Vakna och sov

  1

Ett ljus faller in genom rummet. Det är verkligen ljust härinne. Jag kan känna glädje. När milleniumnet skiftade för ett halvår sedan trodde jag Jorden skulle gå under, men nu fann jag Gud. Salen är nybyggd. Jag gillar nya byggnader; står inte ut med de gamla. Vi prisar alla Herren i byggnaden, skriker ut vår glädje inför vår egen existens; vem har sagt att det inte ska vara glädjefyllt att leva; vem vågar klaga på Jehovas Vittne?

Allt i rummet är vitt förutom scenen i trä. Fönsterkarmarna gråa. Församlingsledaren utropar: ”Är ni beredda att möta Jesus?” och vi skriker alla: ”Jaaaaa!”. Han slår handflatan mot en kvinnas panna och vi faller alla i extas. Det här är den största händelsen i mitt liv.

Församlingsledaren ber mig ställa sig vid podiet och berätta allt jag har inom mig. Jag berättar trauman och bekännelser om allt annat och innan jag hunnit hämta mig så tar han fram nästa och nästa och nästa. Det känns så fantastiskt. Vilken oerhörd gemenskap!

Jag samlar kraft. Går sakta ut ur lokalen. Plastmattan på väggen lyser vitt. Det är märkligt hur trästolarna kan få en sådan gudomlig kraft; allting som finns här inne blir sakralt. Den gråa plastmattan på golvet känns helt underbar. Vi kliver ut i matsalen, vi hälsar på varandra, dricker kaffe med ostfralla, nickar åt varandra, talar om hur vi älskar livet och vad vi gör på fritiden; känns bara fint att fullständigt bara leva; det är som att jag nu förstår att själva överlevande i sig är en gåva om man fått Guds nåd.

Någon frågar mig om jag vill städa, och självklart vill jag städa. Jag fyller upp en röd skurhink med varmt vatten och allrengöringsmedel. Jag tittar ut genom fönstret och ser en björk lysa med sin vita bark emot mig. Jag lägger i moppen i skurhinken och börjar nysa. Lite skurmedel kommer in i min näsa och jag nyser till lite men kommer strax i form igen. Församlingsledaren lägger handen på axeln och frågar om allt är väl. Jag svarar ja och han säger att han stannar tills jag städat klart och låser och att jag har gott om tid på mig. Alla församlingsmedlemmarna går en efter en och tills slut är bara jag och församlingsledaren kvar. När skurmoppen rör inne i hörnet på rummet ber församlingsledaren mig att skynda på, för vi har ju inte all tid i världen, och jag skyndar på och när vi är klara säger han åt mig att jag gjort en god gärning som kommer belönas i Paradiset.

Vinden tar i mitt hår. Jag börjar gnissla tänder. När jag svängt förbi en sopstation är det som all min glädje försvunnit; jag känner sorg och tomhet inom mig. Jag testar att be. Jag sluter mina händer mot varandra. 

Jag skulle inte kunna tänka mig att leva någon annan tid än den jag lever i. Varken framåt eller bakåt. Jag vill heller inte ens tänka mig in i en annan tid än den vi lever. De gånger jag talar om min framtid eller det förflutna ; allt det där ältandet en människa kan gå igenom, med min församlingsledare så har han en enorm förmåga att lyckas sammanfläta dessa minnen och oro för framtiden,  till en stor salig kärlek till Gud och Jesus. Jag förstår då att min oro och min ångest är en förutsättning i sig att känna Guds kärlek och att utan att jag känner detta är jag heller inte i förbindelse att få Guds nåd.

2

Jag mötte Satan i en dröm inatt. Han stod uppe på ett berg omgivet av ett hav av eld. Han frågade mig om jag valde mellan lycka eller lidande. Jag frågade honom varför jag skulle välja lidande. Han svarade därför att han var lyckan och lidandet personifierat. Jag sade att lidandet var ett led i vägen till lycka. Han sade då till mig: Som detta då? Och en plats för min barndom öppnades upp. Vita väggar med barnteckningar på väggarna. Och hela rummet började brinna. Jag frågade vad han menade och han svarade om lidandet är en väg till lycka borde då inte också detta vara det? Har den plats vi befann oss vid nu varit en del av det förflutna, som jag då borde beteckna som lidande?

Jag svarade honom att han hädade. Och han svarade att självklart gjorde han det. Jag sade att han var ond och han svarade ja på det med. Jag ställde kanske 1000 sådana anklagelser emot honom och han svarade bara ja på alla frågor. Jag frågade honom hur man kan handla rätt om ingen ansåg att någonting bör fördömas, och svarade mig att eftersom ingenting av sig själv har ett värde att bevaras, utifrån att det ställs mot någonting annat, har det heller inget syfte att bevaras. Och då vaknade jag.