Pennalisten

Året är 1988. Ett barn har släppt ut en hund på skolgården, för att hämnas på de andra barnen, för att de har retat honom och de har i sin tur klättrar upp i olika klätterställningar, medan hunden springer runt och skäller och är beredd att angripa barnen.

-       Nu får det räcka!, säger då en magister och tar barnet i armen. Vi kan inte ha en massa arga hundar springande på skolgården.

-       Det är inte en massa hundar. Det är bara en hund.

-       Försök inte vara rolig. Ta med dig hunden hem.

Barnet gör då så magistern säger och tar bort hunden till sitt hem,  som ligger cirka hundra meter från skolgården.  Två andra barn, Peter och Mikael klättrar då ner från klätterställningarna.

-       Hur lång tror du att fotbollsplanen är bakom skolan, frågar Peter då.

-       Den är väl kanske 50 meter.

-       Nej, den måste vara hundra meter minst, säger Peter då och de går bort och börja stega planen och kommer fram till att den är 120 meter.

-       Där ser du, säger Peter då. Den var 120 meter.

-       Men är du verkligen säker på att dina ben verkligen räcker till? Dina ben kanske är alldeles för att korta för att räknas. Det blir längre med vuxna ben.

-       Ska du ha en snyting?, säger Peter då och smäller till Mikael på käften.

-       Jag ska fan tjalla till våran fröken, säger Mikael då med näsblodet rinnandes för kinderna.

-       Ska du ha mer stryk?, säger Peter då och nitar till Mikael en gång till.

-       Du är så jävla ond!

-       Ja, jag vill vara ond, för i ondskan finns makten.

-       Ondskan straffar sig senare i livet, har jag hört.

-       Det där är skitsnack. Man kan vara hur jävla ond som helst, utan att det får några som helst konsekvenser överhuvudtaget.

-       Pappa har snackat någonting om karma eller vad det nu hette.

-       Det där har jag hört om. Min pappa säger att det är skitsnack. Det är sådant som knarkare i Stockholms innerstad snackar om. Rätt många av dem går på socialbidrag och är en stor kostnad för samhällsapparaten. Min pappa säger och får stort medhåll av Bert Karlsson, att socialbidragstagare borde sopa gatorna och inte få ett öre mer betalt än existensminimum.

-       Bert Karlsson? Var det inte han som inte lät zigenare komma in på sitt sommarland?

-       Jo, detta kan tyckas olyckligt, men ska samhället hållas avskilt från kriminalitet och förstörelse krävs det att en hel del människor vi lever i, får utsättas för en viss form av diskriminering.

-       Men säger du inte emot dig själv nu? Utifrån tesen att ondskan lönar sig?

-       Detta är möjligt, men måste samtidigt komma ihåg att jag bara är åtta år och än så länge inte har full koll på min politiska övertygelse; det är dock fullt möjligt att livet kommer att forma mig till en respektabel samhällsindivid, med full utvecklad insikt i rätt och fel, utifrån en förnuftsmässig rationell utgångspunkt.

-       Ja, det kanske du har rätt i.

-       Om vi talar utifrån begrepp som ont och gott, så ska vi också vara väldigt uppmärksamma på hur godtyckliga dessa begrepp i själva  verket är; när vi mobbar Martin, som vi gjorde för en halvtimme sedan, så kanske det i själva verket  var någonting bra, helt enkelt därför att hans egen far är socialbidragstagare, som lever på skattebetalningarnas pengar och genom denna mobbning, som vi utför emot honom, så kan det i långa loppet få Martin på bättre tankar och vi kan därigenom förhindra en fullständig samhällsekonomisk bankrutt.

(Ringsignalen går på för att tala om att lunchraster är slut.)

-       Jag anser inte att vi ska gå tillbaks, säger Peter då. Den undervisning vi får i skolan, är starkt färgad av en socialistisk anda, helt enkelt därför att Sverige, ända sedan mitten av 40-talet enbart varit en efterbliven öststat.

Peter och Mikael går nerför gatorna och när de går förbi en kiosk, säger Peter plötsligt:

-       Innan kiosken fanns här ingenting. En bakgata med några skrotbilar och några träd; nu tack vare de skattelättningar som regeringen trots allt har släppt till, blomstrar företagsandan i hela byn.

Sedan lägger han en stor spottloska, som hamnar på marken.

De viker av bakom kiosken och går in på ett villaområde; häckarna är höga och villorna är gjorde i trä och mexitegel. När gatan tagit slut har de kommit till en stor gräsmatta, framför en sluttning, som går upp till ett annat villaområde. I mitten av gräsmattan ligger en sandlåda.

Peter går fram till en buske, vid gräsmattans slut och plockar fram en kökskniv och säger:

-       Nu Mikael, ska vi göra en insats för mänskligheten.

De går upp för bergsknallen, förbi en villa och går uppför backen.

-       Hela universums cykler har alltid varit att skapa ordning från kaos, säger Peter då. Dagens toleranta samhälle avstannar däremot denna process, genom att tillåta att svaga individer representeras och får större utrymme än de starka. Detta ger ett stort nederlag för samhället i stort, vilket på längre sikt skadar den svagare individen. Det är därför sådana som du och jag ska gripa in och ställa allt till rätta.

De går till vänster i en trevägskorsning, går förbi ett elskåp vid en lyktstolpe och fortsätter uppåt på gatan, med trädgårdar med kortklippt gräs, idegranshäckar och äppelträd. De viker av till vänster och fortsätter gatan upp.

Plötsligt tar gatan slut och de befinner sig i en skog. Precis vi början av skogsbrynet ligger en skalbagge på rygg och kravlar sig. Skogens löv fladdrar när de två vännerna går fram. På en tall hoppar en ekorre fram över stammen. Mikael försöker ställa sig och pissa mot en ek, men Peter säger: ”Kom nu! Det har vi inte tid med nu.”

En vindpust faddrar till Peters hår och låter det falla igen. De fortsätter uppåt mot berget och går nu upp i en bergsknall och där se de bägge vännerna två pojkar i äldre tonåren, som sitter och håller varsin plastpåse, med kontaktlim i, som  de sniffar och det är just de som Peter en kort tid tillbaka har lagt märke till.

-       Här ser du vad jag menar, säger Peter till Mikael då. Dessa människor är förlorade. Arbetslöshet och brist på meningsfull sysselsättning har drivit dem att döva sina sinnen med substanser, som enbart är till för att laga cykelslangar och skosulor med. Vem vet vad det kommer att bli av dessa individer, när det hårdnar till och fienden kommer. Inte kan vi i vare fall räkna med att de kommer att stå beredda och försvara kung och fosterland. Vi vet knappt om de är någonting att räkna med under fredstid heller.

-       Vad i helevete är det du säger till oss din lille skitunge?, säger då en av killarna. Jag ska fan döda er!

-       Här har du kniven, säger Peter till Mikael då. Du  hör vad han säger; detta är enbart självförsvar.

Den ene ynglingen hoppar fram, försöker slå Mikael i huvudet, men han tar snabbt fram kniven och sticker honom i magen. Kort efter rycker då Peter kniven från Mikaels hand och dödar den andre killen med. De bägge faller ner på marken och dör.

En ljusstråle lyser upp de bägge pojkarna och skuggan av ett lövverk sträcker sig över kropparna på de mördade ynglingarna. Plötsligt säger Peter:

-       Samhällets konstitution har varit en och samma ända sedan Bondestenåldern. Sedan har  det alltid funnits ett och annat rötägg, som de här individerna, som velat förstöra allting. Därför är det väldigt viktigt, för oss som har vårat sunda medvetande i sinnet, att alltid stå upp för samhällets värderingar, så att inte hela mänskligheten går tillbaka till ap-stadiet.

Peter kastar sedan kökskniven i marken och de bägge vännerna går sedan med armarna bakom varandras ryggar, nerför skogstigen, tillbaka ner mot villasamhället igen.

-Joel Abrahamsson