Förnedringen

                      1

Sitter mitt emot aset. Aset som ska avgöra min framtid. Får näst intill en fascistoid inställning när jag har att göra med såna svin. Människor som mentalt sett står lägre än en själv men som ska lägga ens öde i deras hand. Arbetsförmedlingen. Suck.

En spyfluga snurrar runt rummet och sätter sig på Ulfs dator, som är av en sån där plattskärmsmodell. Ulf är handläggare på Arbetsförmedlingen och under det halvåret som jag varit inkopplad här har det inte hänt någonting alls. Inte ett dyft av ansträgning har jag märkt från Ulfs sida. Han å sin sida begär fullständig närvaro och koncentration från mig…

Ulf bläddrar bland sina papper och tittar på sin dator. Bara kolla på honom; med hans fula skjorta, töntiga glasögon och sin lugg som är framkammad till halva pannan. Jag mår illa, men kan inte gå iväg för Ulf öppnar plötsligt munnen:

- Jo Torkel, säger han och lägger ifrån sig pärmen, saker och ting har inte gått som vi tänkt oss…

- Nähä, säger jag och vrider lite på mig.

- Ja, du måste ju själv vara medveten om att den situation du befinner dig i just nu knappast är gynnsam för vare sig dig själv eller samhället?

Jag svarar inte.

-                      I vilket fall som helst så tänkte jag som en sista utväg att vi skulle kunna sätta dig på projekt som vi tidigare år har haft väldigt god framgång med…

Jag svarar fortfarande inte.

-                      Det är en kurs som börjar i nästa vecka och som ska skräddarsy en anställning ut efter dina egna färdigheter och eftersom tidigare försök inte riktigt haft den lyckade framgång som vi hade önskat oss vad det beträffar din ingång på arbetsmarknaden tänkte jag det kanske inte vore en helt dålig idé att sätta dig där nästa vecka?

-                      Mhmm…. , svarar jag och tittar bort.

-                      Bra. Då ringer jag Harry på sturten och så fixar vi det på en gång.

Ulf tar upp telefonen i handen och ringer numret till kursledaren och pratar, skämtar tort och sätter in mig på den där jävla åtgärden. Jävla skit.

Veckan efter sitter jag i en tråkig lokal med ett lånt bord men en arbetslös människa i varsin stol; människor som jag troligtvis inte har någon som helst gemensamt med, eller i varje fall väldigt lite.

Harry börjar prata. Harry är den typ av människa som har varit framgångsrik tidigare, av olika skäl blivit arbetslös och som senare inte heller kan erkänna att han tillika är också fullständigt meningslös och då på alla vis vill pracka på sin ”oerhörda kunskap” han sitter inne på och på så vis ska hjälpa oss stackars arbetslösa. Jag hade hellre legat hemma och dragit täcket över huvudet än att vara här.

-                      Kursen kommer ligga på  Klara folkhögskola i Bederfors och vi kommer att träffas för en kort introduktion på måndag, avslutar Harry med.

Jag vaknar till. Hade knappast hört på ett enda dyft av vad han sagt, men det där sista var just en viktig detalj.

-                      Hur tar man sig dit?, frågar jag av praktiska skäl då Bederfors ligger fem mil bort ifrån dig jag bor.

-                      Det ordnar sig, svarar Harry. N som inte har bil kan alltid samåka med någon annan. Allt ordnar sig; alla som kör får ändå reseersätning från Försäkringskassan. Allt kommer gå galant.

Eller hur…

                      2

Men allting ordnade sig inte galant. Ersättningen de andra fick från Försäkringskassan täckte enbart förbrukningen av bränsle, men slitage på bilen och liknande ingick inte. Det skulle jag stå för. Jag vägrade.

Men till slut fick jag ge mig då jag förstod att om jag inte stod för den kostnaden skulle det innebära att jag blev av med hela min ersättning; vilket skulle innebära en ännu större förlust. Och i och med att jag redan från början hade ställt mig avog mot gruppen uppstod en, vad ska man säg, irriterad stämning mot mig som kunde vara ganska svår att handskas med.

Och dessa kurser sen! Lektioner om ergonomi, om mental träning och hur man blir en ”bättre människa”. Att man gått med på att från början att bli allmänt förnedrad var väl en sak, men att man sedan skulle behöva svälja dessa positiva lögner och floskler var dock tusen gånger värre! Jag försökte, ansträngde mig verkligen, att inte säga min mening om dessa fåniga uttalanden men när jag kände att jag var tvungen att utrycka min åsikt möttes jag naturligtvis av äckel och avsmak av de andra, Att höra sanningen är inte alltid angenämt.

Jantelagen var någon både kursledarna och de andra kursdeltagarna i oändlighet babblar om. Precis som de tänkt så pass självständigt i sina liv att de hade fått någon erfarenhet av det! Ha!  Ett gäng idioter utan någon som sinne konstnärlig smak det var vad de var. Idioter. Den enda tänkbara glädjen av den här kursen är den korta känsla av befrielse när kursen är slut. Om det nu skulle vara till någon större glädje. Vad nu glädje är?

Här är ett exempel av lektionerna; Laila Babel är en form av ”livscoach” som utgår alla sina teorier från en judisk flumfilosof kallad William Flemming som grundar sig på att alla människor i själva är goda men när de inte lyssnar på sina inre behov så begår de elakartade handlingar; om man nu ska vara riktigt ärlig så lyssnar jag i detta ögonblick inte det minsta på mina inre behov utan får istället en kraftig bestialisk lust att ta min penna som jag håller i handen och trycka ut ögonen med den på den där jävla kärringjäveln.

Att tro att bara man får lugn och ro och mat för dagen skulle göra oss till snälla människor är precis lika idiotiskt som att tro på Bibeln. Människan begår destruktiva handlingar enbart av den anledningen att den kan det; men det har jag ju skrivit om så mycket om förut så jag ska inte babbla om det igen.

-                      Det finns två sätt att bejaka sig själv, säger Laila. Antingen så gör du det av rent egoistiska skäl eller också för att du lyssnat på dina inre behov och handlar på ett snällt och omtänksamt sätt även emot dem i din omgivning.

Suck.

En medelålders man med ful mustasch och rödsprucken näsa opponerar sig att vad som behövs är lite ordning och reda och att problemen idag beror på att ungarna i skolan inte fått tillräckligt mycket smisk. Han får medgivanden av många i gruppen men en ung kvinna i gruppen som sysslar med socialt engagemang på fritiden håller dock med Laila och det uppstår en diskussion som är så löjlig att man vill spy.

Det tycks mig som att människor i den åldersgruppen verkar vara synnerligen sadistiska och älskar pisk och att få smiska upp de yngre kandidaterna. Det får dom gärna göra, men jag vill helst inte hör på det. Det mig ungefär lika roligt som att sitta och lyssna på ett gäng pedofiler som drömmer om att knulla barn. Nej, det hade åtminstone varit lite mer nymodigt. Nåväl…

En kvinna i 40årsåldern går bort och slänger ett tuggummi i papperskorgen och när hon böjer sig ner och man får se hennes arsle genom hennes kjol får jag lust att gå fram och trycka in min kuk därin. Kanske är jag inte i kontakt med mina inre behov?

Jag stirrar framför mig. På bordet framför mig ligger en blå pärm med kursens namn på och tillika blå kulspetspenna. Om vi nu sållar bort alla förströelser och glädjeämnen, vad finns då bakom allt detta? Troligtvis ingenting. Inte någonting vi kan uppleva som vare sig ångestfyllt eller glädjande. Enbart ett långt och förbannat tomrum som vi inte ens kan föreställa oss. Och vi vet med största sannolikhet att det är fullständigt omöjligt att leva i detta tomrum 24 timmar om dygnet; att hjärnan då ställer sig in, automatiskt, på flykt eller också, mycket sannolikt, på rent bestialiska innehåll.

Men för såna som Laila Babel är detta fullständigt omöjligt att tänka sig. Hon föreställer sig att tillvaron är ljus, men då återstår bara en intressant fråga; varför har vi då en så oändlig lust, vi människor, att fly från denna förbannade värld? Denna fråga flyr Laila hela tiden, och man kan samtidigt förstå henne; även fast jag också känner ett visst förakt för detta svaga element.

Jag sitter på fikarasten och dricker en kopp kaffe och tuggar på en bit torr systerkaka. Det är faktiskt det enda jag ätit den här dagen. Morgonens timma slog så snabbt att jag inte hade tid att äta frukost. Och jag vet i förväg att jag själv inte kommer att ha tid eller lust att köpa eget fikabröd och ha med till gruppen, men vad ska jag göra åt det?

En fet gubbe med mustasch harklar sig och säger:

-                      Ungdomar idag dom har så konstiga ideal. Fruktansvärda ideal. När jag var ung hade jag en stor förebild; P.G. Gyllenhammar!

Pust. Tror han på fullt allvar att jordens resurser är av den omfattning att alla dess invånare kan ha P.G. Gyllenhammar som förebild?

Jag tittar på mina naglar. Nageln på höger ringfinger är lite längre på ena sidan och pekar lite uppåt; jag måste klippa fingrarna ikväll. Jag studerar kvinnan som jag för under en kort  ingivelse fick för mig att våldta: under hennes svarta hår döljer sig i hennes hårbotten några få röda hårstrån. Jag ryser till. Jag vet inte varför; men känner ett kort drag av äckel inom mig. Och skulle jag analysera detta äckel skulle jag troligen att därav gå igenom hela mitt liv i minsta detalj och detta kan jag inte på några  som helst villkor ha någon som helst tid eller energi med. Vad nu; det tycks mig som om hon gav mig en kort flirt. Pinsamt nog ledde detta dock också för mig att får erektion på min penis.

Jag känner mig nödig men väntar ett kort tag tills min erektion har gått ner och reser mig då sakta upp från stolen. Jag stirrar ett kort tag på kaffekannan som är på omgång två och kaffekopparna som ligger uppställda på diskstället. Dörren står öppen och jag går år ut i korridoren. Längst bort i korridoren ligger toaletten. Jag stirrar lite åt vänster och ser en brun och orange vävnad föreställande ett träd. Jag känner en kort irritation mot min gom när jag går igenom korridoren. Jag trycker ner handtaget på toaletten. Låst! Förbannat! Jag känner hur det nyper i mitt könsorgan och hur pipandet som går upp mot mellangärdet. Toalettdörren öppnas dock kort efter tag och jag kan således uträtta mina behov.

Har ni tänkt på en sak; är Satre mest intressant som filosof eller som författare eller rent av lika intressant som båda? Eller är han intressant överhuvudtaget? Jag försöker med all kraft uppehålla mitt tänkande med något intressant när hör denna förhatliga kärring som försöker övertyga gruppen av vikten av mental träning- Vad är syftet? Vad ska det tjäna till? Det frågar jag mig om och om igen. Jävla subba…

Forntiden. Medeltiden. Nya tiden. Jag skulle vilja skriva om begreppen i världshistorien; ”Kamptiden”, ”Tråktiden”, Jobbtiden”. I forna tider slet man hårt för sitt levebröd för att sedan på kvällen unna sig vila. Sedan uppstod ”tråktiden” där man helt enkelt hade tråkigt som ett sätt att livnära sig och sedan på sin fritid leva ut med nöjen. Nu lever vi i ”jobbtiden” som består av att man sliter hårt och stressigt på sitt jobb och åker sedan bort och roar sig på andra sidan jorden,

Men det här slår ändå alla rekord; att lyssna på ett tråkigt föredrag från 9 till 5 varje dag för att det sedan kanske kan ge ett stressigt jobb för att man sedan kanske kan roa sig sin fritid. Men det var då fan vad den jävla kärringen tjatar!

Middagsrast. Jag skär sakta genom köttet på en pannbiff, lägger en bit potatis indränkt i brunsås på gaffeln, doppar hela gaffeln i lingonsylt och stoppar in den i munnen. Det smakar inte gott, men inte äckligt heller. Kanske är det just det som gör det ”lagom” som så tråkigt; där av finns inget att tala om. Jag lägger sedan tomat, gurka och sallad på nästa gaffel. Äter det och dricker sedan ett glas vatten. Nog är det ändå absurt att man till den gad även analyserar sina primära behov.

Sitter och pillar på en bit tejp som fastnat på bänken. ”Bla, bla, bla, bla, bla”. Fan, vad den jävla kärringen tjatar. Och nu kommer ljuset och lägger ett stort schakt över en stor del av klassrummet och den där känslan av esxistensiell tomhet lägger sig över en. För det är just ljuset på en februaridag, när man sitter på ett sånt här tråkigt ställe, som gör att man får den där känslan av existentiell tomhet inom sig. Existentiell tomhet; t.o.m. värre än existentiell ångest.

”Arbets”dagen är slut. Tack och lov för det. Jag kliver ur bilen vid busshållsplatsen, säger ”Tack för skjutsen”, slämmer igen dörren och går sakta iväg och hör hur gruset prassla under fötterna.

En kille med arabiskt utseende står och kastar en basketsboll mot en vägg och varje kast låter som slaget mot den sista spiken mot min kista. ”Pang, pang, pang. Du är död.”

                                            3

När jag dör kommer mina atomer at gå ifrån mig och jag kommer gå upp i någonting annat; en sten, ett träd eller en tjocktarm på en gris; kan detta ge mig någon som helst tröst när jag sitter och lyssnar på den här jobbiga jävla bruden som talar om ergonomi? Nej, jag får verkligen ingen som helst ro inombords!

En fluga surrar runt bordet och sätter sig på bänken jämte mig. Sitter vid en skolbänk vid 36 års ålder! Vansinnigt. Fullständigt vansinnigt!  Livet är allt annat än rättvist. ”Fem gånger om dagen ska man äta.” Blablablabla. Men vad är bra för själen då? Det har ni aldrig någonsin tänkt på.

Kafferast igen. Faktum är att kaffet smakar alldeles utsökt i kontrast till de tråkiga lektionerna. Om man ändock slapp lyssna på sina kurkamrater dock. ”Jag har varit i Thailand. Jag har jobbat på ett lager. Jag har läst Aktuell Rapport.” ??? ”Jag  har läst Aktuell Rapport” !!! Hur fullständigt imbecill får en människa bli? Nä, nu är jag förmer. Nu ska jag hålla käft. Åh nej, nu börjar denna förhatliga lektion igen!

Jag börjar knappra med naglarna mot bordet av ren rastlöshet men avbryts av ett ”Åh!” från kvinnan jämte mig. Jag får tydligen inte ens existera. Inte på några som helst sett visa mina känslor eller ens mitt missnöje för då är jag så fullständigt patetisk! Att ens invända mot det vill de här clownerna inte veta av! Nej, de skäms! Och därför så projicerar de allt på mig. Ja, just mig å arma människa! Men kan då inte den här eländiga lektionen ta slut! Kan inte det här hela livet ta slut!

Jag tuggar på en bit knäckebröd och äter en bit strömming på middagsrasten. Jag kan verkligen inte förstå mig på Sverigedemokraterna; hur kan man föredra det svenska i alla väder när vi inte har den minsta kultur att hämta i julgranen? Se bara på maten; potatis, strömming och lingonsylt!

Middagsrasten är slut och vi går iväg. Jag vidrör stolsryggen kort därefter en snygg donna har suttit och försöker, av desperat intuition att ej tråka ut mig till döds, att föra den diskret, så att ingen upptäcker, vid min näsa för att få en kort sexuell upplevelse, men nej, ingenting av denna odör finns kvar. Jag måste emellertid också erkänna att jag skäms en smula, över detta perverterade beteende.

Jag sitter åter igen i lektionssalen. Eftermiddagens lektion går ut på att vi allihop i klassrummet ska presentera oss själva. Så vi sitter allihopa i en ring och hela lektionen liknar snarare ett AAmöte. Åh, vilken fullständig vämjelse får jag inte igenom mig när hör dessa äckliga personer och deras lyxproblem. "Hej, jag heter Ann-Gerd och jag har varit arbetslös i fyra år". Oj, vad synd om dig Ann-Gerd; hade du levt på Medeltiden så hade det varit din största önskan i hela världen att vara arbetslös. Jävla trams alltsamans! Är det inte istället MIG det är som mest synd om, som har en drivande kreativ kraft inom mig som aldrig får komma fram därför jag ständigt tvingas sysselsätta mig att befinna mig i sådana här triviala situationer, Giv mig styrka!

Dagen är slut och jag sitter åter igen framför min TV. Det tycks mig som att vilket system som man än vänder sig till så tycks det ändå alltid som om den lilla människan alltid slås sönder. Det kvittar om det är nazism, kommunism eller kapitalism. Se bara på Sovjetunionen och hur deras frihetliga ideologi förvandlades till ett totalitärt förtryckarsystem. Ty sådan är människans natur!

Vaknar fem över 7 och dom skulle hämta mig kvart över. Jag skyndar mig på kläderna och springer iväg. Jag försenad av den anledning att jag upptäckt att i den boken som jag läser så hade jag missat en halv sida och var därför tvungen att åter igen läsa igenom tjugo sidor för att komma i takt igen.

Jag tar på mig ytterkläderna och rusar ner för trapporna; det känns verkligen inte roligt att stressa iväg!

Åter igen på matrasten. Jag träffar en gammal lärare som hade när jag var här som själv  som elev för några år sedan. Vi börjar diskutera om allt möjligt och när vi talar om praktik och arbete föreslår han att jag ska vara elevassistent åt en kille i hans klass som är lätt utvecklingsstörd. Men denna historia utvecklades sig så tragiskt att jag inte vill belasta erat känsliga sinne med hur det slutade för jag är inte säker på att ni är mottagliga nog att hantera det.

-Torkel Sandström