Att göra sig korrekt

 Lotta öppnar sin laptop. Det dyker upp väldigt många saker hon reagerar över. Hon kallas nazist, för hennes tweets att muslimer borde utvisas och att hon kallat invandrarna för apor; blev inte hennes egen far själv satt i koncentrationsläger för att han var jude? Hur kan hon då vara det? Hon postar ett inlägg ”vänstermupparna vet uppenbarligen inte vem som startade kriget”. Genast dyker 1000 kronor inne på hennes swish. Hon går bort till kaffebryggaren och häller upp kaffe och äter en italienskt mandelskorpa.

Hon tittar ut genom fönstret; de håller på och bygger. Hon har verkligen tänkt sig att verkligen sitta  och njuta av sitt kaffe och sin cantuccini men hon känner att hon måste göra ett tweet igen på sin smartphone: ”Uppenbarligen är det bostadsbrist nu. Grattis mångkulturen”. För att gardera sig gör hon ytterliga ett tweet: ”Mångkulturen gör att jag som kvinna inte kan gå ute på gatorna”. Sedan lägger hon sig och sover ett tag.

Lotta går bort till affären. Redan när hon öppnat porten till huset möter hon elaka blickar av folk gatan som läst hennes inlägg; hon ställer sig frågan varför hon inte kan vara anonym. Någon kör på med en bil på gatan och tutar och skriker ”Bra Lotta! Fler som du behövs!” och Lotta blir både stolt och generad, men blir genast skamfull när hennes turkiska granne spärrar blicken i henne.

Sedan går bort till Hemköp. När hon lagt upp alla varor på disken, märker hon att det är en kvinna med slöja i disken; hon känner att hon måste skriva ner ett Tweet. Swishen plingar och kvinnan blir sur. Lotta lever ett meningslöst liv.

-Karl Hygge

Vakna och sov

  1

Ett ljus faller in genom rummet. Det är verkligen ljust härinne. Jag kan känna glädje. När milleniumnet skiftade för ett halvår sedan trodde jag Jorden skulle gå under, men nu fann jag Gud. Salen är nybyggd. Jag gillar nya byggnader; står inte ut med de gamla. Vi prisar alla Herren i byggnaden, skriker ut vår glädje inför vår egen existens; vem har sagt att det inte ska vara glädjefyllt att leva; vem vågar klaga på Jehovas Vittne?

Allt i rummet är vitt förutom scenen i trä. Fönsterkarmarna gråa. Församlingsledaren utropar: ”Är ni beredda att möta Jesus?” och vi skriker alla: ”Jaaaaa!”. Han slår handflatan mot en kvinnas panna och vi faller alla i extas. Det här är den största händelsen i mitt liv.

Församlingsledaren ber mig ställa sig vid podiet och berätta allt jag har inom mig. Jag berättar trauman och bekännelser om allt annat och innan jag hunnit hämta mig så tar han fram nästa och nästa och nästa. Det känns så fantastiskt. Vilken oerhörd gemenskap!

Jag samlar kraft. Går sakta ut ur lokalen. Plastmattan på väggen lyser vitt. Det är märkligt hur trästolarna kan få en sådan gudomlig kraft; allting som finns här inne blir sakralt. Den gråa plastmattan på golvet känns helt underbar. Vi kliver ut i matsalen, vi hälsar på varandra, dricker kaffe med ostfralla, nickar åt varandra, talar om hur vi älskar livet och vad vi gör på fritiden; känns bara fint att fullständigt bara leva; det är som att jag nu förstår att själva överlevande i sig är en gåva om man fått Guds nåd.

Någon frågar mig om jag vill städa, och självklart vill jag städa. Jag fyller upp en röd skurhink med varmt vatten och allrengöringsmedel. Jag tittar ut genom fönstret och ser en björk lysa med sin vita bark emot mig. Jag lägger i moppen i skurhinken och börjar nysa. Lite skurmedel kommer in i min näsa och jag nyser till lite men kommer strax i form igen. Församlingsledaren lägger handen på axeln och frågar om allt är väl. Jag svarar ja och han säger att han stannar tills jag städat klart och låser och att jag har gott om tid på mig. Alla församlingsmedlemmarna går en efter en och tills slut är bara jag och församlingsledaren kvar. När skurmoppen rör inne i hörnet på rummet ber församlingsledaren mig att skynda på, för vi har ju inte all tid i världen, och jag skyndar på och när vi är klara säger han åt mig att jag gjort en god gärning som kommer belönas i Paradiset.

Vinden tar i mitt hår. Jag börjar gnissla tänder. När jag svängt förbi en sopstation är det som all min glädje försvunnit; jag känner sorg och tomhet inom mig. Jag testar att be. Jag sluter mina händer mot varandra. 

Jag skulle inte kunna tänka mig att leva någon annan tid än den jag lever i. Varken framåt eller bakåt. Jag vill heller inte ens tänka mig in i en annan tid än den vi lever. De gånger jag talar om min framtid eller det förflutna ; allt det där ältandet en människa kan gå igenom, med min församlingsledare så har han en enorm förmåga att lyckas sammanfläta dessa minnen och oro för framtiden,  till en stor salig kärlek till Gud och Jesus. Jag förstår då att min oro och min ångest är en förutsättning i sig att känna Guds kärlek och att utan att jag känner detta är jag heller inte i förbindelse att få Guds nåd.

2

Jag mötte Satan i en dröm inatt. Han stod uppe på ett berg omgivet av ett hav av eld. Han frågade mig om jag valde mellan lycka eller lidande. Jag frågade honom varför jag skulle välja lidande. Han svarade därför att han var lyckan och lidandet personifierat. Jag sade att lidandet var ett led i vägen till lycka. Han sade då till mig: Som detta då? Och en plats för min barndom öppnades upp. Vita väggar med barnteckningar på väggarna. Och hela rummet började brinna. Jag frågade vad han menade och han svarade om lidandet är en väg till lycka borde då inte också detta vara det? Har den plats vi befann oss vid nu varit en del av det förflutna, som jag då borde beteckna som lidande?

Jag svarade honom att han hädade. Och han svarade att självklart gjorde han det. Jag sade att han var ond och han svarade ja på det med. Jag ställde kanske 1000 sådana anklagelser emot honom och han svarade bara ja på alla frågor. Jag frågade honom hur man kan handla rätt om ingen ansåg att någonting bör fördömas, och svarade mig att eftersom ingenting av sig själv har ett värde att bevaras, utifrån att det ställs mot någonting annat, har det heller inget syfte att bevaras. Och då vaknade jag.

Kaffebordet

-De som är homosexuella säger ju själva att de blivit homosexuella genom att de blivit sexuellt utnyttjade som barn. Det har b.l.a. Peter Jöback och Patrik Sjöberg sagt.

 -Ja, så blir det väl när man introduceras sexuellt redan när man är barn. Jag kan överhuvudtaget inte förstå varför man håller på med homosexuell verksamhet överhuvudtaget. 

-Och sedan vet man ju inte om de som utsätter barn sexuellt själva inte blivit sexuellt utnyttjade som barn. -Jag är så trött på hela tiden höra om den där pedofilen!

 -Du var så besvärlig som barn. 

-Vi är inte ute efter att sätta dit några pedofiler. 

-Sluta! Jag vill inte höra det! 

-Ja, jag vet inte vad jag fått för problem om jag gick runt och hittade på sånt? 

-Näääää? 

-Men är du säker på att det verkligen har hänt? 

-Pedofiler är också människor.

 -Kaffet har redan börjat kallna. Den virkade duken ligger under kaffefatet. De sitter alla glor på mig bakom kaktallriken. 

-Har du lärt dig nu?

 -Vadå? 

-Ja men att man inte pratar om såna här saker? 

-Nu förstår jag inte alls? 

-Nej men då kanske det är bäst att du lär dig? 

 Utanför skiner solen. Jag kollar igenom mobilen och tittar hur många likes mitt senaste inlägg på facebook fått. 13. Det måste upp till åtminstone 30. Kanske om jag gör någon kommentar kring någon artikel eller liknande. Tänk om någon UTANFÖR min vänskapskrets delar mina inlägg! 

-Lars, vad gör du?

 -Jag kollar facebook. Ja men nu sitter ju vi här. 

-Det verkar som att jag blivit blockad på Twitter.

 -Ja men är detta verkligen då viktigt?

 -Men det är yttrandefrihet. 

-Det finns länder där barnen slåss för att få en penna i handen.

 Han går ut ur rummet, ut för dörren och ut i naturen. Vinden bitar i honom; det har blivit höst. Han ser löv falla ner för marken. Han minns sin barndom på 70talet när han far dog i en båtolycka. -Karl Hygge

Mördaren

Mitt namn är Harald. Jag vet inte om detta är av betydelse eller inte. Man sade till mig som barn att jag inte hade det; det var också som sagt att alla gränser och tabun redan var brutna, så det fanns heller ingen möjlighet för mig att försöka bryta dem. Jag försökte berätta om mitt liv, men alla sade att jag fick vänta; det fanns ju så många olika andra berättelser som skulle fram. En dag började folk tala om för mig att jag borde minnas, men jag sade ju att det var just det jag inte skulle göra, eftersom det jag varit med om inte var av vikt. Sedan började jag berätta vad andra sagt, och då fick jag höra att jag inte kunde garantera att det jag sagt var sant, eftersom minnet var bedrägligt. Men en dag slutade allt; jag hade levt i en dimma med de mediciner jag fick ordinerat av läkare; och ja, jag vet att ni kommer säga att jag inte ska klaga på läkarkåren, men framför mig låg en blodig och sönderskuren kropp; en man i 50årsåldern. Jag hörde gap och skrik och jag förstod att jag troligtvis varit en helt annan person än vad jag trodde. -Harald

Torkel Sandström angående sociala medier

Utifrån den bräckliga själ jag är har jag aldrig skapat ett konto på sociala medier. Det ses mig futtigt att hela tiden ha koll på människor man tidigare känt, när man på förhand redan förstår att man inte har något som helst gemensamt med dem, och därav få deras bekräftelse med de där olika funktionerna som de skriver att de gillar ens inlägg. Vad är då syftet med dessa funktioner när man inställsamt skriver saker för att få den bekräftelse, vilket troligtvis i själva verket bygger på att de känner starkt medlidande med en? Sedan finns det en orsak till det: Jag vill inte skriva saker som folk inte förstår, och därav hånas av dem, och, även om det bara rör sig om sekund, få mig att tro att de har rätt; för det krävs trots allt större skäl till rannsakningar än dumma missförstånd. Livet innehåller så oerhört mycket tragedier ändå för att jag ska bli ledsen för missförstånd. Ja, detta är orsaken till varför jag inte finns på vare sig Facebook, Instagram, Twitter eller TikTok. Jag hoppas jag har er djupaste förståelse för detta. -Torkel Sandström

Angående avlyssning

"Om alla visste skulle kapitalismen falla inom 24 timmar" -Rosa Luxemburg Rent teoretiskt stämmer det påståendet på så vis att kapitalismen bygger på handel och därav innebär detta ett form av allmänt bedrägeri - vet du vad din arbetskraft eller varan du köper går till följer du inte dess regler. Problemet är bara att för det första att det är fullkomligt omöjligt att alla skulle kunna veta alla kapitalismens spelregler och för det andra, om nu den stora populationen skulle veta, det minoriteten vet, vilka våldsåtgärder skulle då inte den minoriteten ta till. Därav leder inte heller överkapitalismen till kapitalismens död. -Joel Abrahamsson

Blå havsdröm

1

Jag gillar Rioja. Den har en sträv smak jag gillar. Gunilla säger, att varför kan inte du som har så mycket pengar köpa ett bättre vin, men jag insisterar på att Rioja är bäst. Gunilla skär upp en bit av kalvfilén och säger att det är bevisat, att Frankrike är det land i världen, där är vetenskapligt bevisat att där gör de bästa vinerna i världen, utifrån strukturen på dess jord och klimat.

Jag tittar ut genom vårt fönster, och jag säger: ”Jaha, men jag föredrar Rioja”. Jag gillar vår utsikt; den är blå utan några träd; bara lång havsstrimma så lång man ser. Jag har noga valt ut den här platsen att bo på.

Gunilla frågar mig om jag föredrar Rioja för henne, och jag svarar så kan du ändå inte säga. Hon frågar mig igen, och jag svarar, att nej, det gör jag såklart inte. Gunilla frågar mig om vad jag tänker på. Jag svarar henne att jag oroas av den svenska välfärdsstatens kollaps, som undergräver sin egen undergång, av den vanlige svenskens behov, av alltid tro att staten och samhället ska kunna lappa ihop deras problem, och att det vi hederliga skattebetalare som får stå för den notan.

Vi sätter oss ner. Det är rökt kalvfilé och pumpafilé. Jag häller på salt, varefter Gunilla frågar mig om det inte var tillräckligt salt. ”Nej, det var det inte”, svarar jag då. Jag tittar ut genom fönstret och jag ser någon rovfågel flyga förbi; jag vet inte vad för slags eftersom jag inte är någon ornitolog.

Jag börjar tala om familjebildandet. Jag säger att under stenåldern brydde man sig inte så mycket om de svagare människorna, utan man värnade bara om sin familj, som man skyddade var dag och natt med yxa och spjut, i den bergsgrotta man då bodde i.

Efter kvällsmålet går jag och Gunnilla in i sovrummet. Jag tar henne bakifrån och tar polisgrepp med ena handen och stryptag runt hennes hals med andra. I slutet på samlaget ställer sig Gunnilla på knä och lägger satsen i hennes ansikte.

              2

Jag och Gunilla åkte idag ner till Varberg och promenerade runt Varbergs fästning. Det tar cirka sju timmar att köra ner med bil från Stockholm men det får det vara värt; om man nu räknar Djursholm som Stockholm. Den har en fruktansvärt vacker form och man kan titta ner i vallgraven och se en och annan fisk simma förbi.

När vi står längst upp vid takräcket, vid utsiktsplatsen mellan museet och fästningsterassen, frågar jag Gunilla om hon skulle tänka sig att hon någon natt skulle tänka sig att bli påsatt bakifrån, här med utsikt över Kattegatt. Hon skrattar till och säger nej, det skulle hon absolut inte tänka sig. Jag stirrar ut över havet, och upplever att utsikten över havet, förnimmer mig att detta kanske är civilisationens rot; att se världen från ovan på ett mänskligt konstruerat sätt.

Vi går ner mot fästningsvallen, som med dess inskrivning är byggd på 1600talet och det känns verkligen spöklikt. Vi tar och sätter oss på uteserveringen och beställer in mat. Jag föreslår att vi ska dricka vin, men Gunilla påminner att jag ska köra, så vi tar vatten istället. 

Jag stirrar på ena nageln på fingret, som jag har glömt att klippa. Jag frågar Gunilla om hon tror folk märkt det, men hon säger att hon inte tror det. En kåltrast flyger förbi och sätter sig på en gren på ett äppelträd. Jag frågar Gunilla om hon tror på att det finns folk som föds som transsexuella; hon svarar att det inte intresserar henne. När maten då kommer in, äter vi hela måltiden under fullständig tystnad.

3

Jag sitter med en virtual realityskärm överhuvudet och onanerar. Genom masken ser jag olika porrskådisar som får mig att tro att jag utför de olika sexuella sakerna med dem. Jag minns en kille på gymnasiet, som sade att i framtiden skulle alla män göra såhär, istället för att knulla. Jag hör nyckeln vrids i dörröppningen, precis innan jag ska få utlösning, så jag tar av mig skärmen och gömmer den så att Gunilla inte ska se den.

Gunnilla  frågar mig vad jag gör. Inget särskilt svarar jag då. Hon frågar mig om jag vattnat krukorna. Jag svarar att det har jag glömt. ”Igen?”, säger Gunilla då och börjar plocka upp varorna. Jag tar henne om midjan, men hon svarar ”Nej Tomas, inte nu”. Jag blir irriterad. ”vem var killen du pratade med igår?”, frågar jag henne då. ”Vem fan prata du om?”. ”Killen utanför banken?”. ”Han är min frisör!” ”Jaha, knullar ni med varandra då?, frågar jag då. ”Vad fan snackar du om?” ”Ja, varför i helvete ska du ha en manlig frisör?” Sedan tar jag av mig skärpet och börjar prygla upp henne på köksgolvet. 

Jag låser in mig toaletten och gråter. Vad fan har jag gjort tänker jag? Jag plockar fram min iPhone och tittar igenom vår senaste semester på Seychellerna och förstår hur bra vi egentligen har det. Jag går ut ur toaletten och Gunilla står vid spisen och steker en omelett. Jag frågar henne om hon behöver hjälp med något, men hon svarar mig inte.

På kvällen smeker jag sakta henne över rumpan, till ett försök till sex, men hon säger att hon inte vill. Jag känner mig värdelös men tänker att det kanske beror på att jag slog henne tidigare idag, Dagen efter köper jag en bukett rosor med medföljande text: ”Förlåt min älskade. Mitt ljus i tillvaron”.

4

Min bror ringer mig och frågar varför jag lägger upp en bild på en alkoholfri dryck på facebook. Jag svarar att det är en gammal klasskamrats märke. Min bror frågar mig om jag inte förstår att jag skämmer ut mig. Jag svarar att jag inte riktigt förstår vad jag menar. Han frågar mig då vad jag annars gjort den sista tiden. Jag svarar att jag jobbar mest med firman. Han börjar då prata om en period i livet då jag var ovanligt tjock. Sedan avslutar han samtalet eftersom hans barn börjar skrika i bakgrunden.

Jag går ut ur rummet och stirrar ut över havet. Jag har ju precis allting man önskar sig, men ändå är jag inte nöjd. Kanske är just det tillstånd jag lever just nu det värsta, eftersom jag inte kan få det bättre? Och vem lider med en individ som lider av lyxproblem? Jag går åter igen in i köket och börjar skala en apelsin. Jag försöker så gott det går skala apelsinet så att hela skalet är ett helt sammansatt skal, men den går av på mitten. När jag börjar äta apelsinen är den torr, varefter jag slänger den i soporna.

På kvällen när jag och Gunilla sitter och har kvällsté och smörgåsar, frågar jag henne varför hon köpt Västerbottenost och inte den vanliga franska osten vi brukar köpa. Hon svarar att hon ville äta den, eftersom hennes pappa brukade äta den när hon var barn. Jag säger då att jag inte vill ha någon jävla svensk bondost. Hon säger att det är väl lika mycket bönder som gör osten i Frankrike? Jag svarar att jag fan har varit i Frankrike och kan säga att det fan är skillnad.

Gunilla frågar mig då om vi kanske ska prata om det som hände förra veckan. Jag frågar vad. Hon säger: ”Tomas, du slog mig faktiskt då. Minns du inte det?” ”En gång”, säger ja, ”en enda gång efter alla dessa år har jag tagit till våld, och du ska göra en sådan jävla stor grej av det!” ”Man slår inte kvinnor, Tomas”. ”Får man slå män då?”. ”Nej men nu är du barnslig, Tomas”. ”Ja men jag har  redan sagt förlåt. Vad mer kan jag göra?”

-Karl Hygge