Den alkoholiserade sociologen

”Hjälp! Hjälp!”, ropar en man längst ner i trappan på Slussen i Stockholm. Ingen människa gör någonting att hjälpa honom, fastän han är helt nerblodad och håller på att dö. ”Vet ni inte vem jag är?”, ropar han då. De vet de inte. De vet inte att Roger, mannen som ligger där och skriker, mellan åren 1982 till 1985, var en väl ansedd sociolog, som skrev tre, för tiden, betydelsefulla pedagogiska böcker: Först ”Ett barn som är CP”, sedan ”En förälder som har HIV” och sist ”Min son är bög”. Efter det hade Roger drabbats av en religiös kris och tagit avstånd från hela sin sociologiska bana och därmed också sin ekonomiska försörjning, först hade han gått med i Jehovas vittne, för att sedan få en psykos och sedan efter vistelse på mentalsjukhus börjat ta alla möjliga sorters droger, vilket hade lett honom till det steg i livet han var nu: En hemlös man som i en decembernatt 1994, skriker om att människor runt omkring honom ska rädda honom, för att en langare knivskurit honom i magen, för att han låtit bli att betala en skuld på tio gram amfetamin.

Och när han nu låg där och kravlade på marken, tittade upp mot Katarinahissen och såg alla nonchalanta människor gå runt omkring honom, började han minnas sin uppväxt. Han började hur han gått i söndagsskolan och fått stryk för att han ritat en stor erigerad penis på Moses när han låg i vassen. Han började minnas hur han var sängvätare fram till han var nio år och hur hans mor brukade binda fast honom i sängen för det och skälla ut honom för det; han tänkte att det måste vara där han fått sitt intresse för barnuppfostran. Och när han höll i räcket började han tänka på när han köpte ”She loves you” med Beatles 1963, så hade han spelat den på 33 varv, för att han viste inte att man ställde om hastigheten på vinylsinglar och han tänkte, att han fortfarande tyckte den lät bättre så.

Sedan började han minnas hur han när han sett hur Per Oscarsson klätt av sig naken i Hylands hörna på TV, så hade han varit så pårökt, att han dagen efter fått fört sig att hans inneboende hade utnyttjat honom sexuellt, varefter han anmält honom för polisen. Och när han till sist började minnas hur han blev påkörd av en buss och hamnade på sjukhus när han skulle ha åkt och sett Jimi Hendrix på Gröna Lund 1967, och missat hela spelningen tänkte han för sig själv: ”Det är då fan att man missade Jimi!”

1969 hade Roger gjort en kompis flickvän på smällen och när sedan valt att göra abort hade sedan gått in dyngrak på abortkliniken och skrikit att ingen någonsin ta hans barn ifrån honom; för det fick han senare sitta fyra dagar i häkten, tills han tills slut blev frisläppt, med krav att han aldrig någonsin skulle närma sig hennes lägenhet.

Sedan hade haft en vaktmästartjänst i några år, tills han tills slut bestämde sig för att läsa sociologi på universitet; han gick ut utbildningen 1979 och började därefter arbeta som docent på universitet och det var där han skrev sina omtalade böcker. 1981 gifte han sig med en tre år äldre kvinna, som senare lämnade honom för en gammal barndomsvän. Någonstans i mitten på 80-talet började hans tvivel på tillvaron, faktiskt redan i arbetet med boken ”Min son är bög”, som han höll på med från 1984 och 1985. Efter att ha träffat många föräldrar till homosexuella och hörde deras oro över alla fördomar de tampades med, så började en moralistisk ton ljuda i honom, att nu när alla bröt mot alla taburegler som fanns, skulle allting bli så tomt och innehållslöst, för att ingenting fanns kvar. Och då skulle de verkliga problemen uppstå; detta skulle leda till större masslaktningar än vad man tidigare han kunde ha sett i världen, Förintelsen var bara en piss i havet i jämförelse. Och mitt i denna ångest kände han, att svaret inte fanns i vetenskapen, eller politiken heller för den delen, utan Gud var svaret på gåtan. Så lämnade hela sitt gamla liv bakom sig och denna tanke var också den som slutligen skulle bli hans död.

Men när 80-tal hade gått över till 90-tal struntade han i det; nej, hemlösheten var i större grad en befrielse till honom till början, att slippa den tukt och förbannelse han känt i den frikyrkliga miljön. Han uppskattade dessutom den nya tiden som kom; där existentiell ångest hade gått över till ironi, för det gav i varje fall en kärlek till livet. Nu var dessutom yuppieeran över och man slapp äntligen att skämmas för att man var fattig. På något sätt tyckte han just då den äran stod över hans ömkliga livssituation; all den glädje var dock helt borta nu när han satt där på trappan, med magen uppskuren och tittade på bilarna som körde förbi på Katarinavägen.

-       Hur är det Roger?, hör han helt plötsligt och tittar upp och ser två polismän titta ner på honom.

-       Jo, någon har skurit mig i magen.

-       Det är inga trevliga kompisar du har. Vi har ju sagt att du ska lägga ner med drogerna, det slutar bara så här.

-       Men vad fan, ni måste hjälpa mig. Jag håller på att dö!

-       Få titta lite, ja lyft lite armen nu för jag måste, se. Ja, vi får nog ringa en ambulans.

-       Aaaaaaj.

Kollegan går bort och tar fram sin walkie talkie och går iväg och ringer ambulansen.

-       Men Roger, fortsätter polisen, du måste sluta hålla på så här. Du är en vuxen människa och kan inte hålla på som en jävla barnunge.

-       Jag är en framstående sociolog! Jag har skrivit böcker som hjälpt andra människor!

-       Ja men det var då det. Du får ju utgå för hur du har det idag,

-       Vad fan. Jag håller på att dö, ser du inte det?

-       Nej, nu ska vi inte vara sådana. Ambulansen kommer snart och hämta dig, sedan ska du se att allt ordnar sig, bara  du slutar upp med det här jävla knarkandet.

-       Dumheter.

-       Ja, jag har det också tufft ibland. Hade jag bara skitit i allt så hade jag säkert också dragit i mig en lina eller tryckt in en spruta i armen. Men man måste faktiskt ta sitt ansvar.

-       Aaaaaaj!

-       Du har ju haft dina chanser, men du har ju sabbat dem allihop. Fattar du inte det?

-       Vad hjälper det mig nu att jag fattar det?

-       Alla människor har sina möjligheter att ändra på sig själva.

-       Ggggggh….

-       Jo, jag vet att det känns tufft just nu, men vem vet, kanske blir det här samtalet just den vändpunkt då allting ljustnar.

-       Idiot.

-       Ja, jag förstår att du tänker så, men ibland är det just den typen av hårdhet mot människa, som gör att man skärper till sig. Människor som bara dunkar en i ryggen och säger ”det är bra, det du gör”, det är ju samtidigt de människor som inte bryr sig. De som verkligen bryr sig, de är ju de som säger rakt ut hur det verkligen är.

-       Jag dör…

-       Nej, men nu ska vi inte överdriva. Ambulansen kommer ju snart. Titta där kommer den redan.

-       Var det honom här som var skadad?, frågar en av ambulansförarna när de kommit fram.

-       Ja, som du ser är han ganska illa däran, säger polisen då.

-       Hallå, kan du höra vad jag säger nu?, säger ambulansföraren till Roger då. Kan du kommunicera?

-       Ja, ja, ja.

-       Tar du upp honom på båren nu?, säger hon då och de gör som hon säger. Runt omkring står en nyfiken skara runt omkring dem.

-       Var är som hänt?, frågar en äldre man polisen då.

-       Knarkaffärer, säger polisen rakt av då och ber sedan folkmassan att skingra sig så ambulansen kan köra iväg.

Sirenerna går på när ambulansen kör genom den svarta natten; Roger ligger fastspänd med en syrgastub runt munnen.

-       Har någon något namn på honom?, säger en av vårdarna.

-       Polisen jag pratade med sade att han hette Roger, det är allt jag vet.

-       Är han fortfarande i liv?

-       Ja.

-       Vad var det som hänt?

-       Det var drogaffärer. En langare hade skurit honom i magen.

-       Hur hög är hans puls?

-       110 slag i minuten.

-       Ge honom mera blod!

Tio minuter senare förs Roger in med bristen och han förs genom sjukhuskorridorerna. När läkaren ska står i operationssalen och ska öppna upp magen, slutar EKG-maskinen att pipa och ett långt streck sträcker sig över skärmen; Roger finns nu inte längre.

-Joel Abrahamsson

Berättelsen om berättaren

Knut kommer in i salen, med en avsågad hand till skyddsombudet, som sitter på företagets kontor.

-   Det var fel på räcket vid bandsågen, säger Knut då, så jag åkte rakt in i sågen så handen åkte av.

Skyddsombudet vill på inga villkor tro på vad han hör; för att det var just den frågan, att räcket skulle sättas upp, som han stridit för i tio år, för att det skulle sättas upp. Nu när han väl fått upp det här räcket, säger den här eländige idioten att räcket gått av. Nej, detta måste vara ett slarv!

-   Jag trodde att din uppgift var att stå bakom räcket och leverera trästockar, säger skyddsombudet då, inte stå bakom och trängas sådär när andra sågar. För det är väl det som hänt, Knut?

-   Nej nej, jag lovar. Räckena som stod där åkte bara av. Jag stod och höll upp trästockarna emot räcket, precis som du sade. Och sedan brast det.

-   Och jag vet mycket väl när en människa står och ljuger mig rätt upp i ansiktet! Förstår du vilken sits du sätter mig i när du står och påstår sådana här saker?

-   Nej, men du måste ju höra vad jag säger. Jag har inte gjort något fel.

-   Att erkänna sina brister är en av de svåraste (och också den viktigaste!) egenskap som en människa kan skaffa sig själv.

-   Men om personen har rätt, ska den då ändå erkänna att den har fel?

-   Då får den personen göra en ytterligare utvärdering i vad detta rätt och fel är, och se om det resonemanget, man tidigare haft, inte har några form av luckor; är du säker på att du inte kunnat stå sådär en halvmeter med foten innanför räcket?

-   Men jag säger ju att räcket gick av! Och utrymmet som står bakom räcket är ju så trångt att man måste stå med brädorna lutade mot räcket för att få plats.

-   Och vi vet ju båda att du inte talar sanning när du påstår något sådant.

-   Ska jag behöva bevisa, när jag står här med avhuggen hand?

-   Är jag någon jävla sjuksyster? Min enda uppgift är att på ett objektivt sätt bedöma om du talar sanning eller inte?

-   Jag har vittnen.

Skyddsombudet bleknar.

-   Vem då?

-   Ja, det är Kenny.

-   Ja, det är klart att Kenny är på din sida. Ni är ju vänner.

-   Ska jag behöva bli ovän med alla på jobbet för att ni ska tro mig?

-   Nej, men du verkar inte så trovärdig i ditt sätt att berätta.

-   Men det här är ju löjligt.

-   Ja, det tycker jag också. Försvinn härifrån!

Längre än så kommer inte Ulf på sin roman, som han filat på hela förmiddagen så han avslutar Word, stänger av datorn, går ut i köket och sätter på kaffebryggaren.

”Jag undrar om det finns ett politiskt undermedvetande”, tänker Ulf när han skedar i kaffet i kaffefiltret; att man precis som sexualiteten, har olika religiösa och politiska fördomar, som man antingen lärt sig eller har hört som man sedan avfärdat, som ligger och gnager i en, fastän man har en vilja att alltid se allting klart och rationellt. Ulf trycker på start-knappen och vattnet kokar snart och ryker och rinner ner i melittan.

Ulf häller upp kaffet i en kaffemugg med texten ”världens bästa pappa” på, köpt av ironiska skäl eftersom Ulf är barnlös. Han öppnar sedan ett paket med Waffers, tar fram två sådana från paketet, äter de ihop med kaffet och tittar ut genom fönstret. Två kråkor håller på att jaga varandra på grannens garagetak; Ulf tittar på kråkorna ett tag när han dricker upp sitt kaffe.

”Att vara god, kräver först och främst att man först begår onda handlingar. Först då får man ett begrepp om vad godhet är.” Detta sitter Ulf och skriver i sitt anteckningsblock och när han precis skrivit ner detta tycker han att det är en fruktansvärt bra formulering; han lutar sig bak och brillierar över sin tanke.

Fen minuter senare har brillieringen övergått till frustration och Ulf stryker ett stort kryss över sin formulering och kastar anteckningsblocket på marken. Han går sedan fram och tillbaka på köksgolvet, i hopp om att komma på en bättre tanke.

 Med ena handen hållandes en sil, som ligger över en tratt och med ena handen hållandes i en stor kastrull, häller Ulf ner den färdiga flädersaften i en pet-flaska, som tidigare innehållit Fruktsoda. Ibland slinter Ulf med ena handen och den klibbiga saften, rinner istället ner för sidorna på flaskan istället. Ulf svär och slår näven i väggen.

När sista flaskan är klar, plockar Ulf bort citronerna som ligger på botten av kastrullen, häller sedan vatten, så att intorkade sockret fritas från botten av kastrullen. När allt sockret är borta ställer sedan Ulf kastrullen på diskbänken ihop med den övriga disken och blandar till flädersaft med vatten i ett glas. Han går sedan ut med saften till vardagsrummet och dricker saften samtidigt som han börjar läsa tidningen.

Ulf står nu i trädgården och gräver i landet. Han har nu plockat tre fryspåsar fulla med plocksallad och tänker nu skörda rödbetorna. ”Rödbetor kan vara väldigt goda att koka och ha fårost till”, tänker Ulf och rycker upp en planta som han tror är klar; när plantan är uppdragen visar det sig att den är smal som en ståltråd. Han rycker upp en till och den visar samma resultat. När han ryckt upp varenda rödbetsplanta visar det sig att inga av rödbetorna är klara.

Ulf går bort med plantorna och slänger dem i komposten och går sedan in och sköljer plocksalladen i köket i ett durkslag och sätter sig sedan och vilar i fåtöljen.

Ulf sitter nu vid datorn igen och skriver en insändare om hur dålig sopsorteringen i kommunen är; han filar på meningen i säkert tio minuter innan han stiger sig upp och stänger av datorn.

Sedan börjar han göra armhävningar, samtidigt som han lyssnar på jamaicansk dub i bakgrunden. Efter att ha gjort klart sin fyrtionde armhävning trycker han sedan ansiktet mot golvet och går sedan upp i köket och häller upp ett glas vatten i kranen.

Ulf står nu och polerar sina porslinskatter från sent 1800-tal och ställer sedan prydligt tillbaka dem på hyllan igen. Sedan plockar han upp två kanelbullar från frysen och lägger in dem i microvågsugnen samtidigt som han sätter på kaffebryggaren.

När han ätit upp bägge kanelbullarna och druckit upp sitt kaffe börjar han känna sig fruktansvärt orolig i magen, lägger sig då i sängen och låter den odiskade muggen stå kvar på köksbordet. När han ligger i sängen och tittar upp mot lampan i taket, kommer han ihåg att glömt stänga av kaffebryggaren, så han går bort i köket igen och trycker på avstängnings-knappen på bryggaren och lägger sig sedan och somnar en halvtimme på sängen.

Ulf står nu åter igen i trädgården och rycker bort vissna blomblad rosenbuskarna. Väl inne med handen i busken river han en bit av armen och får ett skrubbsår; Ulf tittar på armen för att se om det blivit något blod, men när han inte ser det så fortsätter han att rota i rosenbuskarna.

Helt plötsligt upptäcker han att en av buskarna är fulla med bladlöss, så Ulf går in i huset igen och hämtar insektsspray och sprayar sedan ner hela busken med medlet. Giften var dock för starkt, så busken vissnar istället bort och faller ner död på marken.

Ulf sitter nu på toaletten och skjuter heroin; han är väldigt tacksam att han kan göra detta här, i en skyddad miljö och inte i en offentlig toalett, utan i en liten stad, i ett i villaområde, i en villa som han ärvt av sina föräldrar sedan de dött för några år sedan i en trafikolycka.

När målen trycks mot armen och han håller bandet från sin mammas morgonrock i munnen, samtidigt som den är knuten hårt mot hans underarm för att se alla blodkärl, känner han sedan den yttersta formen av integritet när heroinet börjar verka i kroppen.

Inrullad i en persisk matta på golvet i vardagsrummet ligger nu Ulf, med diarréskit rinnande för benet. Heroinet har nu tagit sin verkan och han har fallit in i en djup sömn. Gökuret slår fem och göken sticker ut sitt huvud på urverket och säger ”ko-ko-ko-ko”. Ulf hör ingenting; han är inte vid sitt medvetande och vill inte vara det heller.

-Joel Abrahamsson

Gröna Lund

På Gröna lund. Pappa sitter i en slänggunga och visslar ”kom nu”. Han hade en benägenhet att befalla mig var gång jag inte hörde på. Det var långsökt. Vart vill jag komma? Jo, Gröna lund. Låter som en monolog. På Gröna lund blev jag för första gången kär. Det var fruktansvärt.
- Torkel Sandström 

Bevara 00-talet

Nytt seriealbum av Joel Abrahamsson ute nu. Ger en satirisk skildring av ett Sverige med livscoacher, utförsäkringsprocesser, Fas 3-arbetande och lokalpolitiskt storhetsvansinne, skildrat från prekariatets ögon. Maila Nyfralst@hotmail.com för mer info.

Om Jimmie Åkesson

 Jimmie Åkesson ska ha sagt att hans enda förebild i livet är hans mamma. Vi har ett ord för det: oidipuskomplex. Män som, under sin pubertet, inte flyttar över sin sexuella och passionerade känsloliv ifrån hemmet och till en helt annan del av omvärlden, tenderar, eller ska jag säg: fortsätter alltid, att genom hela livet få en stark lust att erövra hela världen men samtidigt krypa tillbaks till mammas mage. En sådan person i maktposition blir alltid en tyrann. Ibland kan dock världen behöva tyranner; synd bara att Jimmies politiska vision råkar vara så fullständigt banal.

Freud var dock övertygad om att oidipuskomplexet var en viktig del av vår kultur som hade fört mänskligheten framåt och jag måste själv bistå med att medge att jag lider i viss mån av oidipuskomplex. Det är därför jag kan prestera saker i större uträckning än de människor helt friska från olika former av neuroser. Hippies presterar i stort sett ingenting.

Oidipuskomplexet kan dock ställa till med rejäla problem i ett förhållande, men allt är inte kärlek i livet, eller hur?

-Torkel Sandström

Rafaels tilltänkta TV-karriär

Karaktärer:

Rafael – en grekisk new ageguru

Tor – en man som arbetar på en new agebutik

IngMarie – föreståndare på new agebutiken

En produktansvarig på Sveriges television

Scen 1. I New agebutikens lunchrum:

Rafael: Jag tänkte, vad tror du om att du och jag skulle göra barnprogram?
Tord: Hur ska vi göra det? Vi har väl en butik att sköta?

Rafael: Ja, jag undrar, jag har ju lite andra kontakter som kan sköta butiken…

Tord: Jaha, och vilka är det? Vi hade ju en förr och det gick ju inte så bra.

Rafael: Alltså, Pierre har vissa idéer som kanske inte stämmer överens med oss, men jag tror att han har bättrat sig i sitt sätt att tänka…

Tord: Du får ursäkta mig, Rafael, men ibland undrar jag varför jag fortfarande jobbar i den här butiken. Fortfarande undrar jag det. Tyvärr, alltså.

Rafael: Jamen, varför inte då göra barnprogram?

Tord: Åh…

Rafael: Du har väldigt svårt för Pierres idéer?

Tord: Vad har du hört det?

Rafael: Ja, du sade ju detta nyss. Att vi försökte med andra som inte gick så bra…

Tord: Det har väl ingenting med hans idéer att göra?

Rafael: Vad menas då?
Tord: Måste du ha förklaring på allting? Att plocka ur kassan och bokföra fel, det är ju rent kriminellt!

Rafael: Är det då säkert att det han var han som gjorde? Var inte detta kring hans idéer kring libodi och liknande?

Tord: Nu får det väl räcka med bortförklaringar!

Rafael: Pierre är en människa som har mycket oro inom sig.

Tord: Jaja… Jag blir orolig över att ha Pierre i butiken i varje fall.

Rafael: Men Pierre är god innerst inne. Han har ljuset inom sig själv.

Tord: Ja, vad är det för barnprogramsidéer du har då? Vem har du pratat med?

Rafael: Ja, jag har pratat lite folk inom Sveriges televsion.

Tord: Var du sugen på TVstjärna nu, sen vi var på debatt?

Rafael: Ja, jag har talat lite med lite människor där ja… Ja, jag inte sugen på att bli TV-stjärna, det är inte det.

Tord: Nej, nej… Men vad vill att jag ska göra där? Jag är inte så sugen på att synas på TV och massmedia och liknande.

Rafael: Du är rädd!

Tord: Är det ett prov på vad man klarar av som människa, om man klarar av som människa, om man är med i TV eller liknande, eller vad menar du?

Rafael: I dagens läge…

Tord: … så är inte det hållbart, nej.

Rafael: Jo, ingen människa läser böcker mer. Om man ska föra fram sitt budskap… Alltså äldre människor…

Tord: Jaja… Jag orkar inte höra dina visdomar.

Rafael: Äldre människor är alldeles för fasta i sina värderingar. Vi måste gå till ungdomen, barnen för att få fram vårt budskap.

Tord: Och vad är vårt budskap? Prata för dig själv till att börja med.

Rafael: Det är ju att komma…

Tord: Nej, jag måste gå ut. Alltså, jag orkar inte höra detta!

Scen 2. I New age butikens butikslokal:
Rafael: Tord är inte riktigt inne på våra idéer.

IngMarie: Nähä.

Rafael: Jag tänker starta ett nytt barnprogram. Vad tror du om dessa idéer?

IngMarie: Jag vet inte riktigt hur det ska gå till…

Rafael: Jag har ju en idé; stor sol i bakgrunden, det är ju mycket sånt i barnprogram idag, och sen jämte Månen, och sen tänkte Mars, Venus och… Uranus!

IngMarie: Men du har ju inte planeterna i rätt ordning? Då lär de ju sig inte riktigt.

Rafael: Jag har ingen idé om att lära dem astronomi eller astrologi eller vad fan det heter. Vad jag talar om är olika planeters olika betydelser i Vintergatan, rent själsligt och rent andligt. Det är det som är mina idéer.

IngMarie: Menar du astrologi? Om stjärntecken och planeter har ju en antydning? Är det så du tänker? Zodiacen?

Rafael: Ja.

IngMarie: Jaha? Det vore ju jättetrevligt. Det är ju sällan man ser. Men frågan är om SVT vill köpa in något sånt program. Tiderna kan ju förändrats. Det kan ju mycket väl vara så att det är mycket välkommet nu.

Rafael: Sen hade jag även tänkt att ha ”God natt, lille Pelle”. Och då tänkte jag att jag skulle spela in det här på den här ön. ”Saltskäret”…

IngMarie: Ja. Alltså dit du kör ut lite klienter för healing?

Rafael: Och då tänkte jag att jag lägger barnet där. Och så pekar jag och visar ut… Eller vi ska göra så här va: Han ligger i sin säng, i sin lägenhet, och kommer jag in med nattmössa och lång rock och mantel och sen är han plötsligt på detta skäret. Och sen pekar jag: Där är Apollon, där är Osiron och sen visar jag upp det här stjärntecknet för honom. Och sen somnar han. Och sen är det olika drömmar varje gång. Och drömmarna ska ha en betydelse. Jag hade en idé; kanske få bort barns rädsla för dödsångset. Därför så tänkte jag en dag, att han kunde vara i Hades.

IngMarie; Men hur har du tänkt då?

Rafael: Jo, för att lära barn att vänja sig vid döden.

IngMarie: Ja, det låter lite väl dramatiskt i mina öron. Det tror jag inte är så lämpligt… Nej, usch!  Jag tycker det är tillräckligt mycket sånt på TV idag.

Rafael: Ja, det kanske det är… Men om man då säger att han… Jag har inte riktigt bestämt än vad drömmarna ska innehålla… Men det ska ju gärna vara någonting som anknyter till Livet, Döden, Evigheten… Reinkarnation och liknande,,, Jag tänkte också göra ett barnprogram, där jag frågar ”Vad vill du bli i ditt nästa liv?”. Jag sitter som magister och frågar ”Vad vill du bli i ditt nästa liv?”

Rafael: Men nu är du ju där igen, Rafael. Med döden och nosar. Jag tror inte att det är så lämpligt för små barn. Jag tror inte dom tycker att det är så roligt. De kan ju bli rädda och skrämda.

Rafael: Det är det vi måste få dem att övervinna. Deras rädsla för döden. Deras rädsla för livet.

IngMarie: Varför ska vi få dem att göra det? Det ska ju finnas en livslust. Är det inte det vi ska sprida vårt budskap med vårat new agebudskap?

(Rafael höjer rösten)
Rafael: Vi ska… övervinna döden!

IngMarie: Rafael, det handlar ju om positiva och negativa energier.

(Rafael höjer rösten ännu mer)
Rafael: Ja, men man kan göra det ändå. Jag är mycket inne på naturen…

IngMarie:Ja, men det är vi ju allihop, Rafael. Jag förstår inte hur du tänker. Du har lite för höga, vad heter det, superhjälteideal. Jag tror det är lite aningen neurotitskt, Rafael. Jag tror du måste göra någonting åt det. Det finns massa olika ställen vi kan rekomendera…

(Rafael slår näven i bordet)
Rafael: Så du menar alltså att jag är neurotisk???

IngMarie: Jag ber så hemskt mycket om ursäkt…

Rafael: Ja…

Scen 3. Rafael rusar in på SVTs granskningskontor.

Rafael: Hej jag heter Rafael…

Produktionsanvarig: Ja, hej?

Rafael: Hej. Jag har en idé hur vi ska utveckliga TVprogram för barn. Barnprogram idag är så undermåliga.

Produktionsansvarig: Hur menar du?

Rafael: Det är så vagt. Det är så många kommersiella idéer. Jag har andra idéer som kanske är mer frispråkiga. Jag vill lära barn att komma i kontakt med världen. Och det här med naturen.

Produktionsansvarig: Ja, men det låter väldigt vagt i mina öron; så jag vet inte vad du talar om. Har du något konkret förslag? Jag en kvart på mig, då jag får in många såna här förslag.

Rafael: ”Pelles nattstund”.

Produktionsansvarig: Jaha? Har du ett färdigt manus?

Rafael: Ja, vill du läsa här?
Produktionsansvarig: Ja, men jag hinner inte göra det idag. ÄR det OK om jag ringer dig ?
Rafael: Ja.

Produktionsansvarig: Ja. Men räkna inte med något. För vi har fullbokat hela hösten och hela vintern.

Scen 4. Rafael sitter new agebutikens kontor. Telefonen ringer. Rafael svarar.

Rafael: Ja, det är Rafael här.

Produktionsansvarig: Ja, hej. Det är granskningsjury här på SVT. Vi har läst igenom ditt manus. Till en början var vi lite skeptiska, men så var det en utländsk kille här, som tyckte det var jättebra. Så det blir ett produktionsbolag som är intresserade av att filmatisera…

Rafael: Ja, vad bra!

Produktionsansvarig: Det är bara att gratulera.

Rafael: Ja, tack så mycket! Jag är väldigt tacksam.

Produktionsvansvarig: Det tionde april är du välkommen, på audiction. Vi träffas i Örebro. På Scandic hotel. På en snabb genomgång av det här. Jag hoppas du är där.

Rafael: Ja. Självklart.

Produktionsansvarig: Vet du var det ligger?

Rafael: Nej…

Produktionsansvarig: Vi skickar ute ett brev också,  Ja, lycka till då.

Rafael: Ja, tack.Hej.

(Rafael springer ut i butiken)

Rafael: Ingmarie? IngMarie?

IngMarie: Ja?

Rafael: Snart så kommer mina barnprogram att sändas på TV.

IngMarie: Nej, vad trevligt!

Rafael: Så det kommer bli en helt annan vinkel på det här.. Alla gamla barnprogram kommer bara gå bort…

IngMarie: Ååååååå….

Rafael: Vi kanske har en helt ny våg? Av den här sortens barnprogram?

IngMarie: Ja, det är inte helt omöjligt…

Rafael (i extas): Ja, det kanske blir en helt ny idé kring allting. Hela samhället, hela världen kanske blir helt annorlunda… Allt kanske blir helt annorlunda.

Scen 5. Rafael sitter i new agebutikens kontor. Telefonen ringer.

Rafael: Ja, hallå. Det är Rafael.

Produktionsansvarig: Vi har kollat igenom ditt manus, men vi har inte hittat några svenska finansiärer.

Rafael: Vafan, ni hade ju lovat mig att det här skulle bli av!

Produktionsansvarig: Det här produktionsbolaget kommer ju från Holland och det är bättre du hör av dig till dom och eventuellt göra ett barnprogram i Holland.

Rafael: Jag kan väl för fan inte holländska.

Produktionsansvarig; Nej… du får ju anlita en tolk då.

Rafael: Nej, jag inte råd med det.

Produktionsansvarig: Nej, vi kan tyvärr inte hjälpa dig. Vi har själv ganska stram budget.

Rafael: men ja gtycker det inte borde vara så svårt att få finansiärer, till ett så här bra projekt.

Produktionsansvarig: Mmmmm… men det är väldigt stressigt här, och vi har redan så mycket barnprogram som är beställda.

Rafael: Jag blir förbannad i varje fall!

Produktionsansvarig: Ja, jag kan förstå det.

Rafael: Ni kan dra åt helvete. (lägger på luren)

(Rafael går ut i butiken)

Rafael: IngMarie?

IngMarie: Ja?

Rafael: Bertil som skulle vara här idag på drogavväjning; var är han?

IngMarie: Men vi har ju slutat med de sakerna.

Rafael: Varför det då?

IngMarie: Men det funkar ju inte. Det tillhör ju kommunens uppgifter.

Rafael: Nej, för helvete! De är helt värdelösa.

IngMarie: Men vi har ju fått anmälning och saker, vi kan ju inte fortsätta med det.

Rafael: Men ibland måste man gå emot lagen! När lagen skriver lagar som vi inte kan gå med på!

IngMarie: Men det kan vi ju inte göra, för då blir vi ju av med butiken.

Rafael: Jamen, för helvete; vi måste offra allting för våra idéer. Detta är viktigt; vi måste slå oss fram för det som vi tycker är rätt; ibland måste man göra saker som känns från hjärtat.

IngMarie: Ja, jag förstår vad du menar, men jag vet inte…Hur blir det med barnprogrammen?

Rafael: Nej, alltså jag är helt emot det nu! Jag känner att det där med barnprogram var inte bra. Det ställer till problem och sånt. Det vi ska göra är drogavvänjning. Det är det som är.

IngMarie: Har du lagt ner det där? Det lät ju jättebra.

Rafael: Ja, jag upplevde det som att… Det gick inte så bra… nej.

IngMarie: Det var ju synd. Jag tyckte du verkade så väldigt positiv.

Rafael: Nej, jag märkte det att det är inte det jag ska syssla med. Jag ska syssla med drogavvänjning. Jag känner, att det är det som är min grej.

IngMarie. Jaha?

Rafael: Därför vore jag hemskt tacksam om jag får starta upp detta projekt igen.

IngMarie: Jamen det får du i så fall göra på egen hand. Vi kan ju inte stötta dig, när vi har fåt klagomål. Vi kan inte riskera någonting.

Rafael: Vad fan är det för jävla skit?
IngMarie. Du får tala med Tord.

Rafael: Men Tord är helt ointresserad av mina idéer. Han är som ett stort mähä hela han.

(kort tystnad)
Rafael: Alltså, jag drömde i natt, på tal om någonting helt annat: Jag drömde att vi var uppe på ett torn av sopor, och så kom det en vakt och sade ”ska du gå runt hörnet för att det ska bli bättre?”. Och sedan när jag gick runt  hörnet och då var hela världen sopor.

IngMarie: Usch vad hemskt!

Rafael: Jag är rädd att det att detta kan bli vårat nya framtidsmål om vi inte sätter fart att kunna förändra våra idéer.

IngMarie: Men hur menar du då? Vi är ju väldigt miljömedvetna.

Rafael: Ja, jag tolkar drömmen så här: Jag sitter här på mitt berg av sopor. Berget av sopor är samhället, som går ifrån naturens regler. Då kommer vakten in, han är människan som sätter sig över naturen, och säger ”gå här ifrån ett tag, så sköter vi vårt”. Och när jag då gått runt hörnet, då har de passat på att förstöra hela världen.

IngMarie: Hur såg vakten ut?

Rafael: Han såg ut som Tord.

Scen 5. Rafael sitter ihopkrupen i kontoret och stirrar surt på Tord, som sitter med ryggen mot Rafael och skriver på en laptop.

Rafael: Du förekom i min dröm i natt.

Tord (suckar): Jaha…

Rafael: Du är människan som sätter sig över naturen. Du är sån som bara sitter här med sin dator. Du är den nya cyborgmänniskan. Du är totalt ointresserad av naturen. Du är fast i ditt överjag. Du är kontakt med datorer. Om du hade fått välja, så skulle det inte finnas någon värld med växter och djur, utan du skulle leva i en värld, helt inredd i nyaste Hemtex ungefär.

(Tord vänder ryggen och drar laptopen mot Rafael)
Tord: Kolla här ska du få se. Jag har ett nytt miljöprojekt, Jag hör att du verkar intresserad?

(Rafael reser sig upp och tittar föraktfullt ner på Tord)
Rafael: Jag tror att det är fel väg att gå!

 Av: Joel Abrahamsson och Johan Wickberg

Vämjelse

Det kan hända ibland att jag vandrar ner på gatorna, helt fylld av djupa och starka tankar om världens situation, om meningen med livet och det hur vi människor förhåller sig till vår egen natur och sedan kommer en idiot och förstör alltihop. Vi kan kalla honom Christer.

Han dyker alltid upp sådär, med löjlig min, som tagen ur någon gammal fjantig pilsnerfilm från 40-talet och tycker att han kommit på mig och vill att jag ska skämmas över mitt eget geni.

Christer börjar samtalet.

-       Håpp! Vad går du här och tänker på? Ingenting som en vanlig medelsvensson som jag fattar eller?

-       Nej, där slog du fullständigt huvudet på spiken.

-       Hur gammal är du? 20? 22?

-       Rent mentalt sätt tusen år.

-       Ojojoj. Du är mer mogen än oss alla.

-       Ja, fast det plågar mig. För jag ser med fasa Jordens elände.

-       Håpp! Har du något jobb?

-       Nej, jag är sjukpensionär.

-       Sjukpensionär? Du är ju friskare och starkare än de flesta!

-       Jag är fullständigt medveten om din bristande intelligens, samt din medfödda avsaknad av all form av empati.

-       Döh! Kämpa på.

-       Vad ska det vara bra för?

-       Inte fan vet jag. Ibland får man kämpa bara för att man SKA kämpa helt enkelt.

-       Möjligtvis för en lägre stående varelse som du.

-       Vad fan säger du?

-       Vad är det du vill?

-       Jag vill snacka med dig helt enkelt bara.

-       Men du talar till en individ som saknar fullständigt intresse av att tala till dig tillbaks.

-       Jaså, så du är för mer än mig då?

-       Ja men det är ju fullständigt uppenbart.

-       Vad fan menar du`?

-       Bevisar inte det här samtalet just den tesen?

-       Nä, jag tycker det är du som är konstig och dum.

-       Men du sade ju alldeles nyss att jag var frisk och stark.

-       Ja, det kanske jag sade, men vad fan gör det?

-       Vad menar du?

-       Vad jag menar? Äh fan, skit samma. Har du en flickvän?

-       Nej, jag har avsagt mig alla former av mänskliga relationer.

-       Håpp!

-       Ett fullständigt dumt svar.

-       Ja, om du säger så så.

-       Om du kunde vara snäll och lämna mig i fred, hade jag varit oerhört tacksam.

-       Ja, ja. Du sitter väl hemma och skriver och tycker du är så jävla smart.

-       … och sedan möter jag den gråa massan.

-       ”Grå”? Skulle jag vara grå. Är det någon som är grå så är det väl du?

-       Ja men det säger ju psykiatrikerna: man måste se gråtonerna.

-       Varför det?

-       Det får du fråga psykiatrikerna om.

-       Håpp!

-       ”Håpp”? Är det allt du har att säg?

-       Ja, vad ska jag annars säg?

-       ”Hejdå”.

-       Nä, vad fan. Jag vill snacka med dig.

-       Men det har du redan gjort.

-       Så du gör alltså ingenting överhuvudtaget längre.

-       Jag antar att jag ska vara lika hjärtlös som dig när du är gammal och sjuk och ligger med alla sladdar i kroppen.

-       Vad fan säger du?

-       Jag säger att jag ska rycka ut sladden ur respiratorn!

-       Tänker du mörda mig?

-       Ja, precis som du har mördat mig om och om igen.

-       Jag tänker fan gå till polisen!

-       Ställ dig hellre på järnvägsspåret och låt tåget köra över dig.

Christer blir vansinnig, tar tag i min krage och visar knytnäven mot mitt ansikte.

-       Din jävel. Jag ska fan döda dig!

-       Du uppvisar just nu precis det animaliska beteende, som kännetecknar din personlighet.

Christer släpper kragen.

-       Du borde fan vara så gammal nu att du fatta att du bara är en liten jävla skit.

-       Kan du gå nu?

-       ”Kan du gå nu?” ”Kan du gå nu?” ”Så jag kan gå till mamma?”

-       Jag är fullt medveten om att en människa som du, är fullkomligt oförmögen att tänka i andra termer än hem och familj.

-       Jaså, det vet du? Vad fan vet du om det?

-       Därför att jag känner din personlighet.

-       Jaha. Professorn vet bäst.

-       Ja, om det är ditt allra sista sätt att förolämpa, kan jag svälja den repliken. Ibland är det ju trots allt bäst att låta sin motståndare vinna.

-       Din fege fan!

-       Människan är i grund och botten en feg varelse och det mest modiga en människa kan göra är att erkänna det för sig själv.

-       Jävla stropp!

-       Ja.

-       När jag var ung, då fick jag fan jobba.

-       Ja, och därav din fullständiga brist på allt form av intellektuellt tänkande.

-       Jag har nog fattat mer än dig i varje fall!

-       Det där vet du ju själv att det bara är nys.

-       Vet du vad som krävs för att en människa ska kallas för akademiker?

-       Nej.

-       Det är en som läser sig till vad vi andra vet.

-       Men det där har du ju inte kommit på själv.

-       Varför svara du ”nej” då, när du redan vet?

-       Därför att jag vill testa dig.

-       Testa mig med vad?

-       Testa om du var förmögen att minnas.

-       Vad fan ska jag minnas då?

-       Vad vet jag? Minnet ses som irrelevant, men jag anser att minnet är betydligt viktigare än framtiden.

-       Jaså, det tycker du. Och varför tycker du det?

-       Därför att framtiden vet vi ingenting om.

-       Men framtiden kan vi ju ändra. Men vi kan aldrig ändra vår förflutna.

-       Jag tror inte vi har full makt att ändra vår framtid heller.

-       Så du tror alltså på ödet.

-       Nej, men vem som helst som har lite vett i huvudet borde förstå att vår tillvaro är beroende på olika faktorer i vår omgivning, som vi är ganska oförmögna att göra någonting åt.

-       Och det har du?

-       Ja.

-       Ja alltså, jag menar: du har vett i huvudet?

-       Ja, jag var fullkomligt medveten att det var det som menades i din fråga. En fråga som kan ses som totalt naturlig att komma från en lågt begåvad människa som du.

-       Är du så bra själv då?

-       Nej, jag är väl inte det.

-       Så vi är lika dåliga då?

-       Ja, fast på andra plan.

-       Du svarar på allt, som du vore en stor poet.

-       Ja, fast det glädjer mig inte längre.

-       Nähä? Och varför det då?

-       Jag hade hellre velat vara dum.

-       Jaha, men då kan jag glädja dig: du är redan dum som en jävla åsna! Hahaha.

-       Men jag antar att du inte är rätt person att göra den bedömningen.

-       Hä!

-       Nej, just det.

-       Men någonting kan du väl göra? Typ att hålla en gammal tant i handen och göra henne sällskap?

-       Jag antar att det inte är helt i sin ordning att en suicidabel individ, som jag själv, håller mig aktiv i en sådan sysselsättning.

-       Ja men ta livet av dig då, för helvete!

-       Det är vissa saker jag måste göra först.

-       Vad är det då?

-       Det är bäst jag inte talar om det, för då förlorar den sitt värde.

-       Värde för vem?

-       För vem? Är du inte medveten om att hela vår existens är fullkomligt meningslös?

-       Nej, det tycker jag verkligen inte! Tycker du det? Då är du sjuk!

-       Ja men var det inte så hela vårat samtal började? Att du ifrågasatte hela min sjukdomsbild?

-       OK, du är sjuk. Jävligt sjuk!

-       Ja men jag mår ju inte bättre av att prata med dig.

-       Jo, tvärtom. Jag tror det här är bra för dig.

-       Det beror på hur man definierar orden bra och dåligt.

-       Precis. Det är ju det jag menar.

-       Det tror jag inte.

-       Nähä, varför det då?

-       Därför att du är alldeles för korkad för att komma på något sådant.

-       Jaså, nu är vi här igen.

-       Ja, vi är väl det.

-       Men vad fan vill du?

-       Vad vill du själv?

-       Nä, men med livet menar jag?

-       Jag har en fullkomligt profan uppfattning om livet och tror därför inte att vi är här på Jorden av något som helst syfte.

-       Jag tycker du är äcklig.

-       Jag antar att en undermänniskas psykologiska försvar är att fälla just en sådan kommentar.

-       Undermänniska? Är du en sådan där jävla nazist?

-       Nej, nazisterna missuppfattade det där Nietzschebegreppet och lade in det i ett antiintellektuellt ändamål och den antiintellektuelle av oss två är snarare du.

-       Jag har alltid hatat nazister.

-       Jo, precis som en människa med stark osäkerhet över sin sexuella läggning ofta går runt och hatar bögar.

-       Jaha. Så jag är bög nu också?

-       Det intresserar mig inte.

-       Nähä. Men du kanske själv gillar att knulla röv?

-       Nej, min misantropi har gjort att jag tröttnat på allt form av sexuellt umgänge.

-       Är du pedofil eller?

-       Nej, inte ens du borde vara så dum genom att fälla ett så fullkomligt infantilt påstående.

-       Har jag påstått något?

-       Ja.

-       ”Ja”?

-       Ja, vad vill du?

-       Ingenting.

-       Nähä.

-       Vad vill DU då?

-       Att du ska gå.

-       Ja, men det ska jag göra. Men först ska jag ge dig stryk.

-       Varför det?

-       Därför att du bara är en liten jävla skit.

-       Det är vi alla.

-       Ja vi är alla svin, men du trycker ner svaga och det hatar jag!

-       Hela begreppet svaga och starka är motsägelsefull, genom att hävda att en viss människa är svag så nervärderar man hela dess människovärde.

-       Men du går ju fan själv och säger att du är någon jävla övermänniska!

-       Ja rent psykologiskt, men det betyder där av inte att en övermänniska klarar sig bättre här i livet än en undermänniska.

-       Tror du ens på det där själv?

-       Ja, annars hade jag ju inte sagt det.

-       Vad vill du egentligen?

-       Ingenting. Jag har redan frigjort mig själv, från alla former av viljor.

-       Varför lever du då?

-       Därför att jag inte är död.

-       Jaså, du menar att allting bara är å enkelt?

-       Ja, hur skulle det annars vara?

-       Men det måste väl finnas en mening?

-       Vad skulle det vara?

-       Inte fan vet jag. Men då gäller det väl för fan för alla att finna en.

-       Men det har ju människan försökt med nu i flera tusentals år.

-       Ja, inte fan vet jag.

-       Men stick härifrån.

-       Så fan heller att jag ska.

-       Varför det?

-       Därför att du bara är en liten jävla skit.

-       Ditt resonemang blir bara allt mer obegripligt.

-       Det kan du ge ig fan på!

Christer ger mig nu en smäll på käften, så jag faller rakt ner på marken.

-Torkel Sandström