Jag tittade ut ur mammas fitta en septembermorgon 74 och såg farsan där som flina och sade ”Vi får väl hoppas det blir något av den här pöjken”; vilket det aldrig blev. Det är fan inget roligt, ändå skrattade dom åt att det inte fan var något roligt med att det inte fan är något roligt! Inte fan hade det varit roligt heller att ligga där i krubban år noll när de tre vise männen kom och knulla en i röven. Så att det är så det är. Eller inte. Vem fan bryr sig? Gör du det?
Farsan hade en Volvo. Amazon. Vi brukade åka till Kållered och handla möbler på Ikea. Det var kul med bollarna. Bollhavet. Och rulltrappan var spännande att åka upp och ner med. Liksom svarta säkerhetsbälten som de drog åt extra stramt. Har du någonsin tänkt att man redan i barndomens vagga upptäcker man att livet är den längsta vägen till helvetet!
Ernst hette han. Min farbror. Han brukade spela trumpet för oss. Jag fick ont i öronen.
Jag hatar söndagsmiddagar. Man sitter där och äcklas. Så var det. Ofta. Har du någonsin tänkt på det med släkten; att varför blir det detta tvång? Bara för att min farfar knulla min farmor så kom både min pappa och min farbror ut ur hennes fitta och sedan föddes jag ur min pappas blod och därför måste jag sitta där år ut och år in och lyssna på min pappas brors trumpetstycken. Och så var det favoritplatsen framför alla andra; en plats där man kunde briljera inför de andra barnen, nämligen den kära sandlådan. Min favorit var att visa hur många maskar jag kunde våga svälja inför stumt imponerade knattar. Mitt rekord var 124 stycken i en näve räknade en efter en. Jag spydde visserligen men det blev ett sant nöje bland hålans smågrabbar.
Ordet betongbarn finns. Men det är fan inte bättre att vara ett åkerbarn.
Första gången jag drack blod var jag tio år. Det var en katt jag först fick fånga. Sedan dess har jag aldrig varit riktigt mig själv igen. Men hur är man egentligen sig själv? Är du det? Det var dåligt. Riktigt dåligt gjort. Jag hade en granne. Kerstin hette hon. Vi kallade henne ”horan”. I hennes trädgård sprang den där katten, som hon kallade för ”Sotis”. Jag brukade kallade den för ”horungen” eller ”horans utsände”. I varje fall så sprang den där och lekte och jag tänkte vad fan ska den leva för? Man slaktar ju grisar på slakteriet och de är ju mer lika människor än katter. Har ni tänkt på det hur människan har en benägenhet att favorisera vissa djur före andra? Varför ska man t.ex. äta grisar och ha katter som gosedjur och inte tvärtom? Det har jag aldrig fattat. Det var därför jag tog det lilla äckliga djuret och ströp den med mina bara händer och drack upp dess blod. Det var vackert. Jag upplevde den extra största höjden av skönhet. Får man tänka så? Vågar DU tänka så?
Mellanstadietiden var ett enda stort masturberande. Jag hade upptäckt mitt könsorgan. Något jag aldrig lyckades komma ur men heller icke någonsin haft något behov att komma ur. Vad det beträffar sex fick jag alltid höra att jag var allt för ömsint. Varför söker sig alla kvinnor till dessa machomän? Hade jag varit kvinna hade jag velat känna dessa smekningar som jag gav till dem. Jag vet det inte är riktigt klokt men det har heller aldrig varit meningen. Usch!
På Klostergatan 15; andra våning i Varberg bodde Pierre Höglund. Hans mamma jobbade som kassörska på Bilspedition och hans far var revisor. I dag jobbar Pierre som egen företagare och super på tok för mycket. Ibland träffar man på Pierre och nu är vi plötsligt ”gamla polare”. Kommer han ihåg att han smetade in snor i ansikten på mig i andre klass? Nej, det har han säkert redan glömt. Har du tänkt på att mobbofferna inte alltid är de som gör revanch? För Pierre han gick det ju bra för. Hm.
Pappa har ju aldrig slagit mig. Men jag har vittnen. Det finns absolut ingen hållhake som man kan sätta på mig. Så det så.
När slutade du att leka krig? Jag slutade när jag var sjutton år. Sedan dess har livet absolut inte varit en dans på rosor. Och det är jag hjärtligt tacksam för. Nej, numera gäller det bara att planera saker man kan företa sig innan det är dags för sin hädanfärd antar jag.
Varför heter det oskuld? Är den sexuella drivkraften en lånebank som man sätter in sitt livs kapital på som man sedan under den sexuella akten sätts i evigt skuld åt nämligen kvinnan! Bara för att vi avnjuter ett samlag, betyder detta att jag sedan skall ge dig ett hem, mat och husrum för hela min livstid och bliva din äkta make? Jag betackar mig sådant horeri. Hoppas det lät bra.
Fy fan vad jag hatade ”Solstollarna”. Dessa griniga grin. Så fullkomligt vedervärdigt. Men det är väl klart att man således håller på att bli en sorts solstolle.
”Gapa och skölj”. ”Sitt nu kvar i en trekvart”. Åh, denna jävla vånda när flourtanten kom varje måndag. Hade jag sett henne idag så hade blivit nästa objekt i en av alla våra kvällstidningars löpsidor om alla dessa ”mordfall” som allmänheten frossar sig i.
Morrisey. Denna tveskjärt. Så älskvärd men ack så urtjatad. Att de orkar hålla på? Att jag orkar hålla på att tvinga mig till nästa Morriseykonsert skulle ju vara älskvärt av självaste Morrisey att höra.
Härom kvällen började jag misshandla mig själv med brödkavlar. Jag tänkte jag skulle baka. Vilken tanke.
På Gröna lund. Pappa sitter i en slänggunga och visslar ”kom nu”. Han hade en benägenhet att befalla mig var gång jag inte hörde på. Det var långsökt. Vart vill jag komma? Jo, Gröna lund. Låter som en monolog. På Gröna lund blev jag för första gången kär. Det var fruktansvärt.
Redan från barndomens gryning har jag upplevt detta oerhörda kval att innefinna mig i detta fruktansvärda tillstånd som vi i folkmun brukar kalla ”livet”. Ack, om jag bara finne få en kallelse från min läkare att jag hade fått en obotlig sjukdom och fick läggas in på en sjukhusanstalt och fick läggas in där för att sedermera dö. För mig har livet inte varit någon glädjefest; ingen oändlig kabare med evinnerliga shower där jag endast blev en kärleksfull huvudroll med lyckligt slut. Ah. Nej, mitt liv har alltid tett sig som en betraktare till denna glädjespel som jag aldrig riktigt deltog i utan snarare i vissa fall fick smaka ett fåtal smulor från den oändliga brakfesten som de lyckligt lottade deltog i. Men låt oss koncentrera oss på vad jag faktiskt har åstadkommit under min livstid. Låt oss börja från början.
-Torkel Sandström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar