Gotfried och det tyska bondekriget

Regnet föll på i  Wurzach 1526. Kriget hade pågått i två år nu och började lida mot sitt slut. Gotfried var trött och desillusionerad och det enda han brydde sig om var en hämnd så stark att ville utrota och förinta precis allt han såg i sin närhet; eller rättare sagt: hela världen; kampen till bröd och hat mot överheten hade, efter idel misslyckanden, övergått till bestialiskt mördande och våldtagande av oskyldiga kvinnor.

Grisar springer längs de skitiga gatorna. Överallt stinker det av avföring. Gatorna är fyllda av lik. Gotfried springer in i ett hem; det är mörkt och kallt och i ett hörn står en stor kittel, som kokar rovor. Gotfried tar fram sin kniv och skriker:

-   Fan ta det här kriget! Åt helvete med Gud och människan också, för den delen.

I ett hörn sitter en ung tjej, hon är inte mer än sjutton år och stirrar förskräckt på Gotfried och säger:

- Snälla, skada mig inte.

- Jag har inget syfte att skada dig och vad angår det dig om jag gör det? Vi bönder är kvar i vårt livegenskap och furstarna har stulit våran sak. Bonde slåss mot bonde och kungen och kyrkan slåss mot oss. Moralen existerar inte och jag ger därför fan i den. Martin Luther, den fege fan, svek oss från första början; det är Helvetet som väntar oss när allting slutar ändå, så varför inte ha det lite roligt?

Gotfried börjar slita i flickan kläder, hon försöker ta sig ur, men han trycker med hela sin kraft ner handen mot huvudet och river sönder klänningen. Han drar sedan ner byxorna och våldtäkten är igång. Hon skriker högre och högre, men ingen hör, för fadern är ute och strider och modern har redan blivit slaktad av furstarna; detta hem har verkligen blivit utsatt av hela samhället, såval uppifrån från dess nedre skick.

-   Så så, skrik inte, säger Gotfried då. Tänk på vårt gemensamma barn, som ska föra vårt blod vidare. Vem vet, du kanske aldrig får chansen att knulla igen? Hä-hä-hä!

Efter våldtäktsakten är över får han något form av storhetsvansinne över sig; detta var ett krig startat av en kyrkans man, Thomas Münthzner, som själv gått i konflikt mot kyrkan och konungamakten; var inte Gotfried själv en rebell, som motstrid sig, inte bara makten, utan nu även kampen i sig självt? Var han inte helt oberoende allt världsligt och andligt på en och samma gång? Var han inte Gud?

-   Jag är Gud, skriker Gotfried då, medan flickan gråter i sitt hörn.

-   Så så, säger Gotfried då. Detta var bara en tillfällig förvirring. En litet snedsteg åt den stora saken. Tillsammans ska du och jag vandra längst vägarna, som pilgrimer och vi ska plocka upp andra pilgrimer och vi ska skapa en ny Edens lustgård, inte efter döden, utan här på Jorden! Under valvet av stjärnorna!

-   Släpp mig!, skriker flickan då varav Gotfried ger henne en fet smäll på käften.

Hur ser då Gotfrieds världsbild ut? Jorden är platt och skapades på sju dagar. Hela skapelsen är heller inte mer än 5,500 år gammal. Det krig som nu pågick, var bara ett av alla krig som skakade Europa och krigen var också bara del av den fördömda tillvaro världen hade tvingats ingå i, sedan vi blivit förvisade från Paradiset. Hans våldtäktshandling kunde också förstås så; det var inte hans mentala tillstånd, som var fördärvat; det var brist på andlig närhet.

Gotfried var den typen av individ, som de mest rätttrogna i den politiska kampen inte vill ha att göra med; en småsint individ, utan vare sig respekt för de liv, oavsett om det rörde de som höll i kampen eller de, de bekämpade, utan mest brydde sig om sina egna intressen och fick han inte som han ville, var han beredd att gå vilka bestialiska handlingar som helst. De  rättrogna visste också att, när kampen var över och om de då skulle förlora den, skulle prästerskapet använda sådana som Gotfried som varnande exempel av gruppen som helhet; detta gav Gotfried blanka fan i.

Gotfried ställer sig ner på marken; hans saliv rinner ner för kinderna och han hostar till. Utanför hörs sånger om rättvisa och frihet och gevärskott och skrik.  Han ser sig om i rummet, på de mörka trädväggarna som lyses upp av eldets sken under kitteln.

Plötsligt börjar skuggornas sken skrämma honom; han ser smådjävular dansa runt väggarna och jaga honom och påminna honom om det brott han begått. Skräckslagen kryper han ihop och skriker:

-   Hjälp!

Men strax därefter lugnar han sig och spottar en spottloska på marken och säger:

-   Jag håller mig kvar här ett tag till, min sköna. Du och jag kan ha lite roligt till.

Flickan kastar sig ner på marken och faller ut i gråt.

Gotfried kom från en torparsläkt, där var och en av hans släktingar hade slaktats av grevar och baroner; redan vid nio års ålder hade sett sin egen far sättas i sträckbänken, inte för att han begått något brott, utan helt enkelt för att han var blivit sjuk och svag och inte längre var arbetsför; dessutom ville fursten i trakten har något att roa sig med. Sträckbänken hade satts på gården på ett gods, Gotfrieds far hade spänts fast och man drog i hans armar så de rökte av. Gotfried skrek och ville få dem och sluta men knektarna höll honom tillbaka.

Efteråt hade både mor och hans syster blivit våldtagna. Gotfried satte sig då och gråtit vid ett vägdike. Regnet föll ner och en äldre man kom fram. ”Vad gråter du för?”, frågade mannen då. Gotfried grät och berättade vad som hänt. Mannen höll om honom, men samtidigt som han tröstade honom lät han föra Gotfrieds hans mot sin penis och lät honom runka av honom. Mannen blev sedan även han avrättad för sedlighetsbrott och Gotfried fick sedan öknamnet ”Bög-Gotfried” under hela sin uppväxt; hela denna här historien hade dock Gotfried nu förträngt.

Gotfried hade sedan växt upp utan far, med mor, tre systrar och två bröder och fick tidigt lära sig att ta hand om hus och hem; arbeta på själv åkrarna fick han göra redan själv, redan två dagar senare hans far dött, med ständiga piskrapp på ryggen. Han kunde alla historier om Bibelns figurer och om skapelsen, för dem hade hans mor och mormor lärt honom, men vad prrästen sade i kyrkan förstod han inte, för prästen talade latin.

Sedan hade först Martin Luther talat om prästernas och påvarnas korruption, sedan hade Thomas Müntzner skapat en bonderevolt, där en total ekonomisk jämlikhet skulle gälla av alla samhällets skick, men där andra bönder trodde på detta, var Gotfrieds mål ett annat: en brutal och elak hämnd på vad han varit med om, och det var där hans kamp bestod.

Gotfried ställer sig nu upp, kastar bort några spindlar som fastnat på hans ben och går bort mot kitteln och tar upp två rovor, en tar åt sig själv och en ger han till den lilla flickan och säger:

-   Du ska inte ta det här så allvarligt. Tänk ändå på att jag är tysk och gör saker och ting på tyskars vis och är inte någon jude eller turk; för hade jag varit turk hade jag kidnappat dig och fört bort till en sultan som hade haft dig inlåst ihop med andra kvinnor och där hade du tvingats till orgier och osedligheter var eviga dag, för se, sådana är de muselmanerna! När du sedan hade blivit gammal och ful hade han huggit huvudet av dig och kastat ner dig i en brunn. Hade jag varit jude hade lurat dig på allt du hade och fört dig rätt ner till Helvetet. Och sedan har jag hört talas om, att långt bortom alla hav och skogar, vid världens ände, ska det finnas ett folkslag som pygméerna, som är kannibaler och lever på människokött. Då hade det inte varit en rova, jag suttit och ätit på vid det här laget, utan ditt eget kött och blod.

Flickan sväljer plågsamt rovan hon har i munnen och finner sig av någon märklig anledning i situationen och accepterar Gotfried förklaring. Men hon är samtidigt fruktansvärt rädd och panikslagen och skakar i hela kroppen. Detta märker Gotfried , så han håller om henne och säger:

-   Så så flicka lilla, allt kommer att bli bra.

Flickan känner att hon håller på att spy.

Plötsligt dyker drängen in och slår upp dörren: ”Hå! Det var tur att en kom in så en blir slaktad därute”. Gotfried ställer upp med högrest hållning och säger:

-   Gosse, om du tror att du är karl åt den här flickan så tror du fel. Hon är min!

-   Jag vet ju inte ens vad herrn talar om.

-   Jaså, det vet du inte? Vad bra då. Vad gör du här?

-   Låt honom vara!, skriker flickan då.

-   Men du menar väl inte, skriker Gotfried då, att du föredrar den här snorungen före mig? Grabben är ju inte ens torr bakom öronen ens! Han kan nog fan inte hålla plogen rak ens och du ska se att knulla, det kan han fan inte det heller ska du se!

-   Men vad har jag gjort?, säger pojken då.

-   Vad du har gjort? Det ska du snart få se, säger Gotfried och trycker ner pojken och ska precis straffknulla honom fram flickan när en ny stark känsla väcks inom honom: Ånger. ”Vad har gjort? Skändat en flicka, när de andra av hans kamrater stridigt för att uppnå Paradiset på Jorden?”, tänker han. Och han faller ner på marken, knäpper händerna och ber om Guds nåd, men han känner inte Guds nåd, han känner enbart äcklet för sin egen existens och han börjar därför hata objektet han gett sig på. Var inte flickan djävulen själv, som lett in honom på detta spår? Så han tar kitteln och häller det skållande vattnet över henne och skriker: ”Du din jävel. Du är djävulen! Förbannade hora!” Och flickan faller åter igen i gråt.

En halvtimme senare har Gotfrieds mentala tillstånd retarderats till en fyrårings tillstånd. Han sitter med arslet på marken på det stampade jordgolvet och håller varsin rova i handen och leker att de är kor och grisar. De skuttar runt på marken och Gotfried ger ifrån sig lite pip och suckar. Tills slut håller han rovorna mot varandra och säger:

-   Dom pussas!

Pojken håller om flickan vars ansikte är helt flått och blodet rinner längs hennes ansikte och ner på bröstet. Han säger åt henne att allt kommer att gå bra, att snart kommer kriget vara över och de både skulle hålla ihop och ta över gården tillsammans. Gotfried pekar då marken och säger:

-   Titta, en myra!

Utanför hörs gevärsskott och skrik och innanför hemmets väggar har Gotfried råkat ut för epileptiskt anfall; han skakar, dreglar och tuggar sönder sin tunga, kläderna blir alltmer smustiga ju mer han rullar sig i smutsen. Handen flyger mot väggen och slår flera gånger mot träbalkarna som håller uppe huset, ibland ger Gotfried åt sig ett skrik och ögonlocken fladdrar mer och mer. Han börjar se syner, änglar och demoner, han ser sin far för första gången på länge; fastspänd på en sträckbänk. Pojken skriker ”håll tyst” och sätter kniven i hjärtan på Gotfried så han dör.

-   Du dödade honom!, skriker flickan då.

-   Ja, svarar på pojken då och ställer sig då och pissar mot väggen.

Gotfried ligger nu vit i ansiktet och hans kropp har börjat lukta. Pojken sliter nu av stora tygbitar på hans kropp och använder dem som förband i ansiktet på den våldförda flickan. En ljusstråle från en springa från väggen ger ett litet kort sken på det skållade ansiktet. Tyget är grått och smutsigt, men blödningen måste sluta. Pojken drar nu ut tyget från Gotfrieds kropp, lyfter den tunga kroppen, drar ytterligare en bit på andra sidan och låter sedan Gotfrieds kropp falla mot magen, så att två eller tre revben knäcks.

Sedan håller han först sitt pekpinne på huvudknoppen, längst ut på bandaget, sedan han gått ett varv runt huvudet släpper han sedan fingret, låter bandaget gå ett varv till, flyttar sedan åt höger, virar ett varv till och fortsätter sedan runt halsen. Han låter munnen och ena ögat vara fritt, annars är hela flickans ansikte virat i Gotfrieds tyg. Pojken sätter sig sedan och pustar ut och tittar sedan livlöst framför sig på marken.

Pojken plockar nu upp rovorna som Gotfried lekt med, borstar av smusten från dem, ger en till flickan och tar sedan en till sig själv. Utanför har allting tystnat och ingen av dem vet vem som har vunnit slaget.

-   Ska vi gå ut?, frågar pojken då.

-   Nej, vi stannar. Vi vet inte vad som hänt.

-   Men här kan vi inte sitta. Vi törstar ihjäl.

-   Men där ute kan vi inte vara! De slår ihjäl oss.

Plötsligt hörs klapper av hästhovar som slår mot marken och hur trumpeter som ljuder. Furstarna har vunnit striden. Det hörs mummel och hånskratt och man rycker i liken på gatorna. Det är furstarna som vunnit striden mot de upproriska bönderna.

-   Vad är det här inne då?, hörs ett ljud från andra sidan väggen.

-   Äh, det är väl ännu ett hus till de där jävla bonntölparna.

-   Vi bränner ner skiten!

-   Ja, de ska fan inte tro att de är något.

Sedan hörs först en gnista, sedan fylls hela rummet med rök och tills slut flammas en stort eldsken upp i rummet. Flickan skriker och pojken försöker släcka elden med sin tröja, som bara flammas upp ännu mer.

-   Hörde du? Det är folk därinne, ropar en av soldaterna.

-   Jaha, skriker en av soldaterna, in till huset med pojken och flickan, så går det när man är för stor i kroppen och inte vet att man inte är mycket värd än en liten jävla skit.

-   Ja, man får för helvete lära sig skilja mellan folk och fä!

-   Fä? Dessa kräk hade jag inte ens släppt in i svinstian ens en gång.

Sedan hörs ett kraftigt gapskratt och en takbjälke faller ner och tänder eld på Gotfrieds kropp. Eldet har nu spridit sig runt alla husets väggar och pojken och flickan står hjälplösa och tittar runt omkring sig.

-   Hälsa mamma pappa, skriker en av soldaterna in i deras hus, och låt detta bli ert sista minne för den ska det innebär att göra uppror mot överheten!

Nu har ytterligare en träbjälke fallit ner och fattat eld i pojkens kropp; han gapar och skriker och slår med händerna runt kroppen, för att få elden att slockna men det är lönlöst; hans kropp blir nu fyllt av eld och några minuter senare faller han ner på marken död. Nu faller även alla de andra träbjälkarna ner och hela huset är nu nerbrunnit; snart var de alla tre individerna som vistats där ner förintade från jordens yta.

Ute på gatorna sitter nu furstarna på sina hästar, i sina stora guldprydda silkesprydda baskrar och tittar med föraktfull blick, hur soldaterna samlar ihop de fåtal av upprorsmakarna, som är kvar, med sina händer och öron avhuggna i stora led med kedjor runt omkring, och som ska följa med furstarna och sättas i fångenskap. I en brunn ligger en död man nerkastar i en brunn och på flera ställen sitter avhuggna huvuden fastsatta på träpåkar, som är fastspända på marken.

Hus är nerbrunna och grisar och får springer vilt på gatorna; en soldat får i uppdrag att fördriva djuren från gatorna och tar ett svärd och springer ifatt var och en och hugger ihjäl dem. Sedan skriker en av furstarna ”framåt marsch” och hela tåget av stympade män, följer nu iväg furstarna för att fängslas i källarvalven på fästning, för att där ruttna till döds.

Några trupper fortsatte neråt ner mot Österrike, för att krossa upproren där. Snart skulle hela underklassens uppror vara krossade och bönderna skulle åter igen leva under furstarnas förtryck. De plundrade kyrkovalven hade då plundrats helt förgäves och furstarna var de enda som vunnit nytta över kriget.

 -Joel Abrahamsson