Vakna och sov

  1

Ett ljus faller in genom rummet. Det är verkligen ljust härinne. Jag kan känna glädje. När milleniumnet skiftade för ett halvår sedan trodde jag Jorden skulle gå under, men nu fann jag Gud. Salen är nybyggd. Jag gillar nya byggnader; står inte ut med de gamla. Vi prisar alla Herren i byggnaden, skriker ut vår glädje inför vår egen existens; vem har sagt att det inte ska vara glädjefyllt att leva; vem vågar klaga på Jehovas Vittne?

Allt i rummet är vitt förutom scenen i trä. Fönsterkarmarna gråa. Församlingsledaren utropar: ”Är ni beredda att möta Jesus?” och vi skriker alla: ”Jaaaaa!”. Han slår handflatan mot en kvinnas panna och vi faller alla i extas. Det här är den största händelsen i mitt liv.

Församlingsledaren ber mig ställa sig vid podiet och berätta allt jag har inom mig. Jag berättar trauman och bekännelser om allt annat och innan jag hunnit hämta mig så tar han fram nästa och nästa och nästa. Det känns så fantastiskt. Vilken oerhörd gemenskap!

Jag samlar kraft. Går sakta ut ur lokalen. Plastmattan på väggen lyser vitt. Det är märkligt hur trästolarna kan få en sådan gudomlig kraft; allting som finns här inne blir sakralt. Den gråa plastmattan på golvet känns helt underbar. Vi kliver ut i matsalen, vi hälsar på varandra, dricker kaffe med ostfralla, nickar åt varandra, talar om hur vi älskar livet och vad vi gör på fritiden; känns bara fint att fullständigt bara leva; det är som att jag nu förstår att själva överlevande i sig är en gåva om man fått Guds nåd.

Någon frågar mig om jag vill städa, och självklart vill jag städa. Jag fyller upp en röd skurhink med varmt vatten och allrengöringsmedel. Jag tittar ut genom fönstret och ser en björk lysa med sin vita bark emot mig. Jag lägger i moppen i skurhinken och börjar nysa. Lite skurmedel kommer in i min näsa och jag nyser till lite men kommer strax i form igen. Församlingsledaren lägger handen på axeln och frågar om allt är väl. Jag svarar ja och han säger att han stannar tills jag städat klart och låser och att jag har gott om tid på mig. Alla församlingsmedlemmarna går en efter en och tills slut är bara jag och församlingsledaren kvar. När skurmoppen rör inne i hörnet på rummet ber församlingsledaren mig att skynda på, för vi har ju inte all tid i världen, och jag skyndar på och när vi är klara säger han åt mig att jag gjort en god gärning som kommer belönas i Paradiset.

Vinden tar i mitt hår. Jag börjar gnissla tänder. När jag svängt förbi en sopstation är det som all min glädje försvunnit; jag känner sorg och tomhet inom mig. Jag testar att be. Jag sluter mina händer mot varandra. 

Jag skulle inte kunna tänka mig att leva någon annan tid än den jag lever i. Varken framåt eller bakåt. Jag vill heller inte ens tänka mig in i en annan tid än den vi lever. De gånger jag talar om min framtid eller det förflutna ; allt det där ältandet en människa kan gå igenom, med min församlingsledare så har han en enorm förmåga att lyckas sammanfläta dessa minnen och oro för framtiden,  till en stor salig kärlek till Gud och Jesus. Jag förstår då att min oro och min ångest är en förutsättning i sig att känna Guds kärlek och att utan att jag känner detta är jag heller inte i förbindelse att få Guds nåd.

2

Jag mötte Satan i en dröm inatt. Han stod uppe på ett berg omgivet av ett hav av eld. Han frågade mig om jag valde mellan lycka eller lidande. Jag frågade honom varför jag skulle välja lidande. Han svarade därför att han var lyckan och lidandet personifierat. Jag sade att lidandet var ett led i vägen till lycka. Han sade då till mig: Som detta då? Och en plats för min barndom öppnades upp. Vita väggar med barnteckningar på väggarna. Och hela rummet började brinna. Jag frågade vad han menade och han svarade om lidandet är en väg till lycka borde då inte också detta vara det? Har den plats vi befann oss vid nu varit en del av det förflutna, som jag då borde beteckna som lidande?

Jag svarade honom att han hädade. Och han svarade att självklart gjorde han det. Jag sade att han var ond och han svarade ja på det med. Jag ställde kanske 1000 sådana anklagelser emot honom och han svarade bara ja på alla frågor. Jag frågade honom hur man kan handla rätt om ingen ansåg att någonting bör fördömas, och svarade mig att eftersom ingenting av sig själv har ett värde att bevaras, utifrån att det ställs mot någonting annat, har det heller inget syfte att bevaras. Och då vaknade jag.

Kaffebordet

-De som är homosexuella säger ju själva att de blivit homosexuella genom att de blivit sexuellt utnyttjade som barn. Det har b.l.a. Peter Jöback och Patrik Sjöberg sagt.

 -Ja, så blir det väl när man introduceras sexuellt redan när man är barn. Jag kan överhuvudtaget inte förstå varför man håller på med homosexuell verksamhet överhuvudtaget. 

-Och sedan vet man ju inte om de som utsätter barn sexuellt själva inte blivit sexuellt utnyttjade som barn. -Jag är så trött på hela tiden höra om den där pedofilen!

 -Du var så besvärlig som barn. 

-Vi är inte ute efter att sätta dit några pedofiler. 

-Sluta! Jag vill inte höra det! 

-Ja, jag vet inte vad jag fått för problem om jag gick runt och hittade på sånt? 

-Näääää? 

-Men är du säker på att det verkligen har hänt? 

-Pedofiler är också människor.

 -Kaffet har redan börjat kallna. Den virkade duken ligger under kaffefatet. De sitter alla glor på mig bakom kaktallriken. 

-Har du lärt dig nu?

 -Vadå? 

-Ja men att man inte pratar om såna här saker? 

-Nu förstår jag inte alls? 

-Nej men då kanske det är bäst att du lär dig? 

 Utanför skiner solen. Jag kollar igenom mobilen och tittar hur många likes mitt senaste inlägg på facebook fått. 13. Det måste upp till åtminstone 30. Kanske om jag gör någon kommentar kring någon artikel eller liknande. Tänk om någon UTANFÖR min vänskapskrets delar mina inlägg! 

-Lars, vad gör du?

 -Jag kollar facebook. Ja men nu sitter ju vi här. 

-Det verkar som att jag blivit blockad på Twitter.

 -Ja men är detta verkligen då viktigt?

 -Men det är yttrandefrihet. 

-Det finns länder där barnen slåss för att få en penna i handen.

 Han går ut ur rummet, ut för dörren och ut i naturen. Vinden bitar i honom; det har blivit höst. Han ser löv falla ner för marken. Han minns sin barndom på 70talet när han far dog i en båtolycka. -Karl Hygge

Mördaren

Mitt namn är Harald. Jag vet inte om detta är av betydelse eller inte. Man sade till mig som barn att jag inte hade det; det var också som sagt att alla gränser och tabun redan var brutna, så det fanns heller ingen möjlighet för mig att försöka bryta dem. Jag försökte berätta om mitt liv, men alla sade att jag fick vänta; det fanns ju så många olika andra berättelser som skulle fram. En dag började folk tala om för mig att jag borde minnas, men jag sade ju att det var just det jag inte skulle göra, eftersom det jag varit med om inte var av vikt. Sedan började jag berätta vad andra sagt, och då fick jag höra att jag inte kunde garantera att det jag sagt var sant, eftersom minnet var bedrägligt. Men en dag slutade allt; jag hade levt i en dimma med de mediciner jag fick ordinerat av läkare; och ja, jag vet att ni kommer säga att jag inte ska klaga på läkarkåren, men framför mig låg en blodig och sönderskuren kropp; en man i 50årsåldern. Jag hörde gap och skrik och jag förstod att jag troligtvis varit en helt annan person än vad jag trodde. -Harald

Torkel Sandström angående sociala medier

Utifrån den bräckliga själ jag är har jag aldrig skapat ett konto på sociala medier. Det ses mig futtigt att hela tiden ha koll på människor man tidigare känt, när man på förhand redan förstår att man inte har något som helst gemensamt med dem, och därav få deras bekräftelse med de där olika funktionerna som de skriver att de gillar ens inlägg. Vad är då syftet med dessa funktioner när man inställsamt skriver saker för att få den bekräftelse, vilket troligtvis i själva verket bygger på att de känner starkt medlidande med en? Sedan finns det en orsak till det: Jag vill inte skriva saker som folk inte förstår, och därav hånas av dem, och, även om det bara rör sig om sekund, få mig att tro att de har rätt; för det krävs trots allt större skäl till rannsakningar än dumma missförstånd. Livet innehåller så oerhört mycket tragedier ändå för att jag ska bli ledsen för missförstånd. Ja, detta är orsaken till varför jag inte finns på vare sig Facebook, Instagram, Twitter eller TikTok. Jag hoppas jag har er djupaste förståelse för detta. -Torkel Sandström

Angående avlyssning

"Om alla visste skulle kapitalismen falla inom 24 timmar" -Rosa Luxemburg Rent teoretiskt stämmer det påståendet på så vis att kapitalismen bygger på handel och därav innebär detta ett form av allmänt bedrägeri - vet du vad din arbetskraft eller varan du köper går till följer du inte dess regler. Problemet är bara att för det första att det är fullkomligt omöjligt att alla skulle kunna veta alla kapitalismens spelregler och för det andra, om nu den stora populationen skulle veta, det minoriteten vet, vilka våldsåtgärder skulle då inte den minoriteten ta till. Därav leder inte heller överkapitalismen till kapitalismens död. -Joel Abrahamsson

Blå havsdröm

1

Jag gillar Rioja. Den har en sträv smak jag gillar. Gunilla säger, att varför kan inte du som har så mycket pengar köpa ett bättre vin, men jag insisterar på att Rioja är bäst. Gunilla skär upp en bit av kalvfilén och säger att det är bevisat, att Frankrike är det land i världen, där är vetenskapligt bevisat att där gör de bästa vinerna i världen, utifrån strukturen på dess jord och klimat.

Jag tittar ut genom vårt fönster, och jag säger: ”Jaha, men jag föredrar Rioja”. Jag gillar vår utsikt; den är blå utan några träd; bara lång havsstrimma så lång man ser. Jag har noga valt ut den här platsen att bo på.

Gunilla frågar mig om jag föredrar Rioja för henne, och jag svarar så kan du ändå inte säga. Hon frågar mig igen, och jag svarar, att nej, det gör jag såklart inte. Gunilla frågar mig om vad jag tänker på. Jag svarar henne att jag oroas av den svenska välfärdsstatens kollaps, som undergräver sin egen undergång, av den vanlige svenskens behov, av alltid tro att staten och samhället ska kunna lappa ihop deras problem, och att det vi hederliga skattebetalare som får stå för den notan.

Vi sätter oss ner. Det är rökt kalvfilé och pumpafilé. Jag häller på salt, varefter Gunilla frågar mig om det inte var tillräckligt salt. ”Nej, det var det inte”, svarar jag då. Jag tittar ut genom fönstret och jag ser någon rovfågel flyga förbi; jag vet inte vad för slags eftersom jag inte är någon ornitolog.

Jag börjar tala om familjebildandet. Jag säger att under stenåldern brydde man sig inte så mycket om de svagare människorna, utan man värnade bara om sin familj, som man skyddade var dag och natt med yxa och spjut, i den bergsgrotta man då bodde i.

Efter kvällsmålet går jag och Gunnilla in i sovrummet. Jag tar henne bakifrån och tar polisgrepp med ena handen och stryptag runt hennes hals med andra. I slutet på samlaget ställer sig Gunnilla på knä och lägger satsen i hennes ansikte.

              2

Jag och Gunilla åkte idag ner till Varberg och promenerade runt Varbergs fästning. Det tar cirka sju timmar att köra ner med bil från Stockholm men det får det vara värt; om man nu räknar Djursholm som Stockholm. Den har en fruktansvärt vacker form och man kan titta ner i vallgraven och se en och annan fisk simma förbi.

När vi står längst upp vid takräcket, vid utsiktsplatsen mellan museet och fästningsterassen, frågar jag Gunilla om hon skulle tänka sig att hon någon natt skulle tänka sig att bli påsatt bakifrån, här med utsikt över Kattegatt. Hon skrattar till och säger nej, det skulle hon absolut inte tänka sig. Jag stirrar ut över havet, och upplever att utsikten över havet, förnimmer mig att detta kanske är civilisationens rot; att se världen från ovan på ett mänskligt konstruerat sätt.

Vi går ner mot fästningsvallen, som med dess inskrivning är byggd på 1600talet och det känns verkligen spöklikt. Vi tar och sätter oss på uteserveringen och beställer in mat. Jag föreslår att vi ska dricka vin, men Gunilla påminner att jag ska köra, så vi tar vatten istället. 

Jag stirrar på ena nageln på fingret, som jag har glömt att klippa. Jag frågar Gunilla om hon tror folk märkt det, men hon säger att hon inte tror det. En kåltrast flyger förbi och sätter sig på en gren på ett äppelträd. Jag frågar Gunilla om hon tror på att det finns folk som föds som transsexuella; hon svarar att det inte intresserar henne. När maten då kommer in, äter vi hela måltiden under fullständig tystnad.

3

Jag sitter med en virtual realityskärm överhuvudet och onanerar. Genom masken ser jag olika porrskådisar som får mig att tro att jag utför de olika sexuella sakerna med dem. Jag minns en kille på gymnasiet, som sade att i framtiden skulle alla män göra såhär, istället för att knulla. Jag hör nyckeln vrids i dörröppningen, precis innan jag ska få utlösning, så jag tar av mig skärmen och gömmer den så att Gunilla inte ska se den.

Gunnilla  frågar mig vad jag gör. Inget särskilt svarar jag då. Hon frågar mig om jag vattnat krukorna. Jag svarar att det har jag glömt. ”Igen?”, säger Gunilla då och börjar plocka upp varorna. Jag tar henne om midjan, men hon svarar ”Nej Tomas, inte nu”. Jag blir irriterad. ”vem var killen du pratade med igår?”, frågar jag henne då. ”Vem fan prata du om?”. ”Killen utanför banken?”. ”Han är min frisör!” ”Jaha, knullar ni med varandra då?, frågar jag då. ”Vad fan snackar du om?” ”Ja, varför i helvete ska du ha en manlig frisör?” Sedan tar jag av mig skärpet och börjar prygla upp henne på köksgolvet. 

Jag låser in mig toaletten och gråter. Vad fan har jag gjort tänker jag? Jag plockar fram min iPhone och tittar igenom vår senaste semester på Seychellerna och förstår hur bra vi egentligen har det. Jag går ut ur toaletten och Gunilla står vid spisen och steker en omelett. Jag frågar henne om hon behöver hjälp med något, men hon svarar mig inte.

På kvällen smeker jag sakta henne över rumpan, till ett försök till sex, men hon säger att hon inte vill. Jag känner mig värdelös men tänker att det kanske beror på att jag slog henne tidigare idag, Dagen efter köper jag en bukett rosor med medföljande text: ”Förlåt min älskade. Mitt ljus i tillvaron”.

4

Min bror ringer mig och frågar varför jag lägger upp en bild på en alkoholfri dryck på facebook. Jag svarar att det är en gammal klasskamrats märke. Min bror frågar mig om jag inte förstår att jag skämmer ut mig. Jag svarar att jag inte riktigt förstår vad jag menar. Han frågar mig då vad jag annars gjort den sista tiden. Jag svarar att jag jobbar mest med firman. Han börjar då prata om en period i livet då jag var ovanligt tjock. Sedan avslutar han samtalet eftersom hans barn börjar skrika i bakgrunden.

Jag går ut ur rummet och stirrar ut över havet. Jag har ju precis allting man önskar sig, men ändå är jag inte nöjd. Kanske är just det tillstånd jag lever just nu det värsta, eftersom jag inte kan få det bättre? Och vem lider med en individ som lider av lyxproblem? Jag går åter igen in i köket och börjar skala en apelsin. Jag försöker så gott det går skala apelsinet så att hela skalet är ett helt sammansatt skal, men den går av på mitten. När jag börjar äta apelsinen är den torr, varefter jag slänger den i soporna.

På kvällen när jag och Gunilla sitter och har kvällsté och smörgåsar, frågar jag henne varför hon köpt Västerbottenost och inte den vanliga franska osten vi brukar köpa. Hon svarar att hon ville äta den, eftersom hennes pappa brukade äta den när hon var barn. Jag säger då att jag inte vill ha någon jävla svensk bondost. Hon säger att det är väl lika mycket bönder som gör osten i Frankrike? Jag svarar att jag fan har varit i Frankrike och kan säga att det fan är skillnad.

Gunilla frågar mig då om vi kanske ska prata om det som hände förra veckan. Jag frågar vad. Hon säger: ”Tomas, du slog mig faktiskt då. Minns du inte det?” ”En gång”, säger ja, ”en enda gång efter alla dessa år har jag tagit till våld, och du ska göra en sådan jävla stor grej av det!” ”Man slår inte kvinnor, Tomas”. ”Får man slå män då?”. ”Nej men nu är du barnslig, Tomas”. ”Ja men jag har  redan sagt förlåt. Vad mer kan jag göra?”

-Karl Hygge 

Två decennier

  1

I blackboxen spelar de Depeche Mode ”Dont say you love me, its understood” och jag kommer in I din famn och du kysser mig. Ditt svarta svallande rör sig på madrassen och vi går in bakom ett draperi och jag för min tunga över din kropp och precis när jag ska gå ställer du frågan ”du är väl inte kär i någon annan” och jag svarar att jo, det är jag faktiskt och jag går iväg tar taxin därifrån och björken fladdrar utan sina löv.

Jag ser dig stå längre bort och du försvinner bort och sedan möter jag dig 12 år senare på ett vandrarhem i Istanbul och du ropar mitt namn från ett annat rum och skriker att du håller på att dö och för mig mot sängen och vi älskar med varandra och jag bönetonet från Blå Moskén och ser ut genom fönstret på den turkiska bakgatan och jag går åter igen och faller till sömns.

Jag väcks dagen efter av att min telefon ringer. Det är min chef.

• Väckte jag dig?
• Ja.
• Har du haft dambesök?
• Ja.
• Håpp. Det va la trevligt.
• Ja.
• Så till vida…
• Vad?
• Hon är agent från en främmande makt.
• Va?
• Ja, så kan det gå när en är ute och ränner efter fruntimmer. Vi fick en rapport inatt att stora delar av våra affärshemligheter spridits till Jordaniens hemlighetstjänst.
• Va?
• Men Ralf, du får ju hålla ordning på fruntimmerna.
• Ja.
• Håpp! Hur har du det med fadern då?
• Han repar sig.
• Man får ta en dag i taget. Vi hörs.
• Hejdå.

Jag ser mig själv som en fullkomligt rationell person; jag tvekar aldrig på att om jag gjort ett rätt beslut är ett rätt beslut. Men så är det just en punkt: Det sexuella. Hur mycket rätt jag än haft när jag avvisat en annan person sexuellt, kan jag ändå i efterhand våndas och tänka att jag kanske borde gjort det ändå. Det är sjukt men jag tänker så ändå. Lacan ansåg det naturligt och låg alla i vårat biologiska arv.

Ack, hur oändligt är icke vårt vansinne och ur flyktigt är inte vårt förnuft? Vi går längs livets väg, trampar i samma spår och når aldrig fram, för när vi väl är framme är vi inte framme, för vi vill aldrig komma fram, för när vi väl kommit fram är det slutet, det yttersta slut och bakom där finns ingenting. Ingenting!

Jag har fått klamydia. Min ena pungkula har svällt upp och det verkar så fruktansvärt att jag knappt kan sova. För att få antibiotika för besväret måste jag redogör alla mina sexuella kontakter jag haft; det har jag inte lust med.

Vi lever i en tid där sexualneurosen äter igen blivit inne och där urtidens fruktbarhetsgudar är det löjligaste som finns. Människor förnekar sina egna neuroser, men beklagar sig ändå av dess följder. De vägrar helt enkelt att se sig själva.

2

Fram till femton års ålder hade jag en del problem med utstående öron och så; de kallade mig fladderbacon och vingmutter och så. De brukade dra ut örona och titta på mig och säga saker: ”Whiiiii, whiiii nu åker du iväg med dina öron”. De brukade även rita karikatyrer på mig som en vingmutter som spelade elgitarr.

1989 vek en kvinna ut sig i Censur som då var 38 år. Hon skröt att hon knullat med tre artonåringar samtidigt. 2019 var det någon som hackat min dator som såg att jag sökt på det nätet och frågade då ut den här kvinnan om hon varit med mig. Hon var då 69 år och ringde på min dörr samma kväll och vi hade vild sex och hon lade sedan 100 kronor i en Nettokasse. Sommaren efter förföljde hennes man mig på ett nakenbad för män.

Håller på att läsa Balzac. Det slår mig att i fransk litteratur från 1800talet är nästan allting från fransk historia före Franska Revolutionen som en slags hemlig port som man inte vågar nämna. Att man under några år efter Franska Revolutionen valt att inleda tideräkningen till år 0 tycks ha haft en viss form av psykologisk effekt.

Jag är ute och promenerar på ett bostadsområde. Husen har vita karm med ljusbrunt tegel. Gräset är grönt och det växer fullt med almar och ekar. Jag går bort mot en sten med en skylt med texten ”fornminne” på. Jag läser informationen och läser att det är skålgropar från bronsåldern. Jag går fram till stenen och stirrar de cirkelrunda hålen från forntiden och går sedan därifrån.

Det enda beteendet som inte går att styra är sömnen. Helt enkelt därför att sömnen kräver att vi kommer över till vårt undermedvetande, och undermedvetandet kräver just att vi inte är medvetna, vilket gör att vi inte kan lägga oss i sängen och medvetet koppla bort vårt medvetande. Jag vet i varje fall ingen människa som lyckats med det.

3

Jag arbetar just nu som utredare på Socialstyrelsen, som går ut för att utreda vart barn hamnar, som av svenska myndigheter blivit fråntagna sun föräldrar som lever i extremistiska miljöer; det visar sig att de alla går till en pedofil i Varberg, som har arbetat som ordningsvakt, ambulansförare, massör och gjort lumpen som fältjägare, Jag har under en vecka försökt få tag i den här personen, helt utan resultat,

Jag sitter och fingrar på ett exemplar på ”Garanterat mangel” med MOB 47 som jag beställde från Distortion records på högstadiet. Jag klottrade en gång MOB 47 på det där omslagspappret man fick på skolböckerna i skolan så att de kunde återanvändas till nästa klass under året efter. Någon frågade: ”Varför heter de MOB 47?”, varav en annan kille sade: ”De va la mobbade i skolan och födda 1947”.

Jag går förbi en gata med ett gult hus med vita knutar, och björkar framklippta med toppar, som ser ut som grantoppar; det är vanligt i den här stan. Jag har bråttom på väg till en affär en halvmil borta men får en stark lust att göra andra saker, som att gå ner till havet eller studera en medeltida kyrkoruin. Men det kan jag inte göra. Jag får inte spilla tid för sånt. Jag måste göra det jag ska.

Jag upptäcker att en skosnöret gått upp så jag böjer mig ner och knyter det; jag går fem meter och skosnöret går upp. Detta är verkligen fruktansvärt jobbigt.

Jag stirrar till vänster, mellan en skylt för väjningsplikt, och ser att helt nytt mörkgrått hus byggts upp där, i samma hus som en knivman högg ihjäl en gammal tant och som sedan blev ihjälskjuten på gatan. Försöker de bygga bort ett lokalt trauma?

4

Jag står på ett löpande band på en arbetsmarknadsåtgärd och sätter ihop vinställ med en häftpistol. Det är vandliga träskivor i   furu som sätts ihop med listor som också är i furu. Vinställen ställs sedan på hög i ett hörn i rummet. Senare på eftermiddagen sätter jag ihop fågelholkar i furu, vars träskivor sågas upp av förmannen; hålen till fågelholken borras dock ut av oss. Jag sorterar även upp skillträ och sätter ihop trätomtar med plyschklädsel.

På fikarasten är det oxjärpar med potatis och brunsås. Maten kostar mer än ersättning från Arbetsförmedlingen för att man är med i projektet. Det finns inga fönster ut mot gatan i fikarummet, utan allt man ser är en grå korridor. I ett hörn står en plastväxt.

Det är FörstaMajmöte. Det inleds med att en medlem säger att dagens möte görs till en insamling till RFSU, som ska gynna unga människors sexuella hälsa. Sedan kommer en annan medlem upp och berättar skvaller från partiets ungdomsförbund från någon gång från 20talet. En annan talare talar om ett terrordåd som precis skett i Stockholm.

Jag går hemåt. Känner mig lite trött och märker att det svider i ändan efter en slags svampinfektion jag fått där. Överallt är det fullt grävskopor och lyftkranar, eftersom man håller på att bygga ut hela stan. Vid en parkbänk vid kyrkmuren försöker en trut hacka i sig innehållet i en oöppnad ölburk. Tidvisaren vid busshållplatsen visar fel avgångstider.

5

Jag pratar med någon person om min hemstad. De säger att det är väl fint i min stad. Jag säger först nej, varav personen tjatar och tjatar, tills jag tills slut svarar ja. Man får helt enkelt inte tycka illa om min hemstad. Sedan går jag därifrån och blir förbannad, och tänker att jag borde ha sagt det eller det, och går hem och skriver ett argt inlägg på facebook, som blir helt obesvarat. Dagen efter möter jag någon på gatan, som skäller ut mig gatan i en hel timme, eftersom vederbörande påstår att jag inte vet vad jag pratar om.

Jag sitter och tittar på en reklamfilm på youtube där en man står och rakar sig med en melodramatisk sång i bakgrunden, som sjunger ”I´m only human after all”. Klippet går igång ett par minuter innan jag kan se en musikvideo till en låt med Sisters of Mercy. Sedan tar jag på mig ytterkläderna och går ut på gatan. I vägrenen ligger glasspinnar och godispapper.

Jag sitter på en arbetsmarknadsåtgärd som blandar folk med psykisk sjukdom med människor som har någon form av utvecklingsstörning. Vi sorterar brev till kommunen. Jag tar av mig min långärmade T-shirt för att det är varm och sitter med en Motörheadtshirt. En kille som sitter jämte mig som har Down syndrome säger då: ”Oj, vad är det för konstig hund? Är det en bulldog?”

6

Jag vaknar upp mitt på natten och upptäcker att det ligger en bajsklutt i kalsongen. Jag har supit mig dyngfull och lägger kalsongerna i tvättkorgen och går in på toaletten. Där har jag spytt ovanpå hela toalettsitsen, så jag får torka upp all spya och torka mig i arslet och tvätta mig.

-Karl Hygge