Säkerhetspolisen

 Inledning

Sverige 2050

Morgonen till idag hade jag varit på ett psykiatriskt möte. Jag hade angivit mig själv som läkarstudent, vilket också läkaren till patienten presenterade mig som. Han frågade patienten om det var OK att jag var delaktig på mötet, det sade han att det var. Vi har under en lång tid haft span på den här individen, eftersom han rört sig i vänsterextremistiska rörelser, och nätverket ”Nationella samverket mot våldsbejakande extremism” ger oss möjlighet att undersöka den typen av individer, även rakt in i psykiatrins hjärta.

Patienten, som jag tyvärr inte kan nämna vid namn, berättade lite om sin barndom; detta brydde jag mig inte om, men hans relationsproblem med hans flickvän var däremot intressant, så jag frågade med ett medlidande leende: ”ursäkta att jag frågar, men vad heter flickan?” När han svarat på den frågan skrev jag upp hennes namn i min kalender och eftersom även hon var nerskriven i psykiatrins register höll vi span på henne också ett halvår; man kan ju aldrig vara riktigt säker.

Dagen efter befann jag mig på ett möte med en bostadsförening. Eftersom bostadsföreningen redan hade en avdelning, sedan långt tidigare, som hette Grannsamverkan mot brott, var det inga problem med att jag presenterade mig själv som polis; jag sade bara inte att jag var från säkerhetspolisen. Jag frågade mig runt på mötet vilka som var medlemmar i Grannsamverkan och satte sedan upp dem alla i mitt lilla register, och jag registrerade också de individer, som föreningen själva haft under uppsikt och tackade sedan för mig och gick från mötet.

Dagen efter ringde jag och anmälde tre fyra stycken, för förberedande för terroristbrott, utan att jag egentligen hade någon avsikt med det; vissa människor måste helt enkelt offras, som ett varnande exempel, för att upprätthålla den allmänna ordningen.

Samma dag (alltså idag, eftersom det gått tre dagar sedan jag skrev mitt första inlägg), var jag på en poesikväll. En ung kille berättade om ett sexuellt övergrepp som barn i sin dikt, och jag övertygade honom att allt bara var fantasier, eftersom jag var orolig att detta fall kunde koma ut till främmande makt och leda till ett fullskaligt krig. Jag fortsatte sedan att tala om vikten av tro på en objektiv sanning, och faran med alternativa fakta och att tro att det som känns är sant också är sant bara för att det känns bra för en själv, och han köpte min teori, med hull och hår.

Kapitel 1

Jag stiger in på mitt kontor på säkerhetstjänsten en helt vanlig dag. Rummet är stort och avskalat och ligger cirka femtio meter under jorden. Visst vantrivs jag av att aldrig se ut genom landskapet när jag vandrar runt i mina arbetslokaler, men inser samtidigt, hur viktigt det är att ingen utomstående ska få någon som helst insikt om vårt säkerhetspolitiska arbete.

Dagen börjar med att jag hälsar på alla mina medarbetare, sedan sätter jag mig vid min dator och ser vilka rapporter som kommit fram och sedan tills slut börjar morgonmötet.

Att tro att samhällets grundpelare vilar på det fria ordet är en lögn, för hur vi än lagstadgat över den saken, finns det ändå så starka krafter i samhället över att det fria ordet inte ska komma fram; det är därför det är så svårt att skriva om dessa saker. Jag kan ändå själv vila på den trösten, att det jag skriver om faktiskt inte får komma fram, eftersom det handlar om rikets säkerhet; då blir det lättare för en att hålla in sin sanning, att inte låta min yttrandefrihet komma fram.

Sandra, min medarbetare talar om för oss om någon har koll på de senaste dagarnas kärnvapenhot från Nordkorea. Det har vi. Hon undrar om någon har gjort någon särskild koll på folk med sympatier från Nordkorea, i och med vårt medlemskap i Nato och risken för kärnvapenkrig. Jag svarar henne att just nu kan den redogörelsen inte göras, eftersom spänningar i landen, kan ledas till ett inbördeskrig. Sandra frågar om vi inte bör prioritera en kampanj mot ett kärnvapenkrig före att kämpa mot ett inbördeskrig. Jag svarar att vi iså fall bör invänta ytterligare besked från Pentagon. Min chef svarar att jag har fullständigt rätt och sedan är mötet över.

Jag sitter vid fikabordet och dricker kaffe. Helt plötsligt börjar jag gnissla tänder. Tills slut fastnar en av tänderna i döläge, en flisa av den understa tanden åker väck och Sandra tittar irriterat på mig.

-       Hur mår din man?, frågar jag Sandra då för att avleda samtalet.

-       Bra. Hur så?

-       Nej, jag bara undrar.

-       Hur mår din fru?

-       Min fru lämnade mig för tre månader sedan.

-       Så det är alltså därför du frågar hur min man mår?

-       Nej, jag försöker bara vara trevlig, säger jag då och sköljer av kaffekoppen och ställer den på diskbänken.

Både Kant och Hegel talar om vikten om att vara varsam om sina personliga erfarenheter, eftersom det är den enda subjektiva bevisen för att man vet vad som är falskt och vad som är sant. Ena stunden står vi och tittar på ett träd, vänder vi oss om så ser vi inte träden, men det existerar likväl även fast vi inte ha det framför våra ögon.

Denna tanke har vi inom säkerhetspolisen tagit fasta på och har därför ett personligt samtal med människor, som sitter inne på saker som kan vara till skada för rikets säkerhet, säger till dem att vi ska ta upp saken på högre ort och att vi självklart ska göra en utredning om saken. Sedan går dessa människor hem och känner sig belåtna för att samhället ställer upp för dem. Det har dock, vad jag vet, aldrig hänt att dessa erfarenheter lett till ett åtal, men det lugnar massorna och motarbetar på så vis, varje möjlighet till ett kommande inbördeskrig.

Min arbetsuppgift innan lunch, är dock att ha hand om ett fall, där en individ känner sig särbehandlad och inte på något vis tror på att Sanningskommissionen gör någonting för att få honom till upprättelse. Jag ser genom en TVskärm, hur polismännen börjar ta till våld för att få honom lugn, och jag hör en röst från kontrollrummet om de ska släppa in gas, för att ha ihjäl dem. Lite motvilligt svarar jag ja, och ut genom luftventilen, åker Zyklon B in genom rummet och har ihjäl, inte bara tjallaren, utan även poliserna som misshandlat honom, eftersom den känslomässiga beröring de fått till hans fall, skulle kunna utgöra ett hot mot Rikets säkerhet; man får vara aktsam med känslor i sånt här jobb.

Jag har nu gått ut för lunch och går in i Säkerhetspolisens stora matsal; hela lokalen är målat i guldfärg och längst fram i lokalen finns en målning, på ett klumpigt målat rymdfarkost. Jag sätter mig ner och börjar äta. Precis då sätter sig Sandra framför mig. Sandra har tagit vårrullar till lunch och jag har tagit köttfärslimpa.

-       Förlåt för det jag sade innan, säger hon.

-       Om vadå?

-       Om din fru.

-       Det är ingenting att bry sig om. Vi är skiljda, det är allt.

-       Om du behöver prata så säg bara till.

-       Nej, det behöver du inte, säger jag då och samtalet är över.

Plötsligt blir jag irriterad av Sandra; först den här sarkasmen vid fikabordet och nu denna inställsamhet. Jag tar då brickan bort och sätter mig vid ett annat bord. Sandra följer med och jag tänker bara: ”Jaja, OK då”.

Efter lunch har vi en genomgång av olika attrapper, i form av skator, måsar och trutar som vi ska börja använda i form av sändare och kameraövervakning på platser där vi inte har möjligt att fästa kameror på ett mer diskret sätt.

Jag tittar på en av skatorna, som man inte på något sätt kan avskilja från en verklig skata, men när jag går emot den, märker jag att den går tillbaka mer mekaniskt än en vad den skulle ha gjort naturligt, vilket jag påpekar för experten, som säger han ska åtgärda problemet.

Sist på dagen går vi igenom varje form av politisk fiende, samt nationell fiende, som kan skada nationens intresse, och vi antecknar allt efter bästa förmåga och går sedan hem.

Kapitel 2

Jag vaknar tidigt idag, men jag har knappt sovit på hela natten. Klockan elva inatt kom det ett sms på min mobil från Sandras man: ”Ge fan i min fru, annars dödar jag dig”. Troligtvis har han olagligt använt sig av Sandras avlyssningutrustning och jag har fortfarande inte bestämt mig om jag ska anmäla honom för det eller inte; hon är ju trots allt till stor nytta för avdelningen, och skulle hennes man åka in i fängelse, eller ännu värre avrättas, skulle hon bli känslomässigt reagera på ett sätt, som skulle kunna påverka rikets säkerhet.

De bästa författarna vantrivs i sin tid, men jag känner att jag trivs ganska bra; jag är rent av helt och hållet format av min tid, så möjligtvis är jag inte heller någon speciellt bra författare. Nå, det är ju inte heller mitt mål. Mitt mål är att bli en bra polis och då kanske det rent av passar bra att inte vantrivas i sin tid, utan bli en del av den. Fastcementerad i tiden, rent ut sagt. Jag tar därför på mig min skjorta, min kavaj, mina byxor och strumpor, rakar och borstar tänderna.

Häller i mig kaffe + det frukostpiller vi fått från vår avdelning, som innehåller alla de näringsämnen vi behöver få i sig; jag har ju heller inte någon vidare matlust på morgonen. Jag tar på mig rocken, skorna, öppnar dörren och går ut. Jo, jag gillar samtiden och vår stundade framtid. Det förflutna intresserar mig dock inte. Vad ska det vara bra för?

Öppnar ytterdörren från huset där jag bor. Bakom mig kommer min granne Britt. Vi säger hej till varandra. Bryr sig Britt om det förflutna? Hon är ju äldre än jag. Kanske minns hon saker som jag borde veta? Vi har aldrig pratat om minnen. Det har folk slutat med. Jag vet att man gjorde under förra seklet, men inte detta. Varför skulle jag intressera mig för Britts förflutna? Varför skulle jag intressera mig för historien? Historien har jag redan varit.

Ställer mig på busshållplatsen. Tittar ut över området jag bor. De ska bygga nya lägenheter här nu. De bygger så mycket så att det knappt finns några grönområden kvar. Det är synd, men vad ska man göra. Framför mig står en kvinna med höga stövlar och päls. Är hon prostituerad? Jag fotar henne i smyg, skickar datat över till vår prostitutionsavdelning och ser om hon matchar de 4000 prostituerade vi har hon i kommunen. Hon matchar ingen. Skönt. Annars hade jag kunnat vara tvungen att få extraarbeten. Jag gillar inte extraarbeten.

Bussen kommer och jag visar upp mitt pekfinger på läsaren och mitt DNA matchar så jag kommer in. Det kommer att bli jobbigt att träffa Sandra idag när jag fått ett mordhot från hennes man. Det kommer att bli riktigt jävla jobbigt.

Det var stopp i handfatet på toaletten på jobbet idag. Jag anmälde detta för chefen men han sade att vaktmästaren var sjuk, så jag fick göra jobbet själv. Jag frågade om han skulle dra detta på min lön, men han sade nej. Så jag rykte bara på axlarna och sade: ”OK då!”. Det gick sådär, när jobbet var över.

Min nästa arbetsuppgift är att spionera på mina arbetskamrater; det är nödvändig och viktig arbetsuppgift. Jag sitter vid monitorn och går igenom varje arbetskamrats kontor, men hittar ingenting misstänkt. Av rent personliga skäl sitter jag dock länge och zoomar in Sandras kontor, vad sysslar hon med och varför är jag så intresserad av vad just hon gör? Helt plötsligt kommer jag på mig själv att missbruka min arbetstid och stänger därefter av monitorn och går ut.

Jag sitter åter igen vid fikabordet. Jag dricker kaffe, Svart. Sandra sätter sig jämte mig igen. Varför måste hon följa efter mig? Vad är det hon vill?

-       Hej, säger hon då.

-       Hej, säger jag då och tittar bort.

-       Hur är det?

-       Det är väl bra. Hur så?

-       Du verkar så inåtvänd; det verkar som om du inte vill prata med mig?

-       Nej, vi är väl inte gifta. (Sandra skrattar)

-       Du behöver inte tänka så. Du har ju inte gjort någonting. Jag menar…

-       Det räcker, säger jag då och går bort från bordet.

Jag går ut ur rummet och genom korridoren, med dess vita väggar och svarta dörrar. Dörrkarmarna är gråa. Allt i korridoren är vit, svart och grått. Inga tavlor på väggarna. Inga fönster har vi säkerhetsministeriet för hela byggnaden ligger långt under jorden. Jag går mot mitt kontor och hör ett stort hånskratt inom mig. Som om hela världen skrattade åt just mig.

Längst bort i korridoren kommer min arbetskamrat Mats. Jag vill inte hälsa på Mats nu. Jag har ingenting emot Mats, men det känns jobbigt att hälsa på honom. Han vänder sig emot mig, ler och säger:

-       Hej, Tord.

-       Hej, Mats, svarar jag då, skäms och går vidare bort till mitt arbetsrum.

På mitt skrivbord finns en dator, en blå keramikskulptur som föreställer en delfin, ett radergummi, en vitblå vas från Japan från 1700talet, en gul lampa, en nödknapp och en skärm som går till övervakningsområdet utanför byggnaden.

Jag sträcker mig bakåt i stolen, för ett nytt fenomen har plötsligt dykt upp: jag har ingenting för tillfälligt att göra, och det retar mig, för jag älskar mitt jobb. Plötsligt känner jag hur hjärtat börjar slå, så jag tar fram ett lugnande medel och sväljer det; varför får jag bara hjärtklappning när jag har ingenting att göra än tvärtom?

Tar en snabb titt på min övervakningsskärm; ingenting konstigt här. Det finns en viss typ av människor jag retar mig på och det är integritetshetsarna; de som, p.g.a. sin egna småfjantiga individualism, inte vill att någon, någonstans, ska bli övervakad. Jag är fullt medveten att övervakningen går i strid med vad vi ser som naturligt, men om vi bara höll oss till det naturliga och inte såg vad som är rationellt och förnuftigt, vore vi bara djur, och då går vi rent logiskt emot evolutionen? Kan det inte vara så här enkelt?: att vara naturlig, för en människa, innebär att vara onaturlig. För mig känns det fullkomligt självklart att det är så. T.o.m. Rousseau sade att vi inte skulle kunna tänkas, att gå tillbaka och leva bland björnarna, så vi kan inte heller tänka oss att gå tillbaka till ett samhälle helt utan teknisk övervakning, för detta leder enbart till en återgång till djungeln och där av även djungelns lag.

Men vart leder då allting någonstans? Jag kan inte låta bli att tänka denna patetiska tanke. Vi jobbar, äter, sover, dör och låtsas att vi är lyckliga. Vi lurar oss själva helt enkelt, men jag kan samtidigt inte låta bli att tänka att det inte kan vara på något annat sätt; vi måste tvinga oss att tro allting kommer att bli mycket bättre, i syfte att låta allting bli som det är. För ni vi förlorat hoppet om framtiden, då blir allting genast mycket värre.

Men det är en hopplös situation det kan jag hålla med om. Att å ena sidan förskräckas av ett kärnvapenkrig, när man i nästa stund kämpar för att få en paradisstat, när det enda man gör är att man stampar på samma punkt och inte kommer någonstans. I längden leder en sådan samhällsutveckling till någon form av regression, även fast jag inte tycker mig inte se en sådan samhällsutveckling just här och nu.

Jag tittar ut genom rummet. Kommer vi få ett nytt kärnvapenkrig och hur kommer i så fall vår tillvaro efter det se ut? Hur ska man i den tillvaron kunna förhålla sig till livet och samhället. Går det ens att anpassa sig till det?

Kapitel 3

Jag går hemåt på kvällen. Plötsligt hör jag steg efter mig. Klapp. Klapp. Klapp. Jag låter bli att vända mig om. Tänker att det säkert inte angår mig. Framför mig ser jag ett stuprör längs en tegelvägg. Stank av urin. Och åter igen: Klapp. Klapp. Klapp. Jag vänder mig om; det är Tobias, Sandras man.

-       Sade jag inte till dig att hålla dig borta från min brud?, frågar han och trycker upp mig mot väggen.

-       Jag har väl inte varit på din brud?, svarar jag då.

-       Jaså, det var ju bra, svarar Tobias då, tar händerna från min krage och går iväg.

Kapitel 4

”Du borde väl vara så gammal nu att du borde förstå, att du bara är en liten jävla skit?”, skriker jag åt en kille i trettioårsåldern, som sitter framför mig i förhörsrummet. Han är en av alla de individer, vi utreder för bidragsfusk.

-       Jag fattar inte vad jag har gjort för fel?, säger han då.

-       Nähä?, skriker jag då och nitar till honom på käften.

-       Sluta!, skriker då Sandra till mig.

-       Ja, vi kan sluta säger jag då och trycker in en spruta i armen, med dödligt gift, så killen somnar in och dör.

-       Fattar du vad du gjort?, skriker Sandra då till mig, vi vet ju inte om han är skyldig eller oskyldig!

-       Det är smällar man får ta, säger jag då och lämnar rummet.

Väggarna är vita när jag går ut i korridoren. Sandra följer efter mig.

-       Vad fan är det med dig?, säger Sandra åt mig när hon följer efter mig i korridoren. Du verkar så jävla konstig.

-       Fråga Tobbe, säger då. Gör det! Fråga Tobias vad fan han håller på med.

Jag går sedan med snabba steg vidare i byggnaden.

Sitter framför min chef i hans kontor. Är han inte osedvanligt ful? Och är hans rum fruktansvärt tråkigt, med sina vita väggar, utan några tavlor eller någonting. En ful människa i en tråkig miljö.

-       Hur mår du egentligen Tord?, frågar han mig med sin underläpp hängande ner på hakan. (Ni skulle bara se hur ful han är med sin långa mustasch som hänger över hans läpp.)

-       Jag mår utmärkt, svarar jag. (Vad ska jag annars säg?)

-       Är du medveten om att du haft ihjäl en annan människa? (Plötsligt börjar gnugga på näsan. Vilken vedervärdigt äcklig människa)

-       Ja. (Han tittar anklagande på mig)

-       Ångrar du dig inte?

-       Nej, jag har ju gjort det förut.

-       Men då var det ju av order av mig.

-       Spelar det någon roll?

-       Jag anser nog att det gör det. Det här får inte upprepas.

-       OK.

-       Det är inget mer du ska säg?

-       Jo, förlåt.

-       Och?

-       Ja, jag ångrar mig.

-       Ja, det är bra, Tord, säger chefen då och mötet är avslutat. Jag går ut i korridoren med dess vita väggar, gråa dörrkarmar och svarta dörrar.

Guldfärgat. Hur i helvete tänkte han som målade den här fula jävla matsalen som jag sitter nu och äter spagetti? Och längst fram det avskyvärda rymdfarkost som är målat längst bak i rummet. Jag hostar för jag har fått en spagettibit i halsen. Sandra sätter sig jämte mig. Hon flinar och säger:

-       Är du inte lite äcklig, Tord?

-       Det har jag ingen åsikt om.

-       Vad menade du om att jag skulle snacka med Tobias?

-       Han har hört av sig till mig och jag undrar vad fan han vill.

-       Nä men alltså, han är sån. Jävligt svartsjuk av sig. Det är ingenting att bry sig om. Det är inte bara dig han är sotis på. Han är sån i största allmänhet.

-       Han kan sluta vara det mot mig.

-       Vad är det med dig egentligen? Är du bög eller något eller?

-       Varför skulle jag vara det?

-       Men du verkar ju helt ointresserad av tjejer överhuvudtaget.

-       Jag sköter mitt jobb bara. Tar mitt personliga ansvar både i mitt arbete och för min framtid.

-       Du är så jävla tråkig, säger Sandra då och går ifrån bordet,

Jag tänker efter. Ja, jag är kanske lite tråkig, men vad ska jag göra åt det? Vad jag däremot borde göra någonting åt är min erektion. Jag ställer undan brickan, fastän jag inte ätit upp; jag är för övrigt inte hungrig, och går med sakta steg bort mot toaletten.

Jag låser dörren, knäpper upp byxorna och börjar onanera. Jag vet med största sannolikhet att någonstans i rummet så finns det säkert en övervakningskamera, men det struntar jag i, för jag måste få större koncentration på mitt arbete. Det är inte skönt eller någonting, men det måste göras. Jag stirrar framför mig i spegeln och jag ser verkligen bedrövlig ut när jag ser min spegelbild. Helt plötsligt blir spegeln svart; jag ser ingenting. Blir nervös börjar knäppa upp byxorna och undrar vad som sker. Helt plötsligt dyker Sandras bild upp i spegeln istället och hon skrattar och säger: ”Du är fan äcklig du, Tord.”

Jag låser upp dörren och går skamfyllt därifrån.

-Joel Abrahamsson

Inkvisitorn

Det är en het sommardag i Barcelona 1589. Rykten har börjat läcka ut att en biskop har utnyttjat små pojkar sexuellt, och oavsett om det är sant eller inte, får inte dessa rykten på inga villkor komma ut. Man har därför arresterat visselblåsaren, en nittonårig yngling som säger sig själv ha blivit våldtagen av biskopen och tömt varje innehåll av det som står att läsa om honom i hans samlade biktsamtal och skapat en inkvisitionsdomstol emot honom, för att få honom dömd.

-       Är du medveten om Guds ord ”Du skola icke hava falskt vittnesbörd mot din nästa”?, skriker inkvisitorn till ynglingen, när han sitter i inkvisitionsdomstolen.

-       Ja.

-       Tror du på Guds benådande?

-       Ja.

-       Är du medveten om dina brott?

-       Ja.

-       Vill du göra allt vad som står i din väg för att åter ta emot Guds kärlek?

-       Ja.

-       Men då så: Stämmer det eller stämmer det inte, att du vid åtta års ålder stal ett äpple av din mor, under fastemånaden?

-       Det stämmer.

-       Stämmer det eller stämmer det inte, att du vid elva års ålder, stal ett gulmynt från en köpman, vid en torghandel?

-       Det stämmer.

-       Stämmer det eller stämmer det inte, att du vid tretton års ålder, sysselsatte dig en hel natt med självbefläckelse?

-       Det stämmer. (Inkvisitionsdomstolen skruvar och tittar på varandra)

-       Ja, Manuel, vi har en hel lunta med saker du har gjort, men jag vill inte plåga mina vänner med dina vidrigheter, för vi har trots allt ett visst mått av anständighet, förstår du det?

-       Ja.

-       Tror du, när du tänker, långt in i din hjärna, av alla vidrigheter du gjort, ska åter få Guds nåd?

-       Jag vet inte.

-       Men se själv då, skriker inkvisitorn och kastar pergamentrullen med biktprotokollen på, det här är vad du gjort under åren. Läs igenom och skäms!

-       Ja, jag är ett svin.

-       Ja, det var du som sade det, inte jag; jag vill helst inte ha med det här fallet att göra. Men vi kan börja med att ge dig några rapp och se om du bättrat dig.

-       Ja.

-       Ångrar du dina synder?, skriker inkvisitorn och slår med full kraft sina slag mot ynglingens rygg med en piska.

-       Ja! Ja! Ja! Aj!

-       Är du beredd att ta emot Guds dom?

-       Ja! Aj! Aj! Aj!

-       Är du beredd att dö?

-       Ja!!!

-       Men då så, för bort honom!, säger inkvisitorn och vakterna släpar bort Manuel, som ynglingen heter och kastar honom i fängelsehålan.

Det är nu midnatt och Manuel sitter fastkedjad i fängelsehålan, med råttor krypande över kroppen.  Han har inte fått någon mat, för det har inkvistionsdomstolen bestämt att det han inte värd. Det är fullmåne utanför och månen lyser upp den mörka cellen, med ljus strimma över hela rummet.

Mitt i all hunger börjar minnesbilder komma upp; Manuel minns biskopen och han en sen kväll i klostret tog in honom och våldtog honom i baken vid tretton års ålder och han minns skräcken, smärtan och skammen han kände inom sig. Han minns sedan hur biskopen drog ur sin penis ur Manuels analöppning och förde in den i baken på en gosse som inte kunde varit mer än en sex-sju år. Och sedan tog han nästa och nästa och nästa, ända fram till morgonkvisten då sexorgierna var över.

Klockan är nu åtta på morgonen och Manuel har fallit i sömn.

-       Dags att vakna nu!, skriker vakten sliter loss Manuel ur hans kedjor och släpar ut honom från cellen. Manuel tittar upp på de steniga väggarna när han släpas ner från tornet där han legat instängd.

Han släpas ut på gården och ser ett bål, där Manuel ska avrättas. Han skriker, försöker slita sig loss, men vakterna får ändå upp honom på båren. Han får några Ave Maria och syndernas förlåtelse av exekutionprästen innan bålet sätts igång och Manuel skriker när eldflammorna går igenom hans kropp: ”Jag hatar er! Jag hatar er! Jag hatar er!” och prästerna runt omkring honom går korstecknet emot honom, för att ta avstånd från hans synd.

-Joel Abrahamsson

Strejkbrytaren

Inledning:
Detta är en novell, som tidigare varit publicerad i Det grymma svärdet, som bygger på en verklig händelse från femton år sedan, där Falcon tog in människor som gick på socialbidrag från ett bemanningsföretag i Varberg, när de hade strejk i returrummet. Personerna i novellen är dock uppdiktade, samt kopplingen med spritsmugglingen i hamnen.

                                                                          1

”Trasproletariatet, detta avskrap av förekomna element från alla klasser, med högkvarter i de stora städerna, är av alla bundsförvalter de sämsta”. Conny kände inte till detta citat från Engels från 1875 och var heller inte ens medveten om vad en samhällsklass var för någonting. Han var därför inte förmögen att tala om för någon, om de skulle berätta detta citat, att han själv på sätt och vis tillhörde detta trasproletariat även fast dess betydelse i samhället idag var en helt annat än den var på 1800talet.

Conny hade, inte för att få högre lön än de arbetare på det företag han skulle hoppa in i, blivit tillsatt på en arbetsmarknadsåtgärd på ett bemanningsföretag för att behålla sitt socialbidrag, fått i uppdrag att agera som strejkbrytare. Men eftersom Conny knappt hört ordet ”samhällsklass” var samtidigt ordet ”klassförräderi” fullständigt främmande för honom så för Conny var detta inte en mer förnedrande uppgift än all annan åtgärd kommunen hade satt honom på. Han tyckte tvärtom att det var ganska roligt att köra bröd från bageriet till dess leverantörer jämfört med att sitta in i den vanliga lagerlokalen och testa glödlampor. Han såg det helt enkelt som en omväxling i vardagen.

Conny ansåg också att han i och med detta jobb han fått på sitt bemanningsföretag, där strejkbryteriet också ingick i arbetsuppgifterna, för en gång skull ”betalade av” den skuld som skattebetalarna hade skänkt honom. Ordet ”lönedumpning” existerade inte i Connys värld och förstod inte ens vad bageriets strejk gick ut på. Han var inte ens medveten om vad han själv höll på med och tyckte verkligen inte synd om sig själv.

Till skillnad från 1800talets arbetare svalt inte Conny heller och tyckte, fastän färdigrätterna han åt gjorde honom allt mer fet och att han trots sin unga ålder fått ryggproblem p.g.a. allt stillasittande arbete, att han hade det rätt bra. ”Det kunde varit värre”, brukade hans arbetskamrater säga, och detta mantra hade blivit den mest genomgående filosofi i hans liv. Den hade t.o.m. räddat livet av honom en gång: En nyårsafton hade stått med skärpet om halsen, och precis på det ögonblick när han skulle hoppa ifrån stolen, hade frasen som kommit från hans arbetskamrater och ekat i hans huvud, varav han slitit loss repet från halsen och klättrat ner. Sen tog han en propavan han hade fått från läkaren och lade sig ner att sova.

                                    1

                        

                           Brödbäraren

Conny vaknar och går upp, äter frukost och tar på sig kläderna och går ut. Han hinner inte tvätta sig, så han luktar fortfarande gammalt svett, men det bryr han sig inte om. ”Jag har ingen att göra mig fin för”, tänker han, ”jag ska bara jobba”. Väl framme vid minibussen vid Lassabacka säger arbetsledaren:

”Jaså, här vi brödbäraren”.

- Ja, svarar Conny.

Conny sätter sig ner och tar upp en Snickers och börjar äta den.

”Godissugen?”, frågar Kent, som arbetsledaren heter.

-       Ja, det blir någon sån där om da´n.

-       Det är inte bra för tänderna.

-       Det är mycket som inte e bra.

-       Jomen, man lever ju bara en gång.

-       Ja, man får roa sig bäst man kan.

-       Jamen.

Väl framme i Skällinge står det stora lastpallar med bröd som de lastar in en ny lastbil som arbetsledaren ska köra.

-       Det är tur det finns folk med lastbilskörkort på det här företaget, säger Kent, annars hade vi fått polisen efter oss.

-       Ja, det vore inte bra, svarar Conny.

Conny lyfter den ena orangea lastpallen efter den andra och känner hur det börjar värka i ryggen och börjar pusta och stöna.

-       Ah, så jävla farligt kan det väl fan inte vara, säger Kent då.

-       Nej, jag är inte så van vid tunga lyft.

-       Då e de la bra att du lär dig det då.

Sen kommer det fram en medelålders kvinna med ett varuprotokoll som Kent skriver på.

-       Hälsa de andra på bageriet nu och be dem sätta igång och jobba igen, säger Kent till henne.

-       Det blir snart ordning och reda här igen, säger kvinnan och tar protokollet och säger hejdå och går ifrån.

Kent och Conny hoppar upp och sätter sig i lastbilen och slänger igen dörren. Conny lägger ner ett par tidningar på golvet som ligger på hans säte.

-       Nej, lägg det i handfacket istället annars blir det ett jävla liv på förarna när de kommer tillbaka til sina arbeten, säger Kent då.

De fortsätter köra och böljiga landskapet mellan Skällinge och Rolfstorp, som Fredrik Böhk en gång berömde som lika vackert som Bayern seglar förbi lastbilen tills Kent till slut säger:

-       Du såg la kåtheten i hennes ögon. Hon har nog knullat en del. Hon skulle nog kunna lära dig en del med. Haha.

Conny förstod inte ironin i den kommentaren och var heller inte främmande för tanken så han svarade:

-Ja, det vore gött.

Kent tittar på Conny med öppen och mun skakar på huvudet och fortsätter köra.

Plötsligt säger Kent:

-Conny, jag tänkte bara fråga dig som en vän: har du knullat någon gång?

Conny såg inte Kent som en vän och tyckte heller inte om att han fick frågan, men svarade ändå:

-Nej.

-Du får ju jobba på det. Alla måste knulla.

-Ja.

-Du vet, det är inte svårt som det kan verka. Tänk som Patrik Sjöberg: Han tittar på ribban, så tänker han ”jag ska ge allt för att hoppa över”. Sen tar han sats, springer allt vad han kan och hoppar. Varje gång jag ska knulla en brud så tänker jag likadant, jag tänker ”henne ska jag ha” och så sen när kvällen i slut så får jag alltid knulla. Funkar varje kväll.

Conny var inte smart, men han förstod ändå att Kent ljög.

Lastbilen kör förbi en talldunge och en tegelbyggnad med texten ”Folkets hus” med röda bokstäver syns på vänster sida av körriktningen. Men detta är inte under folkrörelsens tid; detta är sommaren 2006 då Fredrik Reinfeldt håller på att vinna Riksdagsvalet med sin kampanj om att det ska löna sig att arbeta, vilket kommer in på det samtal som Kent nu börjar på:

-Du, jag ska säg dig: Jag har alltid röstat på Socialdemokraterna men jag nu tänker jag fan inte göra det med.

Det var underförstått att Kent med detta menade att han tänkte rösta på Moderaterna, men Conny förstår inte detta utan säger:

-Ja, jag kan inte så mycket om politik, så jag vet inte…

Kent låtsats att han inte hör vad Conny säger utan fortsätter prata med högdragen min, med bägge händer på ratten, fast ibland med rak hand pekande framåt:

-Jag tycker det är förjävligt att vissa ska jobba och andra bara ska ha in pengar utan att göra ett skit. Det är fan i mig jävligt konstigt samhälle man lever i. Du vet, när jag var ung så jobba alla: En var på Monark, en var cykelbud och en annan stod i butik. Men alla jobbade! Idag räcker det att gå ner till socialen och sen får man alla pengar fixat och färdig. Ingen behöver göra någonting.

Conny kände ett vredesmod inom sig, han jobbade ju själv, med sitt socialbidrag som enda lön åt Kents företag, men han tittade bara ut och sade ingenting.

Kent stannar vid en fyrvägskorsning, böjer ryggen och kör åt höger:

-Man kan ju inte klaga på ungdomen heller. Det är klart, att får man allting serverat och fixat så är det la klart att man tackar och tar emot. Men jag tycker fan att det inte är mer än rätt man ska jobba för sina pengar!

Conny visste absolut ingenting om politik, det hade aldrig intresserat honom. Huvudpersonen i vår historia hade fötts på Varbergs sjukhus 1980 och växt upp i en tvårumslägenhet bara 200 meter från den etta som han själv nu bodde i. Två år efter sin egen födelse hade landets fackförbund arbetat fram den arbetsskyddslag som kallades Lagen om anställningsskydd, som gjorde Sverige som ett föregångsland i form av de anställdas skydd mot uppsägningar. Problemet var den att eftersom lagen inte uppdaterats 2006, sedan den införts 1982, hade det gjort att företag, som det som Kent var arbetsledare för, haft 24 år på sig att kringgå systemet så att sådana som Conny kunde jobba där gratis utan någon som helst anställning, men detta var Conny fullständigt ovetande om. Men han tyckte inte om det sätt som Kent talade på:

- Åh, så är de där sjuka: Varenda jävla ungdom idag är ju sjuk. Det verkar vara något jävla trend eller något. Så går det tilll läkaren och det enda de gör att titta lite på dem och sedan skriver de ut ett sjukintyg som de skickar direkt till Försäkringskassan så de får massvis med pengar. Va fan, det är våra skattepengar det handlar om!  Jag säger bara en sak: Bit ihop och fortsätt jobba för helvete! Jag har väl också haft mina dåliga dagar. Ja, jag kanske också ska ha ett sjukintyg. Haha.

Kent lutar sig fram mot Conny och säger:

- Vem vet, en dag så kanske kommer att MÖRDA någon?

När Kent sade detta var Conny på något sätt medveten att Kent  faktisktvar förmögen att begå en sådan våldshandling och ryckte till.

”Alla människor kan förverkliga sina drömmar”, var en fras som låg i tiden, men Conny var fullt medveten om att dessa ”alla” var en grupp människor som han själv inte tillhörde: När ungdomarna från de högre klasserna talade om sina planer på resor till andra kontinenter, var Conny fullt medveten om att detta var en totalt förbjuden mark som han inte ens fick ägna sin tanke på; på detta plan var Conny fullkomligt klassmedveten.

Connys inre värld bestod mycket av skam: Skam för att vara fattig, skam för att inte lyckats, skam för att leva på skattebetalarna istället för att inte ha en egen inkomst och kunna försörja sig själv. Han skämdes också över att inte vara nöjd: Den inkomst han hade räckte gott och väl till att överleva och han slapp rota i soptunnor för att överleva. Borde han inte vara nöjd?  Det var ju trots allt så att han levde i ett samhälle där han kunde få sin försörjning från staten, att han då fick jobba för sina pengar var väl då inte mer än rätt? Att han och många andra egentligen var början till en helt ny samhällsklass, där FAS3arbetare och andra människor som fick jobba för sina bidragspengar, helt utan någon som helst rätt till Akassa eller krav om anställning, var ingenting som han själv reflekterade över. Conny var fullt övertygad om att han levde i den bästa av alla världar och han hatade hela sin existens varje gång han kände att han inte var nöjd.

”Rätten till arbete”, inkluderades inte i Connys fall av samhället som saker som anställningsskydd, möjlighet att kunna försörja eller liknande, utan blott den stora välsignelse det innebar att slippa ”gå hem och dra” utan istället kunna ha en sysselsättning. Det var en åsikt som även Kent delade:

-Du ska vara jävligt glad att du är på sånt här ställe. Det finns inget värre än att gå hemma och dra. Det slutar bara att en börjar grubbla och blir förslappad.

Conny kände för kort stund arbetarstolthet och tyckte att det som Kent sade var väldigt intelligent sagt.

Lastbilen kör förbi en Preemmack med och Conny ser den fula oranga björnen titta på honom. Huset jämte visar upp reklam för billig bensin och på höger sida av vägen, lite längre fram syns en liten bergsknall full av ekträd.

-Vad är det vi har att klaga på egentligen?, säger Kent. Vi får komma ut och jobba och få lite frisk luft. Det kunde varit värre!

-Jamen, svarar Conny.

-Jag menar, vad hade du gjort om dagarna om du inte varit här? Sitta och ratta på datorn om dagarna; det är väl fan ingen vidare?

-Nä, det hade inte varit sköj.

-En kompis till mig, han sade det att det värsta han någonsin varit med om, det var när han vann 100 000 kronor på tipset och gick hemma och inte hade något att göra. Plötsligt kunde köpa vad han ville hela tiden, men så kände han det, att ”jaha, vad fan ska jag göra nu?”. Så när han då fick en skatteskuld och betala tillbaka altihop, så kändes det som att det var det bästa som någonsin kunde hända honom. Då kunde börja jobba på ett sånt här jobb, som du gör nu, och känna sig meningsfullt. För just det där, att inte känna sig behövd, det är det absolut värsta som kan hända en människa.

-Ja, det inte så jävla fett.

-Nej, det är inte så jävla ”fett”, säger Kent då med en ironisk framtoning på ordet ”fett” och trycker på gaspedalen.

Kents största problem var hans stora rädsla för döden. Bara tanken att hans existens skulle försvinna jagade honom som en kapplöpningshäst och han var besatt av tanken om livets korthet.

I Connys fall, var hans inre liv ett kärnvapenkrig; Han ville döda folk, arkebusera dem och lägga upp deras lik på gatorna som varnande exempel. Varenda jävel som gjort något som helst orätt mot honom, förlöjligat honom, satt hinder för hans utlevnad, slagit honom eller utnyttjat honom på olika sätt skulle straffas. Längst in i honom, fast så långt rotade han aldrig, fanns även en tanke om att utrota hela världen. Dessa saker talade Conny aldrig om, men Kent ville däremot gärna dela med sina tankar om sitt inre liv:

-Jag är avundsjuk på dig och din ungdom. Du har hela livet framför dig. Men jag säger dig: ta vara på ditt liv! För livet det rinner bara iväg från dig och så fort du bara anar så är du en gammal stöt som jag.

Nu var Conny så trött på Kents prat så han brydde sig inte om det mer.

Lastbilen kör upp för en uppförsbacke, där det är 50 kilometer i timmen.

-För jävligt att de inte låter en köra så fort en vill. Det blir ju bara en massa trafikstockningar, säger Kent och växlar ner till fyrans växel.

Conny tittar ut genom fönstret och ser en stor sengotisk kyrka från 1800talet, som inte intresserar honom. Kent drar på radion och ut skvalar ”Långa bollar på Bengt”, som Kent sjunger med i. Conny börjar tycka att Kent är allt mer jobbig. Längre fram på vägen kör ett barn över vägen och Kent bromsar, kör tillbaka lastbilen och skriker:

-Va fan, ser dig för helvete? Jag skulle lika gärna kunna köra över.

Kent trycker på gaspedalen igen och tittar på Conny och säger:

-       Jävla skitunge.

”Har man inget annat får man leva på hoppet”, brukar många säga, men Conny hade inget hopp; framgångsidén, som låg i tiden, betraktade en sådan som honom som ett fullständigt bottenskrap. Idén om att människor hamnade utanför systemet eller blev psykiskt sjuka, var ett resultat av bristande i vårt samhällssystem avfärdades totalt: folk som Conny hade hamnat utanför systemet för att de antingen var slarviga eller i annat fall dumma eller värdelösa och de skulle enbart vara ohyggligt tacksamma att samhällsapparaten inte bara gav dem en dödande spruta så de alla somnade in.

Miljöhotet låg också där framme som ett svart moln, och svaret på den frågan hade den allmänna opinionen två strategiska planer: antingen skulle man ha så jävla roligt man kunde innan eländet kom över oss eller också skulle man utrota en stor del av mänskligheten, för att  stoppa den växande överbefolkningen. Det sista sade man lite skämtsamt, men Conny förstod på något sätt inte den ironiska tonen i denna åsikt, utan såg sig själv helt enkelt som en av de överflödiga, som resten av mänskligheten förskonats att låta leva över huvudtaget. Det var en av stora anledningarna varför han var så fullkomligt lättmanipulerad.

Kents historiska kunskaper var högt begränsad, men han var ändå totalt övertygad om de analyser han hade om stenåldern var fullkomligt riktiga:

-Du vet, alltså om vi tänker oss länge, länge tillbaka, du vet, i människans barndom; då fanns det ju inga såna här samhällen som finns idag. Då brydde sig mannen om sin familj och han var ute och jagade och slogs för att sköta om de där hemma och kvinnan fick ju då sitta hemma och laga mat och sköta om barnen. Var man då sjuk eller svag så gick man ju under, och jag tror inte det var helt ovanligt att man satte ut de svaga barnen till vargarna. Så frågan är ju den, att om vi har ett samhälle som hela tiden pysslar de här ”svaga” människorna, eller vad man ska kalla dem, kanske man egentligen bara ger dem en björntjänst; det kanske är helt enkelt så att de fastnar i en tycka-synd-om-sig-själv-beteende och fullständigt går under. Och är det verkligen min uppgift; att jag med mina skattepengar, ska försörja dem?

Den föraktfulla minen som Kent hade på sina läppar, skrämde Conny en del och han kände alltmer avsky för hela hans existens och han fick en stark instinktiv lust att döda honom. Någonstans väckte tanken inom honom, att Kents idé om djungelns lag på stenåldern helt logiskt borde drabba honom själv, att detta avskum som satt där skulle bli slagen i skogen med träpåkar och sedan skulle Conny till slut ta den största gråsten han kunde hitta i skogen och med all kraft kasta den i huvudet på Kent så att hela skallben skulle krossas för att han sedan skulle somna in i döden. Hatet kokade inom honom och det var på sekunden att han inte tog Kents liv, tills han plötsligt alarmerades av en stark skamkänsla, som sedan drogs som en täckande filt över honom, varav han satte sig tillbaks igen och tittade med död blick framför sig på asfalten som rullade framför honom. Kent förstod ingenting utan sade:

-Rastlös?

Conny svarade inte ens på den frågan.

Kent såg sig själv som stark och han såg Conny som svag, men han missade en stor avgörande skillnad mellan dem: Hemmet. Conny från en dysfunktionell familj, där han hela tiden fick klara sig själv bäst han ville. Bägge föräldrarna hade alkoholproblem och hemma var det alltid bråk. På skolgården hamnade han nästan alltid i bråk och skolan varken orkade han eller brydde sig inte om.

Kent däremot hade alltid varit ompysslad där hemma, med en mor som stod framför spisen och en sedan en fru som skötte hela hemmet, när han var iväg på sitt arbete. Kent var däremot så egoistiskt lagt så till slut såg han sin fru bara som en del av resten av inredningen och han upplevde han hade svårare och se henne som en sexuell partner: På deras utlandsresa till Thailand hade Conny redan efter andra natten gått och köpt sex av prostituerad och planerade att ta den unga thailändska tjejen till hotellrummet och begära skilsmässa och ta den unga flickan till hans nya mö, när han plötsligt kände att detta skulle innebära en alltför stor skandal i hans sociala krets så han lät bli. Han hade dock inga som helst problem att berätta detta för Conny:

-Du vet hon var så go: Smala höfter och små, små fasta bröst; fan, vet om jag inte gjorde fel som inte tog med henne hem.

Lastbilen kör förbi det halländska landskapet där danskar och svenskar under hela medeltiden slogs om den halländska marken, till den slutligen 1645, blivit svensk. Var som helst på Jorden kunde du hitta en liknande historisk händelse, men Kent var ändå fullt övertygad om att detta unikt för just Halland:

-       Alltså, egentligen är det ju konstigt att vi i skolan får läsa om svensk och inte dansk historia.

-       Men vi bor ju i Sverige, säger Conny då.

-       Jaja, men du vet det var inte länge sen här var dansk.

-       Jaså? Det visste jag inte…

-       Jo, du vet att här var jävlar i mig krig en gång i tiden; då låg här fullt med lik i dikerna.

-       När var det då?

-       Ja, det vet i fan, men då var här danskt, säger Kent och trycker på gaspedalen.

Kent kör in lastbilen på en lastningsplats utanför en Konsumbutik, stannar bilen och drar åt handbromsen. Knäpper snabbt upp säkerhetsbältet och hoppar ut ur bilen. Detta är den första platsen de ska lasta av brödpallarna.

-Se till att skynda på nu, så vi blir klara före lunch, säger Conny med irriterad min och tittar på Conny.

Stönande flyttar Conny låda efter låda med hetsigt tempo, som om han jagade efter sitt eget liv. Och Kents glada och skämtsanna humör i bilen hade helt plötsligt utvecklat sig till ett strängt och arbetsamt sinne.

Samma procedur skedde på 3-4 butiker i Varberg och med hårt tempo hade de bägge hunnit klart med hela proceduren vid klockan 13.00 när lastbilen rullar tillbaka in på Connys arbetsplats. Conny tyckte han hade varit smart och listig, som kunnat göra klart jobbet innan den egentliga arbetsdagen tagit slut, fastän han var lika trött och utarbetad nu, som han hade varit om han arbetat till klockan fyra.

Conny lägger in en Findus ”Wallenbergare” i micron och trycker på 4 minuter och ”start”, när Kent plötsligt kommer hem och säger:

-Det var bra jobbat idag. Du kan å hem nu om du känner för det. Det blir mer jobb imorgon.

Conny tycker att Kent har gjort honom en välgärning, som låtit honom gå hem i förtid, och säger:

-Ja, ha det gött!

Väl hemma i sin lägenhet ligger Conny i sin soffa och tittar på TV. Det är en riksdagsdebatt och den flintskallige blivande stadsministern tittar med sina dockögon utöver bänkarna full av riksdagspolitiker och säger:

-Jag tror att det alla människor vill göra är att stå på egna ben och inte vara beroende av någon annan. Det har jag alltid tyckt.

Conny tycker han står ganska bra, på de ben han fick genom sin egen födsel, när han står och lastar in brödpallar utanför Konsum och Ica och somnar nu in i soffan med Fredrik Reinfeldts milda röst i bakgrunden; han tillhör ju trots allt ”det sovande folket”.

                                               2

                        Brottet

Strejken hade nu hållit på i tio dagar, och hade till slut upphört med det resultatet att ingenting av fackförbundets krav hade blivit gällande. Under hela denna tid hade Conny och Kent agerat strejkbrytare och med hårt tempo levererat bröd till Varbergs butiker,

Det hade kommit några arga insändare till lokalpressen om ärendet, men dessa handlade aldrig någonsin om någon solidaritet till arbetarna på bageriet, utan enbart hur Varbergs kommun så lättvindigt slösade med ”deras skattepengar” och att ”de där som ändå inte har någonting att göra om dagarna kunde väl lika gärna ta hand om våra gamla”.

Conny läste aldrig lokalpressen, men kände ändå på sig det allmänna trycket i samhället; att han var en samhällsparasit som borde räta sig i ledet och ta vilket arbete som helst, som han blev tillsagt. Även utan riktig lön.

”Beav”, förkortning av ”Bemanning av tjänster”, som företaget hette som Conny arbetade för, hade fått sin sista körning idag och lastbilen rullade åter igen ut på de halländska landsvägarna. Helt plötsligt rullade dock lastbilden in på en liten grusväg, och Kent lutade sig över ratten och sade till Conny:

-Du har inte alla hemma du.

Conny tittar irriterat ut genom fönstret och hans blick vilar på ett litet stjul med rostigt plåttak.

-Jag har tänkt lite på dig, fortsätter Kent, och tror faktiskt inte att kan få något riktigt jobb.

Med föraktfull min tittar nu Kent rakt framåt när han säger:

-Du jobbar ju bra, men inte  så bra så det funkar ”därute”. Men jag ska vara sjyst mot dig, det ska jag faktiskt, och se till så att du får lite svarta pengar.

Conny känner sig trängd, men samtidigt lite frestat att få fler pengar till kistan.

Kent fortsätter:

-Jag känner många snubbar, som smugglar sprit; de får in sprit i hamnen, som de sen säljer till vanligt folk, såna som du och jag, men snuten håller på att få nys. Så då fick de en idé; de vet att vi i vårt företag har en minibuss och att vi har många som du som vill tjäna lite extra. Så då blev det två flugor i en smäll. Det är klart att du behöver ju inte om du inte vill, men det är ju ett bra sätt att få in fler kulor i kassan.

Conny stirrar med öppen mun. Han hinner inte svara när Kent fortsätter med:

_Nämen, då säger vi väl det då. På fredag klockan natt klockan ett är första leveransen det blir säkert fler.

Sen startar Kent åter bilen och de kör iväg.

Conny sitter och äter sin färdigrätt på Beavs matsal; pannbiffen är sladdrig och potatismoset är inte genomvarmt. Nu ska han för första gången begå en brottslig handling.

                                                             3

                        Beställningen

Plötsligt ringer telefonen klockan åtta på torsdag kväll. Det är Kent.

-Tjena Conny. Allt väl?

-Jo vars.

-Fan vad bra! Du, var är det du bor nånstans?

-På Sörse.

-OK. Ja, då möter jag upp dig tjugo i ett imorgon, vid busshållplatsen vid kolonilotterna. Var jävligt noga med att komma i tid för om vi är sena så kan tro det åkt på därifrån och drar. Så kom ihåg det. Tjugo i ett!

Den samhällsgrupp som Conny tillhörde, har nu 2013, fått ett akademiskt begrepp: prekariatet. Den första gång som denna samhällsgrupp finns omnämd över huvudtaget är i den franska politiska skriften ”Det stundade upproret” från 2007; där den gick under namnet ”Gemenskapet. Detta utspelas sig alltså ett år innan den samhällsgrupp som Conny tillhörde ens fått någon som helst verbalt begrepp. Eftersom Conny inte ens fanns till, på den politiska kartan, när detta utspelas, är det heller inte svårt att förstå att han så lättvindigt hoppade rakt in i lejonets gap.

Nu stod alltså en medlem av detta prekariat och väntade mitt i natten på att en skåpbil skulle ta honom till hannen där han skulle plocka upp smuggelsprit. Hans socialsekreterare hade gång på gång talat om för honom att han skulle söka ett jobb och inte vara beroende av samhället. Han hade sökt cirka 60 jobb tills Socialen till slut tröttnade och satte honom på Beav. Och den ironiska sidan av detta är att detta i slutändan faktiskt ledde till att faktiskt var Socialkontoret, som indirekt, ledde in Conny på den kriminella banan.

Plötsligt syntes ett ljussken framför honom  och bilen rullar in på busshållsplatsen. Conny sätter sig till rätta i bilen.

-Nu jävlar ska vi se om du inte kan få tjäna lite extra, säger Kent.

Att ”tjäna extra” var det som arbetarklassen gjorde så gott de kunde år 2006. Man kunde nästan tro att det svenska klassamhället var borta; plötsligt kunde ett vanligt butiksbiträda köpa dyra kläder, åka till Thailand en gång per år och äta på pizzeria och thaibufféer varje dag. Problemet var bara att dessa människor gick lån och det jobbade som galningar på nätter och bekväma arbetstiderför att kunna betala tillbaks dem. Denna stress smittade av sig även på Conny, även fast han bara gick på socialbidrag och levde på existensminimum.

Conny satte i mörkret i bilen och precis när de kört under vägbron vid Willys släppte han en fjärt.

-För helvete Conny, sa Kent då, nu får du skärpa dig!

Connys matsmältningsfunktioner var inte så bra och den delade han med många andra. Några år senare skulle Sveriges television uppmärksamma detta samhällsproblem i TVprogrammet ”Landet Brunsås”. Man talade om att de färdigrätter Conny åt enbart innehöll tillsatser och att man istället borde färdigrätter med RIKTIGA råvaror som skulle kosta 60 kronor styck. Den viktigaste aspekten missade de dock: Att långt under det samhällskikt, som Erik Haag och Lotta Lundgren befann sig i, fanns en underklass som slet och jobbade för att behålla sina bidrag och som göddes i grismat.

På ett sätt kan man faktiskt fråga sig om man verkligen kan klandra Conny för sitt handlande? Han hade suttit i fem månader, fem dagar i veckan och provat lampor åt lokala företag och ändå sågs han av alla samhällsklasser, även arbetarklassen, som en samhällsparasit, som levde på ”deras” skattepengar. Arbetsmoralen var därför inte, så som Conny såg det, lägre nu när han höll på med strejkbryteri och kriminalitet än när han provade lampor.

Bilen rullade nu in vid hamnen och från ett annat håll dyker det upp en lastbil.

Efter tio minuter har Conny och Kent fått tretusen i fickan och med minibussen med texten ”Varbergs kommun på sidan rullar den nu ut på de västsvenska landsvägarna fullastade med sprit. Körningarna går sedan till Klastorp, Trönninge, Lindberga och Tvååker.

Klockan fyra är leveransen klar och Kent stannar bilen framför Conny hus.

-Bra jobbat idag, Conny, får en ny leverans nästa vecka.

Conny trampar med tunga steg upp och lägger sig och somnar utan att borsta tänderna. Nästa dag firar han sin förtjänst med kebabpizza, en stor stark på krogen samt en sexa vodka med Red bull.

                                                      

                                                      4

                    Vanlig arbetsdag

Det är måndag morgon. Klockan är halv tio och Conny sätter sig ner i Beavs fikarum och sätter en kopp kaffe, med tre teskedar socker i, jämte ett upplagt nummer av Aftonbladet, med en artikel om våldtäktsmannen Hagamannens fängelsevistelse. En av Connys arbetskamrater säger åt honom:

-Fan, vad dassig du ser ut idag Conny. Har du varit upp och söpit hela natten?

Kent blir orolig att det ska bli ett avslöjade om han och Conny har haft för sig och för att kyla av sig säger han:

-Nej, jag tror han varit hemma och runkat.

-Jag har slutat runka, svarar samma arbetskamrat och en tredje stämmer in:

-Jag behöver fan inte runka. Brudarna jagar mig hela tiden. Jag är en riktig brudmagnet!

-Så fan att du är!

-Jag fick fan knulla tre fruntimmer i helgen. De sög av mig alla tre!

-Jag då var dom la blinda och döva hela bunten.

-Och ingen känsel med, stämmer Kent in med och är glad att samtalet börjat handla om något annat.

Dagens uppgift är att montera lampskärmar. Alf, som Connys arbetskamrat heter, sitter jämte Conny och säger när han skruvar fast lampskärmen:

-Vilket jävla negerjobb!

-Ja, det är fan inte roligt, säger Conny då.

-Nä, fan vet vad de ska med skiten te. Men man ska la inte klaga. Det kunde varit värre.

Det är nu lunch och Conny sätter sin färdigrätt i micron.

-Äter du den där jävla skiten igen, säger Alf då till honom. Skaffa dig ett redigt fruntimmer som lagar riktig mat för helvete!

Den tredje arbetskamraten, som heter Hasse, klämmer då in med:

-Då blir han la ännu tröttare om morgnarna. För då ligger han la vaken och knullar hela nätterna igenom.

Alf och Hasse börjar gapskratta och Kent tittar sig om oroligt.

Sista timmen sitter Conny och Alf och jobbar. Alf slinter med lampan så den åker ner i bordet och han slår näven i bordet och skriker:

-Fan, det är ju som att knulla en torr fetta för helvete!

Kent kommer in med sträng min och säger:

-Lugna ner er nu, grabbar.

Alf och Conny fortsätter att jobba.

Arbetsdagen är nu slut och Conny tar nu på sin jacka.

-Ha det gött nu Conny, säger Alf då. Ligg nu inte hemma och runka hela nästa natt med.

Med tunga steg går Conny hemåt, genom rader av snabbvaruhus och en annan fabrik. När han kommit precis vid Varbergs station går han in på en pizzeria och köper en kebabrulle med mild sås samt en burk Coca Cola och betalar med en 500lapp,

Det har nu gått ytterligare en halvtimme och han går upp och sätter sig på kyrkomuren och tittar ut i Augustisolens ljus över Brunnsparken. Här satt han som fjortonåring och haft sin första fylla.  Det var på klassavslutningen i sjunde klass 1994. En klasskamrat hade tryckt ner huvudvärkstabletter i hans folköl och kvällen slutade med att han spydde i en buske. Skolkamraten hade Conny sedan sett stå dörrvakt utanför en stans krogar.

Conny gäspar och ser ut över bänkarna. ”Vad ska det bli av dig?”, sa de alltid till honom. Han förstod aldrig frågan och gjorde det fortfarande inte. I skolan var han bra på att slåss, det var så han klarade skoltiden utan att bli söndermobbad. Hela skoltiden var bara en lång väntetid på att eländet skulle ta slut, så han slapp idioterna som jämt skulle bråka med honom. Hans studentexamen var den bästa dagen i hans liv och han var överväldigad, men bara någon månad fick han problem, för då skulle försörja sig. Det fick bli socialbidrag.

Så med ett socialbidrag, tre års väntetid på en lägenhet samt en plats på akutboende, i väntan på sin nya lägenhet, började han sitt vuxenliv. Hans väntan i skolan kändes idag som en väntan på Godot.

När han var arton år hade han blivit olyckligt kär, och det hade han fortfarande inte kommit ifrån. Det var en tjej han träffat som var i Varberg som var här som sommargäst. De hade hånglat på en campingplats och nästa dag var hon borta. Fram tills han var tjugotre år hade tankarna rört sig om att ”allting hade varit så bra om vi varit tillsammans”, men nu handlade tankarna bara om att han borde gått steget längre och haft ett samlag med henne. Conny hade förövrigt, vid det här laget, fullständigt förlorat förmågan att bli förälskad igen; han var alldeles för härdad vid det här laget.

Det gick förbi en äldre man med mustasch som tittade med självbelåten min, när han gick förbi Conny, och Conny fick en impulsiv känsla att han bara vill ta den här gubben och sparka in hans käkben, sparka honom hårt i magen och med full kraft ta en stor sten och slå ut alla hans tänder. Men allting stannade bara i Connys hjärna och han kände sig priviligerad att för en gång skulle känna en destruktiv tanke, utan att den var befläckad av skamkänslor, och börjat sakteligen gå därifrån.

                              5

          

                  Andra körningen

Klockan var elva på natten och Conny gjorde allt vad han kunde för att hålla sig vaken, men det var svårt. Han tittar på någon dålig amerikansk TVserie på TV4.  Han sitter och proppar i sig chips. Skulle en medeltida präst studerat Conny skulle han säga att han enbart gjorde sig skyldig till en enda dödssynd: Frosseri. Alla de andra dödssynderna bekämpade Conny i sitt inre med full kraft: Han gav vare sig tecken på vrede, girighet, avund, vällust eller högmod. En viss mått av lättja kanske, men Soc. Och Beav bekämpade även den sidan hos honom.

Men han ville dö. Och det mest absurda var just det att det var just att han hade en uppriktig inställning till just denna känsla inom honom, som gjorde att han fortsatte att orka leva. Skulle han bekämpa även denna sida hos honom själv skulle hans säkerligen ha tagit livet av sig själv, för länge sen eller kanske även tagit livet av en annan person.

Conny sopar ner chipssmulorna från soffan till golvet och lägger till ett stort rap. Han tittar på klockan: Halv tolv. Tjugo i ett skulle han vara vid kolonilotterna; vad skulle han hitta på till dess. Väntan var inte Connys bästa sida. Han gick från till fönstret och såg på den trånga gränden utanför fönstret. Ett barn cyklade förbi. Två tonårstjejer gick förbi och talade i mobiltelefon. En lodis rotade i en papperskorg. Han bestämde sig för att gå ut och gå ett slag.

Han år ner för trappan och går ut genom porten. Ett gäng ungdomar står med cyklar och tittar på honom. Han går förbi Hyresgäsföreningens lokal, genom hyreshusens utomhusterasser, buskar och träd och kliver ut genom en vägbom och ställer sig på en sten mitt i bostadsområdet, som en gång tillhörde en klippvägg, på den tiden havets gräns låg just här. Så här går han runt och velar ända tills det är dags att vänta in bilen.

Väl inne i skåpbilen kände Conny helt plötsligt ett oerhört hat: Han kände hur han som en hämndens Gud, som stod mitt emot Kent och bara genom att peka  på honom skulle han utsätas för böldpest, AIDS, difteri, kolera, ebola och annat jävelskap. Till slut skulle Kent fullständigt stympas och tillintegöras. Kent upptäckte att Conny var irriterad och säger:

-Ryck upp dig för helvete!

Och Conny är åter tillbaka av skammens fålla.

När skåpbilen stod utanför universitetet Campus , och Kent stod och pratade med spritsmugglarna, fick Conny åter en stark lust att mörda honom , och spritsmugglarna med för delen. Han kände en stor skamkänsla inför detta och skammen var uppdelad i tre stadier: Först skam för att han kände en våldsam tanke, sen en skam för att det var så fruktansvärt omoget för en man i hans ålder att ha sådan tanke och till slut en stark skamkänsla för att han kände skam och inte kunde tycka och tänka vad fan han ville.

När de sedan stod och lastade in spriten i bilen var hatet mot Kent den starka drivkraften att fortsätta jobba, men när han kom hem och lade sig kände han åter igen skam, för Kent var ju trots allt ”egentligen en jävligt sjyst kille.”

                                                     

                              6

        

             Möte med Soc.

Conny går upp och sätter sig och äter frukost. Det blir som vanligt kalaspuffar med mjölk. Han är fruktansvärt trött efter gårdagens körning och pressar in de honungsdränkta puffarna i sin mun. Det dränks av sockret i hans mun och hans trött så han vet inte vad han ska ta vägen. Han sätter på radion och ut ur den strömmar Lordi med sin Melodifestivallåt ”Hardrock Hallelujah”. Han tar sig bort mot handfatet och tvättar av sig och borstar sina tänder. Han ser sig själv i spegeln och tycker han har blivit ovanligt fet.

På med kläderna nu och på väg mot socialkontoret. Han går över Kattegattsvägen och går ner för en liten vägvall som leder mot villaområdet Mariedal. Han ser en och annan koltrast kvittra i äppelträden. När han kommit ut förbi Falkenbergsgatan står han vid en vägkorsning och precis jämte Idrottshallen står en stor valaffisch för Moderaterna, där Reinfeldt står med rutig jobbarskjorta med texten ”Moderaterna – den nya arbetarpartiet”. Han släpar nu sig fram genom gatorna och kommer fram mot ”Drottnings Blankas plats” där en staty som föreställer en ängel sitt ihopkrupen i en rabatt och tittar mot videobutiken Mixen som  är på andra sidan vägen. Han går Östra Långgatan fram och när han passerar Torggatan hör han en alkoholiserad man skrika hur mycket han hatar att bo i Varberg. Han går förbi butik efter butik, tills han till slut är framme vid Socialkontoret. Han rycker upp dörren och går in.

Conny sätter sig ner mitt emot socialsekreteraren. Hennes stränga blick känns alltid som ett piskrapp som går längst hela ryggen; hela hans livsöde vilar ju trots allt på dessa möten.

-Hej Conny, säger hon, allt väl?

-Ja visst fan. Det är lugnt.

-Du verkar väldigt trött idag.

-Jaså jaja…

-Du har väl inte börjat med droger eller något?

-Nä nä. Vi fick bara en sen leverans igår natt med jobbet.

(Conny försäger sig)

-Jobbar ni natt? Det är ju inte bra.

-Alltså nej. Eller ja, vi gjorde det igår. Men det var bara en engångshändelse.

-Jamen, vi var väldigt noga med att det här jobbet enbart gällde dagstid. Det ska ju vara bra för dig också det här.

-Jo, men det fick en leverans som vi var tvungna att ta hand om.

-Jaså ja, jag tycker det låter väldigt konstigt. Det här är ju ett kommunalt företag och inte något skumt. Du är säker på att du inte sitter här och ljuger?

-Nä nä.

-Det är inte som så att du håller på att få en psykos? I så fall är det nog bäst att bäst att vi kontaktar öppenvården?

-Men försök fatta. Jag jobbade natt! Det var inget konstigt med det!

-Jo, jag tycker det låter väldigt konstigt. Vad var det för leverans ni hade då?

-Ja… vi skulle… leverera bröd.

-Skulle ni leverera bröd mitt i natten? Vart var ni då?

-Ja, Vi var vid hamnen.

(Conny försäger sig igen).

-Jaha ja, jag får nog undersöka det här nogare. Och jag tycker du borde ta och besöka VPM (Vuxenpsykatrisk mottagning) för du verkar inte må bra.

-Jaja…

Han släpade ner sig för trapporna på socialkontoret och ställde sig utanför på gatan ooch tittade med död blick åt alla håll. Överallt skrek man om den ”individuella frihet” och att vem som helst kunde förverkliga sig själv, men vart låg hans frihet? Han var dömd att alltid springa andra människor ärenden och så fort han trodde att han var smart så åkte han dit direkt.

Han sparkar till ett elskåp och går aggressivt förbi gatorna. På gatorna går unga människor med moderiktiga frisyrer och fina märkeskläder; denna värld var inte till för Conny; nu visste han detta nu mer än någonsin. Torget han gick förbi liknande mest en arkubuseringsplats. Han gick förbi den gamla Domusbutiken, som nu var en galleri, och gick rakt in på Systembolaget, köpte en Brännvis special och halsade den i Kapsylparken. Sen somnade han hemma dyngrak och vaknade inte förrän telefonen ringde honom mitt i natten.

                                                   7

                           Hotet

Det var Kent som ringde.

-Du är inte jävligt smart du va?

-Vadå?

-Vadå vadå? Du har tjallat för socialtanten. Polisen har gått igenom vad vi har gjort och det kommer bli en rättegång av det här och hela vårat företag kommer antagligen läggas ner. Det var jävligt smart gjort av dig va?

-Äh fan, jag menade inte… jag försade mig… förlåt.

-Du jag skiter i dina ursäkter. Men grabbarna som vi langade för vill gärna kom hem och ”snacka” med dig, bara så  du vet. Så lycka till med ditt nya liv som innvalid!

                                               8

            Den sista striden

Det är mitt i natten. Det bankar på dörren. Conny går upp och öppnar. Det är spritsmugglarna.

-Nämen, här har vi den lille skiten, säger den ene av dem och trycker upp Cony mot väggen.

-Fan, jag menade inte.

-Jaså. Vad fan gjorde du så här för oss för? Är du helt borta.? Vad är det för jävla typer Kent tar in?

-Jajaja….

-”Jajaja”? Är det allt du har att säg?

Conny får plötsligt en snilleblixt:

-Jag är utvecklingsstörd!

Spritsmugglaren släpper greppen om Connys krage.

-Vad sade du att du var?

-Jag är utvecklingsstörd. Kent plockade upp mig först på Dagcenter och tog sen in mig på Beav bara för att få någon han kunde utnyttja med sån här skit.

-Fy fan vilket jävla svin. Jag ska fan döda den jäveln.

Den andre spritsmugglaren kommer in i samtalet:

-Ska vi inte spöa den här skitungen? Han har ju tjallat mott oss?

-Nej fan, jag spöar fan inte ett mongo. Du grabben, ta en femhundralapp här och lova att inte att inte tala om för något att vi har varit här. Det är lugnt. Och vi lovar dig, vi ska ta hand om den där Kent; han är ju ett jävla svin som håller på att utnyttja dig så här. Jag menar, man är ju ett  jävla svin om man utnyttjar en förståndshandikappad, eller hur?

-Ja…

-Gå nu lägg dig igen, vi tar hand om det här. Sköt om dig!

Och Conny går och lägger sig och somnar in.

 -Joel Abrahamsson

                                           

                                           

Pyromanen

Året är 1998 och höstlöven dinglar ner utanför fönstret på  bostadsrätten hos journalisten Wiliam Palmblads bostadsrätt. Han har två artiklar han tänker skriva för två olika tidningar: Dels en artikel han ska skriva för Aftonbladet, som går ut på att Hitler var vegetarian och att veganerna där ute borde tänka sig för innan de gick och köpte sin falafel och åt sina kikärtor och bredde på att det minsann inte bara var Hitler som hade haft ihjäl massa människor utan det hade ju också Stalin gjort. Han avslutade hela artikeln med att egentligen var det hela människans sökan mot utopier som var problemet men att det var så, att om vi skulle slippa våld och krig, fick vi nog erkänna för oss själva, att allting trots allt fick bli lite halvkasst.

Den andra artikeln var från Lärarnas tidning där William skrev om en liten tonårstjej, som sexuellt ofredad av ett par invandrarkillar. Var då flickan rasist, när hon sedan började hata alla invandrarkillar? Nej, menade William, det var bara en naturlig reaktion på hennes egna känslor och lösningen kom i slutet på artikeln, när flickan blev feminist. William skickade nu iväg artiklarna på sina nya hotmailadress till respektive tidning. Han drog sig sedan tillbaka och tog upp sin kaffekopp han hade ställt på bordet.

Sedan går han in i vardagsrummet, sätter på videon med en VHS, med en inspelning med gårdagens avsnitt av TV-serien ”Glappet”; han ansåg att detta var ett bra och lärorikt TV-program, som tog upp svåra och tabubelagda frågor, som rörde vår sexualitet.

Han går sedan ut i köket, öppnar städskåpet och tar en flaska tändvätska, som han packar ner i Matex-kasse. Vidare går han ut ur lägenheten och låser den, går ner för trapporna och vidare mot busshållplatsen. På bussen hör William ett par sverigedemokrater, som sitter med en cdspelare i famnen och lyssnar på Dia psalmas låt ”Vi är vikingar men vad vi inte förstår, är varför vikingarna aldrig raka sitt hår”, med ett stort ironiskt hånflin i ansiktet och William tänker, att dessa ungdomar, representerar säkerligen ett liten marginaliserad grupp av människor, som säkerligen skulle få en bättre tillvaro, om det bara fick en bra anställning och ett riktigt hem.

Helt plötsligt har bussen kommit vid sin slutstation. Han stiger av och han har hamnat mitt ute på landsbygden. William väntar på att bussen åker iväg igen och tittar runt sig extra noga så att han inte är sedd. Han går sedan förbi en stor ek och fram mot en åker som sträcker långt framför honom. William häller då tändvätskan med det torra fältet av havre och tänder sedan på med en tändare, med Bart Simpson på.

Elden sprider sig då långt William kan se och när röker kastas emot honom, så att det fyller hans lungor skriker han med full kraft: ”Jag är Gud! Jag är Gud” Jag är Gud!”

 -Joel Abrahamsson

Arbetslinjen i en historisk kontext

Moderaterna går nu åter igen ut och säger att man vill sänka sjukersättningen. Tanken är att man ska öka moroten hos den sjuke, så att han/hon ska motiveras bättre i arbete. Dels är det här systemet ett fruktansvärt orättvist system, då en ganska stor del av de människor, det här nu gäller, redan har blivit utnyttjade av den förra regeringen, i olika former av åtgärder utan att få en enda krona i inkomstpension eller A-kassa, fastän det trots allt är så, att även sjukersättningen är skattebelagd.

Men så finns det ett ytterligare problem, som gäller en mycket större grupp människor; läs hur Marx skriver hur tukthusen för lösdrivare på 1200talet, lade grunden till hur lönarbetarklassen och läs också hur storföretagen på 1800talet, hämtade arbetskraft från fattigstugan och se att det finns likheter med den politik som förs idag. Och skär man i ett rep faller de andra efter, och då är den här frågan inte bara en fråga för prekariatet, utan de levnadsvillkor, som nu gäller för de sjuka, kommer om inte allt för lång tid gälla hela arbetarklassen.

-Joel Abrahamsson

Berättelsen om Svämma-Bengt

Sväm. Redan i den första början i barndomen minns jag det - det gör vi alla på landet, och vi vet redan från den dagen vi lärde oss prata vad det är. Men för er i Stockholm, som inte har så stor koll kanske jag förklara: dynga och gödsel vet ni kanske vad det är? Jo, men kan inte använda ren avföring från kor och grisar om man inte först förvällt dyngan, men så då finns det sväm. Det kan jag tala om, att det är när man blandat grisskiten med grispisset och då kan man spruta ut det på åkrarna direkt. Jo, men i Stockholm har de inte koll sånt - de har koll på senaste deodoranten, de hippaste kläderna eller vilken maträtt som är inne. Hur själva tillverkningsprocessen ser ut, när de plockar upp sin lilla ekologiska grönsak från kyldisken, har de dock ingen aning om.

Men vi hade en kille i bygden – han luktade fruktansvärt. Lämpligt fick han där av namnet ”Svämma-Bengt”, för vad sväm är, det har ni ju alldeles nyss fått reda på. Han inte bara luktade konstigt, han var ju också jävligt märklig – han hade koll på tågtidstabeller, under tidsperioder som redan gått ut; 1956-1968 var hans specialitet. Och detta var under slutet av 80talet. Jo, så vi retade honom lite grann och frågade honom om han hade koll på tågen, och jo det hade han - från 1956 till 1968 hade han som sagt stenkoll. Så då försökte vi lura i honom bensin, som vi lagt i en Coca cola-flaska, men då sade han att, nej det är för mycket sånt där kaffe i. Jo, han mena´rt såklart koffein. Ja, så det blev inget skoj med Svämma-Bengt den dagen.

Men så hade man fått igång ett avtal med Hasse Kvinnaböska med den lokala föreningen i bygden, så han skulle uppträda på logdansen i KranBerts lada. Fy helvete, tänkte vi, att nu kunde vi få igång något roligt med Svämma-Bengt. Vi skulle helt enkelt få upp honom på scen, när Hasse Andersson spela.

Så var det då den här dagen, jag minns den som igår, tärnorna flög i himlen och solen lös så klar och fin på Kran-Berts lada. Och han var där, mister himself – alltså Kvinnaböska och vi fick alla vår autograf, men om jag ska vara alldeles ärlig om saken, trodde vi alla att Alfredsson var hans efternamn och inte Andersson. Och så stod han där längre bort – ”Svämma-Bengt”. Jo. Och Hasse satte igång och spela – ”Änglahunden” eller vad fan den heter kom först, för den hade vi alla ropat in, men inte fan vågade någon dra upp ”Svämma-Bengt” på scen.

Sen var det ju det stadiet på festen, där skrek och svor att, fan att vi inte fick upp en på scen och vi kunde haft vårt lilla roliga. Så då när vi väl såg han, så blev så förbannade, att vi helt enkelt tog och tog fram en bensindunk, som Conrad hade i bakluckan på bilen, drog ner brallorna på Svämma-Bengt och tryckte in slangen i röven på fanskapet. ”Du har ju koll på tågen ”Svämma-Bengt”, skrek jag, ”men har du tänkt det, att det går snabbare med bil?” ”Nej, nej, nej”, skrek han tillbaks och sedan när vi var klara sade jag: ”Nu har bensin i röva, nu är det bara att sätta dig på arslet och åka hela vägen hem.” Ja, det var ju inte så snällt, men så illa kan det gå när man är i ett pressat läge.

Och nu har jag suttit i två år på fånganstalt för grov misshandel, och vet du var det märkligaste är? Jag har blivit vän med stockholmare här på anstalten. En som inte har den minsta koll på vare sig sväm eller Hasse Kvinnabuska, utan bara lyssnar på techno. Jo, så märkligt kan det ibland livet bli.

-Karl Hygge

Näthataren

En dag ringde det på Haralds telefon:

- Ja, hej. Är det Harald jag pratar med?

- Ja, vad gäller det?

- Jo, vi har läst lite grann på din blogg på nätet och allt det där verkar ju jättehemskt, det där att du blivit sexuellt utnyttjad av två andra dagisbarn, när du var liten. Ja, det är ju jättehemskt.

- Ja, det var inte så roligt.

- Nej, det är ju helt fruktansvärt. Ja, det har ju vi sagt hela tiden - barn ska inte vara på någon institution. De ska vara hemma hos sina föräldrar.

- Ja, det var ju inte så jag menade.

- Nej, men Harald: anledningen till att jag ringer är för att vi har ett TVprogram, där vi tar upp sådana här grejer. Du kanske vill komma och prata?

- Ja, jag vet inte, jag...

- Nej, men vad bra. då ses vi då. Håkan Magnussons väg 59 håller vi till. Vi ses där på lördag klockan 18.00. Vi sänder direkt.

Harald lägger på luren men låter sig inte luras; han vet vad det är för människor som har det här programmet. Det är ett frireligiöst TVprogram och genom en kort internetsökning på telefonumret på displayern, kan han hitta företagets namn och även dess producent. Genom en kryptering av hans IP-nummer, som han lärt sig att göra, skriver han sin adress på datorn på Västerås och Umeå, som han i själva verket. Han skickar sedan ett meddelande till producenten: ”Du ska dö! Redan nästa vecka.”

Harald går sedan till pärmen han har i bokhyllan, med samlade hatbrev, som han skickat genom åren. Harald är inte så politiskt medveten, men han hatade två framträdande svenska riksdagspolitiker och han har skrivit massvis med hatbrev till dem genom åren, som han ofta plockar fram och läser, och detta till stor behållning. Konrad Lorenz menade att människan hade fyra grundinstinkter: Hunger, flykt, kärlek och aggression, och det var just aggressionen som var den mest framträdande instinkten i Haralds liv.

Klockan hade nu blivit nio på kvällen och fastän han hade starka sömnproblem satte han ändå på kaffebryggaren. När han hörde ljudet droppandet från kaffebryggaren började han skaka av vrede inom sig, eftersom han tänkte på dagens telefonsamtal. Han skickade då en bomb till TVkanalen och gick sedan och hängde sig.

-Joel Abrahamsson