1
”Idag har 134 personer spårat din dator” står det på Safari när jag öppnar internet. Jag tänker att det kan inte vara något. Man hör ju om kriget i Ukraina och hur ryska datahackare tar sig in på svenska säkerhetsnät, så det handlar säkert inte om mig. Jag putar ut brösten och sätter på zoom och lägger ut en video på TikTok där jag berättar om de olika tvålar jag säljer på Instagram samt den roll jag fått i ny svensk TVserie. Direkt efter inlägget skickar en snubbe från ett skyddat nummer en dickpic med texten ”Go röv!”. Jag ringer min mamma som säger att jag får skylla mig själv som lägger ut såna grejer på nätet. Jag ringer Akutpsyk som säger att ja, det är isåfall en fråga till polisen. Jag ringer polisen som säger att det är väl bara att blockera den personen då. Jag lägger på och det plingar till från Paypal där det står att jag fått 2300 kronor på mitt konto i betalning 43 av de tvålar jag säljer på Instagram och jag blir genast på glatt humör igen.
Jag går bort till espressomaskinen och sätter igång en kopp. Till kaffet äter jag en blockchocklad med apelsinkroant. Sedan ringer jag polisen. Får sitta i kö i 40 minuter. Jag säger till polisen att jag vill anmäla trakasserier som skett när jag onanerat på mitt rum på Psyk för ett år sedan. Polisen frågar vad det då gäller. Jag svarar att personalen på Psyk då slet upp dörren och att en annan person direkt efter slafsade med smörgås och härmade mina stöningar i fikarummet direkt efter. Jag säger att exakt samma sak hänt en gång tidigare. Polisen säger då, att det är väl inte olagligt att äta en smörgås? och avslutar då samtalet.
Jag och Lena går och promenerar. Hon frågar mig om vad jag skulle tycka om att någon från andra världen skulle höra vad vi pratar om just nu och skrev ett facebookinlägg. Jag svarar att jag inte förstår vad hon menar. Hon frågar sedan hur affekt jag skulle vara i trängt läge om jag visste om att allt överallt, som jag gick runt just nu, skulle finnas människor som avlyssnade mig och skrev om det på nätet. Jag svarar att så skulle det inte kunna gå till. Vi viker av vid en talldunge och hon säger att hon måste vidare. Jag tittar på min mobil och jag har fått 10 nya följare på Instagram samt 20 nya vänförfrågningar på facebook.
Jag skriver på en anonym blogg ”Om ni nu är så angelägna att snoka på mig får ni väl höra alla skämt jag och Eva dragit sedan högstadiet då!”. Eftersom bloggen är anonym tänker jag att ingen ska veta om vad jag skrivit. Jag går ner för trappen och börjar få massa märkliga blickar och leenden emot mig. De måste veta om det. När jag ska gå bort till min cykel märker jag att något tagit och ställt den mitt i gångbanan. När jag cyklar iväg får jag spel och börjar tänka på en pedofil jag läst om lokaltidningen som försökt våldta en 11åring i ett skogsområde så jag börjar skrika massa när jag cyklar att den pedofilen ska avrättas; stenas till döds skriker jag, och jag börjar sjunga improviserade sånger om personen. Folk tittar suspekt på mig, så som det verkar att de känner till någonting om saken, så jag skriker till en kvinna med ett barn, att snart kanske han våldtar även hennes barn. Det senare ångrar jag efteråt.
Jag sitter på en restaurang och beställer in mat. Servitrisen frågar mig vad jag vill dricka till och jag svarar ett glas vitt vin. Hon går iväg och efter några minuter kommer hon med ett glas vitt vin. Jag tittar ut genom fönstret och ser någon som irriterad ut av att se mig. Sedan börjar de prata vid bordet jämte om saker jag tycker verkar handla om facebookinlägg jag skrev för tio år sedan. Jag blir nervös och märker att samtalet mer och mer börjar bli mer och mer privat om mig som person. Jag sveper vinet och går ut. Servitrisen frågar mig om jag inte ska ha någon mat. Jag svarar att nej, jag mår illa. Hon säger: ”Men vi har redan börjat laga till den” ”OK. Vad kostar det?” ”240 kronor” Jag stoppar i kortet i kortmaskinen och betalar och springer ut. När jag är på väg hem stryker en polisbil sakta längs vägen som jag cyklar på.
2
Jag blev sexuellt utnyttjad av en äldre man när jag var femton år; det var av en bekant till min mor. Mamma skulle gå till affären när han var i lägenheten, och när hon stängt dörren och man hörde stegen i trappan gick han in i mitt rum. Jag satt och tittade i mobilen med huvudet mot huvudkudden och jämte mig hade jag en stor vit nallebjörn. Han gick då fram till sängen och började ta från mitt bröst och pussa i ansiktet. Jag försökte slita mig loss men han gick då bara på hårdare. Just då öppnade min mor dörren och det enda hon sade var: ”Vad håller ni på med då?” Vi pratade aldrig om händelsen, men ibland kom hon med vissa elaka antydningar; det var som hon anklagade mig för övergreppet. Jag mådde då så dåligt att jag inte klarade av mina studier, varefter hon skrek åt mig att jag kastade bort mitt liv och skulle antagligen sluta på gatan med en av de där Alagarna. En gång kastade hon min skolbok i huvudet på mig.
Sedan under min studentexamen mötte jag upp honom igen. Jag var då lite packad och följde med honom bakom ett snår och han tog av mig trosorna och tog av sig byxorna och han knullade mig hårt. Han sade efteråt att han gick igång på att jag hade studentuniformen på mig och att han alltid velat göra det. Efteråt fick min mor reda på det och hon sade: ”Var du tvungen att ligga med en av mina vänner av alla människor?”
Jag märker att märkliga saker dyker upp i mina vänners kommentarfält på deras facebooksidor. Det är märkliga memes och liknande. De verkar vara riktade emot mig. Jag spelar då in ett eget sommarprat med en datamick där jag berättar om mitt liv varvat med låtar. Precis innan jag ska trycka på ”spara” för att lägga upp det på TikTok avslutas programmet och hela avsnittet raderas. Jag ser massa konstiga inlägg om riksdagspolitiker som jag tycker verka handla om mig. Jag går in och handlar på Apoteket och de före mig i kön verkar härma mitt beteende. När jag går ut och sätter mig på cykeln märker jag att någon skurit i mina däck.
Jag sitter och tittar på Öppet Arkiv med ett TVdrama från mitten av 80talet, som handlar om en äldre man i förra sekelskiftet som bråkar med sin norska hushållerska. ”Tala svenska!” säger han till henne och precis när han säger stängs internet av och det kommer upp ett meddelande att programmet av oklar anledning har avslutats.
När jag jag sitter och skriver saker hoppar olika ord och lägger sig i mitten av meningen så jag får skriva om. Ibland när jag ska googla avbryts texten innan jag skrivit klart och jag får upp sökningar jag inte ens sökt på. Ibland när jag söker kommer det upp ”så vet du att din partner är otrogen” fastän jag inte ens sökt på det. Går in på sidan Smakprov och börjar läsa Henrik Bromanders böcker ”Riv alla tempel”, ”Vän av ordning” och ”Bara en kram”, och stör mig på den smått pubertala tonen i boken; det tycks mig skrivet av en högstadieelev, med gravt bekräftelsebehov, samt en stark lust att hämnas på sin omgivning; hur kan sådana här alster ens publiceras?
Jag känner att tiden vi lever i inte ger utrymme till eftertanke, eftersom de här nya dataintrångsmekanismerna granskar tankar innan de ens blivit tänkta; en research kan utifrån de här mekanismerna blivit fastställda som vedertagna åsikter. Vad kan en författare för övrigt förvänta sig idag? Han eller hon skickar in ett manus till ett förlag, förlaget refuserar alstret men använder sedan allting som står i boken emot författaren, kanske snor delar av dess verk och om man i förväg blivit vän med vederbörande på facebook så har man full möjligt att ladda ner en app, som söker igenom hela författarens hårddisk och sprider därefter allting som finns att sprida till övriga svenska förlag och redaktioner.
Jag börjar minnas tiden när jag gick på lekis. Det vita rummet med fruktplanscher på väggarna. Skogaholmslimpa med hushållssost med jordgubbssaft. Sätta ihop pärlband. Baka med personalen. Hur hela tiden radion gick på och man hörde nyheterna. Lukten av fis. hur vi satt i en ring på golvet och kastade en boll till varandra och sade sitt namn. Hur personalen låste in i ett skåp när man varit olydig. Hur jag en gång klämde fingret i dörren. Städerskan som kom och svabbade golvet och lukten av allrengöringsmedel.
Jag är ute och går med min kompis Annie. Jag kallar någon ”fascist” och jag hör någon säger ”fascist!” ironiskt härmande, och jag ser att två personer står med uppspärrade ögon och tjuvlyssnar på vårt samtal. efteråt ser jag någon skriva massa sms på en mobil och en annan tittar triumferande och talar i en mobiltelefon, så jag och Annie börjar provocera de runtomkring så de verkligen har någonting att prata om. När jag är hemma ringer min mamma och frågar hur det är med mig och om hon får komma förbi. Hon kommer in i köket och säger ”här är ju inte rent” och jag blir så förbannad så jag slänger ut henne.
3
Jag får upp minnen från min facebooksida som är tio år gamla som jag skäms över och att jag samtidigt, när jag raderar dem, skäms över att jag skäms över dem, eftersom det får mig som en ytlig person, som i alltför hög grad bryr mig om vad andra människor tycker om mig. Plötsligt får jag ett sms. Han skriver att jag tillhör fel generation; att hans generation var ironisk och att min generation har ett sådant behov av att hela tiden vara så uppriktiga att vi aldrig kan vara roliga. Sedan säger han att mina inlägg på Instagram inte alls är rolig, helt enkelt därför att jag aldrig lärt mig hur det är att vara rolig och det förstod han samma dag som jag föddes. Sedan börjar han fråga ut mig om en kille som jag pratat med på facebook och vem han är och säger sedan hans namn med en sarkastisk efterton. Sedan blir han plötsligt moralisk och frågar om det verkligen är OK att skriva vissa saker som jag skriver och kommer därefter med Bibelcitat fastän han inte är religiös. Sedan säger han att, ja nu måste han vidare för han bråttom, men att jag åtminstone skulle tänka igenom det jag skrivit, vilket jag lovade honom.
Jag tänker utifrån mitt tillstånd, och att ingen i min hemstad ställer sig på min sida, så ska jag göra en personlig manifestation, så när jag går nerför stan så börjar skalla olika demonstrations utrop och skriker olika krav på politisk förändring. Folk tittar på mig med förvånad och misstänksam min. Jag går ner mot gatan och folk stirrar mig i blicken. I träden i ett parkliknande område har de hängt upp glödlampor och uppe på en utsiktsplats har de cementerat fast en julgran i plåt. Måsar och trutar flyger över mitt huvud och vid en buske vankar en kråka fram. På marken ligger läskburkar och godispaket och framför mig står en papperskorg. Det kör sakta ett seglingsplan över mitt huvud och jag börjar imprivicera en sång som jag börjar sjunga och ser att folk tittar irriterat bort. En man sitter vid en parkbänk med hörlurar på sig och tittar tomt framför sig. Jag går förbi en begravningsbyrå med en gran på tomten. De håller på att gräva upp vägen framför för att de lägger ledningar. Precis när jag kommit ner mot Ica kör en polisbil sakta förbi.
Jag går upp för ett berg och funderar på vad Muhammed egentligen menade när han sade ”om berget inte kan komma till mig, så kommer jag till berget”? Utifrån min roll som influencer känner jag ofta det, att jag känner att om folk inte kan marknadsföra mig, så får jag göra det själv. Kan det vara så Muhammed menade. Jag tittar ut över berget och ser havet utanför med kobbar och skär. Kan det helt enkelt vara så att han egentligen menade, att man bör satsa på sig själv och inte förlita sig på att andra gör saker åt en? Å ena sidan känner jag att jag skulle vilja prata med en imman om den saken men samtidigt vill man ju inte bli indragen i någonting religiöst.
Jag sitter nu framför facebook och har i en timmes tid tvångsmässigt kollat vilka som är inloggade samtidigt som mig, vilket jag ser på den gröna cirkeln som är jämte deras bild i chattfältet. Jag börjar därefter regredera mentalt och sitter för mig själv och pratar om avföring. Sedan kom jag att tänka på att tänka på att jag hört att Eddie Meduza brukade sampla sina fisar, så jag fiser in i datamicken och precis då ringer det en försäljare som frågar hur jag tänkt det med mitt elavtal.
Jag sitter i ett skolbibliotek och lyssnar på ett föredrag om Inkafolket. Man talar om avrättningsritualerna och på deras pyramider och invasionen från spanjorerna. Sedan säger föredragshållaren ”Jag vet ju inte om någon härinne röstar på SD?” När det efter föredraget är dags för frågestund undviker föreläsaren mig när jag räcker upp handen, utan letar hela tiden föraktfullt i lokalen på att någon annan ska ställa en fråga. Plötsligt bara exploderar jag utropar ”Men jesuiterna då? Hur var det då med jesuiterna?” Föreläsaren svarar då: ”Det vet jag faktiskt inte”.
Jag pratar med min mamma om en lokal byfåne, som har spelat in en skiva, där han står med byxorna halvt nerdragna på baksidan av skivan. Mamma frågar ”hurdå?” och jag drar ner byxorna halvvägs och säger ”Såhär” och hon svarar ”Nej, men herre gud. Står du och moonar?” Jag frågar henne sedan om man kan heta Bajs och hon säger att jag är som ett barn. Sedan sitter jag själv i vardagsrummet och funderar på om jag tvättat fittan, så jag för sakta fingrarna över könshåret (som jag trimmat) och luktar. Mamma säger då: ”Nej, men herre gud! Du är ju värre än katten”.
Jag drömmer efter att bli vuxen. I huvudet alltså. Att slippa älta saker från barndomen. Att tvångsmässigt tänka på det. Jag undrar vad det egentligen grundar sig i? Jag sitter just nu och lyssnar på en äldre man som berättar hur jobbigt det var att sätta ihop meccano på 50talet, hur de olika delarna bara föll ihop och att man hade svårigheter att sätta ihop dem igen, och att det ibland hände att skruvarna försvann. Jag försöker komma in med en invändning, men han återkommer ständigt till detta meccano, och säger att mycket i hans sätt att vara beror just på detta. När jag plötsligt säger hejdå tittar han på mig och säger: ”Jaså, det var jobbigt att höra på?
Det ringer på telefonen från ett företag som kallar sig Tele4. De säger att jag måste teckna om mitt abonnemang hos Telia eftersom de i min hemstad lagt ner sin verksamhet. Jag byter då i telefonen abonnemang men dubbelkollar med Telia, som jag får sitta i 40 minuter att komma fram till, som säger att de aldrig hört talas om det här företaget och jag måste åter byta abonnemang igen. När jag sedan kollar min hotmail har jag fått bluffmail från polisen där de påstår att de hittat barnporr på min dator.
Jag sitter och tittar på Lennart Matikainens youtubekanal. Det är riktigt roligt när han sitter och gapar och skriker rakt in i kameran. Jag undrar vem han egentligen pratar med? Sedan finns någon annan SDkanal som heter Swexit TV, där en person i olika lökiga sammanhang sitter och pratar om svensk flyktingpolitik; ibland undrar man om han ens orkat ta på sig byxorna utan sitter i kalsongerna. Sedan är det någon högerextrem f.d. polis som kallar sig SHA 70 som filmar från sitt vardagsrum där han gapar och skriker. Sedan bläddrar jag över till Katerina Janouchs och Aron Flams twitterkanal.
Tänk om man en dag vaknade upp och upptäckt att man sett och upplevd i sitt liv bara var en dröm. Du vaknar upp tittar runt och upptäcker att din kropp endast består av en hjärna full av sladdar som läkarna hållit dig i liv ända sedan födseln för att mäta dina hjärnmönster. Eller tänk att du aldrig existerat mer än i en tanke i en elak gubbe i rymden som just då håller på en stroke, och du kämpar i villfarelsen att aldrig har funnits och att du nu ska slockna helt. Sånt tänker jag ofta på. I filmens värld när någon anklagas för ett den minns, är nästan alltid den tilltalade skyldig. Tänk om jag är skyldig till något jag inte minns?
4
Det ska vara tyst på bibliotek. En fråga som fylldes mycket på sociala medier ett tag. Just då var det trendigt av kulturarbetare och journalister att ta den typen av frågor på sociala medier. Plötsligt hände någonting som gjorde det otrendigt. Jag vet inte vad det var. Om det var covid eller om det var Rysslands anfallskrig mot Ukraina. När covid kom 2020 började butikerna stå med tomma hyllor eftersom folk bunkrat upp. Framförallt toalettpappret tog slut fort. Då passade butikerna på att höja sina priser. När åtgången började minska på varorna behöll butikerna sina priser; därav visade sig att tesen är fel att storbutiker sänker varupriserna.
Våren 2020 mötte jag en vaccinmotståndare första gånger. Eller rättare sagt: Jag tror det är enda gången jag gjort det. Sedan har de ju hållits gömda. Men det var första gången jag stötte på problemet överhuvudtaget. Han sade att han inte trodde covid fanns. Att det var som vilket influensa som helst som skulle gå över.
Jag har de senaste tio åren haft en osunt stark dragning till svenska TVserier: Bron, Morden i Midsummer, Luther, House, Morden i Sandhamn, Morden i Helsingör, Law and Order Special Unit, CSI, Wallander, Maria Wern, Jordskott, Nurse Jackie. Jag tittar däremot sällan på Melodifestivalen. olika tävlingsprogram som Mästarnas Mästare eller Fångarna på Fortet. Inte heller Farmen eller Robinson. Inte så ofta På Spåret heller. Däremot Vad blir det för mat?, Husdrömmar. Fuskbyggarna och Trädgårdstider.
Jag börjar att tänka på den turkiska TVserien Lögnen. De sade någon där att det var någon släkting som hade en dyrgrip som någon släkting ville ha som arv. Sedan var det en annan gång när någon gick ut från ett hus och sagt att han var (han pratade högt om sig själv i tredje person) en idiot eftersom han blivit ihop med en dotter till en känd miljardär. Sedan var det någon scen där någon kom in i ett hus och anklagade någon för att han stängt av hans vatten och att de vaktade vid ett galler vid något företag. Och så någon scen där de stod med någon audi med tallar runt om vid ett hus i en sluttning. Sedan var det någon scen där de flytt över till gränsen till Iran.
Det är aldrig OK att hänga ut någon på nätet. Vi känner gärna den enorma glädjen när vi själva gör det emot någon som behandlat oss illa, men när vi ser någon annan göra det och vi möter den individens ömkliga röst, hur vedervärdigt brott han än gjort, känner vi bara medlidande med person och då är det inte längre värt det.
När Salman Rushdie blev knivskuren förra året påstod Jens Liljestrand att Rushdie gått så mycket på knäna för Ayathola Khomeinis dödsdom att han bett muslimska världen om en offentlig ursäkt för ”Satansverserna”. Låt se hur den ursäkten såg ut: ”″As author of ‘The Satanic Verses’ I recognize that Moslems in many parts of the world are genuinely distressed by the publication of my novel. I profoundly regret the distress that publication has occasioned to sincere followers of Islam. Living as we do in a world of many faiths this experience has served to remind us that we must all be conscious of the sensibilities of others.″ Jag ber därför alla som känt sig kränkta om mina skämt om kändisar på Instagram om ursäkt då på samma sätt för helvete. Så var det med den yttrandefriheten. Det är jag och Rushdie typ.
Klockan är precis innan 7 och Willys ska precis öppna. Jag står vid ingången men skjutdörrrarna är stängda. Länge bort står en kvinna i jympakläder vid en bil och pratar med en mobiltelefon och ser triumferande ut. Helt plötsligt kommer två äldre män med kundvagnar och ställer sig. De ene den säger: ”Jag lagar mycket mat; raggmunk och korv stroganoff. Det är så att de har laser som reglerar vattnet i kranarna. Det var någon som blivit avskedad inom Miljöförvaltningen eftersom han huggit ner för många träd och kört vägmaskin i skogen”. När jag varit och handlat och är precis hemma ser jag hur mannen cyklar förbi med glatt leende.
De som jobbar och har vanliga jobb idag, det är ju de som är den nya överklassen; om man tittar globalt sett; de har bil, villa och utlandssemester. De förstår inte att om de skulle få det de vill ha, så skulle de vilja ha det ännu bättre. Jag får ofta höra av min, av folk som jobbar, när jag är på bussen: titta hon ser ut som en docka, hon måste vara helt blåst, jag skulle aldrig ligga med en sådan tjej. Nej, men tror ni jag vill ligga med er då?
Jag försöker få tag på en talesperson inom Moderaterna, där jag vill ställa frågan till dem, om en sak jag hört på stan om att unga människor lägger pengar på dataspel och resor istället för vården, och vill höra deras svar på det. Jag ringer upp huvudkontoret men de öppnar inte förrän 9.00. Så jag ser numret för Moderaterna Riksdagen:
- Hallå, det är Riksdagen.
- Är det här Moderaterna?
- Vem på Moderaterna? För de har inget särskilt nummer.
- Nej, nej. Men då lägger jag på.
Plötsligt ringer min faster:
- Jag har sett att David Hellenius Hellenius gillat någonting du lagt upp.
- Jaså, det har jag inte sett.
- Ja, eller det var något bild som du var vad heter det ”taggad” på.
- Jaså?
- Ja, han kanske kollar upp min sida också. Jag kanske hamnar i TV?
- Ja.
- Ja, man ska ju inte bli alltför fåfängd men tänk om David Hellenius helt plötsligt skulle bli intresserad av mitt torftiga liv.
- Ja, det hade väl varit trevligt?
- Men det där kändisarna, de är nog egentligen som oss. Det är bara det att vi i Sverige ska vara så jävla avundsjuka.
- Jaha.
- Ja, de tjänar väl en del men det är väl ingenting emot de som går på massa bidrag?
- Mmmm.
- Och de har nog mycket värre problem än oss andra. De kan ju inte gå på toa innan alla vet vem de är. Nej, nu måste jag vidare. Hej.
Jag tittar efter på min facebook och ser att någon lagt upp en bild på en fet gubbe i en solstol, som är taggad till ett fakekonto till David Hellenius.
Jag går ner och promenerar vid havet och jag möter en kille som sett mig gå runt där och frågar mig vem jag är. Jag tycker han verkar obehaglig och säger att jag har bråttom hem för att diska, men han säger att det kan väl vänta. Han har upptäckt att några kilar har ramlat nerför järnvägsbron och ringer därför polisen och tipsar dem. Han säger att när han gick där förbi var han rädd att tåget bara skulle rasa rakt över gränsen. Sedan säger han att jag bara göttar mig. Sedan blir jag sittandes med hans bror som säger att massinvandringen gått för långt och det såg man bara hur det ser ut i Malmö. Jag nämner Breivik och han säger att ja, han är ju ingen trevlig kille men fortsätter massinvandringen som det gör nu kommer vi få fler såna fall.
Sedan börjar han prata om att Gustav Wasa och Gustav II Adolf på 15-1600talet gjorde så att Sverige blev mer kulturellt homogent, och att de lyckades med det som Stalin misslyckades med 1930talet i Sovjetunionen. Killen med järnvägsrälsen säger då, att när han gick i skolan och det kom folk från andra länder och höll föredrag så var de ärligaste av de var de som sade om västvärlden bara sket i oss hade det varit bra. Jag tackar då för mig och han frågar mig om jag inte hem och äta middag hos hans mamma men tackar nej. När jag kommer hem har killen skickat en vänförfrågan till mig på facebook.
Jag sitter och åker bil med min mor. På bilradion går ”Spanarna” på. De talar nu om åldrandet och vilken ålder som är mest ute. De säger att nu är man ju tonåring upp till 30 och ska föräldrar som kör taxi åt en upp i vuxen ålder. Sedan börjar de tala om att man bör vara uppmärksam på alla trollkonton på sociala medier där folk har påhittade namn, som iofs kan vara ganska roliga, men kanske inte alltför pålitliga. Jag tittar ut genom bilfönstret och ser en och annan gran och en kyrka. Jag harklar mig lite grann och plockar fram en Läkerol ur jackfickan.
Idag har min far hjälpt mig att slänga skräp på tippen. Han har hyrt ett släp och vi har lassat på massa gamla saker som legat i mitt källarförråd. Vi lyfter upp det från källaren och slänger det på släpet. Jag går ur bilen och lyfter upp bommen på gatan så pappa kan köra förbi. Jag har ett kort från Vivab som jag visar upp i ingången till sopstationen. I himlen drar några mörka mål. Pappa kör upp vid containern och vi kastar ner en gammal soffa och annat skräp och kör sedan hem.
Jag känner en djup oro för att någon gång kanske skrivit någonting olämpligt på facebook som jag inte står för. Jag har levt i en naiv tro att det inte spelar någon roll, eftersom facebook inte är det verkliga livet, men tänk då på alla som fått detta kastat i ansiktet på sig hela dagarna; hur kul tror jag att de kan känt det?
