Urbans berättelse del 1.

                    1

Jag tillhörde en av de utförsäkrade; det var det som lett mig till mitt brott. Jag ville inte mörda denna här mannen, men att ständigt lyssna till människor, samtidigt som jag försökte göra min samhällsplikt, tog denna människas liv. Jag beklagar det. Min arbetsträning, som det hette, för jo vi som var utförsäkrade var tvungna att jobba för att behålla vår ersättning, var på en sängvarubutik. Jag skulle sköta mitt jobb, alltid vara alla kunder till lags - även när de skällde på mig, under en livssituation att jag inte visste om svenska myndigheterna skulle kasta ut mig på gatan eller inte; var det då så jävla konstigt att jag ballade ur?

Ja, ursäkta nu svor jag igen; man bör ju inte göra det när man skriver en skönlitterär text. Detta är ju trots allt mitt testamente; mitt enda förvar för omvärlden, för mitt brott. Jag antar att hur jag än vrider och vänder på denna historia blir jag aldrig förlåten, för mitt i denna högteknologiska värld, har folk slutat att sätta sig in i andra människors sätt att leva; i varje fall de fall som jag tillhör: mördarna. Inte fan vill man leva sig in i en sådant öde. Det är ju trots allt lättare att döma än att tänka, jag tror Jung har sagt det. Fast jag har ju aldrig läst Jung, men jag har ju tänkt. Allt för mycket faktiskt. Särkilt sen jag fick min dom.

Man ska inte klaga, Gud vad jag lärt mig det; att hålla käften när man åt sin blomkålssoppa, att inte gråta när man slogs på skolgården, att inte klaga för att man trots allt hade det bra, att alltid tänka i banan: varför skulle världen vara grönare på andra sidan fältet? Ändå har jag flera gånger tänkt: varför skulle den inte vara det?

Men jag får väl åter igen gardera mig psykologiskt: Naturligtvis är det bra att man lär sig äta blomkålssoppa som barn, naturligtvis är jag inte ensam om att inte lärt mig att inte gråta när jag slåss och naturligtvis är det naturligtvis lika vansinnigt att alltid påstå att gräset är grönare på andra sidan än att inte påstå det; jag talar naturligtvis om känslan och inte tanken. Och om jag inte gjort den här brasklappen, då vet jag av erfarenhet att läsaren gör allt vad den kan, för att komma åt min integritet; letar fram någonting jag känner att jag mår bra av och ställer mig mot väggen och säger att jag borde skämmas som klagar, när jag har det så bra. Det finns ju trots allt en hel del tilltänkta inkvisitörer i landet, helt beredda att skapa nya fascistoida system, här och nu.

Men detta är ingen berättelse om ett barns uppväxt, det är en berättelse om mig och ett brott jag begått. Man låter ju helt enkelt inte sådana som mig tala till punkt så ofta, i varje fall inte om de tillhör min generation. Hur många gånger har jag inte fått höra frasen ”det handlar ju bara om dig”, när jag någon gång tagit upp mina erfarenheter inom psykiatrin eller olika former av arbetsmarknadsåtgärder? Men nu handlar ju inte bara om mig, utan detta är en personlig erfarenhet, som jag delar med många andra människor och detta är därför en angelägenhet för hela samhället. Min tystnad är därför en samhällsfara och det är därför min förbannade plikt att tala om dessa saker. Oavsett om ni vill det eller inte.

Men jag kanske ska presentera mig. Jag heter Urban. Föddes 1979 i en kommun, som är vad man kallar en tillväxtkommun. I en sådan kommun gör man allt för att maskera bort människor som mig; fattiga sinnessjuka människor ska man helst inte prata om och heller inte lägga några pengar på. Jo, jag vet att det är så.

Jag har nu, när jag suttit här på häktet, läst ”Prekariatet, den nya farliga samhällsklassen” av Guy Standing, men har väldigt svårt, att på vilket sätt ett begrepp som ”prekariat” hjälper mig, i det tillstånd jag är i, även om jag är fullt medveten om att jag tillhör denna samhällsklass. Någonstans är det ändå som Engels, sade om Thomas Müntzner, att en människa, som företräder en samhällsklass, som ännu inte är redo för ett politiskt uppvaknade, är dömd att förlora och det är väl i det stadium jag är i just nu.

Men vad jag har tid med, är att samla mina minnen; det krävdes ett dödsoffer för att göra det. Så därför kan äntligen tänka igenom allt, hur det väl började och sådär, så därför har ni här min historia, om ni nu vill lyssna. Men vi skippar barndomen:

”Det kommer alltid att finnas galningar och jag är väl en sådan”, tänker jag när jag stirrar ut genom rummet på psykiatriska mottagningen; rummet är målat med beige färg på vit tapet och jag ser på fönsterna, de ena har persiennerna nerdragna och genom det andra fönstret - som har persiennerna uppdragna, ser man en rönn på en gräsmatta på en innergård. På skrivbordet står en dator, ett inramat foto på psykiatrikerns familj samt en telefon. Och runt om på väggarna står pärmar med sjukhusjournaler. Ja, året är 2006 glömde jag att säga. Jag berättar alltså vad som hänt för tio år sedan. Det kan ju lätt bli ett missförstånd.

Det är KBT vi sysslar med min psykiatriker och jag. Att sitta med rak rygg och tänka på sin andning och sånt. Och när arbetsterapeuten från kommunen sitter med i rummet, är min psykiatriker så nöjd med mig att hon säger:

• Simon är en mönsterelev inom psykiatrin.

Att planen är att jag ska bli frisk har ingen dock tänkt på. Arbetsterapeuten hakar då in och säger:

• Men åren går och Urban måste ha ett riktigt arbete.

De vet att jag skäms för att jag inte jobbar, för ”det ska löna sig att arbeta”, som tidsandan säger. De vet också, fastän de inte säger till mig själv, att folk kommer fortsätta att förakta mig, när jag jobbar och när de pressat ur alla krafter ur mig, blir jag åter sedd som en samhällsparasit. Men nej, det säger de inte till mig. Utan de (eller min handläggare Ronny) säger:

• Jag vet ett bra ställe, som skulle passa Urban utmärkt; ”Sekunden”, tror jag är vore ett utmärkt ställe för Urban. Där kan du känna dig på hur det är att jobba.

Sekunden är en matvarubutik och min hemstads största arbetsplats. Anledningen till att butiken heter just Sekunden”, är att allt ska gå så snabbt att handla där, man ska så fort som möjligt få hjälp av personalen och de ska aldrig vara långa köer till kassan. Alla i min hemstad talar väl om Sekunden, för att allting är så billigt där. ”På Sekunden”, brukar folk säg, ”där är det fan billigt”. ”Ja, och där är ju så fräscht”, kan en annan person säg, ”inte så skitigt och äckligt, som det kan vara i andra butiker”. ”Ja, det är fantastiskt hur utvecklingen gått framåt”, hakar en tredje person in, ”det är nästan synd att vi inte förstått hur bra vi har fått det”.  

Och sedan fortsätter diskussionen om hur bra Sekunden och hur just Sekunden är en mönstermodell för hela samhällsutvecklingen. För om Sekunden är bra, måste väl rent av allting annat vara bra? Allt som stör idyllen med Sekunden ska krossas, för det som är bra för Sekunden är bra för oss.

När jag väl började jobba på Sekunden, kände jag helt plötsligt att jag fått en uppgift i livet, att jag var normal. Och även om jag, på ett eller annat sätt, visste att chefen ljög när han sade åt mig och arbetsterapeuten, att jag mycket väl kunde få anställning till hösten, kände jag lycklig inom mig, för nu hade jag en uppgift i livet.

Den första dagens uppgift var att fylla på varorna själv. Jag går då ut i den stora butikslokalen, med de stora långa pallhyllorna på sidorna, med varor och tar en vagn och springer runt, för att fylla på varorna på hyllorna. Sedan är det lunch och sedan måndagsmöte. Chefen säger att vi alla kan vara tacksamma idag, för vinstmarginalen har gått upp 110 % denna vecka, så vi kan vara riktigt stolta över oss själva. Sedan på eftermiddagen kastar jag i uppskurna kartonger, som förpackningarna på de varor jag tidigare på plockat fram har varit förpackade i, i pappersmaskinen; chefen säger att det är väldigt viktigt att jag inte trycker ner kartongen med handen med full kraft, för då kan jag själv åka ner i kvarnen. Klockan fyra går jag slutligen hem.

Dagen efter ber en av förmännen mig, att ta hand om en praoelev, som är tolv år. Praoeleven springer runt och leker och jag skriker åt ungen, men den lyssnar inte. Jag får lust att slå till ungen, men det kan jag ju inte göra. Jag börjar redan då känna en otrolig frustration på att vara på det här stället.

2

Tio år senare:

Idag har jag haft ett allvarligt samtal med min läkare. Jag har haft oralt analsex med en annan kvinnlig patient. Läkaren säger att jag är här för att avtjäna mitt straff och ska då inte syssla med den typen av intima förbindelser. Han säger också åt mig att jag är manipulativ och att jag utnyttjar min brottsliga handling, som jag tidigare gjort, för att imponera på henne, enbart för att ha sex. Tills slut ryter han till och undrar vad det är för pervers jävel, som vill trycka in sin tunga i någon annan människas analöppning; jag har inget vettigt svar på den frågan.

Sedan efter en stund lugnar han ner sig och säger, att jag och hon ska hållas avskilda resten av tiden vi sitter inne här och att jag för en tid ska sitta i isoleringscell. Han frågar sedan vad jag håller på med och jag svarar att jag håller på att skriva en roman om mitt brott. ”Kan man få läsa?”, frågar han då, varefter jag svarar: ”Nej.” 

Min läkaren vrider sig då bort, tittar upp mot taket och vänder åter igen blicken emot mig och svarar: ”Ja, jag kan ju inte tvinga dig.” Sedan är mötet slut.

Platon ville införa särskilda bordelldagar, där alla samhällsmedborgare skulle knulla runt, där sedan staten skulle kunna plocka ut barnen, på särskilda institutioner, varefter man efter barnets uppväxt skulle se vilken yrkesroll, den individen i vuxen ålder skulle få; Rousseau brukade springa runt på ett torg och visa sitt kön, vid en brunn i en schweizisk by i början av 1700talet och Heidegger, tills sist sade, att om man bara utgick efter begreppet varat och inget, kunde man lika gärna värdera en elefant i Indiens djungel med en kemisk gasutveckling på planeten Mars; av allting jag läst genom åren är det enda jag just nu minns, medan jag ligger här fastspänd på en brits i en isoleringscell på Psyk. Jag hade troligtvis kunnat använda mitt skrivande, till att skapa en blogg med den typen av vetande och hade jag även ansträngt mig tillräckligt väl, hade det kunnat bli en debattartikel i en svensk kvällstidning. Men jag föraktar den typen av skrivande och anser det dessutom vara dålig smaka, så jag låter bli; det finns trots allt gränser även för mig.

Min hjärna är trots allt helt fucked up och det kommer ta 3-5 arbetsdagar innan den lyckas läka ihop igen, if you know what I mean. Att jag överhuvudtaget börjar blanda engelska och svenska är ett sådant exempel, ett annat att hjärnan konstant cirklar till min tid, som arbetstränare på Sekunden: 

De andra som jobbade där föraktade mig; det upptäckte jag hela tiden, men det var nog ändå som att jag förträngde det. Jag ville nog helst se det som att de också gjorde sitt jobb och var på samma nivå som jag, men någonstans förstår jag nog, att det i dagens läge finns olika gradskillnader även inom vad som kallas för fattig. Den ene föraktar den andre, som föraktar den andre; jag har själv alltid, aktivt sökt mig från den sortens hierarkier, men ibland tänker jag att det var just därför allting gick åt helvete för mig. Att släppa taget, infoga sig i sin lilla roll, hata och förakta de man SKA förakta, att inte ifrågasätta, att ha sin lilla privatekonomi och bygga hela sin politiska uppfattning på den, o.s.v., o.s.v… Men de historiska erfarenheterna av när hela befolkningen dras åt en sådan utveckling och det egentligen inte finns något större intellektuellt ifrågasättande, ja, det har varit fullständigt förödande. Jag fördömer inte de andra på Sekundens fördömande mot mig, men jag tycker ändå de sitter inne på ett väldigt lågt beteende.

”Jag gick inte att prata med”, var en av de åsikter som florerade på arbetsplatsen. Men ja, det är ingenting jag dömer dem för, men att de alla visste om att jag bara blev utnyttjad på min arbetsplats, utan en enda gång nämndes för mig, det kan jag inte förlåta dem för. Men den dagen när jag slutade jobba där, efter sju kämpiga månader, var det en tant som inte kunde hålla inne det längre: ”Det kommer att ta in någon ny här nästa vecka. Så gör de hela tiden.” Det hon menade var någon som jag, en arbetstränare eller liknande praktikant från Arbetsförmedling, som inte Sekunden betalade en krona för; Sekunden hade lagt hela spelet som system. Det var därför de hade så låga priser i sin butik.

Redan på våren slog det borgerliga blocket rekordhöga siffror och i deras valkampanj var just nu den typen av människor som jag största målgruppen, för vilka de då skulle bekämpa: de som gick på någon form av försörjning från staten. Den här politiken hade just då faktiskt väldigt stort stöd av den allmänna opinionen i Sverige: En av förmännen på Sekunden, satt och skrattade åt en artikel i en kvällstidning, som handlade om en tjugoettårig kvinna, som blivit utbränd från sitt arbete. ”Ja, jag kanske också blir utbränd snart. Jag har det inte lätt, när jag kollar igenom alla apelsiner varje morgon”. Och fortsatte med: ”Vilka är det som betalar det? Det blir ju vi skattebetalare, som får stå för den notan.” Och han avslutade med: ”Bit ihop och jobba, för helvete.” 

Redan då på våren, var det borgerliga stöden så starkt i Sverige, att Arbetsförmedlingen hotade med att det mycket väl kunde vara så, att jag kunde bli utförsäkrad i höst. Detta förvärrades av det faktum, att min psykiatriker gjort ett utlåtande, att min arbetsförmåga låg på 75%, eftersom jag just arbetade på den nivån på min arbetsträning. Chefen för Sekunden förhalade dock i det sista om det fanns någon möjlighet att jag kunde få en anställning där. Och när det till sist var dags, bad han mig att komma in på sitt lilla rum, som låg jämte lagret. Han satte sig sakta ner på sin fåtölj och sade:

• Urban, vi alla gillar dig här och vi tycker du är bra här som praktikant, men inte som vad den nu var…
• Att vara här som en lönebidragstjänst.
• Ja, precis! Som en lönebidragstjänst.

Motivationen var att jag ibland, kunde ”leva i min egen lilla värld” och att jag då inte var tillräckligt effektiv. Sista arbetsdagen frågade han mig tills slut hur många dagar som var bestämt, att jag skulle ha min sjukersättning kvar och när jag då sade , jag hade två månader kvar, satte han igång och tjatade och försökte övertala mig, att jobba två månader till på Sekunden, som arbetstränare. När jag då vägrade, gav han mig då en rabattkupong på 500 kronor, som jag kunde handla för på butiken, som tack min arbetsinsats. Jag plockade ut ett strykjärn + köttfärs för kupongen, resten tog jag ut i kontanter.

Ja, jag vet vad ni säger: Han är inte objektiv, han låter sin bitterhet ta över, ska man göra en bra politisk analys bör man kunna se framåt och även förstå att det är betydligt fler människor än jag som har de här problemen. Men ska man vara ärlig: Jag har mördat en annan människa; det finns överhuvudtaget ingenting i min politiska analys, som någon svensk person idag skulle ta i med tång i och med att jag gjort det här brottet. Folk kommer inte att bry sig. De vill alla ha en mordhistoria och det är väl då det just det, som jag kan ge dem. Låt mig sedan lipa ut allt vad kan, om den här världen, för så mycket mer underhållning än så finns det inte på den här fångavdelningen.

Men om jag ska lipa ut mer: Jag blev sjuk långt tidigare, när jag var nitton år; jag levde i ett dysfunktioniellt förhållande med en tjej, dödsfall i familjen, bråk i familjen och så var då det ”jobbet” på Beav, som är en förkortning av Bemanning-av-tjänster. Mina arbetsuppgifter var där att tömma bajamajjor, skyffla bort tång från stranden, rensa bort gräs från refuger vid stadsvägarna med en morakniv, fylla på sågspån vid elljusspår, skyffla grus och makadamm o.s.v. Min lön för arbetet var 1800 kronor i månaden. Hemmavid blev det hela tiden bråk och tills slut bröt jag ihop, för det funkade inte mer. 

Jag fick först gå hos en psykolog, han var helt värdelös; han moraliserade över mitt sätt att leva och sade till mig att jag borde skärpa till mig. Det där hade jag kunnat tänka ut själv. Och sedan satte de sladdar i huvudet på mig, för att mäta hjärnbalansen. Fick sätta ihop klossar, fylla i formulär om jag hade sexuella tvångstankar, svara på frågor om moraliska dilemman för att se hur jag själv hade reagerat i de olika exempel de visade fram, sitta på dagcenter och skära i en träbit. 

Och redan ett år eller halvår efter jag sökt hjälp hos Psyk fick jag träffa den där jävla arbetstränaren Ronny. Jag började då jobba på Transportgruppen, som var en arbetsplats inom kommunen, där de satte ihop psykiskt sjuka ihop med förståndshandikappade för att flytta bänkar och liknande, och även under entreprenad, hjälpa andra människor att flytta. Jag kom ihåg att det var väldigt svårt att prata med mina andra arbetskamrater, eftersom de led av dawn syndrome.

Sedan höll det på, med arbetsträning efter arbetsträning, och mitt i all denna röra, var det en psykiskt sjuk person som högg ihjäl utrikesminister. Då blev det ett jävla rabalder och jag fick då dagligen stå tills svars för min egen existens. Och ju mer gnället kom, desto mer ansträngde jag mig, för jag ville ju verkligen visa, att jag inte vara en sådan som alla sade att jag var; jag var ju trots allt en arbetsam människa; och våldsam? Nej, jag slog på skolgården som barn och som tonåring, men sedan har jag hållit mig i skinnet. Men det räckte inte, utan det visste på förhand vem jag var; jag hade dubbla personligheter, så ena stunden kunde jag var trevlig och hjälpsam och i nästa stund kunde jag ha ihjäl folk. Det är väl bara så tragiskt att de just nu har fått sina fördomar besannade av mig. Eller om de nu helt enkelt fått någon helt annan minoritet att hacka på; ja, jag vet jag?

Allting är så rörigt när jag ligger här; barndom blandas med ungdom till vuxen ålder. Jag kan  överhuvudtaget inte hålla reda på någonting. Det är som all tid är exakt samma sak, för så ligger det till; vårt förhållningssätt, att vi mycket väl, t.o.m. i känslan, känna skillnaden mellan, när Romarriket var, eller när barocken var, när första och andra och tredje riket i forna Egypten var. Att allting detta är i exakt ordning, såsom vi tänker oss en rak linje, från början tills slut. Vårt eget minne, av våra egna upplevelser, är det dock annorlunda med.

Jag måste dock säg att mitt eget förnuft sviktar när jag ligger här; jag har sett onaturliga saker, som häxor, trollkarlar, människor med djurhuvuden o.s.v. Men det tråkiga med mig, är att jag förhåller mig rationellt till mina egna vanföreställningar: Jag ser dem, men är ändå fullt medveten om att det jag ser är bedrägligt. Jag är med andra ord, en fruktansvärt tråkig människa.

Men tidens anda är tråkig, eftersom den aldrig tillåter folk att balla ur. Varenda sekund ska man säga konstruktiva saker, som ändå inte är tråkiga, men som ändå inte egentligen har något större värde och denna trevlighet och viktighet ska vi spy ut 24 timmar om dygnet, i varje socialt sammanhang och Gud nåde den som någon gång råkar säga någonting jobbigt, någonting tråkigt, någonting äckligt, någonting ointressant: ja, den människan går helt enkelt inte att prata med. Och hela den nya psykiatrin, den kognitiva avdelningen, lär ju folk att de måste skärpa sig, de som talar tråkigt och ointressant, för om de fortsätter prata på ett sätt, som ingen annan människa vill prata med dem om, ja, då blir saker och ting mycket värre. Då hamnar de i situationer där andra människor dömer dem och de bemöts på ett sätt som gör dem ännu mer sjuka och så kan vi inte ha det!

Här på avdelningen finns folk som sitter inne för alla möjliga sorters brott: Dråp, misshandel, rån, sexuellt ofredande med mera. Vi har egentligen ingenting gemensamt med varandra, än att vi alla sitter på olika sorters brott och det är utifrån det, som vi byggt upp hela vår gemenskap; om vi nu har någonting alls. Men vem är du att förkasta oss, att tala om för andra att vi är sämre än vad du själv är? Du har aldrig sett dig själv i spegeln en enda gång, när du häver ut dig det här sakerna och det är bara, till ditt eget fördärv.

Tidningarna bryr sig dock bara om oss psykfall, som ballat ur och tagit en annan människas liv. Eller jo, ibland kan man göra ett reportage, om någon ung tjej som tagit sitt liv, för att hon inte fått rätt vård, men det visar också upp en annan bild av samhällets syn på psykiskt sjuk: dess enda verkliga rättighet är att få bli inspärrad. Varje gång man dock visar upp en psykiskt sjuk människa i arbete, heter det enbart att, titta här dessa människor klarar av att vara som alla andra och detta är en stor gottgörelse för dem.

Men jag vet vad ni kommer säg; att jag är en skitstövel, som bara klagar, att jag är en patetisk skit. Sedan kommer ni leta upp massa saker om mig, om mina utlandsresor, som jag haft medan jag jobbat och kolla vad jag dessa år har konsumerat och säga: ”Det är fan inte konstigt, att du aldrig har haft några pengar, när du levt så här?” Ja, intellektuella idag är så rädda, för att få sådan skit kastat i ansiktet på sig, att det inte skriver något relevant om samhället överhuvudtaget; de hittar istället på metabegrepp om vad andra människor tycker: De talar om kulturrelativism, om intersektionalitet, om faktaresistens. Överhuvudtaget verkar de säg någonting alls, förutom de släpiga: ”Du har fel.” Jag är åtminstone glad att jag inte ställer mig i ledet, i denna tråkiga skara.

Men att skriva om dessa saker, om mord och liknande, är inte lätt, eftersom det är saker, som varje människa hela tiden vet är fel, men som vi ändå gör. Dubbelmoral uppstod i samma tag, som det uppfanns en moral. Jag tror inte vi behöver alltför mycket i vår fornhistoria, för att komma fram till den insikten. Om man skulle vara riktigt krass, kan man nog gå så långt, att hävda att förskjutningen, är en av de saker som skiljer oss från djuren och att hela vår civilisation har skapats p.g.a. detta, snarare än att projektionen är ett resultat av den. Det är i och för sig en avskyvärd tanke, men ligger man här fastspänd på en bänk, är det just avkyvärdheten, som fyller ens inre. Några vackra tankar, finns inte att få ifrån mig, för tillfället. 

Men om vi ska tala om min uppväxt: Jag kommer varken från arbetarklassen eller medelklassen; jag är ju ett led i den grupp av människor från min generation, som är klasslös; som inte tycker sig tillhöra någon samhällsklass överhuvudtaget. Min pappa är högstadielärare och min mamma är städerska: jag kan inte dra upp någon Askunge-historia om bokhyllor som saknade böcker, för det fanns fullt av böcker i hyllorna: Allt från Marx och Lenin, till Strindberg, Dostojevskij, you name it. Av vilken anledning det nu skulle vara, att jag trillat dit, så är det åtminstone inte, att jag skulle ha varit illitterat för grunden; snarare tvärtom. De orsaker jag trillat dit måste ha varit av helt andra orsaker och jag försöker rota i min hjärna, för att verkligen förstå det. Jag anser inte, att någon av mina psykologer jag har haft, har varit speciellt lyckosamma på den biten, men det är ju så det är idag.

Men kanske var det just det, att ingen där hemma trodde på någonting, som var problemet; ja, som sagt, min far läste Marx och Lenin, men han läste med samma entusiasm Spencer, Nietzsche, Hobbes, Jung. Han kunde t.o.m. med glatt humör, sitta och läsa Milton Freeman och utropa: ”Man kan hämta inspiration från allting. Det är bara en själv, som sätter gränsen, för vad som är rätt och fel”; jag undrar verkligen hur hans undervisning, i själva verket såg ut.

Men det enda han var noga med: Det var att jobba. Oavsett  vad man jobbade med, med huvudet eller med armarna, om man jobbade svart eller vitt, skulle man under inga som helst villkor gå på socialbidrag och ligga samhället till last. Och det fanns alltid jobb och det var hur som helst bara en själv, som stod i vägen för om man inte kunde försörja sig.

Denna åsikt delade han med Lennart Ålander, som senare blev min samhällskunskapslärare. ”Att jobba är din samhällsplikt”, sade han. Mindre roligt var det pappa och Lennart, brukade dansa nakna i vardagsrummet till Herb Alpert and Tijana Brass. De hade även kompis med på festen som hette Göran, som var matematiklärare, på skolan farsan jobbade på och brukade spela in barnporrfilmer i materialrummet i skolbyggnaden.

Men nej, nu ljuger jag; pappa och Lennart har aldrig umgåtts och mannen Göran har aldrig funnits. Jag ville bara spetsa till min historia lite, men kom på att det var väldigt dumt, eftersom denna berättelse går ut på att rentvå mig själv; ni får ha ursäkt för den sortens utbrott, för det kommer inte att ske igen. Åtminstone ska jag anstränga mig för det.

Men nu måste jag avbryta mig för jag måste pissa, och jag ligger fastspänd på en brits. Jag ropar: ”Josefin! Josefin! Josefin!”, för så heter sköterskan som har hand om min cell. Efter en halv minut står Josefin i öppningen, hon har urringad tröja och man ser ett guldfärgat halsband som hänger över nyckelbenet. Hon säger: ”ja, vad är det, Urban?” Jag svarar: ”Jag måste pissa.” ”Jamen, självklart.”

Josefin släpper varje spännband, en efter en och jag känner doften av hennes parfym; hon luktar vanilj. Det säger jag till henne. Hon svarar inte. Josefin tar fram pottan åt mig och när jag lägger ner min penis i den och börjar urinera, smeker hon mig över underarmen och säger: ”Jag ska tala med läkaren och se, om han kan låta dig åtminstone, få slippa ligga fastspänd. Du är ju trots allt så lugn, så.” Sedan hör jag Josefin stappla ut ur rummet och ut i korridoren.

Fem minuter senare öppnas dörren åter igen och min läkare står i dörröppningen. ”Har du lugnat ner dig nu?”, frågar han då medan han år fram till mig. ”Ja”. Min läkare plockar då upp två Ocsacan och säger att det är viktigt, att jag tar dem. Sedan går han ut, men vänder sig halvvägs och säger: ”Jo, det var en sak till… Nej, förresten det var inget. Sedan somnar jag in, drömmer om vågor, som slår mot en klippa och vaknar klockan åtta på morgonen, av att personalen säger att det är frukost.

3

Utifrån, hur forskningen visar, så har vi som lider av en psykisk sjukdom, som i mitt fall schizofreni, inte någon större benägenhet att begå våldsbrott än andra, utan det är slumpen som avgör fallet; som i mitt fall, där kniven slant över halsen på den där jobbiga jäveln, som inte lät mig sköta mitt arbete. Detta säger jag till min läkare:

• Du måste ändå lära dig ta ansvar för ditt eget beteende, svarar han då. Du får inte glömma bort att du tagit en annan människas liv.
• Hans existens stod i konflikt, med min egen existens.
• Du är otäck när du säger så. Det här är nog någonting, som vi bör ta tag i.
• Hur menar du då?
• Hörru du, Urban, du måste nog förstå, att utifrån den situation du är i nu, så måste du låta oss, här under psykiatrin, att ta hand om ditt fall och inte hela tiden tänka ut egna regler, för hur du ska behandlas. Det måste du ju förstå själv?
• Måste du låta så nedlåtande.
• ”Nedlåtande”? Vad menar du jag vill ju bara ditt eget bästa.
• Jaha…
• Är det någonting som du går och tänker på? Något jobbigt eller så, då kan vi ta upp och prata om det här. För vi vill ju samtidigt inte att du ska må dåligt.
• Nej, jag kan inte komma på någonting.
• Nej, du får tänka på det, helt enkelt säger läkaren då och samtalet är avslutat.

Jag går ut ur mötesrummet, går genom de sterila sjukhusväggarna, ser ett stort målat troll på väggen och känner raseri inom mig.Jag riktigt skakar av ilska när jag går framåt. Och jag börjar gnissla tänder, för det är den enda kanalen jag har för att få ut min ilska inom mig, så till vida att jag inte nitar till någon annan människa på avdelningen på käften. 

Jag plockar fram en bibel, som ligger på ett litet bord i TVrummet och läser från Jobs bok: ”Jag äcklas av livet. Jag kan inte hålla tillbaks min klagan” och jag börjar skratta. Jag tittar upp och ser massa sura miner på mig, så jag ställer tillbaka bibeln på bordet igen och sätter mig framför TVn och somnar.

Jag avskyr att vara psykiskt sjuk; att jämt och ständigt stå tills svars för min egen existens, att vara en syndabock och blådåre på samma gång, att alltid vara en person att skratta åt men som inte får skratta tillbaks. Åt helvete med den skiten. 

Regnet faller ner utanför fönstret på avdelningen. Det riktigt rinner ner för rutorna. Hemma brukade jag alltid studera hur trädens grenar svingades upp och ner med regnets kraft, men här på avdelningen finns inga träd på innegården, för det kan vara farligt för psyksjuka att få några intryck, menar de. Det enda man ser är stor grå innegård, fylld av betong och i mitten några bänkar, samt några blomkrukor. Sterilt som inne i ett katolskt kloster.

När jag skriver får jag tvångstankar; har jag satt semikolonet rätt, har utryckt mig väl, har jag varit tillräckligt objektiv? Det är sådana tankar som far runt i mitt huvud. Att tänka på konsekvenserna av skrivandet innan skrivandet är klart. Jag antar att det är det som är det konstnärliga dilemmat i vår tid. Det är därför det inte skrivs några bra böcker längre. 

Går upp från fåtöljen och sätter mig framför datorn och loggar in på Facebook; många människor ”avfriendat” mig, som det på internetska, eftersom jag begått ett dråp. Jag kan å andra sidan inte säg att jag vill ha med dem att göra ändå och det är ju trots allt tio år sedan de tog bort mig. Men det finns så mycket att göra här på avdelningen, mer än att äta, kolla på datorn, kolla på TV; det är helt enkelt en fruktansvärt trist tillvaro, här på detta stället jag befinner mig i. 

Tiden vi lever i är reaktionär och det ser man inte minst på våra sociala medier, som Facebook och Instagram; hur folk konstant skvallrar och spionerar på varandra, hur de gör sina egna relationer till offentlighet o.sv., o.s.v… Jag äcklas av det.  Vad hände med det gamla slitna uttrycket: Skaffa dig ett liv? Men då säger man det är man en hopplös nostalgiker, som bara ska hålla käften. Nå, då är jag väl det då. Alla människor har sina brister. Men det är ju också en fras, som alla säger, men som de hela tiden slår bort från sig själva, för de ställer sig varje morgon framför spegeln och säger till sig själva: ”Jag är bra”. Och ingen människa i världen, talar om för dem hur sjukt det i själva verket är.  Ja, det skulle väl vara jag isåfall, men jag ses ju som en jävla idiot.

Att psykiatrin nu har getts in på att man i största möjliga grad, går in för att man på psykavdelning, inte ska få för många intryck, hör naturligtvis samman med att vi har ett samhälle, där man hela tiden matas med intryck; reklamen spyr på oss vart vi hela tiden går, så att vi hela dagarna får våra hjärnor våldtagna av intryck, är en viktig del, av att hålla det samhälleliga maskineriet igång. Klarar man inte av att leva i sådant samhälle, ska man därför hållas inspärrad i en institution livet ut; det är egentligen det som modern psykiatri går ut på, även om dess representanter inte säger det rent ut.

Åter igen brasklapp, för jag vet vad ni tänker säga: Ska man då som ett psykfall, som begått ett brott, kunna ställa krav, på samhället, när man själv har begått olika former av övergrepp, som ligger samhället till last. Ja, det är otroligt tråkigt, att behöva säg det igen: Det flesta människor, som är psykiskt sjuka, har inte begått några brott, men lik förbannat sätts de ändå år ut och år in på de typen  av institutioner, när samhället tills slut känner, att det inte finns mer arbetskraft att pressa ut ur deras kroppar; att ingen människa ser det är en stor synd och skam. Att folk blundar för det, ser jag enbart, som en stor personlig korruption. 

Vissa saker talar man inte om i Sverige idag: Man talar inte t.ex. om att människor som får sjukersättning, även en kriminell människa som jag, betalar skatt på den sjukersättning som vi får; det innebär i praktiken att vi betalar Svenne Banans inkomstpension, i lika hög grad, som han betalar vår sjukersättning. Jag ser det ändå utifrån positiva: I och med att alla lever under den förmånen, att de betalar mig och inte tvärtom, kan jag i varje fall, tryggt ligga på min dödsbädd och tänka, att jag aldrig kommer bli lika patetisk som dessa människor, att jag, till skillnad från Svenne Banan, minsann såg min egen del i samhällsapparaten och inte klagade och tyckte att hela  världen kretsade kring. Sedan kommer det låta ett pip från respiratorn och ett stort grönt streck, är det sista som finns kvar av mitt liv.

Skillnaden mellan denna värld som vi här avdelningen lever, den illegala, är för övrigt inte allas så avskild från den laglydiga, som man vill påstå: Utifrån en engelsk undersökning, som gjordes för några år sedan, tvättas pengar från den kriminella världen, i så hög grad, att uppgår runt fem procent av den allmänna BNPn. Det vill man heller inte prata om. Jag höll nästan på att påstå, att utifrån den tanken kan man lika gärna påstå att de kriminella på så vis, finansierade sina egna rättegångar, men kom på att ett sådant påstående inte är någonting annat än dumt.

Jag vill heller inte prata om det, för just nu känner jag meningslösheten, sprida sig över hela kroppen; det gör det, efter att ha suttit i tio år på det här stället. Finns det någon värre känsla, än att få känna meningslösheten, kastad rätt upp i ansiktet? Framför allt i det fall, där meningslösheten, dessutom har blivit kombinerad, med ett stort mänskligt lidande. Människor klarar av både meningslöshet och lidande, men i kombination, är det fruktansvärt ohållbart. 

Jag kan heller inte se mina år som arbetstränare, som annat än meningslös; jag jobbade på, för att öka BNPn, som i slutändan bara ökar till nya frustrationer, som i sin till leder till nya krig i världen. Inte ens Hegels tes, att slaveriet leder till slaveriets avvecklande känns längre meningsfullt; nej, alltihop känns bara fruktansvärt meningslöst.

Men att se sig själv som meningslös, kan också ibland rädda ens liv; man stänger de öppna gränser man haft runt omkring sig, man anser inte längre att som finns i ens liv längre är av allmänt intresse, man skaffar på sig någon form av personlig integritet. Konstnärer och författare har dock, ibland svårt att veta när och hur man bör stänga den gränsen. I varje fall så känns det så för mig. Min läkares stora problem, är att han egentligen vill sätta på mig i röven, även fast han inte säger det helt öppet och ärligt.

Jag har en ny egenhet för mig: Jag brukar gå runt på avdelningen, med pekfingret instoppad i min navel, spänna blicken i folk och ropa: ”Ooooo!!!”; min läkare säger att det här är någonting vi måste ta tag i på våra möten. Idén, eller fördomen, att på psyket får man bete sig hur man vill är alltså inte sann. Men ja, en lögn som blivit en sanning, är ju på ett eller annat sätt också en del av sanningen, eftersom vårt samhälle hela tiden präglas av att lögner blir sanningar. Jag hade tänkt göra en ytterligare längre utläggning om det här, men jag lämnar det här. Denna berättelse handlar ju trots allt om mig, även om jag själv får lust att smita från ämnet. Liksom varje annan tänkande människa gör.

Men även för mig själv smiter jag från ämnet; jag tänker på hur jag bör berätta om mig själv, hur jag blivit den jag är och jag ser framför mig den röda träväggen på barndoms dagis. Jag ser hur solen lyser på den, hur det är sommar, jag ser det svarta taket som är täckt med oljepapp, jag ser de vita knutarna intill stuprännan, men jag kommer inte på något minne, som kan koppla mig till detta minne. Jag tittar ut över lekplatsen vid daghemmet; jag ser en sandlåda där barn leker med plastflygplan, jag ser vinbärsbuskar och mindes hur äckligt det var att äta vinbären efter man borstat tänderna och ja ser ett barn som cyklar med en trehjuling med släp och hur hans cykel stannar av sig själv, när han svänger med trehjulingen, för släpet hänger inte med. Jag säger till min läkare att jag inte minns mer än så och han svarar: ”Det är bra, Urban. Det är i varje fall en bra början.”

Jag börjar sedan diskutera om hur det måste ha varit att leva på 1300talet och han undrar, varför hela fridens namn jag tänker på det. Jag börjar då prata om, att det intresserar mig; vilka tankar måste de inte haft under den tid, då pesten drog fram, med den tidens religiösa fördomar som styrde deras tänkande, hur det måste varit att leva fattig under ett feodalt förtryck och han svarar att jag borde koncentrera mer på mig själv. Jag ställer då frågan: ”Är jag inte en del av vår kultur och det som skett för 700 år sedan” och han svarar mig, att jag inte ska göra mig löjlig. När jag då säger, att jag läst i ”Den tappre soldaten Svejk” av Jaroslav Hâsek att Svejk där sade att på dårhuset kunde man bete sig hur man ville, säger min läkare att han inte läst den boken. När jag då säger åt honom, att han är en obildad tölp, förklarar han då mötet avslutat. Så är det alltid.

-Joel Abrahamsson