Medeltida

 1

Kyrkklockorna slår för de döda. Gatorna är fulla av människor i kåpor. Jag vadar i skit och sopor. Jag ser ut över gatan och ser ruttnande trähus och en kyrka i tegel, med ett hål i kyrktornet med kyrkklockan i. Kråkor och skator som hackar i de pestsmittade liken. Men jag har inget ämbete eftersom jag är halt och lytt, så jag ber och ber om allmosor. Ibland möts jag av hånskratt och slag. Förlöjligad. Ibland ber de mig göra lite kroppskonster innan de kastar pengarna i skiten, så jag kravlar på alla fyra och fingrar fram dem; de skrattar och jag hostar mitt pestsmittade slem framför mig och hundarna pissar på mig. De hade satt mig på tukthus om jag inte hade pest; jag vet det; en präst med kåpa stirrar på mig. Soldater slår mig. De kastar pestliken på en kärra. Jag kryper för folk och frågar dem efter pengar eller åtminstone bröd; de kastar en brödbit i skiten, så jag kravlar i skiten och äter brödbiten full av skit och de skrattar åt mig.

Himmelen är mörk och röd. I träden hänger hängda lik. Träden är svarta. Jag känner ständigt denna stank av skit. Jag ber och ber och jag ber och de skrattar åt mig. Jag ber om nåd, om förlåtelse, om förståelse, om försoning, om bröd, om öl, om köttben; inte om sex; nej aldrig om sex, men om bröd; om nåd. Jag bor i en svinstia; bland grisarna. Jag har ingen annan annanstans att ta vägen. Jag undrar hur länge jag lever till. Igår stod någon och pissade på mig. Vad fan är det med folk? Vad ska jag göra? Var ska jag ta vägen? Piss och skit.

Jag sitter och gnager på ett köttben. Tidigare, när jag fortfarande hade tiggarvänner kvar i livet, brukade vi skämta om de gåvor vi fick. Vi sade, att det kanske var värt för att se denna gata, och vi klagade även på priset på brödet på gatan. Jag förstod då inte hur vacker denna gata var, samt hur gott brödet smakade nygräddat; ja, en av tiggarvännerna sade just till oss att vi var löjliga och otacksamma, och vi kanske borde lyssnat på honom, men vi fortsatte i vår otacksamhet detta groll. Det var förfärligt.

Jag ser en hund pissa på en vägg. Ibland har det hänt att jag härmat andra, för att verka smart, när jag ställer frågor om gåvor, vilket inte annars verkar så övertygande. Jag kan inte läsa eller skriva och en gång försökte jag skriva mitt eget namn, men stavade fel. Ibland kommer prästen lite spefullt och frågar mig om det och det bibelcitatet, och han skrattar högt när jag försöker låtsas som vilket stycke i Uppenbarelseboken jag menar men inte kan.

Jag känner mig oförrättad. Jag är mer eller mindre fredlös. Folk verkar kunna göra vad de vill med mig. De håller långa tal där de förtalar mig. De skrattar åt mig. Hånar mig. Gör mig medskyldig till saker, där andra angriper andra. Sjunger spefulla sånger emot mig. Talar om mig som varnande exempel. Förnedrar mig. Ljuger om mig. Gråter jag slår de mig. Förnedrar mig. Anklagar mig. Varnar andra om mig. 

För några år sedan sprang en gycklare runt här på gatorna; skulle jämt ha uppmärksamhet; ena stunden var han spefull och elak, andra stunden vädjade han till människors medlidande, andra gånger stal han mina mynt men anklagade mig för stöld, andra gånger visade han mig sitt könsorgan, andra gånger drog han ner min husor så min skärt syntes, andra gånger sprang han runt och härmade min gång, andra gånger höll han tal om mig på gatan, andra gånger anklagade han mig för brott jag inte gjort, andra gånger ville han visa alla hur vacker han ansåg att han var, andra gånger åt han bröd framför mitt ansikte, andra gånger beklagade han över sin fattigdom, andra gånger anklagade han de fattiga för att de förstört hans liv. Förra året dog han i pest.

Sedan har vi en lokal köpman som äger flera gods i staden; han utlovar allas väg till Himmelen ifall de bara ger honom några små slantar för det. Mig har han av någon oklar anledning ett extra illa öga till och gör allt vad han kan för att förnedra mig; på torget låter han allt från gycklare till kyrkomän förlöjliga mig; en gång en gammal man som knappt kunde gå som läste upp väl valda Bibelord om med förhoppning till mitt själsliga förbättrande. Köpmannen har även en gång uppmanat bönderna till uppror, vilket han senare vände hela statsmakten emot, som slog ner hela upproret. Det sägs även att han tagit sig in på det lokala klostret och utnyttjat nunnorna sexuellt.

Sedan har vi den lokala munken, som inte kan hålla sig borta från små barn. Han är utnämnd som helgon, för sin flitighet och för sin vackra sångröst, men har i åratal utnyttjat korgossarna i klostret sexuellt och även försökt våldta en 11åring i en skog. Ja har känt en stark avsky för honom och gått runt på landsvägarna och sjungit nidvisor om honom och skrikit att jag önskat honoms död. För detta hamnade jag i fem månader i tukthus. Det var för övrigt där jag blev handikappad. Innan dess arbetade jag som dräng.

Sedan har vi den lokala själavårdaren som förlorat förståndet. Hon anklagar den ena för det andra det ena brottet efter den andra, och sprider sagor lögner om vår byggd som hon därav tar betalt för. Det troliga är väl att hon slutligen bränns på bål. Hennes vän skarprättaren kanske skyddar henne ett tag till; så till vida att han inte döms själv för kätteri, för sin starka förmåga att sprida övernaturliga lögner. De är i sin tur vän med den lokala trubaduren, som sjunger om sin hjärtas smärtor och är samtidigt en stadig horkund, vilket han även det har suttit månader i tukthus för. Sedan har vi klagogubben som talar om hur det var innan pesten bröt ut, som han menade var värre än tid vi lever nu; han säger att pesten var Guds själavård och att vi tack vare den mött Guds kärlek. 

Sedan abbedissan som oavtröttat talar om vår medfödda skuld sedan Adam och Eva kom ur Paradiset. Hon går t.o.m. så långt i denna tes att hon menar att det inte ens är tal om frid efter döden innan vi alla kastas i Skärselden och att vi bränt så mycket att vi inte längre minns våra liv. Hon piskar både korgossarna och flickorna i nunneklostret och då är den enda gånger man ser henne le. Hon har en uppfattning att om en skada skett tidigt i livet, så är det för att domen rent varit lagd så att öden skulle göra att individen redan från början skulle göra detta innan dess han eller hon skulle begå ett brott, så Gud gav dem sitt straff redan då. Sexualdriften är det pris menar hon som kommit ur arvsynden, som ett straff av Gud, för att människorna skulle bedra honom, och därav senare få sitt straff för sitt avståndstagande till den eviga freden.

Jag känner stark avsky emot mig; alla pestblåsor över kroppen. Det går runt läkare med fågelmasker och hattar. Mig hjälper de dock inte. De säger att jag är besatt av Djävulen. Jag en enorm brist på personlig mognad. Det är som jag är ett barn och vuxen på samma gång. Vem är jag egentligen? Vilka inre demoner är det som gör mig till den jag är? Har jag gjort saker mot andra som nu slår emot mig själv? Varför låter Gud mig leva? Vad har människan gjort för att svarta döden ska spridas emot oss människor? Lever vi i den yttersta dagen och är detta det som står att läsa i Uppenbarelseboken? Kommer jag bli en av de utvalda?

Jag har alltid varit ful; gammal som ung; som pestsmittad antar jag att det är ännu värre. Det är som när jag ser mig i brunnslocket, som att min fulhet skrattar åt mig.Det dyker upp minnesbilder; vissa av dem vet jag inte om de falska eller sanna. Jag ser en bäck och en sjö. Det står några ekar vid sjön. Sedan en kulle med björkar och en och annan tall och gran. Det står ett väsen vid sjön. En naken kvinna med bockhorn. Hon vinkar till mig med naglar stora som brödknivar. Varje gång jag blundar ser jag denna bilder för min ögon. Ett tag gick till en präst angående detta, vilket jag blivit skickad av min pestdoktor. Prästen sade att jan skulle driva ut Djävulen ur mig, så han bad mig att bekänna mina synder och när jag var klar med det, sade han att jag troligtvis inte mindes allt och att jag skulle kämpa inombords för att minnas mer, så jag grävde i mitt inre och fann mer och mer, som jag bekände men pesten var klar, och det dök andra saker som folk gjort mig, men prosten sade att det var deras sak, för deras bot, men när pesten inte gick över bad han mig att var natt piska mig själv i ryggen med ett riskvast och till slut, när ingenting hjälpte sade han, att Gud bara givit mig en prövning.

2

Jag sträcker fram min hand och tigger. En gycklare sträcker fram sitt huvud emot mig. Min bak är helt fyllt med dynga. Det flyger kråkor i luften. Han frågar hur det är med mig. Sedan tar han tag mig i kragen; hur är det med mig egentligen? Sedan håller han upp mig och sjunger oanständiga sånger. Drar mer byxorna på mig på gatan. Snurrar runt mig och sätter tillbaks mig igen. Genast får jag tre riksdaler.

Överallt kryper råttor. De springer över min kropp, nosar på mig och ibland biter de mig i ansiktet. Över hela gatan springer de råttor; de kryper t.o.m. över liken som kastas i vagnarna. Råttan är det mest avskyvärda djur som finns; jag skulle vad jag kunnat, att genom ett stort eldklot förinta denna djurart från hela vår eländiga värld.

Jag spyr blod och ovanför mig från ett fönster kastar någon sitt hushållsavfall över ansiktet. Jag gråter med blodet rinnandes för mungiporna. Det känns avskyvärt. En snok slingrar förbi marken. Jag försöker slå ihjäl den men misslyckas. Det tycks mig som om det folk säger på gatan handlar om mig och att de även kan läsa mina tankar. 

Jag kravlar mig fram till ett dass; stänger dörren och sätter mig. Det sitter fyra andra män jämte. De viskar och tisslar jämte mig. Jag har förstoppning så det tar lång tid. Någon frågar den ene om han skiter snabbt eller långsamt. Han frågar vad han menar. Ja, om när han sitter och skiter sitter länge eller om han skiter ut det direkt. Skiter länge såklart; det är ju en av de få nöjen man har. Skiter snabbt säger en tredje; det ska fan finnas andra saker att göra om dagarna. Så börjar de skrika åt varandra: ”Bajsa snabbt!”, ”Bajsa länge!” och jag blir förfärad och springer därifrån. Hinner inte ens torka mig.

Det värker i huvudet. På marken kryper massa maskar. Jag sitter och gnager på ett köttben, som inte ens är tillrätt. Några meter framför mig ligger en döende gris; den flämtar, grymtar och gnyr med uppspärrade ögon. Bakom honom bärs lik upp på grindar och man bär en man ett inlindat lik med ett ljus på magen. Kyrkklockorna slår. Grisens blick faller emot mig jag känner ett stort avsky emot den. Får lust att sparka ihjäl den. Maskarna kryper upp på mina ben och det är flugor överallt. Jag känner för att spy. Det börjar låta massa konstiga ljud från svinet, när den dör och jag mår illa av den. Det känns som jag är inspärrad i ett hål, som jag hört fromma män gör, som murar in sig för att icke falla i frestelse för världens frestelser. Jag känner mig som jag är inspärrad i ett sånt hål och kroppen börja rycka och framför mig ser jag också hur grisen börjar sprattla och slå runt omkring, tills den stoppar och faller död.

Jag känner en stark klåda i analöppningen och diarrén rinner förbi skinkorna, bakom bölder jag inte vet vad de är. Det stinker avskyvärt. Det tycks mig som om jag äts inifrån av parasiter. Jag ser en ljusstråle peka mot ett gravkors i trä. Överallt stirrar prästerna åt mig och gör korstecken åt mig; jag har förövrigt inte fått några pengar idag. Jag har känslor jag inte kan sätta ord, vilket jag skäms över; känns så nedrig på något sätt. Jag hör förnimmelser av röster utan att riktigt höra dem. Jag känner avsmak.

Helt plötsligt börjar de kasta ruttna vildäpplen på mig. Ett äpple träffar ganska hårt i huvudet och de börjar skratta. En av kastarna faller ner och dör. Det stinker skit över hela gatan. Det hela är avskyvärt. En skock flugor flyger runt mitt huvud. Jag känner för mitt ansikte och upptäcker att det även finns pestblåsor i ansiktet. En person som inte ens ha dött än kastas i likvagnen. Jag har fyra riksdaler så jag hoppar fram med kryckorna, för att köpa bröd, men faller med huvudet i en slaskhink och bryter ena kryckan. Eftersom jag inte har någon som kan hjälpa mig, måste jag sträcka mig mot en gren mot marken och skapa en ny krycka. Det knäcker lite i ryggen, när jag lutar mig fram. Jag tar fram min kniv och börjar tälja. När jag väl är klar och ska köpa bröd, har alla bröd sålt slut.

När jag ser alla de här spefulla individerna som trakasserar mig, ställer jag mig frågan om det inte kan vara så att hela civilisationen skapats för att skydda sådana som mig från dem; att vi som är svaga och oförsvarbara varit tvungna att hänge oss till en högre klass, med präster och rådmän, för att pöbeln inte ska förgöra oss helt. Jag ställer mig då frågan, om vi; de halta och lytta verkligen visat den tacksamhet mot överheten, som de faktiskt förtjänar?

Ibland när jag ska sova hör jag hur det gnisslar i dörren till stallet. Jag ligger och vänder mig i höet, ser en kort ljusstrimma som snart får över; ibland ser jag inget ljus alls. Och sedan hör jag dem prata om mig, en meter ifrån mig, i tredje person; petar lite på mig och skrattar åt mig. Sedan fnyser de och går därifrån.

Jag ställer mig frågan var grunden är på vilket det samhälle och land vi lever i. Hur uppstod dessa städer och dessa hus? Var dikades den första åkern och var byggdes den första huset av träd? Vem uppfann hjulet och vem dresserade den första hästen? Vilka eftergifter fick de som skulle bli våra första kungar att bli just kungar och hur levde de generationer som tidigare dess, fått den makt de då fått? Kan dagens plundrare och rövare varit som de generationer som legat grunden till deras makt? Kan de drivit iväg utanför landsgränserna för att skapa nya riken? Kan de plundrat och rövat och ingett fruktan, vilket i själva verket var en misslyckad form att utöka sin konungamakt?

Man kan dock fråga sig hur världen ser ut där kristenheten ens har nått med sin frälsning. Det helvete jag ser här på gatan, kan säkerligen inte jämföra sig i det katastrofala helvete vi kan se där. Där Guds strålar inte når, finns ingen moral och ingen konsekvens och utan moral och ingen konsekvens, heller inget uppförande. Kan man närmastevis ens föreställa sig detta? Som en brinnande helvetesklot, där enbart krig och förstörelse råder, och där inget vet vare sig natt och dag och där tillvaron är som ett stort mörker, där inte ens glädjen är en föreställning.

Framför mig dyker känslor upp av äckel framför mig, som jag inte kan sätta ord på; jag vet inte vad jag känner. Det är någonting oförklarligt.

Kanske är det känslan av motvillig frestelse för åtrå; känslan som vi alla har inom oss. Vi får den redan som barn och då  skäms vi för den; sedan dyker den upp när köttet börja mogna hos oss och vi ser den på en kvinna badar och vårt första köttsliga uppvaknande börjar och vi står där alldeles trollbundna, och vi sedan genom livet återkommer till den känslan, där vi står där med uppstirrande blickar, tills vi möts av en örfil, samt ett kraftigt ris i rumpan.

Sedan åldras vi och det ska komma tals till giftermål; kvinnan man åtrår tillhör en annan, och man skäms och vrider sig, och man får rädslan för Gud och man tänker: att man inte "får" tänka så, och kvinnan förföljer en i drömmen och du tänker att Djävulen har besatt dig, tills du får ett lägre form av ämbete i samhället, vars roll är så låg att något giftermål inte är på tal om.

Skuld och skam är märkliga fenomen; först fantiserar vi om att göra en illgärning, sedan skäms vi för det och sedan skäms vi för att vi skäms och sedan gör vi illgärningen, ber om förlåtelse för vår illgärning, får förlåtelse för vår illgärning, blir bestraffade för vår illgärning, drabbas av leda och njuter av vår illgärning, skäms för att vi njuter av illgärningen, återupprepar sedan illgärningen. Ack, hur lidesamt är det inte att tjäna ett liv att tjäna Herren?

Jag lever egentligen ett liv i lyx; det är enbart mina förväntningar av livet som är för höga; min uppfattning att detta inte kan vara allt kan göra tillvaron hård; jag VILL att allting runtomkring är vad det jag ser och inte syner och vill inte se att jag i själva verket lever i Paradiset.

Det ligger lik på gatorna; ännu har ingen orkat plocka upp dem. Jag ser en kvinna vrida en trasa och skurar sedan bort skit och blod från en vägg. Jag känner mig sönderäten inom mig. Mina blåsor blir bara fler och fler. Om nätterna känner jag hur mörkret skrämmer mig. Jag har tappat två tänder. Bröden smakar inte längre gott. Jag känner ett starkt äckel.

3

Det känns som om någon klämmer ut min själ ur magen på mig. Jag tänker mig att människor som dör och som kommer igen som andar, kommer åt mig och klämmer ut anden ur mig. Anden kommer in här och där och bli del av vad som helst: en halv individ och en halv individ där: det allmänna medvetande av vad jag känner till slut blir fasansfullt; en inneboende skräck som inte ens har en fast punkt för sin skräck; en fasansfull skräck långt värre än vi någonsin kan se. Ett splittrat medvetande utanför allt form av medvetande.

Jag sitter och gnager på en rova. Det verkar som att andra kan höra vad jag tänker. Jag har vissa gånger gjort saker min kristna moral inte tillåter mig; när jag satt under straffanläggningen så hände det, att när de ropade efter mig och de skulle utdelas mat, och jag låg och sov, så hände det att jag drog mig ett tag på marken, innan jag lyckades kasa bort mig till måltiden; på så vis att de som varit snälla emot mig så jag inte svalt, fick vänta kanske några minuter extra innan jag, som var brottsling, tog emot deras välgörning.

Det tycks mig som ödet satt mig till jag är. Att jag genom att vara där jag är har fått det straff där jag är. Men vad är då värst: att ha ödet som straffat än eller att själv, genom dåliga gärningar fått den plats i tillvaron där man är? Ibland känner jag mig som en fyraåring, som bara leker bort mina dagar som ingenting.  

Ibland vaknar jag upp, när jag slumrat till, att skarprättaren slår mig med en stav på fotflatan. Jag vaknar då upp och han flinar på mig. Sedan kan jag slumra till och han slår mig åter igen på fotflatan. Jag frågar då vad är och han svarar: ”Hur mår du egentligen?” ”Hurså?” ”Ja, allt handlar ju om pengar och mynt i dessa tidevarv, men man glömmer bort hur folk mår” ”Men om jag inte får pengar så dör jag ju” ”Så - och vad får dig att tro att du skulle vara så unik? Om du dör dyker en likadan ut som dig som sitter och tigger. Det är livets gång” ”Men…” ”Ja, försök ibland vara lite mer, vad ska man säg… trevlig. Det vinner du säkert även själv på”. Sedan går han iväg visslandes.

Jag sträcker ut min hand och tigger; för var dag sväljs mitt högmod och jag blir alltmer lågmäld. Skammen är fruktansvärd. Pestdoktorn uppmanar mig att hålla mig återhållsam. Likföraren dog själv inatt, så liken från gatorna går inte att få loss idag. Stanken av kropparna är fasansfull. Det börjar regna och vattnet håller på att ta iväg min penningapung i regnet, så jag tar tag i den. Ett tag när jag jobbade som dräng avskydde jag träd, eftersom jag rev upp träd och buskar från åkrarna och inte kunde se skillnad på dem och de träd som växte i naturen. Det gör jag inte längre.

Man kan känna skam för det man tänker och känna skam för sin skam. Man kan känna skam för sin egen otacksamhet, och därav gå genom livet som en slav. Gå runt och tänka att vara glad för sin egen existens.

4

Jag ligger i mitt halm i stian. Grisarna bökar runtomkring mig. Det stinker verkligen vedervärdigt här. Mina bölder på armarna blir värre och värre. Har även fått pestblåsor i ansiktet. Det fladdrar till och dörren öppnas och stängs. Fladdermöss fladdrar i rummet. Det verkar som att det är en människa i rummet. Eller ett annat djur. Jag funderar på vad detta kan vara. Minnen börjar dingla förbi. Jag börjar minnas min egen barndom. Hur liten jag kände mig som barn mot de vuxna. Ibland känner jag mig så ibland. När prästen drog mig i örat på gatan och sade att Gud kunde höra mina tankar så trodde jag på det. Undrar om Gud kan höra mina tankar i detta ögonblick? Ibland som barn hände det att jag tog in en sten i munnen och sög på den. Ofta kom det dreggel över stenen och på fingrarna när jag gjorde det. Då fick jag en örfil. Det bräkar i rummet; det är ett får som kommit in i stian.

Jag hör fåret betar bland halmen. Jag frågar mig om jag någonsin kommer överleva min pestsmitta. Livet känns orättvist - jag får dö ogift. Aldrig i hela mitt liv har jag varit med en kvinna. Aldrig någonsin har jag kysst en kvinna. Jag känner efter och min penis börjar bli styv. Jag skäms över mig själv. Ska jag få nåd på den yttersta dagen? Kan jag verkligen göra detta? Man säger att det är en synd. Kommer jag brinna i Helvetet för detta? Jag bör nog sansa mig. Men ändå - vem kan se detta? Vänta! Jag hör ljud bakom dörren. Men de kan nog inte höra det. Inte om jag gör det tyst. Folk har väl annat tänka på; det ligger ju lika på gatorna. Nej, stilla dig! Du är bättre än de gifta, som bryter mot Gud var kväll. Eller hur vet jag att de gör det? Och hur kan jag veta att de inte också gör såhär ibland? Vem vet om det egentligen är fel? Jag skruvar mig i halmen. Kramar min penningapung. Nej, detta får jag inte göra. En synd. En skam. Frågan är vilken avdelning i Helvetet jag hamnar. Det finns en särskild plats i Helvetet för såna som mig. Jag hör röster. Men de går iväg. Jag bör nog sova. Frågan är när jag får sova igen.

Ett ljus flamrar förbi mellan plankorna. Det stinker verkligen härinne. Tio riksdaler har jag fått ihop den här veckan. Jag kanske ska spara mina pengar. Men vad finns ens att köpa för en människa som mig? Vad ges det utifrån mitt stånd tillåtelse att köpa? Stilla dig. Inför den yttersta domen bör du vara ren. Var ren. Själaren. Det går inte. Du kan inte. Jag ställer mig upp, drar ner husorna och stoppar sakta in min penis i fårets sköte.

5

Det är soligt ute idag. Men vinden är kall. Alla dessa hånfulla miner. De skrattar åt mig. Prästen spottar mig i ansiktet när han läser brottsanklagelserna mot mig på scenen på torget. Bödeln vässar yxbladet; ja, nu ska jag dö. Man skriker åt mig, hånar mig, sjunger elaka ramsor, hånskrattar och avbryter mig när jag försöker förklara mig, höjer rösten och säger vilken vedervärdig människa jag är, förlöjligar mig som jag vore ett litet barn, tittar med avsmak, tittar på mig förakt, hånskrattar åt mig, skriker åt mig, talar om mig som ett varnande exempel på hur en människa verkligen inte får bli, säger att jag är otacksam, att jag enbart är en liten skit, raljerar över mig, suckar åt mig, sitter med föraktfull min och studerar mig, kastar saker på mig, busvisslar åt mig, pekar på mig, skriker åt mig att de hatar mig, ser på mig med skräck och oro, vänder sig om med ryggen emot mig och talar om mig, pratar om genanta händelser i mitt liv, ljuger saker om mig och förtalar mig; säger åt mig att jag är en knäppgök.

Det är så många kråkor och skator i luften idag. Och korpar; de kommer när det vankas lik. Alla i publiken har hucklen, mössor eller hattar på sig. Ganska slitet klädda. Någon har huggit av huvudet på en katt och satt den på en pinne. Ja, jag trodde inte att jag skulle bli påkommen, men jag hade ju inte hunnit så långt innan de drog upp dörren och stod där med facklorna i handen; resten skeddes inte under så långt igår; de drog iväg mig till lagmannen som genast gav mig en dom att bli avrättad redan imorgon och sedan kastades jag i en fånghåla med andra brottslingar.

Flera gånger på natten kom fångvaktarna inte på natten och torterade mig; jag har t.ex. inga naglar kvar på fingrarna. Man kom även in och hämtade in lik av fångar som dött av pesten. Man piskade mig flera gånger och det gick inte att slita mig loss eftersom jag var fastkedjad mot väggen. Hela natten grät jag och blev utskälld av de andra fångarna för att jag störde deras nattsömn. Runt marken sprang råttorna. Överallt alla dessa råttor. De bet mig i benet, men jag kände inte någon större smärta. Kändes värre att tänka på morgondagen.

Så fort morgonljuset kom öppnade man mina bojor. De släpade upp mig för trapporna, snurrade runt mig och drev med mig. Bad mig krypa på knä på gatan samtidigt som de sparkade mig i baken. Åh, detta hånfulla skratt gör mig galen. Man satte mig på en kärra och när jag fördes till avrättningsplatsen flockades det överallt av nyfikna besökare till min egen avrättning; det är troligtvis det enda nöje de har. Det var som ett trägaller i kärran och de stirrade och spottade på mig. Jag trodde tidigare jag nått gränsen för mänsklig förnedring men detta är etter värre.

Sedan släpade de upp mig på scenen på mig. Min skräck kan inte beskrivas med ord när jag såg bödeln med sin yxa; han glänste med förtjusning när han såg min skräck. Sedan ställdes jag mot publiken och skulle därav uppvisa min egen dåliga natur inför hela staden. När man står där blicken av en hel hop med människor som uppvisar hat och förakt emot en, så känner man inte heller så stor kärlek till sig själv. Längre bort på gatan hördes en small då en bit från ett trätak ramlades ihop på ett hus. Ingen reagerade mer än jag.

Jag står här nu på torget. Prästen läser sin dödsdom, läser valda delar av Bibeln och spottar åt mig. Mina byxor är blöta av urin och avföring; så reagerar en individ inför döden. Jag ifrågarsätter min egen natur, men någonstans övergår min skam till hat; det är oklart var denna känsla kommer ifrån. Eftersom jag är bunden kan jag inte känna på mina pestblåsor i ansiktet; jag skulle verkligen vilja känna på blåsorna i ansiktet. Känna mig verklig. Känna att jag är jag. Känna mig avskalad från världen. Aldrig tidigare i mitt liv har jag känt en så stark vilja att vara ensam.

Jag förbannar mitt liv och min barndom. Mina föräldrar minns jag knappt; de dog bägge när jag redan var vid späd ålder; därefter har jag genom hela mitt liv fått flacka fram; aldrig haft någon fast punkt i tillvaron alls. Inför dödsögonblicket känner jag mig stolt över mig själv; som att jag verkligen är någon och de som står här och skrattar åt mig inte är det; de är bara spegelbilder av min egen personlighet; jag är det de vill vara men aldrig kan bli; de är fasta i föresatsen att altid jämföra sig själva med andra; jag föraktar dem för det.

Så här står jag framför denna hånfulla hop; som ett högre väsen upphöjt över en skop klåpare, redo att lägga sig för allt vad konung och furste säger, och jag vad ska man säga; en halvgud kan bara le åt dem. Ja, jag börjar le och det kommer ut en susning av skräck i hopen; de stirrar på varandra och vet inte vad de ska göra. De börjar piska mig men jag fortsätter att le; jag vet inte vad de ska göra. Prästen höjer sitt varnande finger men det finns inte längre någonting de kan göra.

De slår till mig på öron och jag hör någonting spräcks därinne men jag fortsätter att le. Jag ser ut över himlen som är blå med inga moln. Gatorna och smutsen är fulla av frost. Träden saknar löv. Stanken här är vedervärdig. Pisset på husorna har börjat torka, skiten likaså. Längre bort på gatan hör jag två hundar slåss. Jag har inte ätit på två dagar. Jag börjar se syner framför mig. Djävulsfigurer som dansar runt en eld. Män med grishuvuden ridandes på hästar. De lägger mitt huvud mot stupstocken, jag flämtar till och känner en sådan fasansfull smärta när yxorna skär genom min hals.

-Joel Abrahamsson