Den alkoholiserade sociologen

”Hjälp! Hjälp!”, ropar en man längst ner i trappan på Slussen i Stockholm. Ingen människa gör någonting att hjälpa honom, fastän han är helt nerblodad och håller på att dö. ”Vet ni inte vem jag är?”, ropar han då. De vet de inte. De vet inte att Roger, mannen som ligger där och skriker, mellan åren 1982 till 1985, var en väl ansedd sociolog, som skrev tre, för tiden, betydelsefulla pedagogiska böcker: Först ”Ett barn som är CP”, sedan ”En förälder som har HIV” och sist ”Min son är bög”. Efter det hade Roger drabbats av en religiös kris och tagit avstånd från hela sin sociologiska bana och därmed också sin ekonomiska försörjning, först hade han gått med i Jehovas vittne, för att sedan få en psykos och sedan efter vistelse på mentalsjukhus börjat ta alla möjliga sorters droger, vilket hade lett honom till det steg i livet han var nu: En hemlös man som i en decembernatt 1994, skriker om att människor runt omkring honom ska rädda honom, för att en langare knivskurit honom i magen, för att han låtit bli att betala en skuld på tio gram amfetamin.

Och när han nu låg där och kravlade på marken, tittade upp mot Katarinahissen och såg alla nonchalanta människor gå runt omkring honom, började han minnas sin uppväxt. Han började hur han gått i söndagsskolan och fått stryk för att han ritat en stor erigerad penis på Moses när han låg i vassen. Han började minnas hur han var sängvätare fram till han var nio år och hur hans mor brukade binda fast honom i sängen för det och skälla ut honom för det; han tänkte att det måste vara där han fått sitt intresse för barnuppfostran. Och när han höll i räcket började han tänka på när han köpte ”She loves you” med Beatles 1963, så hade han spelat den på 33 varv, för att han viste inte att man ställde om hastigheten på vinylsinglar och han tänkte, att han fortfarande tyckte den lät bättre så.

Sedan började han minnas hur han när han sett hur Per Oscarsson klätt av sig naken i Hylands hörna på TV, så hade han varit så pårökt, att han dagen efter fått fört sig att hans inneboende hade utnyttjat honom sexuellt, varefter han anmält honom för polisen. Och när han till sist började minnas hur han blev påkörd av en buss och hamnade på sjukhus när han skulle ha åkt och sett Jimi Hendrix på Gröna Lund 1967, och missat hela spelningen tänkte han för sig själv: ”Det är då fan att man missade Jimi!”

1969 hade Roger gjort en kompis flickvän på smällen och när sedan valt att göra abort hade sedan gått in dyngrak på abortkliniken och skrikit att ingen någonsin ta hans barn ifrån honom; för det fick han senare sitta fyra dagar i häkten, tills han tills slut blev frisläppt, med krav att han aldrig någonsin skulle närma sig hennes lägenhet.

Sedan hade haft en vaktmästartjänst i några år, tills han tills slut bestämde sig för att läsa sociologi på universitet; han gick ut utbildningen 1979 och började därefter arbeta som docent på universitet och det var där han skrev sina omtalade böcker. 1981 gifte han sig med en tre år äldre kvinna, som senare lämnade honom för en gammal barndomsvän. Någonstans i mitten på 80-talet började hans tvivel på tillvaron, faktiskt redan i arbetet med boken ”Min son är bög”, som han höll på med från 1984 och 1985. Efter att ha träffat många föräldrar till homosexuella och hörde deras oro över alla fördomar de tampades med, så började en moralistisk ton ljuda i honom, att nu när alla bröt mot alla taburegler som fanns, skulle allting bli så tomt och innehållslöst, för att ingenting fanns kvar. Och då skulle de verkliga problemen uppstå; detta skulle leda till större masslaktningar än vad man tidigare han kunde ha sett i världen, Förintelsen var bara en piss i havet i jämförelse. Och mitt i denna ångest kände han, att svaret inte fanns i vetenskapen, eller politiken heller för den delen, utan Gud var svaret på gåtan. Så lämnade hela sitt gamla liv bakom sig och denna tanke var också den som slutligen skulle bli hans död.

Men när 80-tal hade gått över till 90-tal struntade han i det; nej, hemlösheten var i större grad en befrielse till honom till början, att slippa den tukt och förbannelse han känt i den frikyrkliga miljön. Han uppskattade dessutom den nya tiden som kom; där existentiell ångest hade gått över till ironi, för det gav i varje fall en kärlek till livet. Nu var dessutom yuppieeran över och man slapp äntligen att skämmas för att man var fattig. På något sätt tyckte han just då den äran stod över hans ömkliga livssituation; all den glädje var dock helt borta nu när han satt där på trappan, med magen uppskuren och tittade på bilarna som körde förbi på Katarinavägen.

-       Hur är det Roger?, hör han helt plötsligt och tittar upp och ser två polismän titta ner på honom.

-       Jo, någon har skurit mig i magen.

-       Det är inga trevliga kompisar du har. Vi har ju sagt att du ska lägga ner med drogerna, det slutar bara så här.

-       Men vad fan, ni måste hjälpa mig. Jag håller på att dö!

-       Få titta lite, ja lyft lite armen nu för jag måste, se. Ja, vi får nog ringa en ambulans.

-       Aaaaaaj.

Kollegan går bort och tar fram sin walkie talkie och går iväg och ringer ambulansen.

-       Men Roger, fortsätter polisen, du måste sluta hålla på så här. Du är en vuxen människa och kan inte hålla på som en jävla barnunge.

-       Jag är en framstående sociolog! Jag har skrivit böcker som hjälpt andra människor!

-       Ja men det var då det. Du får ju utgå för hur du har det idag,

-       Vad fan. Jag håller på att dö, ser du inte det?

-       Nej, nu ska vi inte vara sådana. Ambulansen kommer snart och hämta dig, sedan ska du se att allt ordnar sig, bara  du slutar upp med det här jävla knarkandet.

-       Dumheter.

-       Ja, jag har det också tufft ibland. Hade jag bara skitit i allt så hade jag säkert också dragit i mig en lina eller tryckt in en spruta i armen. Men man måste faktiskt ta sitt ansvar.

-       Aaaaaaj!

-       Du har ju haft dina chanser, men du har ju sabbat dem allihop. Fattar du inte det?

-       Vad hjälper det mig nu att jag fattar det?

-       Alla människor har sina möjligheter att ändra på sig själva.

-       Ggggggh….

-       Jo, jag vet att det känns tufft just nu, men vem vet, kanske blir det här samtalet just den vändpunkt då allting ljustnar.

-       Idiot.

-       Ja, jag förstår att du tänker så, men ibland är det just den typen av hårdhet mot människa, som gör att man skärper till sig. Människor som bara dunkar en i ryggen och säger ”det är bra, det du gör”, det är ju samtidigt de människor som inte bryr sig. De som verkligen bryr sig, de är ju de som säger rakt ut hur det verkligen är.

-       Jag dör…

-       Nej, men nu ska vi inte överdriva. Ambulansen kommer ju snart. Titta där kommer den redan.

-       Var det honom här som var skadad?, frågar en av ambulansförarna när de kommit fram.

-       Ja, som du ser är han ganska illa däran, säger polisen då.

-       Hallå, kan du höra vad jag säger nu?, säger ambulansföraren till Roger då. Kan du kommunicera?

-       Ja, ja, ja.

-       Tar du upp honom på båren nu?, säger hon då och de gör som hon säger. Runt omkring står en nyfiken skara runt omkring dem.

-       Var är som hänt?, frågar en äldre man polisen då.

-       Knarkaffärer, säger polisen rakt av då och ber sedan folkmassan att skingra sig så ambulansen kan köra iväg.

Sirenerna går på när ambulansen kör genom den svarta natten; Roger ligger fastspänd med en syrgastub runt munnen.

-       Har någon något namn på honom?, säger en av vårdarna.

-       Polisen jag pratade med sade att han hette Roger, det är allt jag vet.

-       Är han fortfarande i liv?

-       Ja.

-       Vad var det som hänt?

-       Det var drogaffärer. En langare hade skurit honom i magen.

-       Hur hög är hans puls?

-       110 slag i minuten.

-       Ge honom mera blod!

Tio minuter senare förs Roger in med bristen och han förs genom sjukhuskorridorerna. När läkaren ska står i operationssalen och ska öppna upp magen, slutar EKG-maskinen att pipa och ett långt streck sträcker sig över skärmen; Roger finns nu inte längre.

-Joel Abrahamsson