1
Träden vajade i vinden och
höstlöven föll gula ner till marken, när vi lämnade konstnären och hans hem. Vi
hade misshandlat honom och kidnappat hans unga hustru, och bundit fast henne
och lagt henne i en stor säck.
Han hade sagt någonting kvällen
innan, när varit där och rengjort hans penslar; att han förstod att jag kände
avund för honom, och att han kunde förstå, att det måste kännas svårt, att en
gammal man, hade ung och vacker hustru, medan jag levde i celibat, men att det
var faktiskt så som världen såg ut. Jag kände då att detta var droppen, som
fick bägaren att rinna över. Mina år på klostret, mina föräldrars död och min
brors uppehälle i Sibirien hade gjort sist sitt: det här äcklet skulle dö, och
jag skulle få en gångs skull få känna på ett knull. Att gud var död, det var
det inte bara Nietzsche som förstod. Det förstod nu även jag.
Jag var trött på att vara den som
lyssnade, som bara gav och inte tog, och bara som aldrig i hela mitt liv aldrig
släppt ut mina djuriska lustar; nu var det slut med det daltet. Kvinnan i
säcken började slå runt omkring sig, och jag gav henne ett knytnävslag, för att
hon skulle hålla sig lugn. Vi gick upp för en backe fylld lövfria almar och
lade vårt offer på gräsmattan, och ryckte loss säcken hon hade runt henne. Hon
såg ganska snopen när hon såg att det var jag, Alsjosja Karamazov – den lille
munken, som rövat bort henne från sitt hem.
-
Nu ser man tills slut vad du är för en liten skit!,
sade hon då till mig, och jag blev så ursinnig, att jag slet av mig munkkåpan,
som jag fortfarande gick av mig och Smurov, och mina andra vänner, höll fast
henne när jag med våld förde in min penis i henne. Hon skrek av smärta, men jag
tittade in hennes ögon, med en vidrig satanisk blick, och kände att jag tills
slut var någon; en människa och inte bara ett ting. När sperman flödade i
hennes sköte, var det först en befrielse, och sedan föll en sådan stark skam
och ångest över mig, att jag kände att jag var tvungen att sätta mig ner och
storgråta, som ett litet övergivet barn.
Jag reser mig
upp, tar på mig munkkåpan igen, rotar upp några mynt i den, och kastar dem på
den våldtagna kvinnan. Hon tar åt sig mynten, kurar ihop sig; rädd som en liten
kaninunge och kryper iväg på marken framför mig, och just i det ögonblicket har
det sataniska i mig åter igen vaknat, och jag och mina vänner, bestämmer oss
för att gå ner till någon av Sankt Petersburgs krogar och supa oss fulla.
Det var Dmitrij
som en gång sade till mig: ”Du är egentligen en sann Kramazov”, och visst var
jag det; det enda vi brydde oss om var att supa och knulla, och visa rumpan åt
kyrkan och dess fega anhängare; jag var inte längre den Ajosja jag förväntades vara.
Och i mitt
oidipala jag skålade jag med mina vänner, om min faders död och den värnlösa
kvinnans våldtäkt. Jag kände hur djuret tills slut tagit eld i Aljosja
Karamazovs kropp.
2
Det är morgon.
Jag stirrar upp mot ljusstrimman mot den vita kakelväggen. Jag hör knack knack
knack. Jag kravlar mig upp. Golvet ligger fullt med tomma vodkakaraffer. I
dörröppningen står en poliskonstapel.
-
Jag hoppas inte jag stör?, säger han då.
-
Nej, Oh nej, svarar jag då.
-
Jo, det är kvinna, Alexandra Bruschenskij. Hon arbetar
som modell åt en konstntär.
Gladmir Motjev. Du har ju arbetat i hans ateljé, om jag förstått det rätt?
-
Ja, det stämmer. Det är alldeles riktigt.
-
Ja, du är ju människa med rent samvete och allt det
där; har du märkt några märkligheter i deras förhållande? Har han slagit henne
eller tagit henne om livet, när han varit i ateljén. Hurså? Har det hänt
någonting?
-
Hon är död.
-
Vad säger du?
-
Än så länge ser det ut som ett självmord. Vi hittade
henne hängandes med en snara vid halsen, vid ett träd vi kyrkogården som ligger
jämte hennes arbetsplats. Det tycks också vara som så att hon blivit grovt
våldtagen, Hör av dig om du hör mer!
3
Jag är på väg till en opiumhåla,
och i handen har jag en balsamerat könsorgan, från en skoptsker från 1700talet;
sekten i Ryssland som skar av sina könsorgan, för att visa sin kärlek mot Gud.
Jag kan ibland längta tillbaka till den här tiden utan att själv har varit
delaktig i den. Jag kan inte känna att jag känner mig hemma i de revolutionära
strömningar som går genom landet; varken som munk eller libertin. Jag antar att
detta beror på att jag är född överklass.
Min far var depraverad och
perverterad människa; det finns en viss mått av fullständig perversitet, när
man väljer att försöka sno åt sin sons fästmö; jag kan förstå min bror att han
tills slut tog steget fullt och slog ihjäl honom, om det nu inte var vår
betjänt som gjorde det. Smedrakov dog
ju innan rättegången, men Dmitij hörde han säga att det var honom, när
han låg på sin dödsbädd. Själv bryr jag mig inte.
Någonstans hatar jag nog min mor
också. Jag är glad att de båda två ligger tre meter under jorden nu. Det är
först nu när de alla är döda, som jag kan känna att jag leva. En gång kom hon
in och visade fittan på mig. Jag blev så förskräckt av händelsen, att jag
bestämde för att gå kloster; så här i efterhand borde jag nog slagit ihjäl henne
istället; som min äldste bror gjorde med min far. Eller om det nu var så att
betjänten gjorde det.
Jag står nu i opiumhålans entré.
Portvakten har en sådan där tidstypisk polisong, som går över till mustasch,
samtidigt som hakskägget är avrakat, så att hans hakparti framlyftes. Han tar
tag i axeln på min munkkåpa; lyfter lite på tygen och säger:
-
Är det här verkligen en lämplig klädsel för en sådan
här tillställning?
-
Jag har inga andra kläder.
-
Men pengar till knark och horor, går alltid an?
-
Man måste ju leva.
Portvakten skrattar och släpper in
mig.
Så jag lägger mig på filt på marken
och börjar inhala opiumet i min hals. På väggen hänger konungaporträtt och
anstötliga bilder på nakna kvinnor. Efter att jag rökt klart, kommer mitt
favoritluder, Kannucha till mig. Jag går igång på att hon är två år yngre än
mig och spelar sexuellt rollspel som mor åt mig; det är något extra att ligga
där på mattan i opiumhålan och dia Kannuchas bröst, så att bröstmjölken rinner
för mina kinder.
4
Att vara en lyssnare, det har
alltid varit mitt kall, Att bara höra på andra människors gnäll utan själv
kunna vädra vad jag själv har på hjärtat. Att inte vara något än ett enda stort
öra. Min far, och många människor
som var som honom, brukade säg, att det gillade mig; det finns en ganska tydlig
koppling, mellan människor som lever i dekadans och överflöd, som också gillar
människor som hänger sig åt religionen; de religiösa konkurrerar inte med det
deras överlevnad, därför älskar de, de religiösa.
Jag har aldrig träffat en fullkomligt syndig människa, som
samtidigt spottat åt religionen, och gör de väl de, så kryper de ändå upp på
det välsignade korset och ber om nåd den dagen, de ertappas med ett brott; det
är märkligt hur tron och religionen, så starkt förankrar oss i vår kultur i
vårt mänskliga beteende.
Jag mötte idag en sådan person. Han
hade flera gånger kommit till klostret och bett om bikt, men nu hade hittat mig
istället, och det var ju bättre, eftersom jag bara lyssnade, och inte gav honom
någon förbanning, för sitt syndiga beteende.
Han bjöd mig på mat och vin först.
Det är ju så de brukar göra. Så att jag hamnar i tacksamhetsskuld och helt
enkelt måste lyssna på honom. Sedan började fråga hur jag hade fatt det och vad
jag gjorde om dagarna o.s.v. Sedan satte han på och bara bölade ut sina problem
och klagade hela måltiden om hur synd det var om honom och att ingen förstod
honom. När måltiden var över misshandlade jag honom och rånade honom. Man kan
helt enkelt inte ta hur mycket skit som helst.
Han hotade då med att gå till
polisen och ryckte mig i min munkkåpa; jag svarade då att det borde han inte
göra, med tanker på de brott han själv talade om att han hade begått, när vi
suttit här vid matbordet. Han svarade då att jag borde vara tacksam att han
gett mig mat; jag som inte hade ett riktigt arbete och allt det där. Då
örfilade jag upp honom och gick därifrån. Man kan helt enkelt inte ta vilken
skit som helst.
5
Det är någonstans som att det känns
som att jag känner att jag inte kan hjälpa mitt eget beteende. Som att jag
måste råna, våldta och mörda. Jag tror att detta beror på att jag tidigare
varit så; så avvärjande mot mina egna handlingar.
Men jag har tagit en diligens som
ska ta mig ut ur landet; det dröjer nog inte förrän polisen får reda på mitt
beteende och de låser in mig; man kan inte hålla på så här så länge som helst.
Jag tänker fly till Amerika, men tänker inte ta båten från Sankt Petersburg;
det väcker för starka misstankar. Jag flyr istället till Tallinn, tar sedan båt
därifrån till Sverige och gömmer mig i den svenska utvandrarfartyg, där jag
utger mig för att vara en fattig bondson; det kittlar mig lite att utge mig för
att vara någon absolut inte är.
Det har börjat snöa och snön yr upp
på oss, när vi åker med hästvagnen. Jag tittar ut på det stora vida stora
åkrarna, som slukas upp av nattmörkret och en gran står vid sidan av vägen, med
sitt stora yviga barrverk.
-
Kör fortare!, skriker jag till kusken, som då slår med
sin piska mot hästen, så att farten ökar och mer snöblandat regn kastas upp för
mitt ansikte.
Jag börjar hosta och känner att jag
håller på att bli riktigt förkyld.
Jag ser en buske fylld med snö, och
där snödropparna rinner ner för kvistarna. Kusken sitter raklång framåt och snön yr framför hans ögon
och det droppar vatten ner för hans näsa och hans mustasch.
6
Vi stiger in på ett värdshus sent
på natten. Lokalen är mörk och lyses upp av oljelampor. På väggarna hänger
konungaporträtt och landskapsmålningar. En katt stryker runt i lokalen. Lokalen
är full av berusade bönder, som tittar med nyfiken blick på min munkklädnad.
-
Vi vill ha ett rum, säger jag, och någonting att äta.
Värdshusen svarar bara med en min,
ger oss en nyckel till ett rum, ber oss sätta oss ner vid ett bord och ställer
fram två glas öl till oss och går iväg. Han tittar misstänksamt på oss när han
går iväg bakom barddisken. Jag häller fort ner min öl och ser på min kusk. Han
tittar iriterat bort, och jag förstår att det inte är läge att inleda en
diskussion.
Efter en trekvart står vår mat på
bordet, som består av stekt fläsk samt en gröt, gjord på sädesgryn och
rotfrukter. Ölen är redan uppdrucken och jag och min kusk kastar i oss maten.
Kort därefter ställer värdshusvärden fram två nya ölsejdlar och ser fortfarande
med misstänksam blick, när han går iväg mot köket. Jag vet inte om han förstår,
att jag försöker smita från ett brott, eller om det själva verket inte är så
att han är allmänt misstänksam av naturen.
Jag börjar gräva i fickorna, och
upptäcker att jag bara har tio rubel i fickan; jag kommer helt enkelt inte att
klara av den här resan; jag kommer inte ha råd. Jag börjar gräva i fickorna och
hittar ett guldkrucifix, som jag haft med mig från klostret. Jag kanske ska
försöka sälja den och få pengar på så vis? Men kan jag verkligen göra det här?
Kommer det inte att väcka ännu mer misstänksamhet emot mig? Nej, jag måste
hitta en annan lösning.
Jag börjar bli full och börja må
illa. Jag har betalt fem rubel till värdshusvärden för mat och uppehälle. Han
ryckte på axlarna och tog emot pengarna. Vad annars kunde han göra? Men när jag
kliver upp för trapporna till mitt rum med min kusk, känner jag mig iakttagen
hela tiden. Det känns människors nyfikna blickar är på mig överallt. Det kan
vara min egen misstänksamhet eller också är det ett fysiskt fenomen; jag känner
hur febern börjar ta vid. Jag svettas och frossar på samma gång. Bara jag inte
dör av denna feber!
Jag vrider om nyckeln till rummet
och sätter mig på en stol och tårarna rinner för kinderna. Vad det är
outhärdligt hemskt att leva! Min kusk stirrar på mig med förvånad blick och
häller i sig en klunk vodka han har i en lunta i innerfickan. Jag undviker
honom med blicken. Han tar av sig stövlarna och lägger sig i sängen med
kläderna på. Hans säng ligger på andra sidan rummet. Vi slipper åtminstone sova
i samma säng. Jag klär av mig naken och lägger mig i min säng. Så fort jag
tagit över mig täcket somnar jag in.
6
Jag vaknar upp mitt i natten av hur
det tisslar och tasslar bakom den stängda dörren. Jag hör steg på andra sidan
dörren. Sakta går jag bort mot dörren, sätter örat mot dörren och hör de säger:
”Rån, kidnappning, våldtäkt, människorov.” Sakta går jag tillbaks till sängen
igen och lägger skräckslaget åter igen täcket över huvudet.
7
Det är morgon. Jag och min kusk har
nu lämnat värdshuset och ska nu åter igen åka iväg med vår vagn. Jag kliver upp
i vagnen, sätter mig ner och drar upp munkkåpan över ansiktet. Det snöar.
Kusken kravlar upp, ar en klunk
sprit och sätter sig i förarsätet. Han piskar till hästen, drar till i sedlarna
och sedan åker vi iväg; det är skönt att lämna det här ställen, med dess
misstänksamma människor. Jag står inte ut med moralister. Folk får gärna ha en
moral, men de bör hålla den för sig själva. Det är en åsikt jag haft ända sedan
jag lämnade kyrkovärlden. Jag ser en, två , tre granar på sidan av vägen i det
snöfyllda åkerlandskapet och helt plötsligt har landskapet gått över till en
full granskog; granarnas grenar är också fyllda med snö, som hänger ner mot den
snöfyllda marken. Allting går i vitt och grått så långt man kan se.
Jag hostar. Febern har mer eller
mindre gått bort, men jag är fortfarande förkyld. Sen kommer en annan tanke: Är
jag förföljd av polisen? Jag tänker samtidigt att kvinnor misshandlas och
våldtas varje dag i Sankt Petersburg, men i detta här fallet, har jag dessutom
gjort mig skyldig till människorov; att stjäla en annan kvinna från en
framgångsrik man kanske slår värre i domstolarna än våldtäkten i sig?
Nå, jag kan alltid säg att mannen inte var gift med henne,
och att han dessutom var han en konstnär, som i sig levde utanför samhällets
normer. Men är jag samtidigt en man med så pass mycket anseende med att jag kan
komma undan med ett sådant påstående? Min far kunde det, men kan jag? Jag
sjunker åter in i munkkåpan när snön yr över min magra kropp. Kusken piskar
hästen och vi far vidare.
8
Vi tar på kvällen in på ett nytt
värdshus. Vi är de enda gesterna och värdshuset ägs av en äldre kvinna i
50-60årsåldern. Jag ber att få ett rum, samt mat för dagen. Hon ger mig en
blink med en ögat och ber mig sätta mig ner. Hon ställer sedan fram ett glas öl
framför mig och stryker handen över håret. Jag blir generad för att jag är inte
van vid den typen av närmanden. Efter en halvtimme ställer hon fram maten för
mig och min kusk. Jag frågar vad jag är skyldig henne, men hon svarar att vi
kan ta det sen. Jag börjar äta och hon stryker handen över mitt hår igen. När
jag ätit klart tar hon mig i armen och ber mig följa med i hennes rum.
Vi går armkrok med varandra in på
hennes rum. Jag känner mig kåt. Hon är den första kvinna någonsin som jag får i
säng, utan vare sig att jag betalt henne eller tagit henne med våld. Jag tycker
inte åldersskillnaden spelar någon roll. Hon stänger dörren om oss när vi är
inne i rumme. Hon trycker upp mig mot väggen och kysser mig. Jag för min hand
över hennes och hennes rygg. Hon tar på mitt kön. Jag böjer mig ner och drar
upp hennes blus och för tungan över hennes bröst. Hon tar av mig min munkkåpa
och mina underkläder och klär själv av sig naken. Vi lägger oss i sängen och
hon drar saka över handen över min rygg. Hon tar tag i min penis och för den in
i sin kropp och lägger bägge benen över min bakdel. Vi ligger med varandra och
det känns skönt och befriande, att för en gångs skull vara med någon annan som
också vill!
9
Hon väcker mig klockan åtta på
morgonen och ber mig hugga ved. Jag reser mig upp ta på mig kläderna och går ut
ur rummet. I hallen möter jag min kusk som frågar mig om vi inte ska åka iväg
igen. Värdinnan säger att det kan vänta. Kusken säger att han inte kan vänta.
Hon frågar då mig om jag kan vänta. Jag kan inte säg som det är, att jag tänker
fly rättvisan mot ett annat land, men säger ändå att de nog är bäst att jag
åker.
Värdinnan ställer ner vättbaljan
hon har i famnen och frågar mig om jag har en fru eller en fästmö. Jag svarar
då nej. Hon drar handen över mitt ansikte och frågar mig om jag har ett arbete
eller en bostad. Jag säger nej. Hon för då handen över mitt hår och säger: ”Då
kräver jag att du stannar!”. Hon ger då tio rubel åt min kusk, som flinande går
iväg samtidigt som jag har yxan i handen och börjar hugga ved. Hur ska detta
sluta?
Jag går bort mot vedboden. Ovanför
mig flaxar korpar och skator. Jag öppnar upp vedbodsdörren och ar fram tre
stora träbitar som jag börjar hugga mot vedstocken. Jag lyfer upp yxan, Jag tänker att klart jag skulle stanna,
men jag kan ju inte stanna, men tänker samtidigt att jag kanske inte är så
jagad som jag tror.
Jag fortsätter att hugga och ser
snön runt omkring och ett stor träd och tänker helt naivt: Det är precis så här
jag vill ha det. Jag har hittat hem och denna kvinna är kvinnan i mitt liv, och
jag måste helt enkelt stanna. Jag tänker att jag som man måste ha en kvinna att
älska och att det egentligen är en synd att inte stanna. Jag måste helt enkelt
vara kvar!
Jag står inne i köket och lämnar
över vedhögen till värdinnan. Jag börjar känna att det här är djupt fel. Hel
plötsligt börjar känna Jesus igen. Jag börjar känna Paulus och Moses. En kvinna
och en man ska äktas inför Gud innan de rör vid varandra. Ja, det var även fel
när jag våldförde mig på den där kvinnan i den där parken, men då visste jag ju
åtminstone att det var fel!
Värdinnan, jag vet ju inte ens vad
hon heter, lägger nu i veden i spisen och skrattar och frågar hur det är fatt.
Jag svarar inte utan sätter mig ner och stirrar framför mig. Jag ser att hon
gråter! Jag har väl inte gjort någonting som får henne ledsen? Nej, jag måste
härifrån med en gång! Hon ställer fram gröen på bordet och frågar om jag älskar
henne. Jag svarar att det är för tidig att säg. Hon säger att hon ror hon
älskar mig och att hon vill att jag ska stanna. Jag slafsar i mig gröten utan
att svara.
”Är det ingen mjölk till gröten
frågar jag?”, eftersom det är bara kallt vatten till. ”Nej, mjölken är slut”,
svarar hon då. ”Jahopp!”, svarar jag då. ”Du har ett vackert ansikte”, säger
hon då. Jag svarar: ”Tack.” och fortsätter äta. Hon frågar mig om jag aldrig
haft en fästmö. Jag svarar då att jag bara gått till horor tidigare. ”Jaha?”,
svarar hon då. Hon blir plötsligt irriterad och säger att efter jag ätit upp
måste upp måste jag skotta snö. Jag svarar ja.
När jag reser mig upp frågor hon om
jag inte har några andra kläder än de jag har på mig. Jag svarar nej. Hon säger då att jag kan få
några gamla kläder efter hennes avlivne man. Jag svarar då ”tack”. När hon står
med de nya kläderna i famnen och jag står framför henne halvt naken, frågar hon
mig varför jag har munkkåpa på mig. Jag svarar då att jag tidigare varit munk,
men att jag tröttnat på det. ”Jaha”, svarar hon då.
När jag börjar ta på mig byxorna
säger hon till mig att det hon gick igång på var att jag var att hon trodde att
jag fortfarande var munk och att jag aldrig tidigare varit med någon annan,
inte ens en sköka, men att det samtidigt inte gör någonting, men att hon ändå
känner sig besviken. Jag blir då arg och skriker åt henne att så talar inte en
kvinna till en man, och jag börjar att sätta igång och slå henne. Hon säger då
at hon vill att jag ska sluta. Jag säger då, att du vet vad man säger om den
ryske mannen, att det anses konstigt av en rysk man som inte slår sin kvinna,
och jag fortsätter slå henne, men får sedan dåligt samvete och går ut med
spadet i handen.
När jag dock står i dörren ångrar
jag mig och frågar henne om hon läst Paulus. Hon svarar ja. Jag säger: Vet du
då inte vad han sade, att det värsta en människa kan göra, det är den som
förför de små? Hon svarar inte utan sätter händerna för ansikte och gråter och
säger: ”Du verkade ju så snäll”. Jag plockar då fram Nya Testamentet som ser
att hon har liggande framme, bläddrar fram till exakt det kapitlet och trycker
boken i ansiktet och pekar på just den tesen och upprepar: ”De som förför de
små”. Sedan börjar jag slå henne igen och börjar slita av henne kläderna och ta
henne med våld, direkt mot väggen.
Hon skriker, försöker göra sig fri
och säger: ”du behöver ju inte”, och just detta behöver gör mig så förbannad,
så jag ar tag i yxan och slår bilan direkt inne i skallen på henne, så hon
faller till marken och dör. Inget skrik, inget jämmer eller någonting. Hon bara
är död.
10
Jag springer fram i snön. Jag har
styckat upp värdinnan och grävt ner likdelarna i snön. Troligtvis kommer
polisen ändå att hitta dem och jag kommer att åka dit. De kommer att skicka mig
till Sibirien! Jag borde ha grävt ner likdelarna i marken, men det är tjäle i
marken, så det går inte! Vad fan ska jag göra? Jag springer in i skogen.
Det är snö överallt och man fåt slå
sig fram bland alla grangrenar framför sig. Varför mördade jag henne? Det var
ju som hon sade: ”Du behöver ju inte”: Hon behandlade ju mig väl; gjorde hon
inte det? Jag behövde ju faktiskt inte ha ihjäl henne.
Plötsligt stannar jag. Jag har
säkert sprungit i två timmar nu och känner att jag inte orkar. Det kniper hårt
i magen och jag börjar spy. Jag sätter mig på marken. Tårarna rinner ner för
kinderna och är så kall i kroppen, att jag börjar känna en stark värmeslinga
över kroppen. Troligtvis har även febern kommit tillbaka.
Jag plockar upp två trädgrenar från
marken och gnider den mot varandra, i syfte på att jag ska kunna sätta igång en
brasa, men det går inte, för grenarna är för blöta, så efter en kvart-tjugo
minuter lägger jag ner projektet och
sätter mig igen och fryser. Jag ser en hare skuta runt bland räden, så
jag försöker springa ifatt den och för att fånga den och äta den som lunch, men
det enda som händer är att ramlar, slår i huvudet i en sten och svimmar.
Det surrar i huvudet. Jag tittar
upp, ser lite suddigt på min omgivning och känner hur blodet rinner för min
panna. Jag vet inte riktigt var jag är någonstans, men troligtvis är jag så
långt borta, att polisen inte får tag i mig; inte än i varje fall.
Jag sätter mig ner och gnager på en
kotte, som en ekorre. Det ger mig åtminstone energi. Det smakar fruktansvärt
och kottens innehåll river upp min hals. Jag knådar även en bit snö och låter
vätskan rinna nerför halsen. Det går åtminstone så att överleva idag, men
frågan är om detta blir en långvarig överlevnadsstrategi. Jag känner efter i
fickorna: Jag har tjugo rubel, som jag rånade tanten innan jag for därifrån.
Jag kanske kommer att klara det.
11
Jag går för en landsväg och är
långt hemifrån. Jag försöker få mig förstådd, men ingen förstår mitt språk, så
jag antar att jag är utomlands; troligtvis i Estland. Ortsbefolkningen verkar
se mig som någon form av luffare, så det är väl inte otroligt att jag grips för
driveri, men jag antar att det är bättre än att gripas för mord. En gång, det
var igår, fick jag åtminstone äta ett mål mat, med potatis, sås och surkål. Jag
är djupt tacksam för det.
Det är väl inte helt otroligt, att
jag inte kommer åka iväg till Amerika som de nu var min plan, men jag har ju
mina bibelstudier i grunden, så jag kan säkert åter komma tillbaks till en
klostermiljö. Där kan jag bekänna allt jag gjort, få någon pisksnärt och
övertyga prästerskapet att jag ångrar allt jag gjor och ställt till med; jag
vet hur man ljuger med såna saker; man är ju trots allt ändå en Karamazov.
Men om Gud existerar? Han är i
varje fall en stöttepelare att hålla sig fast vid, när allt känns för hopplöst.
Jag minns ett samtal min hade med mig och min bror, innan min far dog. Min far
sade att han inte Gud, utan att hade höll sig till cognacen. Min bror sade då
att utan begreppet Gud hade vi inte haft någon civilisation och utan civilisationen
ingen cognac; jag blev då vid det tillfället förfärad av min brors påstående,
men så här i efterhand får jag nog hålla med honom, att han hade rätt.
Men samtidigt: Gud. Om han är ett
rättesnöre eller inte, vet jag inte, men någonstans, när vi sitter ensamma med
oss själva, när vi inte har någon annan än oss själva att gå till, hänvisar vi
då inte oss själva till just Gud? Sedan kommer naturligtvis tvivlet, som i det
kristna tankesättet är en kamp man bör föra, för att nå Guds kärlek; tills man
övertygas och går mot tvivlet igen; vad man än kan säg om denna process, så
lyckas den åtminstone hålla oss borta, åtminstone för stunden, för all annan
mänsklig kontakt, vilket också håller oss borta från intriger; kanske finns det
egentligen ingen annan anledning vidare än så, som vi människor vänder oss till
Gud och religionen? Eller åtminstone gäller detta för den kristna människan i
västerlandet. Jag tror inte att det är svårare än så.
Jag står nu knäböjd framför ett
altare i en kyrka och ber. Jag antar att jag borde tänka på Jesu Kristus
uppoffring för mänskligheten, men jag tänker på Lisa; en flicka som var
förälskad i mig, när jag hade mitt munkämbete. Hon var då ännu ett barn, men
hon ville att jag skulle äkta henne, när hon kommit i mogen ålder, vilket
aldrig blev av. Kanske lika bra det-
Det är någon märklig känsla som
uppstår, när man kräver fullständig salighet inför sig själv; man dras åt något
annat håll. Kallade det Satan eller vad som helst, men man får en sådan lust
att själv förföra och bedra någon. Lisa måste nu vara i femtonårsåldern och jag
får en stark lust att åka tillbaks till Ryssland och förföra henne, intala
henne att jag älskar henne och sedan befläcka henne, men så fort jag tänker så,
är det som en pisksnärt går längs min rygg, och jag kommer tillbaks till min
uppoffring till Gud.
Men hur ska jag göra? Ska jag fly
eller ska jag stanna? Detta kringflackande liv jag nu lever fungerar ju helt
enkelt inte längre. Jag går upp och sätter mig på en av kyrkobänkarna. Igår
läste jag i en dagstidning jag hittat i en rännsten, om hur nihilister och
anarkister gjort politiska attentat på en de kyrkor jag höll till i Sankt
Petersburg; om nu det blir en socialistisk revolution i Ryssland, så är det
knappast så att jag är en av dem som får det bättre.
Kyrkan har ju trots all ändå gett
mig tak över huvudet och mat för dagen. Det enda de inte tillåtit mig att ha är
ett köttsligt leverne; inte ens masturbation. Men jag har ändå sett många i
prästämbetet som har brutit det löftet genom att förgripa sig på småpojkar. Jag
har aldrig någonsin varit med om rena våldtäkter, men däremot kände jag flera
gånger ur prästeskapets ämbetsmän förde upp sin hand mot min rumpa. Kanske
skulle jag själv anamma samma beteende om jag själv fick ett ämbete i den
ryskortodoxa kyrkan; vem vet.
Jag går upp och ställer mig och
tittar på en medeltida kyrkmålning. Problemet med nostalgi är att hur vi än
sätter vårt minne till en viss ögonblick och period i vårt liv, finns det
samtidigt alltid mörka och otäcka händelser, som skett i samma veva, som detta
hände, som gör vi inte ens kan leva kvar i våra minnen; min lyckligaste period
i mitt liv var när jag lärde känna Smurov
och hans vänner, men det var ju ändå samma period som mina far blev
mördad och min ene bror dog och den andre skickades till Sibirien; vi kan helt
enkelt inte klamra oss fast vid ett minne hur vi än vill.
Vad var det som hände när jag gick
ifrån att vara ”god” till att bli ”ond”? Jag vet inte, antagligen började mina
köttsliga lustar ta över mig mer och mer, samt att mitt intellekt började
genomskåda mitt religiösa tänkande. När jag sedan lämnade klostret och skulle
bli en valig arbetande människa, ville folk att jag skulle fortsätta leva som
en munk, som alltid vände andra kinden till. När jag då blev ateljéassistent åt
den där Pedrov, blev jag då så fruktansvärt förälskad i hans modell Alexandra,
som bara visade kylighet mot mig tillbaks. Det kränkte min stolthet och detta
märkte min arbetsgivare, men istället för att visa aggressiv svartsjuka, så
gjorde han det på det där pedagogiska överlägsna sättet man gör mot ett barn,
vilket innebar att jag kände, att jag helt enkelt var tvungen att göra en
markering tillbaks; jag antar att våldtäkten mot hans fästmö också hade
moraliska betänkanden, vilket också var den anledning till att jag kunde få med
mina forna vänner i denna gärning.
Vad innebär då gott och ont, när
det gäller vår sexualitet? Jag ställer mig och tittar på kyrkoorgeln. Många
män, som under lång tid levt ett långt utsvävande sexualliv, kommer då till en punkt,
där de anser att det är nog, nu ska jag stilla min sexualitet; vad jag då ha
sett hos dem, för sådana kom ofta till vår församling, att när de väl började
få sexuella känslor igen, vände det sig ofta åt småflickor, som kom direkt från
puberteten; de stod för dessa män, för den absoluta rena kärleken. När de väl
då gjorde närmanden mot dessa flickor, förvandlades därefter till tusen gånger
värre sexualförbrytare, än de var under den period de var på den ”onda” sidan.
Men sexualiteten kan aldrig ställas
på samma värdegrunder, som våra övriga moraliska betänkligheter; vi kan inte
därigenom tänka i banor som ”jag gör mot dig, vad jag vill att jag ska göra åt
mig”. Det finns alltid en form förförelse åt både det ena och andra hållet och
de kan man aldrig komma ifrån.
Jag går sakta bort mot kyrkoporten
igen. Jag känner mig inte förlöst eller någonting. Det är bara samma ältande om
och om igen. Precis som hela den mänskliga civilisationen bara är ett allmänt långt ältande, som bara
går fram och tillbaka, utan någon som helst högre mål; från kaos till ordning
och från ordning till kaos; detta har vi nu hållit på med i tiotusen år, Har
det lätt till någonting annat än uppförande av stora monumentala byggnadsverk
och skulpturer och liknande, som säkerligen också en dag, kommer att krossas
och förstöras, precis som allting annat. Ingenting kan hursomhelst varas för
alltid.
Jag vandrar längre mot kyrkoporten
och nu står jag utanför den här kyrkan och ser ljuset och staden utanför; de
låga trähusen med snöfyllda ekar överallt. Jag tror jag trivs här i Estland.
Jag tycker att naturen här är vackrare, men det är inte säkert för mig att vara
kvar. Jag har begått ett mord, en våldtäkt och rånat folk; jag måste helt
enkelt fly till ett annat land, för att jag inte hamna med huvudet under
stupstocken. Först flyr jag till Sverige och sedan därifrån smugglar jag med
mig till en av emigrationsbåtarna till Amerika. Det är detta som är min plan.
12
Jag har nu vandrat i tre dagar utan
att komma ens i närheten av mitt mål. Mina fötter är fyllda med blåsor och mina
kängor har jag trampat sönder och jag har inte ätit på fyradagar och den enda
vätska jag har fått i mig, är när jag druckit ur vattenpolarna på vägen; jag
kommer troligtvis att drabbas av kolera om det här fortsätter.
Jag har konstant huvudvärk och jag
hör surr i örona som jag inte vad det är. Jag blir galen på saken. Vissa gånger
har t.o.m. spytt blod. Det blir
bara värre och värre det här.
Det är som människornas ögon
stirrar rakt igenom en. Som att de äter upp min hjärna. Gamla minnen kommer upp
med; hur barnen i skolan brukade rycka ur händerna ur örona på mig och skrika
könsord. Sedan kastade de ner mig på marken. Det var fruktansvärt!
De kallade mig ”lilla flickan” för att de tyckte att jag var
så kysk. Det är deras fel att jag blivit som jag blivit; våldtäktsman och
mördare; de skapade den här sidan hos mig, när jag ville göra mig fri från det
beteendet. Jag ville ju inte bli som min far och mina bröder. Jag ville ju bli
en god människa! Om jag fortsatt gå min egen väg kanske jag hade sluppit att
bli en sådan fruktansvärd människa som jag blivit. Jag kunde ha blivit god.
På marken framför hittar jag
köttben. Det står två korkar och hackar ur köttet på den. Jag jagar iväg dem
och böjer mig ner och börjar suga i mig märgen ur den. Det smakar underbart! Ett fint sällskap
i häst och vagn stirrar på mig med avsmak, när de kör fram i sin vagn och se
mig sitta där med köttbenet i munnen. Jag skäms men känner samtidigt att jag
inte kan vara på något annat sätt. Jag måste ju överleva.
Jag börja även känna hur jag måste
göra min elemäntära behov och sätter mig vid diket och skiter. Skammen går över
kroppen när jag se de gående stirra på mig när jag sitter där som djur och
skiter i snön. Ett par skolbarn börjar kasta småsten på mig, så jag ramlar
omkull och får avföring över hela byxkanten. Jag får lust att gå upp och prygla
upp dem, men är rädd att få ordningsvakten på mig; jag har nu sjunkig längre
ner i samhällspyramiden än man någonsin kan.
Jag går upp ur det snöklädda diket,
med byxorna fulla av avföring och ser människornas förakt. Nej, jag kan inte
sjunka längre än såhär! Vissa säger att fördelen med att man når botten, är att
det aldrig kan bli sämre då, men de tänker inte på att det knappast blir bättre
heller; man får helt enkelt finna sig i att allting bara blir sämre och sämre,
och hur kan man att kunna leva med det?
De blir bara värre och värre! Det spelar ingen roll att jag aldrig
hamnade i Sibirien. Jag har skapat
mitt eget Sibirien i min jakt efter ett bättre liv. Det här går inte längre!
Det måste finnas en lösning på det här!
Jag sitter knäböjd vid dikeskanten
och ber till Gud. Jag har gjort ett fruktansvärt brott ingen människa någonsin
kan förlåta mig för. Jag mördad en älskvärd kvinna, som tog emot mig i mina
öppna armar, som jag inte visade någon som helst tacksamhet emot tillbaks. Hon
är kanske den enda kvinnan jag älskat i hela mitt liv. Jag är en lägre natur,
som inte förtjänar ett bättre liv, än det jag lever nu. Jag är en helt
fruktansvärt horribel människa.
Jag förtjänar inte ens en värdig
begravning. Jag borde grävas ner i skogen, långt borta från den kristna
kyrkogården, och glömmas bort för all framtid. Jag borde för alltid brinna i
Helvetets låg. Jag är den värsta förbrytaren som någon har funnits; mycket
värre än Herodes och Brutus. Mänskligheten förtjänar inte en människa som mig.
Jag borde dö och glömmas bort.
Mörkret faller och jag har
ingenstans annars att gå än till en bykyrka. Jag går fram till en präst,
förklarar min religiösa förflutna, ljuger ihop en historia om att jag flytt
klostret p.g.a. en olycklig förälskelse, varefter håller om min arm, och säger
att jag kan stanna här en natt och t.o.m. få mat för kvällen, bara jag lovar
och svär, att jag återgår till mitt gamla kloster redan imorgon, och glömmer
bor min förälskelse med en gång, vilket jag lovar och svär honom. Efter en
timme kommer han in med en tallrik kålsoppa och en karaff vatten, som jag då
glufsar i mig.
Han frågar mig om jag har kvar min
tro. Jag säger att jag har det. Han säger att det är bra, för om jag bara har
min tro, kommer allting att ordna sig. Han säger att Gud bara gjort en prövning
på mig, för att se min uppriktighet för honom. Snart kommer jag åter igen finna ro i Guds bo. Jag börjar då
att hosta blod och han ser förskräckt på mig, och undrar hur länge jag varit på
flykt. Jag svarar att jag inte vet. Kanske en vecka. Han lyfter då sitt kors
mot min panna och säger, att jag inte bara ska älska Gud, utan också frukta
honom. Jag faller då på knä mot pastorn och säger att jag ska göra allt som jag
bara kan, bara jag kan få tillbaka Guds kärlek. Hans säger att det inte bara
räcker med att jag säger att jag ska återfå Guds kärlek; jag måste känna det i
hela mitt innersta väsen. Jag börjar då gråta, hostar mera blod och bönar och
ber om förlåtelse. Han lämnar mig då framför altaret och säger åt mig att jag
ska be; hela natten måste jag be för att återfå Guds kärlek.
13
Jag vaknar av en spark i sidan.
Prosten säger åt mig att jag måste ge mig iväg. Han säger åt mig att han inte
tror att mitt hälsotillstånd troligtvis inte får mig att överleva, men att
huvudsaken är att jag får Guds välsignelse innan jag går härifrån. Han ber mig
därför att falla få knä och kyssa korset. Jag bifaller hans uppmaning och just
då känns kyssen vid korset, som den största extas jag någonsin har fått. Jag
känner mig nästan kåt. Han ber mig då att gå iväg. Jag kravlar upp från marken,
hostar och sväljer blod och när jag går ur kyrkoporten är jag mer moralisk
fördärvad än jag någonsin varit förut. När jag lämnat kyrkoområdet känner jag
mig som Satan själv. Får bara en tanke: Att jag ska vara skurk resten av livet
ut. Att aldrig göra någonting annat än att mörda, våldta och råna. När jag åter
igen börjar hosta blod, njuter jag nästan av allt det här.
Går åter igen på vägen. Jag tror
jag struntar i den gamla idén om att fly till Amerika. Jag ska ta mig till
Tallinn, ta kontakt med en lokal gangster, för det är allt jag är nu; en
fullständig skurk, och jag kan inte vara någonting annat. Jag har blivit
förråad och blivit ett fullkomligt svin.
Men jag känner hur mycket hur
febern kokar i min kropp, hur jag be se syner och se syner, och hur jag hostar
mer och mer blod. Några småungar
börjar kasta sten på mig och jag skriker åt dem att jag ska slå ihjäl dem, och
de springer då därifrån. Jag får en sån fullständig lust att slå ihjäl dem. Jag
vill mörda varenda människa jag ser på gatan. Om jag ska dö, så varför ska då
de få leva?
Jag har nu gått i tio timmar. Jag
kan inte känna vare sig hat eller kärlek mer, utan bara en stark att överleva.
Att jag ska leva, hur den än går. Jag trevar fram mina spruckna kängor, med
mina blöta fötter, med blåsor och fotsvamp. Jag undrar om en människa kan må så
urjävligt, som jag just nu känner mig.
Jag ställer mig i dikeskanten och
urinerar. Jag är inte rädd längre för att polisen ska arrestera mig för
lösdriveri. Det vore mer som en välsignelse än ett straff. Jag kommer få tak
över huvudet och kanske ett mål mat. Jag börjar åter igen hosta blod och jag
lägger mig raklång på marken. Jag börjar åter igen gråta. Det är som det tjuter
igenom hela huvudet; som en hel orkester med siriner som bara blåser i hela
huvudet. De känns fruktansvärt.
Jag försöker åter igen be till Gud,
men upptäcker att jag inte längre tror på honom. Att jag har svårt att tro på
hans existens. Att det rent av är en fullkomlig omöjlighet att han finns till.
Att Gud bara är ett hjärnspöke som människan kommit på, för att slippa undan
sin död, som de ändå vet ska komma. Jag förbannar nu Gud och allt vad han
ställt till med. Skriker ut i natten, att jag vill att Gud ska öppna himmelen
och släppa fram Syndafallet. Att om jag nu ska dö, så måste också alla andra
dö. Att det inte kan vara på något annat sätt, eftersom ingen annan människa
har visat så stark kärlek till Gud som jag själv har gjort, och att det då inte
kan vara på något annat sätt, att ifall jag ska dö, så måste också alla andra
människor dö.
Jag börjar slå mig själv med
knytnävslag i ansiktet. Jag slår så hårt att en tand åker ut. Jag skriker ut
mit hat mot världen. Denna ondskefulla värld, som bara innehåller död och
elände, och som vi alla är tvingade att delta i. Jag skriker högt ut att jag
har aldrig krävt att bli född till denna värld. Aldrig valt att ta del av de
krav och moraliska förpliktelser de krävs att bara vara människa. Av att bara
finnas till. Att det troligtvis inte finns en Gud, utan bara en Djävul, och att
det troligtvis är han som styr världen. Att Jorden är ond och att människan
också är ond. Att människan troligtvis inte är Guds avbild, utan Satans avbild,
och det är därför den skapar krig och elände, och att de troligtvis inte kan
vara på ett annat sätt. Att det är en fullkomlig bluff att vi människor gör
personliga val, utan att det är Satan som styr oss natt och dag, och att vi
därför bara följer Djävulens order. Att vi är fullkomligt fasta och stöpta i
Satans plan och att vi därför aldrig kan göra någonting annat än att följa
Satans plan. För Satan styr oss hela tiden. Om Gud någonsin har funnits är han
säkert död. Han dog i samma andetag, som han fördrev Adam och Eva ur Edens
lustgård. Att vi därför heller inte längre kan kräva förbarmelse av gud,
eftersom Gud inte längre existerar. Att både Gamla och Nya testamentet är
hjärnspöken, som vi alla hänger oss åt, för att trösta oss själva. Att Gud och
Satan troligtvis aldrig har funnits. Ja, vissa blir religiösa på dödsbädden,
men själv blir jag troligtvis ateist. För jag har ägnat hela mitt liv av att
söka Gud, men jag förstår nu, när allting går åt helvete, att det bara varit i
min hjärna, och att jag borde lämna religionen för länge sedan. För mitt liv
slutar här, på en grusväg i Estland, en sen vinterkväll, långt borta från
närhet och sammanhang i något mänskligt samhälle.
-Joel Abrahamsson
