Berättelsen om berättaren

Knut kommer in i salen, med en avsågad hand till skyddsombudet, som sitter på företagets kontor.

-   Det var fel på räcket vid bandsågen, säger Knut då, så jag åkte rakt in i sågen så handen åkte av.

Skyddsombudet vill på inga villkor tro på vad han hör; för att det var just den frågan, att räcket skulle sättas upp, som han stridit för i tio år, för att det skulle sättas upp. Nu när han väl fått upp det här räcket, säger den här eländige idioten att räcket gått av. Nej, detta måste vara ett slarv!

-   Jag trodde att din uppgift var att stå bakom räcket och leverera trästockar, säger skyddsombudet då, inte stå bakom och trängas sådär när andra sågar. För det är väl det som hänt, Knut?

-   Nej nej, jag lovar. Räckena som stod där åkte bara av. Jag stod och höll upp trästockarna emot räcket, precis som du sade. Och sedan brast det.

-   Och jag vet mycket väl när en människa står och ljuger mig rätt upp i ansiktet! Förstår du vilken sits du sätter mig i när du står och påstår sådana här saker?

-   Nej, men du måste ju höra vad jag säger. Jag har inte gjort något fel.

-   Att erkänna sina brister är en av de svåraste (och också den viktigaste!) egenskap som en människa kan skaffa sig själv.

-   Men om personen har rätt, ska den då ändå erkänna att den har fel?

-   Då får den personen göra en ytterligare utvärdering i vad detta rätt och fel är, och se om det resonemanget, man tidigare haft, inte har några form av luckor; är du säker på att du inte kunnat stå sådär en halvmeter med foten innanför räcket?

-   Men jag säger ju att räcket gick av! Och utrymmet som står bakom räcket är ju så trångt att man måste stå med brädorna lutade mot räcket för att få plats.

-   Och vi vet ju båda att du inte talar sanning när du påstår något sådant.

-   Ska jag behöva bevisa, när jag står här med avhuggen hand?

-   Är jag någon jävla sjuksyster? Min enda uppgift är att på ett objektivt sätt bedöma om du talar sanning eller inte?

-   Jag har vittnen.

Skyddsombudet bleknar.

-   Vem då?

-   Ja, det är Kenny.

-   Ja, det är klart att Kenny är på din sida. Ni är ju vänner.

-   Ska jag behöva bli ovän med alla på jobbet för att ni ska tro mig?

-   Nej, men du verkar inte så trovärdig i ditt sätt att berätta.

-   Men det här är ju löjligt.

-   Ja, det tycker jag också. Försvinn härifrån!

Längre än så kommer inte Ulf på sin roman, som han filat på hela förmiddagen så han avslutar Word, stänger av datorn, går ut i köket och sätter på kaffebryggaren.

”Jag undrar om det finns ett politiskt undermedvetande”, tänker Ulf när han skedar i kaffet i kaffefiltret; att man precis som sexualiteten, har olika religiösa och politiska fördomar, som man antingen lärt sig eller har hört som man sedan avfärdat, som ligger och gnager i en, fastän man har en vilja att alltid se allting klart och rationellt. Ulf trycker på start-knappen och vattnet kokar snart och ryker och rinner ner i melittan.

Ulf häller upp kaffet i en kaffemugg med texten ”världens bästa pappa” på, köpt av ironiska skäl eftersom Ulf är barnlös. Han öppnar sedan ett paket med Waffers, tar fram två sådana från paketet, äter de ihop med kaffet och tittar ut genom fönstret. Två kråkor håller på att jaga varandra på grannens garagetak; Ulf tittar på kråkorna ett tag när han dricker upp sitt kaffe.

”Att vara god, kräver först och främst att man först begår onda handlingar. Först då får man ett begrepp om vad godhet är.” Detta sitter Ulf och skriver i sitt anteckningsblock och när han precis skrivit ner detta tycker han att det är en fruktansvärt bra formulering; han lutar sig bak och brillierar över sin tanke.

Fen minuter senare har brillieringen övergått till frustration och Ulf stryker ett stort kryss över sin formulering och kastar anteckningsblocket på marken. Han går sedan fram och tillbaka på köksgolvet, i hopp om att komma på en bättre tanke.

 Med ena handen hållandes en sil, som ligger över en tratt och med ena handen hållandes i en stor kastrull, häller Ulf ner den färdiga flädersaften i en pet-flaska, som tidigare innehållit Fruktsoda. Ibland slinter Ulf med ena handen och den klibbiga saften, rinner istället ner för sidorna på flaskan istället. Ulf svär och slår näven i väggen.

När sista flaskan är klar, plockar Ulf bort citronerna som ligger på botten av kastrullen, häller sedan vatten, så att intorkade sockret fritas från botten av kastrullen. När allt sockret är borta ställer sedan Ulf kastrullen på diskbänken ihop med den övriga disken och blandar till flädersaft med vatten i ett glas. Han går sedan ut med saften till vardagsrummet och dricker saften samtidigt som han börjar läsa tidningen.

Ulf står nu i trädgården och gräver i landet. Han har nu plockat tre fryspåsar fulla med plocksallad och tänker nu skörda rödbetorna. ”Rödbetor kan vara väldigt goda att koka och ha fårost till”, tänker Ulf och rycker upp en planta som han tror är klar; när plantan är uppdragen visar det sig att den är smal som en ståltråd. Han rycker upp en till och den visar samma resultat. När han ryckt upp varenda rödbetsplanta visar det sig att inga av rödbetorna är klara.

Ulf går bort med plantorna och slänger dem i komposten och går sedan in och sköljer plocksalladen i köket i ett durkslag och sätter sig sedan och vilar i fåtöljen.

Ulf sitter nu vid datorn igen och skriver en insändare om hur dålig sopsorteringen i kommunen är; han filar på meningen i säkert tio minuter innan han stiger sig upp och stänger av datorn.

Sedan börjar han göra armhävningar, samtidigt som han lyssnar på jamaicansk dub i bakgrunden. Efter att ha gjort klart sin fyrtionde armhävning trycker han sedan ansiktet mot golvet och går sedan upp i köket och häller upp ett glas vatten i kranen.

Ulf står nu och polerar sina porslinskatter från sent 1800-tal och ställer sedan prydligt tillbaka dem på hyllan igen. Sedan plockar han upp två kanelbullar från frysen och lägger in dem i microvågsugnen samtidigt som han sätter på kaffebryggaren.

När han ätit upp bägge kanelbullarna och druckit upp sitt kaffe börjar han känna sig fruktansvärt orolig i magen, lägger sig då i sängen och låter den odiskade muggen stå kvar på köksbordet. När han ligger i sängen och tittar upp mot lampan i taket, kommer han ihåg att glömt stänga av kaffebryggaren, så han går bort i köket igen och trycker på avstängnings-knappen på bryggaren och lägger sig sedan och somnar en halvtimme på sängen.

Ulf står nu åter igen i trädgården och rycker bort vissna blomblad rosenbuskarna. Väl inne med handen i busken river han en bit av armen och får ett skrubbsår; Ulf tittar på armen för att se om det blivit något blod, men när han inte ser det så fortsätter han att rota i rosenbuskarna.

Helt plötsligt upptäcker han att en av buskarna är fulla med bladlöss, så Ulf går in i huset igen och hämtar insektsspray och sprayar sedan ner hela busken med medlet. Giften var dock för starkt, så busken vissnar istället bort och faller ner död på marken.

Ulf sitter nu på toaletten och skjuter heroin; han är väldigt tacksam att han kan göra detta här, i en skyddad miljö och inte i en offentlig toalett, utan i en liten stad, i ett i villaområde, i en villa som han ärvt av sina föräldrar sedan de dött för några år sedan i en trafikolycka.

När målen trycks mot armen och han håller bandet från sin mammas morgonrock i munnen, samtidigt som den är knuten hårt mot hans underarm för att se alla blodkärl, känner han sedan den yttersta formen av integritet när heroinet börjar verka i kroppen.

Inrullad i en persisk matta på golvet i vardagsrummet ligger nu Ulf, med diarréskit rinnande för benet. Heroinet har nu tagit sin verkan och han har fallit in i en djup sömn. Gökuret slår fem och göken sticker ut sitt huvud på urverket och säger ”ko-ko-ko-ko”. Ulf hör ingenting; han är inte vid sitt medvetande och vill inte vara det heller.

-Joel Abrahamsson