos vänsterextrema i Sverige, som ser mellan ögonen på människor från utländsk bakgrund, som ändå har en ganska skev kvinnosyn.

Min moster brukade fittan för mig som barn. Hon ville att jag skulle se henne kissa. Hon brukade åka iväg till olika platser i naturen, med bara henne och mig, och sätta sig

med särande ben och låta kisset rinna ner för benet. Ibland lät hon mig torka upp kisset åt henne. Ibland hade hon även med sin man med; han brukade då stå på huk och titta in i fittan samtidigt som hon kissade.
Sedan skulle vi ibland bruka bada ihop. Jag tog då över en handduk över kroppen, så att ingen skulle se mig naken. Hon skrattade då åt detta och när det var släktkalas, tog min moster upp detta; om hur löjlig jag var som inte ville visa mig naken för henne. Det skrattade alla i släkten åt.
Det var för övrigt en ganska vanlig bestraffningsåtgärd, som mina föräldrar hade emot mig som barn, att sitta vid matbordet på släktmiddagarna, och berätta om mig i tredje person, vilka problem jag gjort och hur det ansträngt dem som föräldrar; detta med osaliga kommentarer från dem andra i släkten.
Ibland kunde det hända att min far skulle ge mig en ny kompis. Han ville då göra det på det mest förnedrande sätt som helst, nämligen att kompisen skulle vara precis så liten så jag upplevde det som förnedrande. En gång kom han hem med en femåring när jag var tolv och sade, att kunde inte han och jag leka med varandra.
En gång stod min far och stampade på mina leksaker och skrek åt mig, att jag var fullständigt värdelös och borde skämmas för den jag var. Jag frågade hon vad han menade, och han svarade att förstod jag inte; jag hade fötts till världen, vilket var ett enormt hinder för honom, att förverkliga sig själv för den han ville vara. Jag började då gråta, varefter han skrek åt min mor, att nu gråter han igen. Det minsta lilla jag säger till honom, så börjar han gråta.

Min mor sade då till honom, att ja, det var väl så tidsandan såg ut; barn ska ju uppenbarligen idag få bestämma allt, och när de inte får som de vill, så dras socialen in och de ska in på sådana där särskilda hem, som skattebetalarna ska betala, samtidigt som Jan Guillou ska göra snyftreportage, om rättsosäkerheten för våra svenska fångar, som man uppenbarligen ska behandla bättre än oss i samhället, som faktiskt gör rätt för oss. Min far säger då till mig, att hade det nu inte varit förbjudit enligt lag, så hade han pryglat upp mig, men han skulle inte kunna göra det mot mig, för han skulle aldrig kunna leva med skammen, att låta sin son växa upp i ett hem där hans far sitter inne i fängelse. Jag borde vara tacksam nu, säger han sedan.

Kapitel 35

Jag tar inte manliga feminister på allvar, helt enkelt därför att jag inte tror att man kan var man och feminist; manliga feminister är bara ute efter en och samma sak; att ligga. Jag tycker faktiskt man som man, sviker kvinnan i den roll hon är idag, genom att just kalla sig för feminist; helt enkelt därför man drar sig någon form av falsk kvinnlighet, och där av inte har någon som helst möjlighet att skydda sin familj.
Skulle någon främmande person göra någonting emot min familj, då skulle nog faktiskt även jag tappa kontrollen och göra allting, som den moraliska plikt håller som jag håller mig ifrån. För det är just när ens

egen familj blir hotad, som man går över gränsen och begår mord.
Men så finns det ju alltid olika former av galningar; människor med någon form av psykisk funktionsnedsättning, som inte har de här spärrarna. För dem krävs det inga särskilda regler eller lagar, utan de kan bestialiskt ge sig på vemsomhelst som kommer i deras närvaro. Det är därför inte dessa människor kan gå runt bland vanligt folk.

Jag tycker det är helt fel att Peter Mangs sitter inspärrad på fånganstallt. Han mådde ju inte bra när han gjorde det här. Det känns som om Peter Mangs varit invandrare och valt svenskar som måltavla, så hade slutsatsen polisen gjort varit någon helt annan; man hade då satt honom på en rättspsykiatrisk vård, där han kunde sitta ett tag, tills han en dag skulle återanpassa sig till samhället med en form av arbetsträning, som efter ett halvår lett till anställning. Men Peter var ”rasist”, så då gick inte det. Nu finns det andra sätt man diskriminerar oss sverigevänner med; å ena sidan blir Jimmie Åkesson sjukskriven ett halvår för utbrändhet, och då går man ut och skrattar åt honom, och säger att han är lipsill, som inte kan gå till jobbet och liknande. Sedan kommer den här coronan fram och då säger man, att man helt plötsligt åt honom att han är oansvarig för att han INTE stannar hemma från jobbet för att han råkar vara lite snuvig. I själva verket gör han ju faktiskt bara sin medborgliga plikt och tar sig till jobbet; medan en människa som Jonas Sjöstedt bara är en latmask som inte går till jobbet för att han är snuvig.

Men man sitter ju just nu bara och väntar på att några av de där vänstermupparna, som sitter och gör sig lustig av att Jimmies flickvän lämnat honom, ska dumpa dem själva, så att de själva kan förstå hur det faktiskt känns att bli lämna av någon. Kanske borde jag övertala Lennart att låta Jimmie träffa lantbrukstjejen och låta dem bekanta sig med varandra; de kanske de trots allt bägge kunde få ganska stor glädje av.

Hitler var kanske inte hel fel idag. Han kanske trots allt bara rensade upp bland packet, som förstörde hans land. Eller också om man säger så; judarna blev ju trots allt integrerade i den europeiska kulturen, i och med Hitlers utrensingspolitik. Där innan var de en oppositionell grupp i samhället; därefter upphörde att bekämpa den ariska rasen, och blev istället de främsta bekämparen mot araberna i Palestina. Denna assimilering av den judiska rasen har vi bara Hitler att tacka för.

För hur den än ligger till; var det inte så dallänningarna och smålänningarna själva assimilerades av Gustav Wasa? Ska man ha någon särskild extra hänsyn till just andra former av etniska grupper eftersom ras och religion i detta fallet råkar sättas ihop?

De ringer från min pappas ålderboende och säger att det kommit in corona på pappas avdelning. Jag säger då att jag tyckte de sade att jag inte var välkommen på deras hem. De svarar att de har de inte sagt. Jag frågar då om pappa själv blivit smittad. De säger de att nej, de kan inte se några tecken av. Det svarar jag, att det hoppas jag verkligen.

Sedan säger jag, att de är väl någon av personalen som smittat dem. Någon som varit på semester på en djurmarknad i Kina; det ska ju vara exotiskt att vara på sådana ställen, och naturligtvis ska man passa på att äta hund och krokodil. Hon säger då, att är jag så otrevlig måste hon nog lägga på. Jag svarar, att jag kanske är lite dum, men det inte som så att det är hon och inte jag som ringt.

Sköterskan säger att det tillhör hennes arbetsuppgifter som vårdbiträde, att ringa och informera någon anhörig när sådana här saker sker. Jag svarar att det är ju en sak, men sedan klarar ni inte av att höra på när dess anhöriga beklagar sig. Jag frågar då vad mina skattepengar egentligen går till. Hon säger då att det här faktiskt är ett privat äldreboende. Jag säger att det spelar ju ingen roll, för pengarna går ju från skattemasarna ändå. Men inte lika mycket, svarar hon då. Jag har jobbat som lärare i tio års tid, men jag satt ändå varje halvår och tog emot klagomål från barnens föräldrar. Det kunde aldrig gå till på det viset, som det är nu, att du kunde avbryta mig och säga att du inte kunde prata mer. Hon säger att hon verkligen beklagar att jag känner på det viset. Jag säger att det kanske beror på att jag är man och att hon då upplever att jag förtrycker henne; det där begreppet ”mansplaining” som man hört så mycket om. Hon säger att nu måste hon faktiskt lägga. Jag skriker, vad fan är det här, kan jag inte få prata ut på det hem, som min far sitter inspärrad på; det är ju värre än Gulag, eller de där tvångslägerna man har för nigurier i Kina. Jag hör då ett pip från andra sidan luren.

Jag börjar då misshandla Ulrica och säga att allting är hennes fel; att hon gått runt och berättat för folk att jag är arbetslös, fastän jag arbetat tio år som lärare.

- Då blir det såhär, säger jag då, att man helt enkelt blir ett allmänt objekt för människors mobbning.

Kapitel 36

Att vara lärare är ett oerhört otacksamt yrke; man går en lång utbildning, som sedan bara slutar att man står i ett klassrum med gapiga ungar och minimal lön, samt en studieskuld, som står en upp över örorna. Varje konstigt beteende man har, uppmärksammas genast av en del elever, som ganska omgående hittar olika sätt att utföra sin penalistiska mobbning emot en; mobbningen mot andra elever är en sak, men den mobbningen mot lärarna är ibland mycket värre. Det här talas det dock alltför lite om idag.

Att vara lärare var en gång i tiden ett högstatusyrke, nu är det helt plötsligt ett form av töntyrke, där den som genomför utbildning till vår kommande generation, som några lite töntiga varelser, som man gärna får göra sig lustiga på; och när pedofilanklagelsarna duggar tätt på läraren eller klassföreståndaren, då är det bara för massmedia att hacka den här individen i småbitar. Mina vänner: Är detta verkligen ett värdigt sätt att värna om den arbetande gruppen i samhället?

De som inte har några jobb däremot; de ska man däremot lyfta fram som landets hjältar i massmedia, som de offer man då anser att de är, när det i själva verket är så att de

inte VILL jobba. Hur länge ska detta hålla på? Fredrik Reinfeldt ses ju fortfarande av folk som en ondskefull människa, när det enda han gjorde var att sätta de här lata parasiterna i arbete. Det var han faktiskt tvungen att göra! Läraryrket måste återigen lyftas fram och lärarlönen bör ökas stadigt, ihop med lönen för poliser och vårdbiträdet. Pengarna ska tas från de lata individer som inte vill jobba; de kan leva på sopavkok eller liknande. Ja, inte jag då, för jag har faktiskt trots allt redan gjort rätt för mig. Ska det verkligen behöva vara så, att människor ska kunna gå 20 år på bidrag utan att göra rätt för sig, när vårdbiträden sliter häcken av sig för att deras vårdanstalter lider av underbemanning? Ja, nu har jag i och för sig inga klara bevis, på att man verkligen kan leva 20 år på bidrag, men jag tycker det är helt förjävligt ändå. Sätt alla bidragstagare och psykpatienter på gratis arbetskraft och låt dem jobba där för evigt. De ska heller inte ha någon riktig lön heller; helt enkelt därför att det är skadligt för ett samhälle om alla har samma lön, eftersom detta skadar konkurenskraften i samhället. Människan är ingen kollektiv varelse som exempelvis myran, utan snarare en individualist, som vill klättra i ledet och blir större än andra. Att på fullt allvar tro på människans lika värde är bara en bluff, eftersom detta är helt omänskligt att tänka; varje människa tänker på i första hand på sig själv och sin familj. Dessutom tycker jag att rätt mycket i världen faktiskt tyder på att vi människor faktiskt inte är av samma värde, utan att vissa människor faktiskt är medfött bättre än andra. Du kan kalla mig fascist för att jag säger detta, och då säger jag bara: Ja, jag kanske är det också.

Jag läste någon notis i en kvällstidning för 20 år sedan, om en tjej som var 21 år och redan utbränd. Tänk så mycket jag har slitit i alla mina år; ska jag då lipa ut för minsta lilla som hon har gjort? Bit ihop och fortsätt jobba säger bara. Människan i det svenska samhället har helt enkelt bara förvekligats; det kan man se bara man tittar sådär 40 år tillbaks.

Det beror på den socialdemokratiska politik vi har haft i Sverige, där man inte behöver arbeta, utan kan gå och dra dank hela dagarna. Det gör att människor försvagas, för de behöver trots allt den piska och morot som håller människan igång. Försvinner det så försvinner också människans vilja att förändra sina liv; det kan man även se i djurlivet.

Det är så det sovande folk dragit sig fram i Sverige sedan 60talet, vilket ungefär var vid samma tid vi öppnade våra gränser på vid gavel och släppte in massa invandrare. Helt plötsligt fick då en apatisk befolkning, som inte gjorde annat att sitta framför TVn och röka hasch. När socialbidraget tog slut och suget på knark fortfarande fanns kvar, valde man istället att väskrycka gamla tanter i tunnelbanan. Är det här verkligen dessa människor vi ska tacka och belöna i vårt fina folkhemsprojekt?

Jag tror att Per-Albin Hansson hade gillat det jag sagt nu, för han ville faktiskt ha lite ordning och stabilitet i det svenska samhället, och inte låta samhället tas över av massa bödlar och gangsters.

De som inte håller med mig nu kan ju ta sitt pick och pack och flytta till Afrika. Där respekterar man ju inte heller vem som vinner valet, utan man delar ut sina mandat till sina vänner istället; precis som Stefan Löfven gjort i Rosenbad.

Nej, vi borde banne mig stå varje öppnande av Riksdagen och visa vårt missnöje mot våra politiker, för de gör inte det som vi valt dem till, för det står faktiskt i svenska konstitutionen att folket ska bestämma och det gör det faktiskt inte idag; det är ju bara att titta på hur många röster Sverigedemokraterna fick i förra valet och hur mycket inflytande de just nu får i Riksdagen. Faktiskt ingenting alls.

Men när det gäller den grova kriminella brottsligheten, då finns det faktiskt bara ett enda parti, som står upp för de här frågorna och det är Sverigedemokraterna, och de mobbas av de andra partierna; jag tycker det är helt förjävligt. Istället klubbas det för HBTQcertificering på våra kommunhus och man lobbar för anhörighetsinvandring för ISanhängare. Ja, de ska väl bara få komma in då i Sverige och äta av den fina svenska tårtan eller vad man ska säga, men den som inte har IG i matematik förstår ju själv att samhällsbygget inte har hur många tårtbitar till hur många som helst utan att man måste faktiskt prioritera.

Kapitel 37

Vem fan är den där jävla Kalle? Ja tror han är en kille eller man på jobbet. Ser nog ut som han i den där TVserien Magnum; med uppknäppt skjorta och stora muskler och skäggstubb och mustasch. Jag har förstått att de träffas på jobbet, så det är säkerligen en arbetskamrat till henne som hon knullar med. Jag har bestämt att jag i

dagarna ska ta dem på bar gärning. Kanske även slå ihjäl dem när jag får chansen.

Coronarestrektionerna säger att jag inte kan träffa min pappa på ålderdomshemmet, samt att min mor tillhör riskgrupperna, så jag kan inte träffa henne. Dessutom har Anders Tegnell sagt att man inte får ha sex med någon man inte lever ett parförhållande med, så då kan jag inte heller ligga med lantbruksjejen med, även om hon skulle ändra sig och vilja ha tillbaka mig. Lennart hade kanske kunnat bli ganska sur av det dock.

Jag är lite snuvig av mig, så jag har slutat att gå ut för att inte smitta andra; det här är ju trots allt ganska viktigt; man är ju trots allt en hedersam samhällsmedborgare.

Ulrica röstade i och för sig på Sverigedemokraterna förra valet, men hon ändå miljöpartist, långt ut i nerven, och där råder den lite märkliga föreställning, att kvinnan ska ha rätt att vara otrogen, medan mannen bara passivt ska vara henne trogen; där av Ulricas otrohet mot mig. Det var ju trots allt hon som började.

Hon umgås säkert fortfarande med sina miljömuppar till vänner; där de sitter och dricker te i muggar utan kaffehållare, eller cafe latte i glas, och jämför varandras otrohet; vem som knullar vem och så. Plockar säkert fram bilder på varandras ligg och jämför. Kanske t.o.m. fotar av sina älskares könsorgan och jämför längden på dem. De stackars männen som blir bedragna bryr de sig dock inte om.

Jag tror det var Marcus Birro som sade någonstans, att en bedragen kvinna känner man medlidande för, medan en bedragen man känner man löje och förakt över. Jag

tycker han har en viss poäng; alla känner ju just nu stark empati för Ulrica, men ingen känner någon som helst medlidande med mig.

Jag står just nu och rättar till skruvstället till vasken i köket; Ulrica har diskat där så mycket så det samlats massa skräp och matrester under munstycket; och naturligtvis är det jag som man ska göra det; ibland duger könsrollerna för kvinnan, när det gäller att få någonting praktiskt gjort, för det klarar de uppenbarligen inte av. Det går sakta fram och tillbaks och det rinner även ut vatten på golvet. Till min stora förskräckelse ser jag även att Ulrica har spillt ut kaffe på golvet; vad är det för slarvig kvinna jag fått till fru? Mamma kanske faktiskt har rätt! När det väl är slut sätter jag mig i soffan och tittar på Nyheterna på TV.

Jag har läst lite olika undersökningar på nätet, som visar att det är helt naturligt för män att vara svartsjuka när deras kvinnor är otrogna emot dem; att det helt enkelt ligger i människans natur. Det står även att kvinnor och män är olika på det planet också; att män söker en kvinna som är snygg, medan kvinnan biologiskt söker en man som är stabil och som kan ta hand om sin familj; och jag är ödmjuk nog att påstå, att jag inte är mer än ett djur. Jag har även läst olika undersökningar, som visar att kvinnan har en förmåga, att dels välja en partner som är anpassad till att avla deras barn, för att få de rätta genetiska anlagen, medan de i andra fall söker upp en annan livspartner att leva; det kan nog vara så med den

här Kalle hon träffar; så till vida han nu inte också är far till mitt barn.

Jag anser att jag borde bli belönad av samhället, för att jobbat och gjort rätt för mig. De där jävla samhällsparasiterna som lever på bidrag, ska jävlar i mig lära sig att veta hut. Om de nu inte kan klara sig själva, så kan de ju lika gärna bara dö. Ingen är ju trots allt tvungen att arbeta, men kan man inte försörja sig själv så får man lika gärna skylla sig själv. Såhär har jag faktiskt rätt att tycka, för det står skrivet i lagboken.

Men det dröjer väl inte länge, innan man gör som i Vitryssland, att man helt enkelt fängslar och tystar ner folk som säger den typen av saker. Det har ju redan hänt på facebook och twitter, där man helt plötsligt tagit bort tweets av Donald Trump, eftersom de strider mot deras policys om yttrandefrihet. Helt plötsligt väger deras utlåtande mer än den president som hela amerikanska folket röstat fram.
Sedan drar det fram sådana där saker som att han sagt att han skulle kunna ta tjejer på fittan eftersom han är en stjärna: hade Maud Olofsson sagt så om unga män, eller varför inte Mark Levengood, då hade alla älskat det eftersom det varit normkritik, men när en man säger det så är det kvinnoförtryck. Detta samtidigt i en värld där man stenar ihjäl kvinnor i Saudiarabien som varit otrogna. Det kanske jag skulle göra med Ulrica, nu när hon är otrogen mot mig. Skulle PKeliten gilla det? Nej, jag skulle inte tro det. Det är hela den här jävla normkritiken i samhället som är så skev; som att man ska ha separata simbassänger, samtidigt som man ska ha könsneutrala omklädningsrum. Slutar det så vet man inte

hur det kan sluta. En muslimsk kvinna kan vägra sätta sig jämte en annan man på ett flygplan eftersom hon är muslim, men jag kan inte vägra att sitta jämte en neger, eftersom jag är sverigedemokrat. Å ena fallet religionsfrihet, medan i andra fallet rasförtryck. Skulle verkligen Per-Albin Hansson gillat det? Nej, jag tror inte det. Det var ju trots allt han som startade Rasbiologiska instituten i Sverige; eller om det nu var Hjalmar Branting som gjorde det. Det vill nog inte sossarna prata om idag.

Kapitel 38

De som demonstrerade på Göteborgskravallerna, borde ta sitt ansvar och kliva fram. Man förstör inte en hel stad på den viset, och gömmer sig bakom någon jävla maskering, utan att man efteråt går ut och berättar vem man är. Jag tycker att polisen gjorde ett bra jobb de här dagarna.

Det är väl som det är med dem som var med i Baader- Meinhof, att de mest högljudda vandalerna på de där kravallerna, nu har toppkarriärer som jurister eller toppolitiker i V eller MP och därför inte vill att det här ska komma ut. Gör därför som man gör med inom Sverigedemokraterna; häng ut dem bara. Vad väntar ni på?

De här människorna ska in i fängelset, där de ska tuktas och lära sig lite ordning och reda, och klarar de inte av det, så ska de in i fängelset igen; och det är ju knappast Kalles Kaviar heller, utan folk från andra delar av världen, som kommit hit bara för att förstöra; säkerligen

också med rika föräldrar som försörjer dem, samt att de lever på bidrag.

Jag möter upp en person som gick i min klass i småskolan på ett kafé. Han säger att han är orolig för mig p.g.a. mina facebookinlägg jag gjort senaste året; han frågar mig hur jag mår.

- Jag mår utmärkt.
- Du verkar så paranoid.
- Jag förstår inte vad du har med det att göra.
- Men borde du inte söka hjälp?
- Så du menar att jag är psykiskt sjuk?
- Jag vill ju inte använda de här orden...
- Nej, okej tack. Jag måste gå nu.
Jag går då iväg raskt därifrån. Vem fan är han att komma hit och påstå någonting sådant? Att jag är psykiskt sjuk? Jag är kanske den friskaste människan som finns. Jag har inte skrivit om Iluminatu eller någonting sånt strunt; jag har skrivit om den svenska flyktingpolitiken; om de som kommer in utan att ens vara flyktingar; enbart i syfte att göra brott. Är det fel av mig att göra det? Det är så jävla typiskt vänstern att psykologisera sånt.
Att ha sinnesjuka idéer; det är att tro att invandrare är snälla och trevliga, fastän de begår massa hemska brott mot andra människor; det är ju det jag är emot. De som kommer hit och rånar och stjäl; detta har ju hänt sedan början av 70talet.
Jag är hemma och kaffet är slut. Jag orkar inte gå ner till affären och köpa nytt, så jag återanvänder kaffefiltret. Jag har fått brev från Socialnämnden; de kommer ta Nils

ifrån oss. När och var är än så länge inte bestämt, men de anser att familjesituationen är så allvarlig hos oss att inget barn kan bo hos oss. Jag tycker det är fel.
Jag sätter igång radion, som består i någon slags radioteater om ett äldre par uppläst av Rolf Lassgård. Jag byter kanal till P2 där de spelar ett stycke av Schubert; det får duga. Det har regnat hela dagen idag, så jag har inte gått utanför dörren. Imorgon ska jag gå till socialen; de kommer antagligen ta ifrån mig min bil.

Dagen efter sjukanmäler jag mig från mötet med socialsekreteraren p.g.a. att jag är snuvig, och hänvisar då till coronarestriktionerna. Hon säger att detta är förståndigt av mig. Jag frågar då om det inte finns en möjlighet, att få mina pengar ändå; hon svarar då, att det går inte. Jag slänger då på luren utan att säga hejdå. Efteråt tänker jag att jag kanske borde testat att lägga in en stöt på henne; hon har säkert inte knullat på länge och skulle säkerligen inte nekat en an som jag.
Jag får helt plötslig en sådan stark lust att risgrynsgröt och går då ner till Ica och köper en risgrynsgröt på tub, samt en flaska med rinnande jordgubbssylt. Jag värmer då risgrynsgröten på spisen och låter jordgubbsylten rinna över gröten på tallriken när den kokat klart. Ibland får man unna sig att vara lite barnslig.
Sedan sitter jag och tittar ut genom fönstret; det är massa skator som häckar i trädet utanför. De letar också upp massa grenar på marken, som de bygger bo av. Det har slutat regna så jag går ut. Utanför dörren sitter någon på parkbänken och tittar i sin mobil. På gräsmattan framför ligger äpplen på marken, som har ramlat från ett äppelträd framför huset som hyresbolaget har planterat.

Framför huset står det fullt med cyklar placerade och även en lätt motorcykel. Bakom huskrönet ligger sophuset med grovsopor, glas, plast och papper. Jag brukar strunta i det och slänga allt i brännbart.

Det stannar en postbil och eftersom jag har glömt nyckeln till postlådan i lägenheten, så ber jag brevbäraren att få min post i handen. Han ber då titta på min legitimation, eftersom han måste göra det när någon frågar. Jag plockar då fram mitt ID ur min plånbok, men när han kollat igenom alla brev han har i handen, så är inget av det till mig.

Besviken går jag då därifrån och går bort till sjukhuset och sätter mig i caféteran utanför apoteket. Jag beställer kaffe och negerboll. Hon som står i kassan är också svart, så jag flinar till lite extra när hon ryggar till när jag säger ordet negerboll. En äldre kvinna tittar ogillande på mig och jag spänner blicken i mig, varefter jag svarar: ”Ja, men det heter ju så!”.
Sedan sätter jag mig ner och dricker kaffe och negerboll. Jag riktigt sörplar i mig kaffet så att alla ska tycka jag är konstigt. Jag överväger även att ta fram ballen och börja runka, men jag tänker då ringer de väl polisen. Jag skriker så att alla hör:

- Jag tycker vi släpper in för många invandrare i det här landet!

- Ja, men kan du dämpa dig lite?
- Jag säger, att jag tycker vi släpper in för många

invandrare i det här landet!
- Jag hör att du säger det, men vi massa andra här

som bara vill sitta här och ta det lugnt. I vredesmord går då därifrån.

Kapitel 39

Jag får hela tiden sura uppstötningar. Jag vet inte vad detta beror på, men det är obehagligt. Kanske är det den svenska invandringspolitiken i Sverige. En gång i tiden var vi alla blonda och blåögda. Vad har hänt nu?
Jag tror jag har en smygande depression på väg. Jag antar att det blir så när man inte unnat sig några nöjen på ett tag. Det är som en djup våg av tristess sköljt över mig hela sommaren. Lite grann som att man inte känt att man har kunnat göra någonting roligt. Det är säkert den där så kallade coronapandemin.

Jag tog anställningen som kvällslärare åt pensionärer; den anställningen ska börja om en månad; jag klarar inte att vara arbetslös längre; jag börjar krypa på väggarna. Fördelen med att ha varit arbetslös ett tag har dock varit, att jag i större utsträckning har kunnat vädra mina åsikter på sociala medier; när jag väl kommer att få ett arbete igen, kommer den möjligheten att försvinna; det kan jag lite grann att börja sakna.

Jag anser inte att man är någon form av slacker bara för att man några månader sitter och uttrycker sina åsikter på nätet; tvärtom behöver faktiskt samhället personer som öppet och ärligt uttrycker sina åsikter i det offentliga. Alternativet blir att det blir som i DDR.

Idag tog jag bilen ut i skogen för att plocka svamp. Jag hittade inte en enda så jag körde till Coop istället och köpte kantareller i lösvikt. Sedan åkte jag hem och stekte

en köttgryta på spisen. Ulrica frågade mig om jag plockat dem själv. Jag svarade: ”Ja, i butiken”. Det tyckte hon var roligt sagt.
Sedan satt vi och tittade på någon svensk deckare på TV. Jag satt och åt Risifrutti och Ulrica satt och åt ett paket Keso. Jag försökte få någon form av kontakt med henne, men hon var helt inne i TVserien. När vi skulle gå och lägga mig frågade jag henne om hon ville ha sex, men det ville hon inte.

Jag lade sedan och drog mig i sängen i flera timmar utan somna. Jag kände också hur det värkte i ryggen eftersom jag suttit hela dagen på en obekväm stol. När jag väl somnade vaknade jag igen av att Nils satt på TVn.

Jag gick då upp och sade att han måste gå och lägga sig. Han svarade att han var tvungen att titta ”Law and order. Special unit”, för det gjorde de andra ungarna i skolan. Jag svarade att han inte skulle titta på sånt; dels därför att det är massa våld och saker som är skadliga för barn och dels därför att Dan Florek, som spelar polischefen i den TVserien är även med i porrfilmer där han sätter på unga tjejer.

Han frågar mig hur jag kan veta det, och då svarar jag att han inte ska fråga. ”Bums i säng”, säger ja då och stänger av TVn.

Jag tror inte på idén om klimatförändringar. Det snöade inte i Sverige på 70talet heller, vilket var anledningen till att folk började åka till skidsemester i Alperna; ska man då hävda att klimatförändringarna redan då?

Den där Greta Thunberg; borde inte hon gå i skolan? Och när hon då skulle vara stor nog att stå i FN och prata; borde man då inte kunna ha rätt att kritisera henne, utan

att få massa mothugg att man inte får angripa ett barn? Antingen är man ju vuxen eller också är man et barn; det finns inget mellanting. Dessutom: Vad gör alla dessa skolstrejkande barn när de har sommarlov?

Den ekonomiska situationen i landet bör alltid gå främst, i våra led att leda landet. Därför bör också det vara den grundstomme vår utrikespolitik handlar om; Sverige är ett liten land i världen och bör därför, för att klara att leva kvar som självständigt land, inte ha några som helst betänkligheter vilka länder i världen vi väljer att stödja så länge det gynnar vår egen ekonomi; såsom vi alltid har sagt; Vi bör först och främsta värna våra egna. Vilket förövrigt också är det som alla länder i världen gör.

Den vita rasen har genom den evolutionsprocess, som skapades i mänsklighetens barndom, alltid stått för den kreativa och intellektuella sidan. Detta beror på den biologiska process som skapades när den vita mannen vandrade från Afrika till Norden under folkvandringstiden. Där av skapades den process, som lett oss fram till den fantastiska civilisation vi har idag. Detta har också inneburit att den hjärna vi haft för att göra mänskliga framsteg, också lett till att vi har haft hjärna att förtrycka andra. Den aspekten är världshistorien får man inte förneka.

Men jag tror på framsteg. Att allting i världen kommer att bli bra och att det är vi inom extremhögern som kommer lösa detta. De andra i åttaklövern kommer inte klara av det. Vi borde starta en militärkupp och få bort det här eländiga styret; det som hände i Ukraina kan vara vår förebild.

Folk räds av dessa åsikter. De förstår inte vikten av dem. De tillhör det sovande folket, som bara matas med bidrag

och chips framför TVn. Som Fredrik Reinfeldt en gång sade: ”Svenska folket är mentalt handikappade att tro, att politiker kan lösa deras problem”. Detta måste vi bekämpa; vi måste ta kontrollen över våra egna liv. Politiker måste börja tjäna sina medborgare och inte tvärtom. En ledare som inte förstår det är en dålig ledare; jag har studerat ledarskap hela mitt liv; jag började med Machiavelli redan på högstadiet. När vi väl tagit makten ska vi börja rensa ut alla de störande element som stör samhällsordningen; helt enkelt genom att bygga förintelseläger likt Auschwitz och Birkenau. Där placerar vi dem alla; låter dem marschera på rad, göra straffarbete och kastas i massgravarna. Först då kan vi tala om ordning. Först då kan vi tala om fred. Först då kan drömma om en bättre värld. Först kan vi börja drömma om framtiden.

Kapitel 40

Jag har nu läst på Ulricas mobil att hon ska möta Kalle på sitt jobb efter klockan sex idag, när den andra personalen gått hem; jag ska helt enkelt ta dem på bar gärning. Det har redan mörknat och jag står i hallen och tar på mig skorna och ytterjackan. Nils sitter framför datorn som vanligt och jag säger att jag bara ska göra ett ärende, och att jag ska snart komma tillbaka.

Jag öppnar då ytterdörren till lägenheten och går ut och låser dörren och går ner för trappan. En granne försöker hälsa på mig, men jag hälsar inte tillbaks. Jag öppnar

dörren till trapphuset och går ut. Det blåser kallt över ansiktet och jag går bort till bilen.

Jag har läst att det ska träffas i skolans materialrum och hoppas kunna hitta den. Jag sätter på halvlyset och kör iväg. Vägen framför mig är mörk och det enda som lyser upp vägen är lyktstolparna vid vägkanten samt lyset från min bil. Helt plötsligt kommer jag in på en väg utan lyktstolpar och får sätta på helljuset, men möter då en mötande bil och får då blända av. Hundra meter efter så sätter jag dock åter igen på halvljuset igen.

Jag tänker igenom hela mitt och Ulricas liv ihop, som jag anser att hon har förstört. Hade jag inte varit så sansad som jag är hade jag slagit ihjäl dem bägge två. Jag kommer nu in på den gata som skolan Ulrica jobbar på ligger. Vägen framför mig når fram till en parkering med en stor ek vid sidan av parkeringen. Jag parkerar bilen och går ut.

Jag går in på skolområdet. På marken har ungdomarna kastat glas och cigarettfimpar och i en container ligger massa skolmöbler. Jag rycker i ena dörren men det är stängd; jag försöker mig på att gå in på baksidan. Jag ser att en bil kör in på sidan av vägen och jag böjer mig ner för att inte bli sedd. När bilen kör iväg reser jag mig upp igen och fortsätter att leta. Helt plötsligt ser jag hur det lyser längre bort och jag drar mig ditåt.

Jag märker hur ena skosnöret går upp och jag böjer mig ner och knyter det. Jag håller inne andan för att ingen ska höra mig och går bort mot dörröppningen på baksidan; den går upp. Jag går då in i skolbyggnaden. Ett

materialrum någonstans, men vart ska jag leta? Jag går bara längre och längre in i byggnaden.
Jag tänker: Vill jag verkligen det här, men känner att jag måste göra det här. Allt detta måste få ett slut; jag måste få veta vem det här är. Jag hör röster längre bort i byggnaden och jag går dit bort. Jag börjar tänka igenom mitt liv, från födseln fram tills nu; det är som man faller från hög mark; mitt passerar i revy. Jag vet inte om det svar jag kommer få kommer någonsin ge mig mitt förstånd tillbaks, men jag måste få reda på detta.

Jag går längs hela korridoren och rycker i en dörr och se om det är där, men den dörren verkar låst. Jag råkar snubbla på en figur byggd i pappermarche men går vidare. Jag hör allt mer pratet från andra människor och går ditåt. Plötsligt tar jag tag i ett dörrhandtag och öppnar dörren och kommer in i ett klassrum.

Klassrummet är helt mörkt men lyser upp lite grann av halvmånen utanför. Det står bänkar i rad, med en jordglob. Jag stirrar ut över klassrummet och letar efter en dörr som leder till ett materialrum. Plötsligt hör jag det fruktansvärda; hur någon stönar och hur någon svarar med min hustrus namn och hur hon nämner den där Kalles namn. Jag fumlar runt i klassrummet för att leta efter dörren dit. Jag försöker vara ljudlös, men råkar av misstag sparka till en bänk. Längst bort i klassrummet som leder till rummet med ljudet. Jag hör hur Ulrica stönar och utropar: ”Åh, Kalle! Åh! Du är så bra!”.

Jag går bara längre och längre bort mot dörren. Min fot värker efter jag slagit i. Jag måste klara av detta; jag måste få ett svar på detta; jag kan inte längre leva i ovisshet. De här sekunderna jag går mot dörren känns som en evighet. Jag lovar att när jag öppnat dörren, lovar

jag att jag ska slita dem i stycken; de ska få den fullständiga utskällning de förtjänar; de ska veta vem de har att leka med; jag är inte den toffelhjälte de tror jag är. Detta måste få ett slut.
Jag tittar ut mot månen som lyser utanför. Den känns kall och livlös. Som jag också känner mig just nu; som ett skal utan innehåll. Kanske har det alltid varit så med mig; kanske är jag bara ett skal utan innehåll. Kanske lider jag bara av någon form av mindervärdeskomplex. Men det är slut på det här nu; nu är det slut på allt tisslande och tasslande.
Hon tror att jag är en mes som inte kan säga ifrån; det är bara som hon inbillar sig med. Hon vet bara inte vem hon har att göra med. Hon har levt med en främling hon trott inte kunnat säga ifrån, men nu är det slut med det; nu är ödets timma slagen. Hon ska inte tro att hon kan göra såhär mot mig. Ingen människa gör såhär mot mig. Jag öppnar nu dörren till materialrummet och går in.

Längst in i rummet; jämte hyllmetrar med blyetspennor och radergummin, sitter Ulrica och blir slickad i hennes slida. Hon är så uppe i orgasm att hon inte ens ser att jag är där. Mannen som sitter framför henne och slickar henne märker inte min närvaro.

Jag står bara framför dem och stirrar på dem, tills Ulrica upptäcker mig och den där Kalle vänder sig om och jag tills slut vänder sig om och ser vem den där Kalle är. Han stirrar på mig oförstående blick och tungan hängandes utanför munnen. Kalle är en av Ulricas elever; en femtonårig pojke med Downs syndrom.