Misantropikern

                                 1

Mitt hjärtans lust, om jag få kalla henne så. Petra. Vi möttes i andra året på gymnasiet. Ja, vi var jämngamla. Hon sade att jag var annorlunda. Att det fanns saker i mig som var, som hon sade, mystiska.

Det enda bandet jag lyssnade på var Einstürzende neubauten. Det här var i slutet på 1997 och jag hade samlade på mig alla deras plattor. Hon upplevde mig inte som beskyddande vilket fick henne att känna dig fri.

En dag gick vi ner för en vägbro. Vi mötte tre andra killar. Eller män. De var äldre än oss. De frågade oss om vi var ihop. Jag sade att jag inte visste. De sade: ”Vad bra. Får vi göra så här?”, och tog tag i dina bröst. Jag blev stum och höll andan. ”Men Jerker, gör någonting då?”, men jag tittade bara bort. De höll fast dig och slet av dig kläderna.

Jag sade: ”Det här kanske inte var så bra?”, men de bara skrattade. De våldtog henne, en efter en. Jag hade inte mage att försvara. Det kändes fruktansvärt. Jag spydde på vägen hem och hon och jag sade ingenting.

Veckan efter hade ryktet spridits. De sade att med Petra kunde alla vara, för Jerker bryr sig inte. Killarna i skolan började erbjuda Petra sex mot betalning. Veckan efter fick jag ett telefonsamtal.

Jag svarade:

-       Ja, hej. Det är Jerker.

-       Ja, det är från polisen.

-       Har det hänt någonting?

-       Känner du en tjej som heter Petra Larsson?

-       Ja, det är en tjejkompis till mig.

-       Det är som så… Jag vet inte hur jag ska förklara, men Petra är död.

-       Död?

-       Självmord. Hon hängde sig. Hon var även påverkad av tabletter. Är det någonting du vet eller så?

-       Nej, tyvärr. Jag håller mig helst utanför, sade jag och lade på telefonen.

Jag satte mig ner och började läsa ”Bortom ont och gott” av Nietzsche; den enda filosofen jag överhuvudtaget stod ut med. Jag berättade aldrig för mina föräldrar om Petras död. För övrigt visste de ingenting om henne ändå; jag ville hålla dem utanför det hela. Jag hade tänkt, att sticka ner till Berlin och fly från min familj; det var många som hade sådana tankar då.

Min far satt och tittade på nyheterna. Fokuset hade det senaste året gått från satanistgäng som bränner kyrkor till militanta veganer. Själv fortsatte jag att äta kött eftersom jag ansåg att det var en del av människans natur.

Jag sade till min far på vad han ansåg Nietzsche, och han svarade att han var intressant, men att han var problematisk i och med att nazisterna tog upp hans övermänniskoideal utifrån syftet att utrota sex miljoner judar; Wagner var också problematisk av det skälet. Jag sade då att det inte bara var judar som dog i Auschwitz, och min far svarade då: ”Nej, men det var dem som var huvudmålet för deras förintelsepolitik”, och sedan var diskussionen avslutad.

Men efter att nyheterna var klar vänder sig min far om och säger: ”Jerker, jag tror ju inte det här om dig, men jag hoppas verkligen inte du är en av dem som tagit del av de här nya idéerna om att förneka Förintelsen?”. Jag svarade att nej, det är jag inte. Min far spänner då blicken i mig och säger: ”Nej Jerker, jag hoppas verkligen inte det”, och sedan går han ut ur rummet och sätter på kaffebryggaren.

                                                                  2

1998. Jag sitter i klassrummet och hör min lärare tala om kommunismens brott mot mänskligheten. Hon ritar upp en cirkel på svarta tavlan och pekar på att Mussolini och Stalin möts i mitten av jävligheter från bägges politiska motpoler. Jag frågade henne om inte också den politiska mitten har begått brott mot mänskligheten och hon svarar då: ”Jo, ingen är ju perfekt och vi ska heller inte tro vi lever i en värld där lammen leker med lejonen” och sedan är diskussionen avslutad.

Petras död känns idag så långt borta; jag trodde aldrig jag skulle glömma bort det så fort. Jag gick aldrig på begravningen, för jag kände att jag inte ville tränga på, eller rättare sagt: Jag ville inte ha några närgångna frågor av min far. Jag ville minnas och sörja Petra, utan att minnet av henne skulle smutsas ner; jag vet inte om jag lyckas med det.

Väl hemma sitter jag och tittar på en debattpanel om buddhism på SVT. Programledaren på TV säger att varför lever vi i västvärlden inte i ett lyckorus? Vi lever i ett samhälle helt befriat från sjukdomar och ingen svält. Han knyter sedan in detta på Buddhas idéer om att släcka livstörsten, och berättar sedan kommer han in på en berättelse om hur han som barn önskade sig ett leksakståg i julklapp, och vilken ångest han fick när han väl fick leksakståget.

”Vi har brist på kärlek”, säger en av debattörerna, ”vi ersätter vår kärlek till våra medmänniskor till materiella ting, och på så vis bygger vi upp ett luftslott mot oss själva, som sedan slår mot oss själva, när luftslotten inte kan ersätta vår kärlek till andra människor”. Mitt luftslott var Petra, som sedan dog.

                                                                  3

1999. En månad kvar till min student. Jag önskar att jag kunde gripas av den naivitet mina klasskamrater känner inför framtiden, men eftersom jag är tvångsmatad av pessimism och cyniskhet, vet jag att mitt liv efter gymnasiet inte kommer bli minsta annorlunda eller bättre än tiden jag hade innan; det är förjävligt att man redan genomskådat det.

Jag sitter på min cykel på väg på skolan, och funderar på ett fördrag på ett universitet jag hörde förra veckan. Jag stör mig på när akademiker säger till varandra: ”jag tycker det är så bra det där du säger…”. Det är avskyvärt hur den akademiska världen har blivit sådan, att man ryggdunkar varandra i ett slutet sällskap; en scen för inbördes beundran. Men kanske har det alltid varit så?

Jag står nu inne i skolkorridoren och hänger av mig jackan i skåpet. Jag tänker på en händelse, som hände förra veckan. Då stod jag i matsalen och tittade på min barndomskamrats syster Elins skärt. Hon stod och höll ett glas mjölk i handen. Sedan vände hon sig om och tittade generat på mig. Det verkade som om att hon stått där och inväntat en signal, eller också var allt bara i min hjärna.

Men egentligen är det mig fullkomligt likgiltigt om hon verkligen ville att jag skulle se på hennes skärt eller inte; jag har varit med om en händelse jag inte kan skriva om, eftersom det går under händelser ”sexuellt skryt”, vilket jag inte vill att konst ska handla om.

Det hade varit bättre, att jag istället begått ett sexualbrott mot henne och antastat henne, för då hade jag kunnat skriva stor konst i det, men istället skedde ett form av samtycke, som är fullständigt konstnärligt odugligt att skriva om.

Klockan är tolv och jag sitter och äter i skolmatsalen. Det kommer fram en kille i min klass jämte mig och säger:

-       Ja, nu är det snart över.

-       Ja.

-       Ja, man får väl tacka då för ditt mumlande då här på rasterna i matsalen. Man har ju knappt hört någonting vad du sagt genom åren.

-       Vad menar du?

-       Jaha, vad ska du göra då efter studenten? Har du sökt något jobb eller utbildning?

-       Det ordnar väl sig.

-       Jaså, det gör det?, säger killen då skrattande och lyfter sin bricka och sätter sig vid ett annat bord.

4

2000. Jag sitter på stadsbussen hem från en arbetsmarknadsåtgärd. På bussen sitter Elin på väg hem från skolan. Hon är två år yngre. Jag ser att hon flirtar med mig, så jag går fram och sätter mig i sätet jämte henne.

Jag frågar henne hur det är med hennes bror och säger till henne, att jag tycker det är tråkigt att jag och han inte umgås mer (vilket är en lögn). Hon säger att hon kanske kan prata med honom, så vi blir bättre vänner, vilket jag säger är en bra idé.

Sedan säger jag att jag ska ut, eftersom bussen stannat vid mina föräldrars hus. Elin frågar då om det är OK, att hon följer med och jag säger att ja, det är det.

Vi går in på mitt rum, sätter oss på min säng och börjar hångla med varandra. Jag tar av hennes tröja och BH och för min tunga över hennes navel och hennes bröst. Sedan klär vi av oss nakna och ligger med varandra.

Efteråt ligger vi nakna i sängen jämte varandra. Hon säger att hon varit kär i mig hela livet, och att hon alltid velat ha mig. Hon säger: ”Kommer du ihåg den gången vi var små, och du och jag och brorsan….”. Jag svarar:

-       Ja, det gör jag, och stryper Elin till döds.

5

2001. Jag har hamnat på rättspyk i och med Elins död. Jag ljög i rätten och sade att det hela var en olyckshändelse, vilket resulterade till villkorlig död, under rättsrubriseringen vållande till annans död. Jag kanske kommer ut och något år.

Vi har en kille på avdelningen som vill provocera. Han säger saker som: ”Jag är för barnarbete. Ta bort barnarbete och tacka nej till hela din västerländska välfärd. För femtio år sedan jobbade alla barn. De var tvungna att göra det”. Jag frågar honom om han även är för barnporr, och då svarar han: ”nej barnporr är jag emot”.

Jag tillåts inte onanera på avdelningen. Gör jag det rycker personalen upp dörren. Patienterna brukar stå vid dörröppningen och lyssna när jag onanerar. När jag sedan går och äter eftermiddagsfika, härmar de mitt flåsande samtidigt som de slafsar i sig smörgåsarna, så det kommer korv och bröd över hela bordet. Jag blir äcklad.

                                 6

2002. Står på en busshållplats i Falkenberg. På en lyktstolpe sitter ett klistermärke från Nationaldemokraterna med texten ”Krossa kommunismen”. Ett alkoholistpar står och grälar. Kvinnan säger till mannen att han våldtog henne igår. Jämte står två glidare och skrattar.

                                 7

2003. Jag är på semester i Partaya i Thailand. Jag ser en femtonårig thailändsk flicka sitta nätstrumpor, kort kjol och toppBH. Jag beställer in två sex on the beach och sätter mig jämte henne och bjuder henne på ena drinken.

Jag pussar henne på kinden och säger att hon är söt. Hon ser rädd ut. Vi går upp på hennes rum. Jag betalar en hallick i dörren och går in. I taket hänger ett mosquitonät. Hon knäpper upp mina byxor och för in min penis i sin mun. Jag känner hennes tänder nudda undersidan av mitt ollon och det går för mig.

                                 8

2004. Jag har börjat jobba som säljare åt en reklamfirma. Jag stör mig på att jag som man alltid får ta hand om disken i fikarummet. Vi har fått in en ung fotomodell på arbetet. Hon tog kontakt med mig genom myspace och jag hoppas kunna få ligga med henne.

                                                                 

                                                                  9

2005. Jag har flyttat till New York och börjat jobba som börsmäklare. Sedan en månad tillbaka har jag inlett ett förhållande ett förhållande med en man i 40årsåldern. Vi ligger i min säng och jag penetrerar honom i analen. Samtidigt som det går för honom tittar ut genom mitt panaramafönster ut över Manhattan. Han säger: ”Oh, Jerker. Fantastic!”.

Jag sätter mig upp på sängen och tänder en cigarett. Roger, som man säger: ”One more time, Jerker”.

-       No, not more time! Get the fuck out my life!, svara jag då-

-       Jerker, you sound like you dose´nt love me.

-       That´s right, Roger, I dont love you. In fact: I fucking hate you.

Sedan kastar jag ut honom naken ur lägenhet med sina kläder efter sig.

                                 10

2006. Jag har gått med i en satanistisk sekt. Förra helgen offrade vi en get till Satan. Jag skar upp halsen på geten, samtidigt som min flickvän Brenda, som jobbar som fotomodell, sög upp getens blod ur halsen. Vi körde sedan doggystyle på scenen.

Sekten håller till en källarlokal under ett casino i Texas. Brendas pappa är en av grundare till sekten, men dog förra veckan i en stroke. En gång när vi var ensamma sade jag till Brenda, att jag tyckte hon skulle suga av hennes far på scenen, samtidigt jag satte på hennes syster bakifrån. Hon hällde då ut en drink över mitt huvud och sade att jag var helt sinnessjuk. Det kanske jag också är.

                                 11

2007. Jag har fått HIV och vägrar ta bromsmedicin. Jag kommer nog bara ha 2-3 månader kvar att leva. Så kan det gå.

-Joel Abrahamsson