Säkerhetspolisen

 Inledning

Sverige 2050

Morgonen till idag hade jag varit på ett psykiatriskt möte. Jag hade angivit mig själv som läkarstudent, vilket också läkaren till patienten presenterade mig som. Han frågade patienten om det var OK att jag var delaktig på mötet, det sade han att det var. Vi har under en lång tid haft span på den här individen, eftersom han rört sig i vänsterextremistiska rörelser, och nätverket ”Nationella samverket mot våldsbejakande extremism” ger oss möjlighet att undersöka den typen av individer, även rakt in i psykiatrins hjärta.

Patienten, som jag tyvärr inte kan nämna vid namn, berättade lite om sin barndom; detta brydde jag mig inte om, men hans relationsproblem med hans flickvän var däremot intressant, så jag frågade med ett medlidande leende: ”ursäkta att jag frågar, men vad heter flickan?” När han svarat på den frågan skrev jag upp hennes namn i min kalender och eftersom även hon var nerskriven i psykiatrins register höll vi span på henne också ett halvår; man kan ju aldrig vara riktigt säker.

Dagen efter befann jag mig på ett möte med en bostadsförening. Eftersom bostadsföreningen redan hade en avdelning, sedan långt tidigare, som hette Grannsamverkan mot brott, var det inga problem med att jag presenterade mig själv som polis; jag sade bara inte att jag var från säkerhetspolisen. Jag frågade mig runt på mötet vilka som var medlemmar i Grannsamverkan och satte sedan upp dem alla i mitt lilla register, och jag registrerade också de individer, som föreningen själva haft under uppsikt och tackade sedan för mig och gick från mötet.

Dagen efter ringde jag och anmälde tre fyra stycken, för förberedande för terroristbrott, utan att jag egentligen hade någon avsikt med det; vissa människor måste helt enkelt offras, som ett varnande exempel, för att upprätthålla den allmänna ordningen.

Samma dag (alltså idag, eftersom det gått tre dagar sedan jag skrev mitt första inlägg), var jag på en poesikväll. En ung kille berättade om ett sexuellt övergrepp som barn i sin dikt, och jag övertygade honom att allt bara var fantasier, eftersom jag var orolig att detta fall kunde koma ut till främmande makt och leda till ett fullskaligt krig. Jag fortsatte sedan att tala om vikten av tro på en objektiv sanning, och faran med alternativa fakta och att tro att det som känns är sant också är sant bara för att det känns bra för en själv, och han köpte min teori, med hull och hår.

Kapitel 1

Jag stiger in på mitt kontor på säkerhetstjänsten en helt vanlig dag. Rummet är stort och avskalat och ligger cirka femtio meter under jorden. Visst vantrivs jag av att aldrig se ut genom landskapet när jag vandrar runt i mina arbetslokaler, men inser samtidigt, hur viktigt det är att ingen utomstående ska få någon som helst insikt om vårt säkerhetspolitiska arbete.

Dagen börjar med att jag hälsar på alla mina medarbetare, sedan sätter jag mig vid min dator och ser vilka rapporter som kommit fram och sedan tills slut börjar morgonmötet.

Att tro att samhällets grundpelare vilar på det fria ordet är en lögn, för hur vi än lagstadgat över den saken, finns det ändå så starka krafter i samhället över att det fria ordet inte ska komma fram; det är därför det är så svårt att skriva om dessa saker. Jag kan ändå själv vila på den trösten, att det jag skriver om faktiskt inte får komma fram, eftersom det handlar om rikets säkerhet; då blir det lättare för en att hålla in sin sanning, att inte låta min yttrandefrihet komma fram.

Sandra, min medarbetare talar om för oss om någon har koll på de senaste dagarnas kärnvapenhot från Nordkorea. Det har vi. Hon undrar om någon har gjort någon särskild koll på folk med sympatier från Nordkorea, i och med vårt medlemskap i Nato och risken för kärnvapenkrig. Jag svarar henne att just nu kan den redogörelsen inte göras, eftersom spänningar i landen, kan ledas till ett inbördeskrig. Sandra frågar om vi inte bör prioritera en kampanj mot ett kärnvapenkrig före att kämpa mot ett inbördeskrig. Jag svarar att vi iså fall bör invänta ytterligare besked från Pentagon. Min chef svarar att jag har fullständigt rätt och sedan är mötet över.

Jag sitter vid fikabordet och dricker kaffe. Helt plötsligt börjar jag gnissla tänder. Tills slut fastnar en av tänderna i döläge, en flisa av den understa tanden åker väck och Sandra tittar irriterat på mig.

-       Hur mår din man?, frågar jag Sandra då för att avleda samtalet.

-       Bra. Hur så?

-       Nej, jag bara undrar.

-       Hur mår din fru?

-       Min fru lämnade mig för tre månader sedan.

-       Så det är alltså därför du frågar hur min man mår?

-       Nej, jag försöker bara vara trevlig, säger jag då och sköljer av kaffekoppen och ställer den på diskbänken.

Både Kant och Hegel talar om vikten om att vara varsam om sina personliga erfarenheter, eftersom det är den enda subjektiva bevisen för att man vet vad som är falskt och vad som är sant. Ena stunden står vi och tittar på ett träd, vänder vi oss om så ser vi inte träden, men det existerar likväl även fast vi inte ha det framför våra ögon.

Denna tanke har vi inom säkerhetspolisen tagit fasta på och har därför ett personligt samtal med människor, som sitter inne på saker som kan vara till skada för rikets säkerhet, säger till dem att vi ska ta upp saken på högre ort och att vi självklart ska göra en utredning om saken. Sedan går dessa människor hem och känner sig belåtna för att samhället ställer upp för dem. Det har dock, vad jag vet, aldrig hänt att dessa erfarenheter lett till ett åtal, men det lugnar massorna och motarbetar på så vis, varje möjlighet till ett kommande inbördeskrig.

Min arbetsuppgift innan lunch, är dock att ha hand om ett fall, där en individ känner sig särbehandlad och inte på något vis tror på att Sanningskommissionen gör någonting för att få honom till upprättelse. Jag ser genom en TVskärm, hur polismännen börjar ta till våld för att få honom lugn, och jag hör en röst från kontrollrummet om de ska släppa in gas, för att ha ihjäl dem. Lite motvilligt svarar jag ja, och ut genom luftventilen, åker Zyklon B in genom rummet och har ihjäl, inte bara tjallaren, utan även poliserna som misshandlat honom, eftersom den känslomässiga beröring de fått till hans fall, skulle kunna utgöra ett hot mot Rikets säkerhet; man får vara aktsam med känslor i sånt här jobb.

Jag har nu gått ut för lunch och går in i Säkerhetspolisens stora matsal; hela lokalen är målat i guldfärg och längst fram i lokalen finns en målning, på ett klumpigt målat rymdfarkost. Jag sätter mig ner och börjar äta. Precis då sätter sig Sandra framför mig. Sandra har tagit vårrullar till lunch och jag har tagit köttfärslimpa.

-       Förlåt för det jag sade innan, säger hon.

-       Om vadå?

-       Om din fru.

-       Det är ingenting att bry sig om. Vi är skiljda, det är allt.

-       Om du behöver prata så säg bara till.

-       Nej, det behöver du inte, säger jag då och samtalet är över.

Plötsligt blir jag irriterad av Sandra; först den här sarkasmen vid fikabordet och nu denna inställsamhet. Jag tar då brickan bort och sätter mig vid ett annat bord. Sandra följer med och jag tänker bara: ”Jaja, OK då”.

Efter lunch har vi en genomgång av olika attrapper, i form av skator, måsar och trutar som vi ska börja använda i form av sändare och kameraövervakning på platser där vi inte har möjligt att fästa kameror på ett mer diskret sätt.

Jag tittar på en av skatorna, som man inte på något sätt kan avskilja från en verklig skata, men när jag går emot den, märker jag att den går tillbaka mer mekaniskt än en vad den skulle ha gjort naturligt, vilket jag påpekar för experten, som säger han ska åtgärda problemet.

Sist på dagen går vi igenom varje form av politisk fiende, samt nationell fiende, som kan skada nationens intresse, och vi antecknar allt efter bästa förmåga och går sedan hem.

Kapitel 2

Jag vaknar tidigt idag, men jag har knappt sovit på hela natten. Klockan elva inatt kom det ett sms på min mobil från Sandras man: ”Ge fan i min fru, annars dödar jag dig”. Troligtvis har han olagligt använt sig av Sandras avlyssningutrustning och jag har fortfarande inte bestämt mig om jag ska anmäla honom för det eller inte; hon är ju trots allt till stor nytta för avdelningen, och skulle hennes man åka in i fängelse, eller ännu värre avrättas, skulle hon bli känslomässigt reagera på ett sätt, som skulle kunna påverka rikets säkerhet.

De bästa författarna vantrivs i sin tid, men jag känner att jag trivs ganska bra; jag är rent av helt och hållet format av min tid, så möjligtvis är jag inte heller någon speciellt bra författare. Nå, det är ju inte heller mitt mål. Mitt mål är att bli en bra polis och då kanske det rent av passar bra att inte vantrivas i sin tid, utan bli en del av den. Fastcementerad i tiden, rent ut sagt. Jag tar därför på mig min skjorta, min kavaj, mina byxor och strumpor, rakar och borstar tänderna.

Häller i mig kaffe + det frukostpiller vi fått från vår avdelning, som innehåller alla de näringsämnen vi behöver få i sig; jag har ju heller inte någon vidare matlust på morgonen. Jag tar på mig rocken, skorna, öppnar dörren och går ut. Jo, jag gillar samtiden och vår stundade framtid. Det förflutna intresserar mig dock inte. Vad ska det vara bra för?

Öppnar ytterdörren från huset där jag bor. Bakom mig kommer min granne Britt. Vi säger hej till varandra. Bryr sig Britt om det förflutna? Hon är ju äldre än jag. Kanske minns hon saker som jag borde veta? Vi har aldrig pratat om minnen. Det har folk slutat med. Jag vet att man gjorde under förra seklet, men inte detta. Varför skulle jag intressera mig för Britts förflutna? Varför skulle jag intressera mig för historien? Historien har jag redan varit.

Ställer mig på busshållplatsen. Tittar ut över området jag bor. De ska bygga nya lägenheter här nu. De bygger så mycket så att det knappt finns några grönområden kvar. Det är synd, men vad ska man göra. Framför mig står en kvinna med höga stövlar och päls. Är hon prostituerad? Jag fotar henne i smyg, skickar datat över till vår prostitutionsavdelning och ser om hon matchar de 4000 prostituerade vi har hon i kommunen. Hon matchar ingen. Skönt. Annars hade jag kunnat vara tvungen att få extraarbeten. Jag gillar inte extraarbeten.

Bussen kommer och jag visar upp mitt pekfinger på läsaren och mitt DNA matchar så jag kommer in. Det kommer att bli jobbigt att träffa Sandra idag när jag fått ett mordhot från hennes man. Det kommer att bli riktigt jävla jobbigt.

Det var stopp i handfatet på toaletten på jobbet idag. Jag anmälde detta för chefen men han sade att vaktmästaren var sjuk, så jag fick göra jobbet själv. Jag frågade om han skulle dra detta på min lön, men han sade nej. Så jag rykte bara på axlarna och sade: ”OK då!”. Det gick sådär, när jobbet var över.

Min nästa arbetsuppgift är att spionera på mina arbetskamrater; det är nödvändig och viktig arbetsuppgift. Jag sitter vid monitorn och går igenom varje arbetskamrats kontor, men hittar ingenting misstänkt. Av rent personliga skäl sitter jag dock länge och zoomar in Sandras kontor, vad sysslar hon med och varför är jag så intresserad av vad just hon gör? Helt plötsligt kommer jag på mig själv att missbruka min arbetstid och stänger därefter av monitorn och går ut.

Jag sitter åter igen vid fikabordet. Jag dricker kaffe, Svart. Sandra sätter sig jämte mig igen. Varför måste hon följa efter mig? Vad är det hon vill?

-       Hej, säger hon då.

-       Hej, säger jag då och tittar bort.

-       Hur är det?

-       Det är väl bra. Hur så?

-       Du verkar så inåtvänd; det verkar som om du inte vill prata med mig?

-       Nej, vi är väl inte gifta. (Sandra skrattar)

-       Du behöver inte tänka så. Du har ju inte gjort någonting. Jag menar…

-       Det räcker, säger jag då och går bort från bordet.

Jag går ut ur rummet och genom korridoren, med dess vita väggar och svarta dörrar. Dörrkarmarna är gråa. Allt i korridoren är vit, svart och grått. Inga tavlor på väggarna. Inga fönster har vi säkerhetsministeriet för hela byggnaden ligger långt under jorden. Jag går mot mitt kontor och hör ett stort hånskratt inom mig. Som om hela världen skrattade åt just mig.

Längst bort i korridoren kommer min arbetskamrat Mats. Jag vill inte hälsa på Mats nu. Jag har ingenting emot Mats, men det känns jobbigt att hälsa på honom. Han vänder sig emot mig, ler och säger:

-       Hej, Tord.

-       Hej, Mats, svarar jag då, skäms och går vidare bort till mitt arbetsrum.

På mitt skrivbord finns en dator, en blå keramikskulptur som föreställer en delfin, ett radergummi, en vitblå vas från Japan från 1700talet, en gul lampa, en nödknapp och en skärm som går till övervakningsområdet utanför byggnaden.

Jag sträcker mig bakåt i stolen, för ett nytt fenomen har plötsligt dykt upp: jag har ingenting för tillfälligt att göra, och det retar mig, för jag älskar mitt jobb. Plötsligt känner jag hur hjärtat börjar slå, så jag tar fram ett lugnande medel och sväljer det; varför får jag bara hjärtklappning när jag har ingenting att göra än tvärtom?

Tar en snabb titt på min övervakningsskärm; ingenting konstigt här. Det finns en viss typ av människor jag retar mig på och det är integritetshetsarna; de som, p.g.a. sin egna småfjantiga individualism, inte vill att någon, någonstans, ska bli övervakad. Jag är fullt medveten att övervakningen går i strid med vad vi ser som naturligt, men om vi bara höll oss till det naturliga och inte såg vad som är rationellt och förnuftigt, vore vi bara djur, och då går vi rent logiskt emot evolutionen? Kan det inte vara så här enkelt?: att vara naturlig, för en människa, innebär att vara onaturlig. För mig känns det fullkomligt självklart att det är så. T.o.m. Rousseau sade att vi inte skulle kunna tänkas, att gå tillbaka och leva bland björnarna, så vi kan inte heller tänka oss att gå tillbaka till ett samhälle helt utan teknisk övervakning, för detta leder enbart till en återgång till djungeln och där av även djungelns lag.

Men vart leder då allting någonstans? Jag kan inte låta bli att tänka denna patetiska tanke. Vi jobbar, äter, sover, dör och låtsas att vi är lyckliga. Vi lurar oss själva helt enkelt, men jag kan samtidigt inte låta bli att tänka att det inte kan vara på något annat sätt; vi måste tvinga oss att tro allting kommer att bli mycket bättre, i syfte att låta allting bli som det är. För ni vi förlorat hoppet om framtiden, då blir allting genast mycket värre.

Men det är en hopplös situation det kan jag hålla med om. Att å ena sidan förskräckas av ett kärnvapenkrig, när man i nästa stund kämpar för att få en paradisstat, när det enda man gör är att man stampar på samma punkt och inte kommer någonstans. I längden leder en sådan samhällsutveckling till någon form av regression, även fast jag inte tycker mig inte se en sådan samhällsutveckling just här och nu.

Jag tittar ut genom rummet. Kommer vi få ett nytt kärnvapenkrig och hur kommer i så fall vår tillvaro efter det se ut? Hur ska man i den tillvaron kunna förhålla sig till livet och samhället. Går det ens att anpassa sig till det?

Kapitel 3

Jag går hemåt på kvällen. Plötsligt hör jag steg efter mig. Klapp. Klapp. Klapp. Jag låter bli att vända mig om. Tänker att det säkert inte angår mig. Framför mig ser jag ett stuprör längs en tegelvägg. Stank av urin. Och åter igen: Klapp. Klapp. Klapp. Jag vänder mig om; det är Tobias, Sandras man.

-       Sade jag inte till dig att hålla dig borta från min brud?, frågar han och trycker upp mig mot väggen.

-       Jag har väl inte varit på din brud?, svarar jag då.

-       Jaså, det var ju bra, svarar Tobias då, tar händerna från min krage och går iväg.

Kapitel 4

”Du borde väl vara så gammal nu att du borde förstå, att du bara är en liten jävla skit?”, skriker jag åt en kille i trettioårsåldern, som sitter framför mig i förhörsrummet. Han är en av alla de individer, vi utreder för bidragsfusk.

-       Jag fattar inte vad jag har gjort för fel?, säger han då.

-       Nähä?, skriker jag då och nitar till honom på käften.

-       Sluta!, skriker då Sandra till mig.

-       Ja, vi kan sluta säger jag då och trycker in en spruta i armen, med dödligt gift, så killen somnar in och dör.

-       Fattar du vad du gjort?, skriker Sandra då till mig, vi vet ju inte om han är skyldig eller oskyldig!

-       Det är smällar man får ta, säger jag då och lämnar rummet.

Väggarna är vita när jag går ut i korridoren. Sandra följer efter mig.

-       Vad fan är det med dig?, säger Sandra åt mig när hon följer efter mig i korridoren. Du verkar så jävla konstig.

-       Fråga Tobbe, säger då. Gör det! Fråga Tobias vad fan han håller på med.

Jag går sedan med snabba steg vidare i byggnaden.

Sitter framför min chef i hans kontor. Är han inte osedvanligt ful? Och är hans rum fruktansvärt tråkigt, med sina vita väggar, utan några tavlor eller någonting. En ful människa i en tråkig miljö.

-       Hur mår du egentligen Tord?, frågar han mig med sin underläpp hängande ner på hakan. (Ni skulle bara se hur ful han är med sin långa mustasch som hänger över hans läpp.)

-       Jag mår utmärkt, svarar jag. (Vad ska jag annars säg?)

-       Är du medveten om att du haft ihjäl en annan människa? (Plötsligt börjar gnugga på näsan. Vilken vedervärdigt äcklig människa)

-       Ja. (Han tittar anklagande på mig)

-       Ångrar du dig inte?

-       Nej, jag har ju gjort det förut.

-       Men då var det ju av order av mig.

-       Spelar det någon roll?

-       Jag anser nog att det gör det. Det här får inte upprepas.

-       OK.

-       Det är inget mer du ska säg?

-       Jo, förlåt.

-       Och?

-       Ja, jag ångrar mig.

-       Ja, det är bra, Tord, säger chefen då och mötet är avslutat. Jag går ut i korridoren med dess vita väggar, gråa dörrkarmar och svarta dörrar.

Guldfärgat. Hur i helvete tänkte han som målade den här fula jävla matsalen som jag sitter nu och äter spagetti? Och längst fram det avskyvärda rymdfarkost som är målat längst bak i rummet. Jag hostar för jag har fått en spagettibit i halsen. Sandra sätter sig jämte mig. Hon flinar och säger:

-       Är du inte lite äcklig, Tord?

-       Det har jag ingen åsikt om.

-       Vad menade du om att jag skulle snacka med Tobias?

-       Han har hört av sig till mig och jag undrar vad fan han vill.

-       Nä men alltså, han är sån. Jävligt svartsjuk av sig. Det är ingenting att bry sig om. Det är inte bara dig han är sotis på. Han är sån i största allmänhet.

-       Han kan sluta vara det mot mig.

-       Vad är det med dig egentligen? Är du bög eller något eller?

-       Varför skulle jag vara det?

-       Men du verkar ju helt ointresserad av tjejer överhuvudtaget.

-       Jag sköter mitt jobb bara. Tar mitt personliga ansvar både i mitt arbete och för min framtid.

-       Du är så jävla tråkig, säger Sandra då och går ifrån bordet,

Jag tänker efter. Ja, jag är kanske lite tråkig, men vad ska jag göra åt det? Vad jag däremot borde göra någonting åt är min erektion. Jag ställer undan brickan, fastän jag inte ätit upp; jag är för övrigt inte hungrig, och går med sakta steg bort mot toaletten.

Jag låser dörren, knäpper upp byxorna och börjar onanera. Jag vet med största sannolikhet att någonstans i rummet så finns det säkert en övervakningskamera, men det struntar jag i, för jag måste få större koncentration på mitt arbete. Det är inte skönt eller någonting, men det måste göras. Jag stirrar framför mig i spegeln och jag ser verkligen bedrövlig ut när jag ser min spegelbild. Helt plötsligt blir spegeln svart; jag ser ingenting. Blir nervös börjar knäppa upp byxorna och undrar vad som sker. Helt plötsligt dyker Sandras bild upp i spegeln istället och hon skrattar och säger: ”Du är fan äcklig du, Tord.”

Jag låser upp dörren och går skamfyllt därifrån.

-Joel Abrahamsson