Dag 1
Rom har kallats vår civilisations moder. Här grundades
grunden för hela det västerländska samhället. Den romerska lagen är,
fortfarande, den lag som genomsyrar även det svenska samhället. Som konstnär
och poet känner man därtill att det liksom är ett ”kall” att någon gång i sin
livstid besöka denna mytomspunna och högtstående stad.
Så därför stod jag där på Campio flypplats sommaren 2007 i
hopp om att få en klarhet i vår civilisations kärna. Ja, just det, så naiv var
jag faktiskt att jag trodde att skulle få en form av klarhet här när jag stod
där vid den rullande banden, i glassande solsken, och väntade på den urdåliga
italienska servicen var det gällde att få sina saker tillbaks. Vad jag däremot
fick klarhet i får ni chansen att läsa i denna grymma och eländiga historia ni
har framför er. Håll ut, gott folk! Håll ut!
Dag 2
Vaknar på morgonen på Hotell Pensione Erdarelli i ett
stekhett Rom. Sätter mig upp och tittar på det lilla rummet jag har fått. Det
är verkligen litet. Verkligen. Litet. Tittar på klockan; Ups! Klockan är halv
tolv. Frukosttiden slutar elva. Masar mig upp ur sängen. Tar på mig kalsonger
och morgonrock. Går ut genom dörren och tar i dörrhandtaget dörren bredvid. Där
ligger badrummet. Tydligen låst. Får vänta fem minuter. Dörren öppnas. En
kvinna går ut, säger någonting på italienska och går iväg. Jag går in. Tittar
på det ytterst lilla fönstret med räfflat mönster som bara släpper in ljus men
inga bilder. Kanske för att någon okänd fluktare inte ska stirra in. Eller jag
vet inte. Sätter mig i duschen. Badkaret är uppvärmt efter den förra besökaren.
Duschkranen öppnas och en våg av vatten och tvål sköljer genom min kropp. En
fluga irrar runt i rummet. Jag försöker slå ihjäl den men misslyckas. Går upp
ur duschen. Torkar mig ren. Sprutar på den halvt exklusivt exklusiva
spraydedoranten jag köpt för någon månad sedan när jag var i ett kort besök i
Motala. Motala. Rom. Städer som städer. Eller? Tittar mig i spegeln. Kammar
mitt hår. Tittar igenom mitt ansikte. Behöver jag kamma mig? Nej. Tar upp
tandborsten, lägger en strimma av Pepsodent och borstar således mina tänder och
känner hur den illaluktande stanken i min mun stegvis håller på att försvinna.
Går ut ur badrummet. Tittar igenom den stora salongen med de
stora kristallkronorna och målningar som i mitt tycke är banala. Fullkomligt
banala. Går in i rummet. Ovanpå nattduksbordet ligger mitt sönderlästa exemplar
av ”Doktor glas”. Tänkte läsa igenom den en andra gång. Kläderna ligger
utspridda på golvet och resväskan ligger instängd i nattduksbordet som också är
någon form av förvaringsskåp; det ligger ju till så på dagens hotell. Öppnar
det bruna städskåpet. Tar ut en skjorta. Tar på mig den. Tar ut kavajen och
kostymbyxorna. För det ska väl vara kostym i Rom. Eller? Drar upp kostymbyxorna
uppför benen och drar upp blixtlåsen och knäpper gylfknappen. Blixtlåsen är
tydligen en svensk uppfinning. Vad mer har vi åstadkommit i vårat land? Drar
upp kavajen upp för ärmarna och låter de stadigt sitta på varsin sida av
kroppen. Knäpper knapparna på kavajen och går ut. Korridoren är lång och längst
bort ser man ett stort fönster där man ser ut genom gatan. Går fram till
fönstret. Rom är fullt av trafik men denna gata är ganska tom. Fönstrena är
stora och långa och dekorerade i kanterna av mönster. En man springer över
gatan. Jag vänder mig om. Ser igenom detta stora rum med stora, guldramade
målningar och en gammal TV. Går ut genom dörren. För att komma till trappan
måste man först gå upp för en liten kort trappa som sedan viker sig och då står
man jämte hissen som är öppen och av galler; ni vet en sådan där gammalmodig
hiss. Jag väljer dock att traska ner för trapporna i detta trånga utrymme med
röda väggar och korta trappsteg. Plötsligt så jag vid hallen där det framför
mig står ett bord med tidningar och en krukväxt. Jag går förbi lägger mina
nycklar vid receptionen och går ut. Åh! Detta stekheta Rom. Tittar åt höger.
Där ligger ett café. Bra. Här kan jag äta min frukost. Sätter mig ner vid ett
bord och beställer en kopp espresso och en crossiant. Det blir vare sig något
Colloseum eller Forum Romanum idag. Det blir bara lättja.
Dag 3
Går på gågatan Mario dé flori, i närheten av Spanska
trappan; Rom är hett som bakugn och kvinnorna är kalla som is. Någonting som
slår mig är att varenda handikappad människa jag möter står och tigger för att
ha någon som helst möjlighet att kunna överleva. Det Rom och Italien jag sett
från Fellinis alster känns allt mer främmande. Sätter mig ner på ett litet
halvsjabbigt hak och beställer in risotto med kyckling. Det får blir min lunch
idag.
En ung svarthårig kvinna bär fram ett glas vin vid mitt bord
och jag svarar med samma krampaktiga leende som jag hade när Veronika i
parallellklassen i åttonde klass sade till mig vilken fin frisyr jag hade fått
till på den lokala frisörsalongen. Vad jag då inte förstod var att detta
antagligen var en romantisk invit, men mitt medvetande låg i ett förtryckt
mörker, nertryckt och nedsvärtat av mina jämnåriga klasskamraters notoriska
pennalism. Åh, vilken lång och underbar sommarlovsromans vi kunde ha haft
sommaren därefter. Men detta är förbi och jag kan aldrig få min ungdom tillbaks
och här sitter jag, en snart medelålders man, i Rom, miraklets och det ljuva
livets huvudsäte och känner bara avsmak. Är det inte ett ytterligare tecken på vilken
missanpassad och fullkomligt tragisk varelse jag i själva verket är? Tragik?
Vad är det förresten? Vad är lycka? Vad är kärlek? Och framför allt; vad är ett
liv?
Efter tjugo minuter, som kändes som tjugo år, träder min
middag fram på bordet. Jag tittar ner på min talrik; här ligger en fågel, som
blivit avlad, uppfödd och dödad bara för att få mig mätt och belåten; jag
tycker nästan det är något vackert över det.
Jag börjar sakterligen smaka av den bruna kycklingbiten och
skalet knastrar mot mina tänder och jag sköljer ner med ett välsmakande glas
vin; det smakar ganska bra måste jag tillägga. Jag ser försiktigt på mina
naglar; ash, jag har glömt att klippa dem. Vilket pinsamt öde! Jag ser ner på
gatan med de gråa gatstenarna och iakttar två skabbiga duvor som för en, vad
man ska säga, kärleksuppvakting för varandra. Och jag kan inte låta bli att
känna detta pinsamma vemod inom mig hur lite människan, trots årtusenden av
civilisation, har nått i framgång i jämförelse med djuren. Här sitter jag i Rom,
civilisationens vagga, och förstår allt detta; att vi människor enbart är djur,
vars enda egentliga syfte är äta, knulla, skita och sova. Man blir nästan
äcklad när man tänker på det. Varför finns det över huvud taget ingen som helst
plats för smak och finess i denna värld?
Efter ett ytterligare en halvtimme är maten uppäten och jag
lägger 13 euro på bordet och går min väg. Jag går ut ifrån Mario dé flori och
går in på den större gatan Via del Babuni och upptäcker då att ena skosnöret
har gått upp. Jag böjer mig ner och knyter det och upptäcker då när jag står på
huk en gammal spottloska som rinner ner för gatstenen precis jämte mig med tre
eller fyra spyflugor som krälar i det och jag känner åter igen denna vämjelse
som jag hela mitt liv känt för dylika företeelser. Men skosnöret måste knytas
och jag binder det ena över det andra och jag gör således en knut och reser mig
upp igen. En äldre man tittar på mig med förskräckt min; tror han att jag ska
överfalla honom? Och plötsligt rusar en sådan där satanisk lust över mig att
kasta mig på honom, slå honom i käften och sparka ner honom. Men som vanligt
stannar detta infall i mitt huvud för jag är ju trots allt i grunden en
civiliserad och sofistikerad varelse.
Jag står och stirrar när jag framme vid Piazzo del Popolo
och ser bilarna som kör runt en stor pelare som ser ut som en bautasten eller
kanske rent av en fallos. En försäljare står och säljer glass; jag tar en med
mango och gammaldags vanilj. Så oerhört urdumt svenskt. Och vad har jag med en
fana eller nationalitet med mig att göra? Eller rättare sagt; vad har jag i
denna världen att göra över huvud taget? Gäsp! Jag vandrar upp för trappan upp
mot den stora parken och ser en gammal utsliten bil köra jämte mig. Vägen
korsars och jag får en liten längre stund först se hur en Fiat, en Opel och en
Volvo kör förbi innan jag kan korsa vägen. På andra sidan vägen står ett lejon
av marmor och spänner blicken i mig. Det är lustigt; romarnas fascination för
lejon; det var ju trots allt de som utrotade detta djur i hela Sydeuropa om
kring Jesu födelse. Men är jag inte också en romare innerst inne? En
blodtörstig varelse som slukar allt i min väg och krossar den och ändock ligger
jag i min kammare och känner vemod och saknad för det jag krossat. ”Mänskligt,
allt för mänskligt” som Nietzsche kallade det. Detta fenomen som ringar in hela
människan i sin eviga kamp att stå över djuren… Men detta har vi ju redan varit
inne på och vi fortsätter istället vår historia, där jag vandrar upp för en
brant trappa upp mot Villa de Borghese och där står åter igen försäljare för
läskedryck, varmkorv och mineralvatten och är jag inte lite törstig? Jag känner
efter i fickan och upptäcker att jag har 120 cent i min ficka och det borde
räcka till en flaska mineralvatten. Jag går halvvägs mot ståndet men ångrar
mig; jag är nog inte så törstig i alla fall. Jag ställer mig istället mot
muren, vid utsiktsplatsen vid Villa de Borghese och låter historiens vindar
strömma genom min kropp; det är en vacker stad trots allt. Det är nästan så jag
känner lite storhetsvansinne inom mig. Tänk att få vara en romersk kejsare i
den tid då världen fortfarande låg framför en och civilisationen enbart var
något vackert och spännande! Tänk att få erövra platser som ingen tidigare har
upptäckt! Tänk att få ta del av en romersk orgie! Eller för all del; tänk att
få vara Mussolini… Gick jag för långt nu? Skit ner er!
Till slut tröttnar jag; det är ju trots allt så att allt är
förgängligt, och även det mest högtstående i kultur och lycka också skall malas
ner i dödens kvarn och allt som finns kvar är bara ett oändligt stort tomt
mörker. Men än så länge finns det dock kvar några få gråa nyanser i min
förtappade själ och jag fortsätter min resa i denna förbannade stad, fyllt av,
får man hoppas av i varje fall, oanade upptäckter och överraskningar; vad det
nu ska bra för i och för sig. Jag äcklas lite av min nya naiva inställning och
stannar upp i några sekunder; ska jag fortsätta eller ska jag bara gå tillbaks
till hotellet, dra täcket över huvudet och bara glömma bort mig själv. Jag står
sakta och hör hjärtat slå och hör andningarna långt ner i halsen. En
svettdroppe rinner ner för min panna och ner på min kind; nej, jag fortsätter
ty jag kan helt inte bara stå emot mitt nyfikna begär att få se vad som ligger
på lur i denna mytomspunna stad. Eller mytomspunnen förresten, snarare
historisk; vad som nu menas med det. En kvinna på rullskridskor möter mig och
jag är tvungen att dra åt sidan. Jag känner lite grann av sexuellt upphetsning
men det går lika snabbt över när jag upptäcker en hundskit ligga i kanten på
rabatten. Vilket fullkomligt vedervärdigt beteende att låta sina husdjur lägga
sina behov mitt i en storstad! När nu fascisterna nu ändå var i makten kunde de
i så fall inte låta italienarna få bort sådant perverterande och okultiverade
beteende? Svin är vad dom är! Svin! Men jag låter min vrede hållas inom mig och
får inga kraftiga utspel; jag är ju trots allt en sansad människa. Hur var det
nu, var jag inte törstig? Och hade jag inte 120 cent i min ficka? Tittar efter.
Jo, mycket riktigt. Vänder mig om och går bort mot ståndet. Kvinnan före mig
köper en Snickers och går bort och lämnar mig ensam i ståndet med försäljaren.
- Yes?
- I
want a mineral water, please.
- With
or without bubbels?
Jag tänker efter.
- With
bubbles.
- 90
cent, thank you.
Jag plockar fram 100 cent och lägger dem på brickan.
- Thank you.
Mannen lägger fram 10 cent på bordet och jag svarar:
- Ehmm,
thank you to.
Jag sätter mig tjugo meter bort från ståndet framför ett par
statyer av marmor. Bakom mig står en ståtlig palm och precis när jag vänder mig
om och tittar på den så ser jag en spindel krypa upp längst stammen. Jag låter
sakta vattnet rinna genom munnen; borde jag inte egentligen köpt en
mineralvatten utan kolsyra? Hmmm… Jag tittar på marmorfigurerna tio meter bort.
Vad är det för människor är det egentligen som blivit avbildade? Vad har de
åstadkommit? Människans enda syfte tycks vara att ge ett avtryck; att livet i
sig själv inte har något som helst större syfte utan att avbildas efter sin död
ses som ett mycket högre mål; ett ställningstagande som jag i mångt och mycket
kan förstå mig på. I schamansk tro menar man att det mänskliga sinnet inte är
förbundet till hjärnan utan är en kraft som sitter i hela själen. På så vis kan
man då, om man är en livslängtande varelse, få hopp om att själen flyttar sig
till något annat levande väsen på jorden och ens liv tar därmed inte slut. För
mig tycks det dock fullkomligt likgiltigt, då jag upplever att det mesta i hela
universum tycks vara så urdummt och meningslöst i vilket fall som helst. Och
åter igen dyker ett Nietzschecitat upp i
mitt huvud, jag tror det var ifrån boken, den näst sista boken,
”Mänskligt allt för mänskligt” ”Det finns lagar och straff mot när man tar en
människas liv, men inte när man tar ifrån den deras död”. En påstående som
många nog baxnar för och inte ens vill ta med tång. Jag minns en man i
Karlstad; han ville inte leva av olika skäl. Hans fru stack ifrån honom, han
led av allvarlig epilepsi och framför allt; inget av hans konstnärliga verk
fick någonsin någon som helst publicitet. Han ville dö ty han upplevde livet
som så fruktansvärt meningslöst. Men så tänkte han att sista dagen i hans liv skulle
i varje fall bli bra. Så han hyrde ett stort slott för allt han hade och tog
dit tio horor och beställde in den dyraste maten han kunde hitta och hade den
största orgien man kunde tänka sig. På morgonen dagen efter upptäckte de honom
hänga med snaran runt halsen på bakgården. Så var hans liv slut. Slutet gott
allting gott? Jag vet inte och bryr mig inte heller. Jag måste säg att min
längtan efter orgier har svalnat rejält genom åren. Det tycks mig trots allt
ganska djuriskt på något vis.
Plötsligt hör jag något som får mitt inre att svälla i sådan
oerhörd stor vämjelse att jag plötsligt skulle kunna få ett kraftigt
epileptiskt anfall eller rent av, i rent raseri, ta livet av en annan människa.
Någonting som jag aldrig någonsin kan känna njutbart. Något som är bland det
värsta jag någonsin vet; nämligen musik. Jag har aldrig i hela mitt liv funnit
någon som helst glädje i vare sig gamla klassiska stycken eller modern
pop/rockmusik heller. Jag avskyr det. Bara blotta tanken på när jag tvingades i
skolan sjunga ”Den blomstertid nu kommer” får en sådan otrolig stark
äckelkänsla inom mig att jag skulle kunna kasta upp varenda matbit som ligger i
min magsäck. Ni får ursäkta mig, kära musikfantaster, jag kan inte, vill inte
och kommer aldrig att förstå den glädje ni finner av därav. Men sådan är min
lott; jag skola för alltid vandra längs ensamhetens trasiga stig tills döden
kommer på ålderns höst slutligen tar mig i sin famn; vackert? Nåväl, det är väl
bara för mig att röra på mig då, och se vad resten av den här förbannade staden
har att erbjuda.
Jag går förbi den stora rabatten vid Villa Borghese mitt.
Jag ser ett barn som grimaserar och skojar, medan föräldrarna skrattar åt honom
och jag tänker ”Vid vilken ålder kommer detta inte längre accepteras?”. När kommer
detta bara ses som ett sjukt och onormalt beteende och när kommer han slutligen
placeras in på ett mentalsjukhus? Världen är förljugen, konsten är förljugen;
titta bara på detta Rom. Fellinis Rom med livets flärd och vad har vi i
verkligheten? Ett rövhål. Ett förljuget rövhål. Byggd på bluff och åter bluff.
Tvi! Ändock kan jag inte låta bli
att bländas av denna stad och dess under.
Jag stannar plötsligt upp framför en staty; jag tittar efter i min lilla
bok om sevärdheter i denna stad och ser att det är monument uppsatt av William
II av Tyskland som gjorts av Gustav Eberlein och föreställer den framstående
poeten Goethe. Goethe; denna romantiska gigant som hängav sig till livet och
trodde på kärleken. Romantiken är, och kommer alltid vara, den intellektuellas
version av religionen. En finsmakad och förgylld verklighetsflykt som inte
spelar någon som helst betydelse. Jag föraktar det. Jag anser det vara
patetiskt. Jag förstår mer än så. Faktiskt. Och Goethe står här framför mig med
blicken uppåt himmelen och änglarna och nymferna sitter jämte honom och tänker
vadå?
August Strindberg sade någon gång: ”Civilisationen har
förbjudit den öppna striden” och i mångt och mycket kan jag förstå honom i
detta resonemang. I forna tider slogs människan man mot man för sina liv och
den störste kämpen vann i denna kamp och kunde således fortsätta sin kamp för
överlevnad tills han till slut stupade i en annan strid. Det civiliserade
samhället har upprätt en moral som förbjudit detta leverne men ändå består
denna drift i oss människor och man behöver då denna påklistrade moral, som man
lägger på sitt offer, och sätter in individen i en sådan process, som är mycket
värre än den forna tiders kamp, då den sätter sitt offer till svars för sin
egen egoism. Bara en kort inflikning av mitt tänkande i denna berättelse som
fortsätter som vanligt i nästa stycke.
Just nu känner jag mig för en kort stund lycklig och
funderar på det där gamla påståendet att människor vänder sig självmant mot
elände enbart för att känna sig befriade när lyckan kommer åt oss. För om det
nu vore så enkelt hade vi aldrig behövt känna oss olyckliga överhuvudtaget.
Nej, jag hävdar bestämt att människan söker sig till olyckan av den anledningen
att eländet är i sig är långt mycket mer variationsrik medan lyckan bara kan
ses som en himmelsk fjärt. Så menar jag. Jag går förbi en ung kille med en Che
Gue Varatshirt och undrar hur många år till som människan kommer förlita sig på
dylika revolutionära karaktärer och vad som skiljer dem från religiösa fanatiker som spränger sig i
luften och går i strid i heliga krig? Ja, hela den cirkus får mig mer och mer
att känna mig illamående inombords och jag kan fortfande inte förlika mig någon
som har den sortens banala och naiva inställning mot världen. Världen är inte snäll,
kan det vara så svårt att förstå. Och när ni själva ställs mot att få ta del av
den stora skattkistan så kommer ni med all stor sannolikhet kasta er över den
och svälja hela dess innehåll med hull och hår; jag lovar er!
Jag stirrar ner på marken. Jämte ett palmblad som ligger
utkastat på marken kryper en skalbagge. Plötsligt lyfter den sina vingar och
flyger iväg. Har ni någonsin tänkt på hur ansträngande det är att skriva utan
inspiration? En upplevelse man fick när jag praktiserade på Värmlands Allehanda
för många år sedan. Att sitta framför en dator och liksom tvinga sig ur orden.
Fy! Jag stirrar upp mot himmelen. Den är knallblå. Blå som friheten. Ha! Frihet
är också ett av de begrepp jag ej förstår; vad betyder det egentligen? Fri från
vad? De som påstår sig veta vad de talar om när de drar upp dylika påstående är
antingen lögnare eller har, vad ska man säga, någon form av begränsad
tankeförmågan. Till skillnad från mig själv. Skryt? Och jag svarar Jante; det
är det ni lider av, för ni är så begränsade i er tankeförmåga att ni
överhuvudtaget inte kan erkänna för er själva att någon annan person har tänkt
längre än er. Men jag kan glädja er med att tala om att jag inte finner något
som helst nöje i det…
Det där med att samla på saker har jag aldrig förstått mig
på. Oavsett om det gäller skivor, serietidningar, antikviteter eller vad det nu
än må vara. Vart tjänar det till? Att ägna all tid att söka, söka, söka efter
en pryl för att sedan när man väl ha fått den bara känna saknad för att det man
kämpat för redan är uppnått och att det senare inte finns någonting. Fnys. Jag
går längst en allé och försöker gång på gång undvika någon bipasserandes blick.
Jag avskyr er allihop. Era pack. Men vad tar jag mig till? Se så, inte brusa
upp nu. Så nu känns det bättre. Eller känns och känns; det ser bättre ut på
utsidan och det känns bäst just nu. För då slipper jag dras in i massa elände
jag inte vill…
Jag går förbi en man som gör en reflexmässig grimas i
ansiktet och jag börjar fundera vad som kan ha skapat ett sådant beteende?
Troligtvis kan han ha haft en irritation i munnen eller rentav en sjukdom som
gjort att han börjat få sådana motoriska störningar; vad vet jag. Plötsligt
börjar jag då upptäcka en liknande pinsam ska hos mig själv; en torr snorkråka
irriterar min näsa och jag känner ilningar i kroppen för jag vill inte peta ut
den och då händer det värsta; jag nyser och den flyger ut ur min näsa och
landar på marken. Vilken fruktansvärt penibel och förnedrande situation!
Jag vandrar runt i Roms museum för modern konst, Galleria
Nazionale d'Arte Moderna, och stannar upp framför en, triptyp skulle jag säg,
men här är fem målningar och min bildning för konstnärliga begrepp inom just
bildkonsten är så pass begränsad så jag har ingen aning vad det kallas för i just
i det samanhanget. Jag minns en diskussion jag hade en man en gång om just det
att man har fem och tio som grundstenen i det västerländska räkneväsendet men
jag kommer inte ihåg vad vi kom fram till. I varje fall, så ser jag framför mig
människor som marscherar med fanor och svärd uppåt och ovanför dem står
fabriker, åkrar och ljuset sprider sig uppåt. Och längst upp ser vi Benito
Mussolini som stirrar hoppfullt upp mot himmelen. Och jag ställer frågan till
själv; är inte detta just också människans öde för all framtid. Har människan
inte alltid stridit för sin ska och mot tyranner och senare ha satt andra
tyranner till makten som i sin tur också fått ett folk som gjort uppror och att
det senare har hållit på så i all evighet. Och ursäkta min sarkasm, ligger inte
detta just i människans natur som vi aldrig någonsin kan komma ifrån så länge
det existerar några varelser som kallas homo sapiens sapiens? Vi får väl hoppas
på en högre stående varelse som tar över och ställer allt till rätta. Ni får
ursäkta mitt ironiska infall…
Jag ställer mig på trappan utanför konstmuseet och funderar
kring det att jämlikhet kanske är rent av är destruktiv för mänskligheten. Det
kanske rent av är så att det krävs en förtryckande makt för att det ska kunna
finnas en kraft som ska kämpa. Kanske är kanske kampen mot en förtryckare det
enda som driver världen framåt? I annat fall kanske hela världen staganeras?
Ash, jag börjar låta som en fascist…
Slutligen står då där vid den stora dammen Giardino del Lago
e Tempio di Esculapio och studerar detta vackra verk med ett monument med
kolonner, träd och fåglar som simmar i vattnet. En båt ror förbi. Och träd står
spikraka jämte monumentet. Och en bro går över dammen. Men plötsligt upptäcker
jag något som är mycket underbara än så. Jag ser en reflex i vattnet och jag
fylls av humanistens största skräck; jag förälskas i min egen spegelbild. Jag
går triumferande därifrån; det blev ett bra slut på dagen i alla fall.
Dag 4
Ah! Jag står inne i Peterskyrkan i Rom och hör påven,
Benedictus själv, predika och förstår härmed vad jag och katolikerna, eller de
kristna individerna överhuvudtaget förresten, har för gemensamt med mig. Vad
som binder samman hela mänskligheten, vad som kan hålla samman människan
återtusenden, det enda som möjligtvis kan hålla samman oss; nämligen vår
längtan till döden. Att få bäddas ner i en kista och viras ner långt ner i
jorden; är det inte således vackert? Att få slippa alla begär, alla förväntningar
som enbart leder till besvikelser; jag kan inte se något hemskt eller fult i
detta? Och här står jag i ett myller av människor, som mycket väl kan ses som
lättledda får, och inget fult i det, och lyssnar till konungen av ångest och
dödslängtan, även om han inte kan erkänna det för sig själv, i en guldfylld
sal, långt större än vad ni kan föreställa er(lägg märke till att jag skrev Ni
och inte Du), med stora valv som sträcker sig säkert trettio meter upp, med ett
kors, placerat precis mitten, och vertikalt sett, precis i gyllene snitten i
lokalen. Det är nästan så man blir religiös av det…
Jag ställer mig på trappan utanför. Trodde ni nyss att jag
blivit kristen? Ha! Ja, det hade väl varit något det, va? Först cynisk
misantrop i hela sitt liv och sedan, vips!, krypa till korset och bli Jesus
500000000:e lärjunge. Åh nej, så lättköpt är jag icke. Jag kan inte förstå att
människor, ännu i våra dagar, kan gå långa vägar av personliga erfarenheter och
intellektuella funderingar och slutligen hänge sig åt en så urgammal och
odaterad skrift som Bibeln. Är det månne för allt, precis allt, i denna världen
är så fruktansvärt vedervärt och motbjudande? Troligtvis. Jag harklar och
tittar ut över gatan och bron som går över Tibern. Jag vänder mig och går runt
hörnet och ställer mig i kön som leder till Sighstinska kappellet. Jämte kön
står åter igen en försäljare som säljer vatten och läskedryck men denna gång
låter jag mig inte frestas av dylika kommersiella nycker. Kön är verkligen
lång. Framför mig står två överviktiga amerikaner som samtalar på motbjudande
amerikansk slang och jag får verkligen lust att skära halsen av dem. Det är ett
störande element i min värld just nu och därför hatar jag dem. För människor
har i alla tider hatat störande element, i annat fall skulle inte alla dessa
grymheter som hänt i verkligen ha skett. Min teori är denna; människan är
egentligen en svag varelse som måste ha en bra hjärna för att överleva. Men den
utomordentliga hjärnan gör att människan blir medveten om sin egen existens,
och därigenom även sin egen dödlighet, och därför pågår krig och förintelse i
all evighet. Så nu börjar äntligen kön röra på sig. Men åter igen, om människan
då har denna onda sida, förtrycker man då inte människans natur precis som man
sätter tigern i en bur istället för at låta den leva kvar i djungeln när man
tar ifrån den denna egenskap? Men sådana förevändningar är ju nästan straffbart
att ha…
Några meter framför mig står en negress med en stor, ståtlig
och fyllig rumpa. Svarta kvinnor är faktiskt väldigt attraktiva i unga år, men
dom har ett bästföredatum som går ut si sådär 28 års ålder. Arabiska kvinnor
och även asiatiska kan vara behagande långt gången ålder men negreser slutar
vara vackra vid si sådär 28 års ålder. Arabiska kvinnor och även asiatiska kan vara
behagande i långt gångna åldrar men negresser slutar vara vackra strax innan
30. ”Men Herre Gud, detta är ju sexism!” Ha ha, vem har sagt att världen är
perfekt? Vem har sagt att människan är god? Om man har den inställningen då
faller man lätt i lejonets gap. Detta är min inställning. Så nu börjar kön äntligen röra på sig
igen…
Jag börjar åter igen störa mig på de överviktiga
amerikanerna framför mig; inställningen om att allting bara är roligt få mig
bara att må illa. Tänk er
följande; vi lever egentligen i ren misär. Bara det faktumet är illa. Men det
faktumet att samhället lägger ett positivt filter över misären och ännu värre;
för eftersom människan är oförmögen att leva i lögn söker man genom denna
falska barriär och när de då finner sanningen blir ångesten dubbelt värre. Så,
nu var vi äntligen framme!
Det finns ett stycke i ”Bröderna Karamazov” av Fjodor
Dostojevskij där den mellersta brodern Ivan, som är en sol och vårare, ställer
den yngste brodern; Alojska, mot väggen och ifrågasätter dennes troende. Han
tar upp denna tes att älska sin nästa, som står i Bergspredikan. För han menar
att man älskar aldrig sin nästa; man älskar bara den illusion man får av en
individ när man ser den på håll, men när man möts av vederbörande så släcks
kärleken. Just detta påstående blir så påfallande när jag står här i
Sighstinska kappellet och tänker bara ”Jaha”; var det allt? Jo, det är sant att
det är vackert. Denna sagolika freskmålning som pryder taket och guldet som
klingar överallt. Det är inte det.
Men min upplevelse kring det är ändå total likgiltighet. Jag kan inte rå för
det, men så känner jag. Och om man
nu tänker riktigt långt; låt oss föreställa oss att det finns ett
himmelrike, låt oss bara föreställa oss det, och låt oss tänka att vi lever ett
helt liv av tukt och återhållsamhet av alla dess slag. Och sedan när vi äntrat
Himmelens port infinner vi åter oss i detta ”Jaha?”. Och sedan lever vi i detta
”Jaha?” i all evighet. Jag vet inte, men jag måste bort härifrån med en gång!
Jag står åter igen utanför hela spektaklet och stirrar mot
det med oerhörd avsmak; Calligula,
kyrkan, fascismen; har ni någonsin tänkt hur lättlurade människor egentligen
är? Ställs deras eget liv mot sin spets så sväljer de vilken idioti som helst,
med hull och hår utan några som helst betänkligheter. Jag minns t.ex. avsnittet
ur ”1984” av George Orwell där huvudpersonen Wilson ställs mot sin största
skräck; råttor. Och statens män sätter således en bur med råttor på hans huvud
och på så vis anger han sin älskare och han blir nu under Storebrors hand för
evigt. ”Men”, säger ni då, ”är inte det ganska förståeligt ändå: ingen vill väl
offra sitt liv, det är ju trots allt det enda man har?” Än sen då, det är inte
dit jag vill komma. Ni är trots allt så urdumt korkade att ni inte skulle
förstå vad det är jag vill säga
hur mycket jag än försökte förklara för er, så det är lika bra jag lägger av.
Här nu. Med en gång! Adjö, för denna dag!
Dag 5
Bzzzzz. En fluga flyger genom rummet. Den sätter sig på
fläkten i taket, men fläkten sätter igång och den flyger iväg och sätter sig
på dörrkarmen istället. Små
ljusstrimmor från solen lyser in genom persiennerna, men det är förhållandevist mörkt i rummet. Ska jag
överhuvudtaget röra mig ur sängen idag? Reser mig sakta upp och sätter mig på
huk. Drar sakta upp armen och sträcker mig mot vattenflaskan, det är en 1,5
liters petflaska som jag fyllt med vanligt vatten. Ja, det sägs ju att man inte
ska dricka vattnet här nere men jag vet inte. Vi ska ju alla dö någon dag. Jag
för sakta vattenflaskans öppning och sätter den mot min mun. Vattnet rinner ner
i min hals. Några droppar också ut från mina mungipor och ner förbi min hals
ner mot bröstet. Kanske för många ”och” i förra meningen? Vem bryr sig! Jag
lyfter vattenflaskan från munnen, skruvar sakta till korken och ställer den på
nattduksbordet jämte en bok om själslig förruttnelse; jag gillar sådant; sägs
det. Jag drar mig sakta neråt och
lägger mig ner och drar det tunna täcket över mig. Täckena är tunnare i
Medelhavsländerna; är de inte det?
Jag ligger på hälften på sidan med huvudet lutat mot
överarmen och känner plötsligt att det kliar irriterande mycket mot min buk.
Jag harklar mig och funderar på om jag ska klia mig eller inte. Jag lägger mig
på rygger och beslutar mig för att jag inte ska bry mig om denna iirritation;
för på det stora hela, vad spelar det för roll? Nej, det spelar ingen som helst
roll.
Dag 6
Att säga det som inte är sagt; är det grunden till hela vårt
skapande? Jag menar, hämmar inte det i själv verket den kreativa processen? Att
sätta en munkavel på sig själv för att det man skriver ner redan har varit
nedskrivit av någon annan, kanske rent av för hundra år sedan; vad fan är det
för jävla vansinne egentligen? Finns det överhuvudtaget någon annan
yrkesskapande grupp som håller på och fjantar sig på det viset? Om ni vet det,
tala om det för mig med en gång!
Sitter på en parkbänk hundra-humndrafemtio meter från
Colluseum och skriver ner precis allting jag tänker. En råtta springer förbi
bara några meter framför mina fötter och försvinner i kloaken igen. Tvi. Kön
till Colluseum är för lång så jag sitter här och väntar på att den ska bli
kortare. Och det ska den också förhoppningsvis bli. Kortare alltså. Solen
gastar och bilarna kör som galningar. Galningar. Är inte jag en galning?
Jag tittar på mina fingrar. På ringfingret på min vänstra
hand har det samlats svart smuts under nageln. Motbjudande. Hade jag varit
optimist hade för länge sedan tagit livet av mig. För då hade jag trott att
döden skulle varit ett angenämt tillstånd att hamna i. Det tror jag väl
förvisso. Men jag tvekar. Och tvekan är ju grunden till allt intellektuellt
tänkande, och jag är väl således intellektuell. Även fast det begreppet inte
betyder ett dugg för mig. Få se nu, ska jag fortsätta vänta på Colluseum eller
ska jag gå in på Forum Romanum istället? Jag sväljer sakta ner en kopp med
svart kaffe ur en pappersmugg och tillbaka den på bänken igen. Nej, jag väntar…
Colluseum. Två tusen år tillbaka i tiden. Det känns faktiskt
så; som att blicka tillbaka till en tidigare epok när man står här. Som om
lejonen som jagar gladiatorerna och folket som ropar av förtjusning; att det är
här och nu. Och ändå inte; för mycket har inte hänt. Folk är fortfarande
förtjusta i förnedring, folk älskar fortfarande vinnare och förlorare, folk
älskar fortfarande att se döden. Jag skulle kunna ta upp rader av exempel på
saker och ting i dagens TVutbud, men jag är övertygad om att n förstår min
mening; ja, så till vidare att ni inte lider utan någon form av begränsad
tankeförmåga, men då skulle ni för övrigt inte förstå ett dyft av denna boken
överhuvudtaget. Och det föreställer jag mig att ni kan, min käre vän. Är jag er
vän? Jag är ingens vän. Jag är och förblir en outsider som alltid står på
utsidan och stirrar in. Kanske är det just därför jag finner, en vad ska man
säga, en så barnslig bestialisk njutning att stå här och bevittna detta
oerhörda monument av sadism och människoförnedring, utan att på något känna
någon som helst skam i kroppen. Ty skam hör till slavarna de som slaktades på
arenan och vars enda hopp var att foga sig till Jantelagen; d.v.s.
kristendomen. Att tänka sig att denna slavreligion har blivit genomgående i
hela vår storslagna civilisation är änd´alltför skrattretande patetiskt. Ave
Torkel Sandström!
Jag står inne på Forum Romanum och studerar de gamla
ruinerna. Ruiner. Är det vad historien har att erbjuda? Vi lever och vi dör och
de byggnader vi vistas i förvandlas till ruiner. Så otroligt fånigt och banalt!
Det är ju så oerhört uppenbart att den boken jag skriver och som inte kanske
någon enda människa kommer ge någon som helst notis om 500 år, men däremot
kommer folk storma till den gamla nedlagda simhallen i Karlstad. Så banal och
fåning är människan. Ett kräldjur utan någon som helst rim eller ranson. En
spyhög som i sinom tid kommer att förgöra sig själv och allting som blir kvar
är några nya små ruiner som någon ny underutvecklad ras kommer att studera med
spänt intresse. För saken är den,
jag själv studerat saken, att det är inte bara mänskligheten som är vansinnig,
hela universum är vansinnig och det finns inget som helst hopp om att det
skulle finnas någon annan varelse som skulle kunna överträffa oss. Människan är
sjuk. Världen är sjuk. Hela universum är sjukt. Och universum är det enda som
finns.
Dag 7
Jag är inte längre i kontakt med mina primära behov.
Dag 8
Förruttnelse i Rom.
Jag står inne i Pantheon och stirrar upp på valvet som pryder taket. Ett
romerskt tempel som byggds om till kyrka; så oerhört innerligt katolskt! Undrar
hur många pederastorgier som har hållit hus här innan dom gav den åt den heliga
skriften? Och undrar hur många sådana tillställningar som pågick även efter;
fast under stängda dörrar? Ha ha; jag måste le åt hela denna dumma mänsklighet
som hela tiden liksom skrubbar sina egna sår i rädsla av att dömas av den
allmänna moralen.
Jag går ut från Pantheon. Roms historia; ett uppgång och
fall. Har ni tänkt på detta att man alltid känner vemod vi ett fall? Men i mitt
fall så finns det inget fall för det har aldrig funnits någon uppgång. Och just
förlusten av att aldrig ha haft någon storhet i mitt liv är också ett form av
fall. För faller gör du oavsett om du vill det eller inte. Det är livets gång.
Jag går ner för trappan utanför ingången. Mänskligheten kommer också att falla;
så säger det naturliga urvalet. Vi har levt nu i 180 000 år och det är en lång
tid med tanke på vilken simpel varelse vi i själva verket är. Vad, exakt vad, säger
att vi skulle haft någon som helst chans överhuvudtaget? Varje form av
darwinistisk tes talar emot det. ”Passa på! Lev! Lev ut!” Vadå lev ut? Vilket jävla skit! Vad menas med hela
skiten?
Dag 9
Jag står åter igen vid utsiktsplatsen vid Villa de Borghese
och stirrar ut över Rom. Denna helvetiska stad med sina helvetiska människor i
denna helvetiska värld. Jag vet nu
allt för säker att ingenstans, ingenstans finner man någon som helst ro.
Ingenstans kan man känna någon som helst glädje eller lycka, ty världen är
ingenting annat än en stor, kolosal brännugn vi alla föds att brännas till döds
med och vi är här på jorden enbart för att dö. Och vi inbillar oss att alla
dessa förströelser vi sysselsätter
oss med kommer göra oss lyckligare, när de enbart fördärva oss och kastar oss
allt längre in i lejonets gap. Å skall jag icke frestas av tanken att kasta mig
ut över klippan så jag således kan dö!
-Torkel Sandström
