Två decennier

  1

I blackboxen spelar de Depeche Mode ”Dont say you love me, its understood” och jag kommer in I din famn och du kysser mig. Ditt svarta svallande rör sig på madrassen och vi går in bakom ett draperi och jag för min tunga över din kropp och precis när jag ska gå ställer du frågan ”du är väl inte kär i någon annan” och jag svarar att jo, det är jag faktiskt och jag går iväg tar taxin därifrån och björken fladdrar utan sina löv.

Jag ser dig stå längre bort och du försvinner bort och sedan möter jag dig 12 år senare på ett vandrarhem i Istanbul och du ropar mitt namn från ett annat rum och skriker att du håller på att dö och för mig mot sängen och vi älskar med varandra och jag bönetonet från Blå Moskén och ser ut genom fönstret på den turkiska bakgatan och jag går åter igen och faller till sömns.

Jag väcks dagen efter av att min telefon ringer. Det är min chef.

• Väckte jag dig?
• Ja.
• Har du haft dambesök?
• Ja.
• Håpp. Det va la trevligt.
• Ja.
• Så till vida…
• Vad?
• Hon är agent från en främmande makt.
• Va?
• Ja, så kan det gå när en är ute och ränner efter fruntimmer. Vi fick en rapport inatt att stora delar av våra affärshemligheter spridits till Jordaniens hemlighetstjänst.
• Va?
• Men Ralf, du får ju hålla ordning på fruntimmerna.
• Ja.
• Håpp! Hur har du det med fadern då?
• Han repar sig.
• Man får ta en dag i taget. Vi hörs.
• Hejdå.

Jag ser mig själv som en fullkomligt rationell person; jag tvekar aldrig på att om jag gjort ett rätt beslut är ett rätt beslut. Men så är det just en punkt: Det sexuella. Hur mycket rätt jag än haft när jag avvisat en annan person sexuellt, kan jag ändå i efterhand våndas och tänka att jag kanske borde gjort det ändå. Det är sjukt men jag tänker så ändå. Lacan ansåg det naturligt och låg alla i vårat biologiska arv.

Ack, hur oändligt är icke vårt vansinne och ur flyktigt är inte vårt förnuft? Vi går längs livets väg, trampar i samma spår och når aldrig fram, för när vi väl är framme är vi inte framme, för vi vill aldrig komma fram, för när vi väl kommit fram är det slutet, det yttersta slut och bakom där finns ingenting. Ingenting!

Jag har fått klamydia. Min ena pungkula har svällt upp och det verkar så fruktansvärt att jag knappt kan sova. För att få antibiotika för besväret måste jag redogör alla mina sexuella kontakter jag haft; det har jag inte lust med.

Vi lever i en tid där sexualneurosen äter igen blivit inne och där urtidens fruktbarhetsgudar är det löjligaste som finns. Människor förnekar sina egna neuroser, men beklagar sig ändå av dess följder. De vägrar helt enkelt att se sig själva.

2

Fram till femton års ålder hade jag en del problem med utstående öron och så; de kallade mig fladderbacon och vingmutter och så. De brukade dra ut örona och titta på mig och säga saker: ”Whiiiii, whiiii nu åker du iväg med dina öron”. De brukade även rita karikatyrer på mig som en vingmutter som spelade elgitarr.

1989 vek en kvinna ut sig i Censur som då var 38 år. Hon skröt att hon knullat med tre artonåringar samtidigt. 2019 var det någon som hackat min dator som såg att jag sökt på det nätet och frågade då ut den här kvinnan om hon varit med mig. Hon var då 69 år och ringde på min dörr samma kväll och vi hade vild sex och hon lade sedan 100 kronor i en Nettokasse. Sommaren efter förföljde hennes man mig på ett nakenbad för män.

Håller på att läsa Balzac. Det slår mig att i fransk litteratur från 1800talet är nästan allting från fransk historia före Franska Revolutionen som en slags hemlig port som man inte vågar nämna. Att man under några år efter Franska Revolutionen valt att inleda tideräkningen till år 0 tycks ha haft en viss form av psykologisk effekt.

Jag är ute och promenerar på ett bostadsområde. Husen har vita karm med ljusbrunt tegel. Gräset är grönt och det växer fullt med almar och ekar. Jag går bort mot en sten med en skylt med texten ”fornminne” på. Jag läser informationen och läser att det är skålgropar från bronsåldern. Jag går fram till stenen och stirrar de cirkelrunda hålen från forntiden och går sedan därifrån.

Det enda beteendet som inte går att styra är sömnen. Helt enkelt därför att sömnen kräver att vi kommer över till vårt undermedvetande, och undermedvetandet kräver just att vi inte är medvetna, vilket gör att vi inte kan lägga oss i sängen och medvetet koppla bort vårt medvetande. Jag vet i varje fall ingen människa som lyckats med det.

3

Jag arbetar just nu som utredare på Socialstyrelsen, som går ut för att utreda vart barn hamnar, som av svenska myndigheter blivit fråntagna sun föräldrar som lever i extremistiska miljöer; det visar sig att de alla går till en pedofil i Varberg, som har arbetat som ordningsvakt, ambulansförare, massör och gjort lumpen som fältjägare, Jag har under en vecka försökt få tag i den här personen, helt utan resultat,

Jag sitter och fingrar på ett exemplar på ”Garanterat mangel” med MOB 47 som jag beställde från Distortion records på högstadiet. Jag klottrade en gång MOB 47 på det där omslagspappret man fick på skolböckerna i skolan så att de kunde återanvändas till nästa klass under året efter. Någon frågade: ”Varför heter de MOB 47?”, varav en annan kille sade: ”De va la mobbade i skolan och födda 1947”.

Jag går förbi en gata med ett gult hus med vita knutar, och björkar framklippta med toppar, som ser ut som grantoppar; det är vanligt i den här stan. Jag har bråttom på väg till en affär en halvmil borta men får en stark lust att göra andra saker, som att gå ner till havet eller studera en medeltida kyrkoruin. Men det kan jag inte göra. Jag får inte spilla tid för sånt. Jag måste göra det jag ska.

Jag upptäcker att en skosnöret gått upp så jag böjer mig ner och knyter det; jag går fem meter och skosnöret går upp. Detta är verkligen fruktansvärt jobbigt.

Jag stirrar till vänster, mellan en skylt för väjningsplikt, och ser att helt nytt mörkgrått hus byggts upp där, i samma hus som en knivman högg ihjäl en gammal tant och som sedan blev ihjälskjuten på gatan. Försöker de bygga bort ett lokalt trauma?

4

Jag står på ett löpande band på en arbetsmarknadsåtgärd och sätter ihop vinställ med en häftpistol. Det är vandliga träskivor i   furu som sätts ihop med listor som också är i furu. Vinställen ställs sedan på hög i ett hörn i rummet. Senare på eftermiddagen sätter jag ihop fågelholkar i furu, vars träskivor sågas upp av förmannen; hålen till fågelholken borras dock ut av oss. Jag sorterar även upp skillträ och sätter ihop trätomtar med plyschklädsel.

På fikarasten är det oxjärpar med potatis och brunsås. Maten kostar mer än ersättning från Arbetsförmedlingen för att man är med i projektet. Det finns inga fönster ut mot gatan i fikarummet, utan allt man ser är en grå korridor. I ett hörn står en plastväxt.

Det är FörstaMajmöte. Det inleds med att en medlem säger att dagens möte görs till en insamling till RFSU, som ska gynna unga människors sexuella hälsa. Sedan kommer en annan medlem upp och berättar skvaller från partiets ungdomsförbund från någon gång från 20talet. En annan talare talar om ett terrordåd som precis skett i Stockholm.

Jag går hemåt. Känner mig lite trött och märker att det svider i ändan efter en slags svampinfektion jag fått där. Överallt är det fullt grävskopor och lyftkranar, eftersom man håller på att bygga ut hela stan. Vid en parkbänk vid kyrkmuren försöker en trut hacka i sig innehållet i en oöppnad ölburk. Tidvisaren vid busshållplatsen visar fel avgångstider.

5

Jag pratar med någon person om min hemstad. De säger att det är väl fint i min stad. Jag säger först nej, varav personen tjatar och tjatar, tills jag tills slut svarar ja. Man får helt enkelt inte tycka illa om min hemstad. Sedan går jag därifrån och blir förbannad, och tänker att jag borde ha sagt det eller det, och går hem och skriver ett argt inlägg på facebook, som blir helt obesvarat. Dagen efter möter jag någon på gatan, som skäller ut mig gatan i en hel timme, eftersom vederbörande påstår att jag inte vet vad jag pratar om.

Jag sitter och tittar på en reklamfilm på youtube där en man står och rakar sig med en melodramatisk sång i bakgrunden, som sjunger ”I´m only human after all”. Klippet går igång ett par minuter innan jag kan se en musikvideo till en låt med Sisters of Mercy. Sedan tar jag på mig ytterkläderna och går ut på gatan. I vägrenen ligger glasspinnar och godispapper.

Jag sitter på en arbetsmarknadsåtgärd som blandar folk med psykisk sjukdom med människor som har någon form av utvecklingsstörning. Vi sorterar brev till kommunen. Jag tar av mig min långärmade T-shirt för att det är varm och sitter med en Motörheadtshirt. En kille som sitter jämte mig som har Down syndrome säger då: ”Oj, vad är det för konstig hund? Är det en bulldog?”

6

Jag vaknar upp mitt på natten och upptäcker att det ligger en bajsklutt i kalsongen. Jag har supit mig dyngfull och lägger kalsongerna i tvättkorgen och går in på toaletten. Där har jag spytt ovanpå hela toalettsitsen, så jag får torka upp all spya och torka mig i arslet och tvätta mig.

-Karl Hygge