måndag 30 september 2024

Medeltida

 1


Kyrkklockorna slår för de döda. Gatorna är fulla av människor i kåpor. Jag vadar i skit och sopor. Jag ser ut över gatan och ser ruttnande trähus och en kyrka i tegel, med ett hål i kyrktornet med kyrkklockan i. Kråkor och skator som hackar i de pestsmittade liken. Men jag har inget ämbete eftersom jag är halt och lytt, så jag ber och ber om allmosor. Ibland möts jag av hånskratt och slag. Förlöjligad. Ibland ber de mig göra lite kroppskonster innan de kastar pengarna i skiten, så jag kravlar på alla fyra och fingrar fram dem; de skrattar och jag hostar mitt pestsmittade slem framför mig och hundarna pissar på mig. De hade satt mig på tukthus om jag inte hade pest; jag vet det; en präst med kåpa stirrar på mig. Soldater slår mig. De kastar pestliken på en kärra. Jag kryper för folk och frågar dem efter pengar eller åtminstone bröd; de kastar en brödbit i skiten, så jag kravlar i skiten och äter brödbiten full av skit och de skrattar åt mig.

Himmelen är mörk och röd. I träden hänger hängda lik. Träden är svarta. Jag känner ständigt denna stank av skit. Jag ber och ber och jag ber och de skrattar åt mig. Jag ber om nåd, om förlåtelse, om förståelse, om försoning, om bröd, om öl, om köttben; inte om sex; nej aldrig om sex, men om bröd; om nåd. Jag bor i en svinstia; bland grisarna. Jag har ingen annan annanstans att ta vägen. Jag undrar hur länge jag lever till. Igår stod någon och pissade på mig. Vad fan är det med folk? Vad ska jag göra? Var ska jag ta vägen? Piss och skit.


Jag sitter och gnager på ett köttben. Tidigare, när jag fortfarande hade tiggarvänner kvar i livet, brukade vi skämta om de gåvor vi fick. Vi sade, att det kanske var värt för att se denna gata, och vi klagade även på priset på brödet på gatan. Jag förstod då inte hur vacker denna gata var, samt hur gott brödet smakade nygräddat; ja, en av tiggarvännerna sade just till oss att vi var löjliga och otacksamma, och vi kanske borde lyssnat på honom, men vi fortsatte i vår otacksamhet detta groll. Det var förfärligt.

Jag ser en hund pissa på en vägg. Ibland har det hänt att jag härmat andra, för att verka smart, när jag ställer frågor om gåvor, vilket inte annars verkar så övertygande. Jag kan inte läsa eller skriva och en gång försökte jag skriva mitt eget namn, men stavade fel. Ibland kommer prästen lite spefullt och frågar mig om det och det bibelcitatet, och han skrattar högt när jag försöker låtsas som vilket stycke i Uppenbarelseboken jag menar men inte kan.

Jag känner mig oförrättad. Jag är mer eller mindre fredlös. Folk verkar kunna göra vad de vill med mig. De håller långa tal där de förtalar mig. De skrattar åt mig. Hånar mig. Gör mig medskyldig till saker, där andra angriper andra. Sjunger spefulla sånger emot mig. Talar om mig som varnande exempel. Förnedrar mig. Ljuger om mig. Gråter jag slår de mig. Förnedrar mig. Anklagar mig. Varnar andra om mig. 


För några år sedan sprang en gycklare runt här på gatorna; skulle jämt ha uppmärksamhet; ena stunden var han spefull och elak, andra stunden vädjade han till människors medlidande, andra gånger stal han mina mynt men anklagade mig för stöld, andra gånger visade han mig sitt könsorgan, andra gånger drog han ner min husor så min skärt syntes, andra gånger sprang han runt och härmade min gång, andra gånger höll han tal om mig på gatan, andra gånger anklagade han mig för brott jag inte gjort, andra gånger ville han visa alla hur vacker han ansåg att han var, andra gånger åt han bröd framför mitt ansikte, andra gånger beklagade han över sin fattigdom, andra gånger anklagade han de fattiga för att de förstört hans liv. Förra året dog han i pest.

Sedan har vi en lokal köpman som äger flera gods i staden; han utlovar allas väg till Himmelen ifall de bara ger honom några små slantar för det. Mig har han av någon oklar anledning ett extra illa öga till och gör allt vad han kan för att förnedra mig; på torget låter han allt från gycklare till kyrkomän förlöjliga mig; en gång en gammal man som knappt kunde gå som läste upp väl valda Bibelord om med förhoppning till mitt själsliga förbättrande. Köpmannen har även en gång uppmanat bönderna till uppror, vilket han senare vände hela statsmakten emot, som slog ner hela upproret. Det sägs även att han tagit sig in på det lokala klostret och utnyttjat nunnorna sexuellt.

Sedan har vi den lokala munken, som inte kan hålla sig borta från små barn. Han är utnämnd som helgon, för sin flitighet och för sin vackra sångröst, men har i åratal utnyttjat korgossarna i klostret sexuellt och även försökt våldta en 11åring i en skog. Ja har känt en stark avsky för honom och gått runt på landsvägarna och sjungit nidvisor om honom och skrikit att jag önskat honoms död. För detta hamnade jag i fem månader i tukthus. Det var för övrigt där jag blev handikappad. Innan dess arbetade jag som dräng.

Sedan har vi den lokala själavårdaren som förlorat förståndet. Hon anklagar den ena för det andra det ena brottet efter den andra, och sprider sagor lögner om vår byggd som hon därav tar betalt för. Det troliga är väl att hon slutligen bränns på bål. Hennes vän skarprättaren kanske skyddar henne ett tag till; så till vida att han inte döms själv för kätteri, för sin starka förmåga att sprida övernaturliga lögner. De är i sin tur vän med den lokala trubaduren, som sjunger om sin hjärtas smärtor och är samtidigt en stadig horkund, vilket han även det har suttit månader i tukthus för. Sedan har vi klagogubben som talar om hur det var innan pesten bröt ut, som han menade var värre än tid vi lever nu; han säger att pesten var Guds själavård och att vi tack vare den mött Guds kärlek. 

Sedan abbedissan som oavtröttat talar om vår medfödda skuld sedan Adam och Eva kom ur Paradiset. Hon går t.o.m. så långt i denna tes att hon menar att det inte ens är tal om frid efter döden innan vi alla kastas i Skärselden och att vi bränt så mycket att vi inte längre minns våra liv. Hon piskar både korgossarna och flickorna i nunneklostret och då är den enda gånger man ser henne le. Hon har en uppfattning att om en skada skett tidigt i livet, så är det för att domen rent varit lagd så att öden skulle göra att individen redan från början skulle göra detta innan dess han eller hon skulle begå ett brott, så Gud gav dem sitt straff redan då. Sexualdriften är det pris menar hon som kommit ur arvsynden, som ett straff av Gud, för att människorna skulle bedra honom, och därav senare få sitt straff för sitt avståndstagande till den eviga freden.


Jag känner stark avsky emot mig; alla pestblåsor över kroppen. Det går runt läkare med fågelmasker och hattar. Mig hjälper de dock inte. De säger att jag är besatt av Djävulen. Jag en enorm brist på personlig mognad. Det är som jag är ett barn och vuxen på samma gång. Vem är jag egentligen? Vilka inre demoner är det som gör mig till den jag är? Har jag gjort saker mot andra som nu slår emot mig själv? Varför låter Gud mig leva? Vad har människan gjort för att svarta döden ska spridas emot oss människor? Lever vi i den yttersta dagen och är detta det som står att läsa i Uppenbarelseboken? Kommer jag bli en av de utvalda?

Jag har alltid varit ful; gammal som ung; som pestsmittad antar jag att det är ännu värre. Det är som när jag ser mig i brunnslocket, som att min fulhet skrattar åt mig.Det dyker upp minnesbilder; vissa av dem vet jag inte om de falska eller sanna. Jag ser en bäck och en sjö. Det står några ekar vid sjön. Sedan en kulle med björkar och en och annan tall och gran. Det står ett väsen vid sjön. En naken kvinna med bockhorn. Hon vinkar till mig med naglar stora som brödknivar. Varje gång jag blundar ser jag denna bilder för min ögon. Ett tag gick till en präst angående detta, vilket jag blivit skickad av min pestdoktor. Prästen sade att jan skulle driva ut Djävulen ur mig, så han bad mig att bekänna mina synder och när jag var klar med det, sade han att jag troligtvis inte mindes allt och att jag skulle kämpa inombords för att minnas mer, så jag grävde i mitt inre och fann mer och mer, som jag bekände men pesten var klar, och det dök andra saker som folk gjort mig, men prosten sade att det var deras sak, för deras bot, men när pesten inte gick över bad han mig att var natt piska mig själv i ryggen med ett riskvast och till slut, när ingenting hjälpte sade han, att Gud bara givit mig en prövning.










2


Jag sträcker fram min hand och tigger. En gycklare sträcker fram sitt huvud emot mig. Min bak är helt fyllt med dynga. Det flyger kråkor i luften. Han frågar hur det är med mig. Sedan tar han tag mig i kragen; hur är det med mig egentligen? Sedan håller han upp mig och sjunger oanständiga sånger. Drar mer byxorna på mig på gatan. Snurrar runt mig och sätter tillbaks mig igen. Genast får jag tre riksdaler.

Överallt kryper råttor. De springer över min kropp, nosar på mig och ibland biter de mig i ansiktet. Över hela gatan springer de råttor; de kryper t.o.m. över liken som kastas i vagnarna. Råttan är det mest avskyvärda djur som finns; jag skulle vad jag kunnat, att genom ett stort eldklot förinta denna djurart från hela vår eländiga värld.

Jag spyr blod och ovanför mig från ett fönster kastar någon sitt hushållsavfall över ansiktet. Jag gråter med blodet rinnandes för mungiporna. Det känns avskyvärt. En snok slingrar förbi marken. Jag försöker slå ihjäl den men misslyckas. Det tycks mig som om det folk säger på gatan handlar om mig och att de även kan läsa mina tankar. 

Jag kravlar mig fram till ett dass; stänger dörren och sätter mig. Det sitter fyra andra män jämte. De viskar och tisslar jämte mig. Jag har förstoppning så det tar lång tid. Någon frågar den ene om han skiter snabbt eller långsamt. Han frågar vad han menar. Ja, om när han sitter och skiter sitter länge eller om han skiter ut det direkt. Skiter länge såklart; det är ju en av de få nöjen man har. Skiter snabbt säger en tredje; det ska fan finnas andra saker att göra om dagarna. Så börjar de skrika åt varandra: ”Bajsa snabbt!”, ”Bajsa länge!” och jag blir förfärad och springer därifrån. Hinner inte ens torka mig.


Det värker i huvudet. På marken kryper massa maskar. Jag sitter och gnager på ett köttben, som inte ens är tillrätt. Några meter framför mig ligger en döende gris; den flämtar, grymtar och gnyr med uppspärrade ögon. Bakom honom bärs lik upp på grindar och man bär en man ett inlindat lik med ett ljus på magen. Kyrkklockorna slår. Grisens blick faller emot mig jag känner ett stort avsky emot den. Får lust att sparka ihjäl den. Maskarna kryper upp på mina ben och det är flugor överallt. Jag känner för att spy. Det börjar låta massa konstiga ljud från svinet, när den dör och jag mår illa av den. Det känns som jag är inspärrad i ett hål, som jag hört fromma män gör, som murar in sig för att icke falla i frestelse för världens frestelser. Jag känner mig som jag är inspärrad i ett sånt hål och kroppen börja rycka och framför mig ser jag också hur grisen börjar sprattla och slå runt omkring, tills den stoppar och faller död.

Jag känner en stark klåda i analöppningen och diarrén rinner förbi skinkorna, bakom bölder jag inte vet vad de är. Det stinker avskyvärt. Det tycks mig som om jag äts inifrån av parasiter. Jag ser en ljusstråle peka mot ett gravkors i trä. Överallt stirrar prästerna åt mig och gör korstecken åt mig; jag har förövrigt inte fått några pengar idag. Jag har känslor jag inte kan sätta ord, vilket jag skäms över; känns så nedrig på något sätt. Jag hör förnimmelser av röster utan att riktigt höra dem. Jag känner avsmak.

Helt plötsligt börjar de kasta ruttna vildäpplen på mig. Ett äpple träffar ganska hårt i huvudet och de börjar skratta. En av kastarna faller ner och dör. Det stinker skit över hela gatan. Det hela är avskyvärt. En skock flugor flyger runt mitt huvud. Jag känner för mitt ansikte och upptäcker att det även finns pestblåsor i ansiktet. En person som inte ens ha dött än kastas i likvagnen. Jag har fyra riksdaler så jag hoppar fram med kryckorna, för att köpa bröd, men faller med huvudet i en slaskhink och bryter ena kryckan. Eftersom jag inte har någon som kan hjälpa mig, måste jag sträcka mig mot en gren mot marken och skapa en ny krycka. Det knäcker lite i ryggen, när jag lutar mig fram. Jag tar fram min kniv och börjar tälja. När jag väl är klar och ska köpa bröd, har alla bröd sålt slut.


När jag ser alla de här spefulla individerna som trakasserar mig, ställer jag mig frågan om det inte kan vara så att hela civilisationen skapats för att skydda sådana som mig från dem; att vi som är svaga och oförsvarbara varit tvungna att hänge oss till en högre klass, med präster och rådmän, för att pöbeln inte ska förgöra oss helt. Jag ställer mig då frågan, om vi; de halta och lytta verkligen visat den tacksamhet mot överheten, som de faktiskt förtjänar?

Ibland när jag ska sova hör jag hur det gnisslar i dörren till stallet. Jag ligger och vänder mig i höet, ser en kort ljusstrimma som snart får över; ibland ser jag inget ljus alls. Och sedan hör jag dem prata om mig, en meter ifrån mig, i tredje person; petar lite på mig och skrattar åt mig. Sedan fnyser de och går därifrån.


Jag ställer mig frågan var grunden är på vilket det samhälle och land vi lever i. Hur uppstod dessa städer och dessa hus? Var dikades den första åkern och var byggdes den första huset av träd? Vem uppfann hjulet och vem dresserade den första hästen? Vilka eftergifter fick de som skulle bli våra första kungar att bli just kungar och hur levde de generationer som tidigare dess, fått den makt de då fått? Kan dagens plundrare och rövare varit som de generationer som legat grunden till deras makt? Kan de drivit iväg utanför landsgränserna för att skapa nya riken? Kan de plundrat och rövat och ingett fruktan, vilket i själva verket var en misslyckad form att utöka sin konungamakt?

Man kan dock fråga sig hur världen ser ut där kristenheten ens har nått med sin frälsning. Det helvete jag ser här på gatan, kan säkerligen inte jämföra sig i det katastrofala helvete vi kan se där. Där Guds strålar inte når, finns ingen moral och ingen konsekvens och utan moral och ingen konsekvens, heller inget uppförande. Kan man närmastevis ens föreställa sig detta? Som en brinnande helvetesklot, där enbart krig och förstörelse råder, och där inget vet vare sig natt och dag och där tillvaron är som ett stort mörker, där inte ens glädjen är en föreställning.

Framför mig dyker känslor upp av äckel framför mig, som jag inte kan sätta ord på; jag vet inte vad jag känner. Det är någonting oförklarligt.

Kanske är det känslan av motvillig frestelse för åtrå; känslan som vi alla har inom oss. Vi får den redan som barn och då  skäms vi för den; sedan dyker den upp när köttet börja mogna hos oss och vi ser den på en kvinna badar och vårt första köttsliga uppvaknande börjar och vi står där alldeles trollbundna, och vi sedan genom livet återkommer till den känslan, där vi står där med uppstirrande blickar, tills vi möts av en örfil, samt ett kraftigt ris i rumpan.

Sedan åldras vi och det ska komma tals till giftermål; kvinnan man åtrår tillhör en annan, och man skäms och vrider sig, och man får rädslan för Gud och man tänker: att man inte "får" tänka så, och kvinnan förföljer en i drömmen och du tänker att Djävulen har besatt dig, tills du får ett lägre form av ämbete i samhället, vars roll är så låg att något giftermål inte är på tal om.


Skuld och skam är märkliga fenomen; först fantiserar vi om att göra en illgärning, sedan skäms vi för det och sedan skäms vi för att vi skäms och sedan gör vi illgärningen, ber om förlåtelse för vår illgärning, får förlåtelse för vår illgärning, blir bestraffade för vår illgärning, drabbas av leda och njuter av vår illgärning, skäms för att vi njuter av illgärningen, återupprepar sedan illgärningen. Ack, hur lidesamt är det inte att tjäna ett liv att tjäna Herren?


Jag lever egentligen ett liv i lyx; det är enbart mina förväntningar av livet som är för höga; min uppfattning att detta inte kan vara allt kan göra tillvaron hård; jag VILL att allting runtomkring är vad det jag ser och inte syner och vill inte se att jag i själva verket lever i Paradiset.

Det ligger lik på gatorna; ännu har ingen orkat plocka upp dem. Jag ser en kvinna vrida en trasa och skurar sedan bort skit och blod från en vägg. Jag känner mig sönderäten inom mig. Mina blåsor blir bara fler och fler. Om nätterna känner jag hur mörkret skrämmer mig. Jag har tappat två tänder. Bröden smakar inte längre gott. Jag känner ett starkt äckel.










































3


Det känns som om någon klämmer ut min själ ur magen på mig. Jag tänker mig att människor som dör och som kommer igen som andar, kommer åt mig och klämmer ut anden ur mig. Anden kommer in här och där och bli del av vad som helst: en halv individ och en halv individ där: det allmänna medvetande av vad jag känner till slut blir fasansfullt; en inneboende skräck som inte ens har en fast punkt för sin skräck; en fasansfull skräck långt värre än vi någonsin kan se. Ett splittrat medvetande utanför allt form av medvetande.

Jag sitter och gnager på en rova. Det verkar som att andra kan höra vad jag tänker. Jag har vissa gånger gjort saker min kristna moral inte tillåter mig; när jag satt under straffanläggningen så hände det, att när de ropade efter mig och de skulle utdelas mat, och jag låg och sov, så hände det att jag drog mig ett tag på marken, innan jag lyckades kasa bort mig till måltiden; på så vis att de som varit snälla emot mig så jag inte svalt, fick vänta kanske några minuter extra innan jag, som var brottsling, tog emot deras välgörning.

Det tycks mig som ödet satt mig till jag är. Att jag genom att vara där jag är har fått det straff där jag är. Men vad är då värst: att ha ödet som straffat än eller att själv, genom dåliga gärningar fått den plats i tillvaron där man är? Ibland känner jag mig som en fyraåring, som bara leker bort mina dagar som ingenting.  

Ibland vaknar jag upp, när jag slumrat till, att skarprättaren slår mig med en stav på fotflatan. Jag vaknar då upp och han flinar på mig. Sedan kan jag slumra till och han slår mig åter igen på fotflatan. Jag frågar då vad är och han svarar: ”Hur mår du egentligen?” ”Hurså?” ”Ja, allt handlar ju om pengar och mynt i dessa tidevarv, men man glömmer bort hur folk mår” ”Men om jag inte får pengar så dör jag ju” ”Så - och vad får dig att tro att du skulle vara så unik? Om du dör dyker en likadan ut som dig som sitter och tigger. Det är livets gång” ”Men…” ”Ja, försök ibland vara lite mer, vad ska man säg… trevlig. Det vinner du säkert även själv på”. Sedan går han iväg visslandes.


Jag sträcker ut min hand och tigger; för var dag sväljs mitt högmod och jag blir alltmer lågmäld. Skammen är fruktansvärd. Pestdoktorn uppmanar mig att hålla mig återhållsam. Likföraren dog själv inatt, så liken från gatorna går inte att få loss idag. Stanken av kropparna är fasansfull. Det börjar regna och vattnet håller på att ta iväg min penningapung i regnet, så jag tar tag i den. Ett tag när jag jobbade som dräng avskydde jag träd, eftersom jag rev upp träd och buskar från åkrarna och inte kunde se skillnad på dem och de träd som växte i naturen. Det gör jag inte längre.

Man kan känna skam för det man tänker och känna skam för sin skam. Man kan känna skam för sin egen otacksamhet, och därav gå genom livet som en slav. Gå runt och tänka att vara glad för sin egen existens.

























































4


Jag ligger i mitt halm i stian. Grisarna bökar runtomkring mig. Det stinker verkligen vedervärdigt här. Mina bölder på armarna blir värre och värre. Har även fått pestblåsor i ansiktet. Det fladdrar till och dörren öppnas och stängs. Fladdermöss fladdrar i rummet. Det verkar som att det är en människa i rummet. Eller ett annat djur. Jag funderar på vad detta kan vara. Minnen börjar dingla förbi. Jag börjar minnas min egen barndom. Hur liten jag kände mig som barn mot de vuxna. Ibland känner jag mig så ibland. När prästen drog mig i örat på gatan och sade att Gud kunde höra mina tankar så trodde jag på det. Undrar om Gud kan höra mina tankar i detta ögonblick? Ibland som barn hände det att jag tog in en sten i munnen och sög på den. Ofta kom det dreggel över stenen och på fingrarna när jag gjorde det. Då fick jag en örfil. Det bräkar i rummet; det är ett får som kommit in i stian.

Jag hör fåret betar bland halmen. Jag frågar mig om jag någonsin kommer överleva min pestsmitta. Livet känns orättvist - jag får dö ogift. Aldrig i hela mitt liv har jag varit med en kvinna. Aldrig någonsin har jag kysst en kvinna. Jag känner efter och min penis börjar bli styv. Jag skäms över mig själv. Ska jag få nåd på den yttersta dagen? Kan jag verkligen göra detta? Man säger att det är en synd. Kommer jag brinna i Helvetet för detta? Jag bör nog sansa mig. Men ändå - vem kan se detta? Vänta! Jag hör ljud bakom dörren. Men de kan nog inte höra det. Inte om jag gör det tyst. Folk har väl annat tänka på; det ligger ju lika på gatorna. Nej, stilla dig! Du är bättre än de gifta, som bryter mot Gud var kväll. Eller hur vet jag att de gör det? Och hur kan jag veta att de inte också gör såhär ibland? Vem vet om det egentligen är fel? Jag skruvar mig i halmen. Kramar min penningapung. Nej, detta får jag inte göra. En synd. En skam. Frågan är vilken avdelning i Helvetet jag hamnar. Det finns en särskild plats i Helvetet för såna som mig. Jag hör röster. Men de går iväg. Jag bör nog sova. Frågan är när jag får sova igen.

Ett ljus flamrar förbi mellan plankorna. Det stinker verkligen härinne. Tio riksdaler har jag fått ihop den här veckan. Jag kanske ska spara mina pengar. Men vad finns ens att köpa för en människa som mig? Vad ges det utifrån mitt stånd tillåtelse att köpa? Stilla dig. Inför den yttersta domen bör du vara ren. Var ren. Själaren. Det går inte. Du kan inte. Jag ställer mig upp, drar ner husorna och stoppar sakta in min penis i fårets sköte.




































5

Det är soligt ute idag. Men vinden är kall. Alla dessa hånfulla miner. De skrattar åt mig. Prästen spottar mig i ansiktet när han läser brottsanklagelserna mot mig på scenen på torget. Bödeln vässar yxbladet; ja, nu ska jag dö. Man skriker åt mig, hånar mig, sjunger elaka ramsor, hånskrattar och avbryter mig när jag försöker förklara mig, höjer rösten och säger vilken vedervärdig människa jag är, förlöjligar mig som jag vore ett litet barn, tittar med avsmak, tittar på mig förakt, hånskrattar åt mig, skriker åt mig, talar om mig som ett varnande exempel på hur en människa verkligen inte får bli, säger att jag är otacksam, att jag enbart är en liten skit, raljerar över mig, suckar åt mig, sitter med föraktfull min och studerar mig, kastar saker på mig, busvisslar åt mig, pekar på mig, skriker åt mig att de hatar mig, ser på mig med skräck och oro, vänder sig om med ryggen emot mig och talar om mig, pratar om genanta händelser i mitt liv, ljuger saker om mig och förtalar mig; säger åt mig att jag är en knäppgök.

Det är så många kråkor och skator i luften idag. Och korpar; de kommer när det vankas lik. Alla i publiken har hucklen, mössor eller hattar på sig. Ganska slitet klädda. Någon har huggit av huvudet på en katt och satt den på en pinne. Ja, jag trodde inte att jag skulle bli påkommen, men jag hade ju inte hunnit så långt innan de drog upp dörren och stod där med facklorna i handen; resten skeddes inte under så långt igår; de drog iväg mig till lagmannen som genast gav mig en dom att bli avrättad redan imorgon och sedan kastades jag i en fånghåla med andra brottslingar.

Flera gånger på natten kom fångvaktarna inte på natten och torterade mig; jag har t.ex. inga naglar kvar på fingrarna. Man kom även in och hämtade in lik av fångar som dött av pesten. Man piskade mig flera gånger och det gick inte att slita mig loss eftersom jag var fastkedjad mot väggen. Hela natten grät jag och blev utskälld av de andra fångarna för att jag störde deras nattsömn. Runt marken sprang råttorna. Överallt alla dessa råttor. De bet mig i benet, men jag kände inte någon större smärta. Kändes värre att tänka på morgondagen.

Så fort morgonljuset kom öppnade man mina bojor. De släpade upp mig för trapporna, snurrade runt mig och drev med mig. Bad mig krypa på knä på gatan samtidigt som de sparkade mig i baken. Åh, detta hånfulla skratt gör mig galen. Man satte mig på en kärra och när jag fördes till avrättningsplatsen flockades det överallt av nyfikna besökare till min egen avrättning; det är troligtvis det enda nöje de har. Det var som ett trägaller i kärran och de stirrade och spottade på mig. Jag trodde tidigare jag nått gränsen för mänsklig förnedring men detta är etter värre.

Sedan släpade de upp mig på scenen på mig. Min skräck kan inte beskrivas med ord när jag såg bödeln med sin yxa; han glänste med förtjusning när han såg min skräck. Sedan ställdes jag mot publiken och skulle därav uppvisa min egen dåliga natur inför hela staden. När man står där blicken av en hel hop med människor som uppvisar hat och förakt emot en, så känner man inte heller så stor kärlek till sig själv. Längre bort på gatan hördes en small då en bit från ett trätak ramlades ihop på ett hus. Ingen reagerade mer än jag.

Jag står här nu på torget. Prästen läser sin dödsdom, läser valda delar av Bibeln och spottar åt mig. Mina byxor är blöta av urin och avföring; så reagerar en individ inför döden. Jag ifrågarsätter min egen natur, men någonstans övergår min skam till hat; det är oklart var denna känsla kommer ifrån. Eftersom jag är bunden kan jag inte känna på mina pestblåsor i ansiktet; jag skulle verkligen vilja känna på blåsorna i ansiktet. Känna mig verklig. Känna att jag är jag. Känna mig avskalad från världen. Aldrig tidigare i mitt liv har jag känt en så stark vilja att vara ensam.

Jag förbannar mitt liv och min barndom. Mina föräldrar minns jag knappt; de dog bägge när jag redan var vid späd ålder; därefter har jag genom hela mitt liv fått flacka fram; aldrig haft någon fast punkt i tillvaron alls. Inför dödsögonblicket känner jag mig stolt över mig själv; som att jag verkligen är någon och de som står här och skrattar åt mig inte är det; de är bara spegelbilder av min egen personlighet; jag är det de vill vara men aldrig kan bli; de är fasta i föresatsen att altid jämföra sig själva med andra; jag föraktar dem för det.

Så här står jag framför denna hånfulla hop; som ett högre väsen upphöjt över en skop klåpare, redo att lägga sig för allt vad konung och furste säger, och jag vad ska man säga; en halvgud kan bara le åt dem. Ja, jag börjar le och det kommer ut en susning av skräck i hopen; de stirrar på varandra och vet inte vad de ska göra. De börjar piska mig men jag fortsätter att le; jag vet inte vad de ska göra. Prästen höjer sitt varnande finger men det finns inte längre någonting de kan göra.

De slår till mig på öron och jag hör någonting spräcks därinne men jag fortsätter att le. Jag ser ut över himlen som är blå med inga moln. Gatorna och smutsen är fulla av frost. Träden saknar löv. Stanken här är vedervärdig. Pisset på husorna har börjat torka, skiten likaså. Längre bort på gatan hör jag två hundar slåss. Jag har inte ätit på två dagar. Jag börjar se syner framför mig. Djävulsfigurer som dansar runt en eld. Män med grishuvuden ridandes på hästar. De lägger mitt huvud mot stupstocken, jag flämtar till och känner en sådan fasansfull smärta när yxorna skär genom min hals.

-Joel Abrahamsson


torsdag 20 juni 2024

För din egen säkerhet

  1



”Idag har 134 personer spårat din dator” står det på Safari när jag öppnar internet. Jag tänker att det kan inte vara något. Man hör ju om kriget i Ukraina och hur ryska datahackare tar sig in på svenska säkerhetsnät, så det handlar säkert inte om mig. Jag putar ut brösten och sätter på zoom och lägger ut en video på TikTok där jag berättar om de olika tvålar jag säljer på Instagram samt den roll jag fått i ny svensk TVserie. Direkt efter inlägget skickar en snubbe från ett skyddat nummer en dickpic med texten ”Go röv!”. Jag ringer min mamma som säger att jag får skylla mig själv som lägger ut såna grejer på nätet. Jag ringer Akutpsyk  som säger att ja, det är isåfall en fråga till polisen. Jag ringer polisen som säger att det är väl bara att blockera den personen då. Jag lägger på och det plingar till från Paypal där det står att jag fått 2300 kronor på mitt konto i betalning 43 av de tvålar jag säljer på Instagram och jag blir genast på glatt humör igen.

Jag går bort till espressomaskinen och sätter igång en kopp. Till kaffet äter jag en blockchocklad med apelsinkroant. Sedan ringer jag polisen. Får sitta i kö i 40 minuter. Jag säger till polisen att jag vill anmäla trakasserier som skett när jag onanerat på mitt rum på Psyk för ett år sedan. Polisen frågar vad det då gäller. Jag svarar att personalen på Psyk då slet upp dörren och att en annan person direkt efter slafsade med smörgås och härmade mina stöningar i fikarummet direkt efter. Jag säger att exakt samma sak hänt en gång tidigare. Polisen säger då, att det är väl inte olagligt att äta en smörgås? och avslutar då samtalet.


Jag och Lena går och promenerar. Hon frågar mig om vad jag skulle tycka om att någon från andra världen skulle höra vad vi pratar om just nu och skrev ett facebookinlägg. Jag svarar att jag inte förstår vad hon menar. Hon frågar sedan hur affekt jag skulle vara i trängt läge om jag visste om att allt överallt, som jag gick runt just nu, skulle finnas människor som avlyssnade mig och skrev om det på nätet. Jag svarar att så skulle det inte kunna gå till. Vi viker av vid en talldunge och hon säger att hon måste vidare. Jag tittar på min mobil och jag har fått 10 nya följare på Instagram samt 20 nya vänförfrågningar på facebook.


Jag skriver på en anonym blogg ”Om ni nu är så angelägna att snoka på mig får ni väl höra alla skämt jag och Eva dragit sedan högstadiet då!”. Eftersom bloggen är anonym tänker jag att ingen ska veta om vad jag skrivit. Jag går ner för trappen och börjar få massa märkliga blickar och leenden emot mig. De måste veta om det. När jag ska gå bort till min cykel märker jag att något tagit och ställt den mitt i gångbanan. När jag cyklar iväg får jag spel och börjar tänka på en pedofil jag läst om lokaltidningen som försökt våldta en 11åring i ett skogsområde så jag börjar skrika massa när jag cyklar att den pedofilen ska avrättas; stenas till döds skriker jag, och jag börjar sjunga improviserade sånger om personen. Folk tittar suspekt på mig, så som det verkar att de känner till någonting om saken, så jag skriker till en kvinna med ett barn, att snart kanske han våldtar även hennes barn. Det senare ångrar jag efteråt.

Jag sitter på en restaurang och beställer in mat. Servitrisen frågar mig vad jag vill dricka till och jag svarar ett glas vitt vin. Hon går iväg och efter några minuter kommer hon med ett glas vitt vin. Jag tittar ut genom fönstret och ser någon som irriterad ut av att se mig. Sedan börjar de prata vid bordet jämte om saker jag tycker verkar handla om facebookinlägg jag skrev för tio år sedan. Jag blir nervös och märker att samtalet mer och mer börjar bli mer och mer privat om mig som person. Jag sveper vinet och går ut. Servitrisen frågar mig om jag inte ska ha någon mat. Jag svarar att nej, jag mår illa. Hon säger: ”Men vi har redan börjat laga till den” ”OK. Vad kostar det?” ”240 kronor” Jag stoppar i kortet i kortmaskinen och betalar och springer ut. När jag är på väg hem stryker en polisbil sakta längs vägen som jag cyklar på.


2


Jag blev sexuellt utnyttjad av en äldre man när jag var femton år; det var av en bekant till min mor. Mamma skulle gå till affären när han var i lägenheten, och när hon stängt dörren och man hörde stegen i trappan gick han in i mitt rum. Jag satt och tittade i mobilen med huvudet mot huvudkudden och jämte mig hade jag en stor vit nallebjörn. Han gick då fram till sängen och började ta från mitt bröst och pussa i ansiktet. Jag försökte slita mig loss men han gick då bara på hårdare. Just då öppnade min mor dörren och det enda hon sade var: ”Vad håller ni på med då?” Vi pratade aldrig om händelsen, men ibland kom hon med vissa elaka antydningar; det var som hon anklagade mig för övergreppet. Jag mådde då så dåligt att jag inte klarade av mina studier, varefter hon skrek åt mig att jag kastade bort mitt liv och skulle antagligen sluta på gatan med en av de där Alagarna. En gång kastade hon min skolbok i huvudet på mig.

Sedan under min studentexamen mötte jag upp honom igen. Jag var då lite packad och följde med honom bakom ett snår och han tog av mig trosorna och tog av sig byxorna och han knullade mig hårt. Han sade efteråt att han gick igång på att jag hade studentuniformen på mig och att han alltid velat göra det. Efteråt fick min mor reda på det och hon sade: ”Var du tvungen att ligga med en av mina vänner av alla människor?”


Jag märker att märkliga saker dyker upp i mina vänners kommentarfält på deras facebooksidor. Det är märkliga memes och liknande. De verkar vara riktade emot mig. Jag spelar då in ett eget sommarprat med en datamick där jag berättar om mitt liv varvat med låtar. Precis innan jag ska trycka på ”spara” för att lägga upp det på TikTok avslutas programmet och hela avsnittet raderas. Jag ser massa konstiga inlägg om riksdagspolitiker som jag tycker verka handla om mig. Jag går in och handlar på Apoteket och de före mig i kön verkar härma mitt beteende. När jag går ut och sätter mig på cykeln märker jag att någon skurit i mina däck.

Jag sitter och tittar på Öppet Arkiv med ett TVdrama från mitten av 80talet, som handlar om en äldre man i förra sekelskiftet som bråkar med sin norska hushållerska. ”Tala svenska!” säger han till henne och precis när han säger stängs internet av och det kommer upp ett meddelande att programmet av oklar anledning har avslutats. 


När jag jag sitter och skriver saker hoppar olika ord och lägger sig i mitten av meningen så jag får skriva om. Ibland när jag ska googla avbryts texten innan jag skrivit klart och jag får upp sökningar jag inte ens sökt på. Ibland när jag söker kommer det upp ”så vet du att din partner är otrogen” fastän jag inte ens sökt på det. Går in på sidan Smakprov och börjar läsa Henrik Bromanders böcker ”Riv alla tempel”, ”Vän av ordning” och ”Bara en kram”, och stör mig på den smått pubertala tonen i boken; det tycks mig skrivet av en högstadieelev, med gravt bekräftelsebehov, samt en stark lust att hämnas på sin omgivning; hur kan sådana här alster ens publiceras?

Jag känner att tiden vi lever i inte ger utrymme till eftertanke, eftersom de här nya dataintrångsmekanismerna granskar tankar innan de ens blivit tänkta; en research kan utifrån de här mekanismerna blivit fastställda som vedertagna åsikter.  Vad kan en författare för övrigt förvänta sig idag? Han eller hon skickar in ett manus till ett förlag, förlaget refuserar alstret men använder sedan allting som står i boken emot författaren, kanske snor delar av dess verk och om man i förväg blivit vän med vederbörande på facebook så har man full möjligt att ladda ner en app, som söker igenom hela författarens hårddisk och sprider därefter allting som finns att sprida till övriga svenska förlag och redaktioner.


Jag börjar minnas tiden när jag gick på lekis. Det vita rummet med fruktplanscher på väggarna. Skogaholmslimpa med hushållssost med jordgubbssaft. Sätta ihop pärlband. Baka med personalen. Hur hela tiden radion gick på och man hörde nyheterna. Lukten av fis. hur vi satt i en ring på golvet och kastade en boll till varandra och sade sitt namn. Hur personalen låste in i ett skåp när man varit olydig. Hur jag en gång klämde fingret i dörren. Städerskan som kom och svabbade golvet och lukten av allrengöringsmedel. 

Jag är ute och går med min kompis Annie. Jag kallar någon ”fascist” och jag hör någon säger ”fascist!” ironiskt härmande, och jag ser att två personer står med uppspärrade ögon och tjuvlyssnar på vårt samtal. efteråt ser jag någon skriva massa sms på en mobil och en annan tittar triumferande och talar i en mobiltelefon, så jag och Annie börjar provocera de runtomkring så de verkligen har någonting att prata om. När jag är hemma ringer min mamma och frågar hur det är med mig och om hon får komma förbi. Hon kommer in i köket och säger ”här är ju inte rent” och jag blir så förbannad så jag slänger ut henne.


3



Jag får upp minnen från min facebooksida som är tio år gamla som jag skäms över och att jag samtidigt, när jag raderar dem, skäms över att jag skäms över dem, eftersom det får mig som en ytlig person, som i alltför hög grad bryr mig om vad andra människor tycker om mig. Plötsligt får jag ett sms. Han skriver att jag tillhör fel generation; att hans generation var ironisk och att min generation har ett sådant behov av att hela tiden vara så uppriktiga att vi aldrig kan vara roliga. Sedan säger han att mina inlägg på Instagram inte alls är rolig, helt enkelt därför att jag aldrig lärt mig hur det är att vara rolig och det förstod han samma dag som jag föddes. Sedan börjar han fråga ut mig om en kille som jag pratat med på facebook och vem han är och säger sedan hans namn med en sarkastisk efterton. Sedan blir han plötsligt moralisk och frågar om det verkligen är OK att skriva vissa saker som jag skriver och kommer därefter med Bibelcitat fastän han inte är religiös. Sedan säger han att, ja nu måste han vidare för han bråttom, men att jag åtminstone skulle tänka igenom det jag skrivit, vilket jag lovade honom.

Jag tänker utifrån mitt tillstånd, och att ingen i min hemstad ställer sig på min sida, så ska jag göra en personlig manifestation, så när jag går nerför stan så börjar skalla olika demonstrations utrop och skriker olika krav på politisk förändring. Folk tittar på mig med förvånad och misstänksam min. Jag går ner mot gatan och folk stirrar mig i blicken. I träden i ett parkliknande område har de hängt upp glödlampor och uppe på en utsiktsplats har de cementerat fast en julgran i plåt. Måsar och trutar flyger över mitt huvud och vid en buske vankar en kråka fram. På marken ligger läskburkar och godispaket och framför mig står en papperskorg. Det kör sakta ett seglingsplan över mitt huvud och jag börjar imprivicera en sång som jag börjar sjunga och ser att folk tittar irriterat bort. En man sitter vid en parkbänk med hörlurar på sig och tittar tomt framför sig. Jag går förbi en begravningsbyrå med en gran på tomten. De håller på att gräva upp vägen framför för att de lägger ledningar. Precis när jag kommit ner mot Ica kör en polisbil sakta förbi.


Jag går upp för ett berg och funderar på vad Muhammed egentligen menade när han sade ”om berget inte kan komma till mig, så kommer jag till berget”? Utifrån min roll som influencer känner jag ofta det, att jag känner att om folk inte kan marknadsföra mig, så får jag göra det själv. Kan det vara så Muhammed menade. Jag tittar ut över berget och ser havet utanför med kobbar och skär. Kan det helt enkelt vara så att han egentligen menade, att man bör satsa på sig själv och inte förlita sig på att andra gör saker åt en? Å ena sidan känner jag att jag skulle vilja prata med en imman om den saken men samtidigt vill man ju inte bli indragen i någonting religiöst.

Jag sitter nu framför facebook och har i en timmes tid tvångsmässigt kollat vilka som är inloggade samtidigt som mig, vilket jag ser på den gröna cirkeln som är jämte deras bild i chattfältet. Jag börjar därefter regredera mentalt och sitter för mig själv och pratar om avföring. Sedan kom jag att tänka på att tänka på att jag hört att Eddie Meduza brukade sampla sina fisar, så jag fiser in i datamicken och precis då ringer det en försäljare som frågar hur jag tänkt det med mitt elavtal.


Jag sitter i ett skolbibliotek och lyssnar på ett föredrag om Inkafolket. Man talar om avrättningsritualerna och på deras pyramider och invasionen från spanjorerna. Sedan säger föredragshållaren ”Jag vet ju inte om någon härinne röstar på SD?” När det efter föredraget är dags för frågestund undviker föreläsaren mig när jag räcker upp handen, utan letar hela tiden föraktfullt i lokalen på att någon annan ska ställa en fråga. Plötsligt bara exploderar jag utropar ”Men jesuiterna då? Hur var det då med jesuiterna?” Föreläsaren svarar då: ”Det vet jag faktiskt inte”.

Jag pratar med min mamma om en lokal byfåne, som har spelat in en skiva, där han står med byxorna halvt nerdragna på baksidan av skivan. Mamma frågar ”hurdå?” och jag drar ner byxorna halvvägs och säger ”Såhär” och hon svarar ”Nej, men herre gud. Står du och moonar?” Jag frågar henne sedan om man kan heta Bajs och hon säger att jag är som ett barn. Sedan sitter jag själv i vardagsrummet och funderar på om jag tvättat fittan, så jag för sakta fingrarna över könshåret (som jag trimmat) och luktar. Mamma säger då: ”Nej, men herre gud! Du är ju värre än katten”.


Jag drömmer efter att bli vuxen. I huvudet alltså. Att slippa älta saker från barndomen. Att tvångsmässigt tänka på det. Jag undrar vad det egentligen grundar sig i? Jag sitter just nu och lyssnar på en äldre man som berättar hur jobbigt det var att sätta ihop meccano på 50talet, hur de olika delarna bara föll ihop och att man hade svårigheter att sätta ihop dem igen, och att det ibland hände att skruvarna försvann. Jag försöker komma in med en invändning, men han återkommer ständigt till detta meccano, och säger att mycket i hans sätt att vara beror just på detta. När jag plötsligt säger hejdå tittar han på mig och säger: ”Jaså, det var jobbigt att höra på?

Det ringer på telefonen från ett företag som kallar sig Tele4. De säger att jag måste teckna om mitt abonnemang hos Telia eftersom de i min hemstad lagt ner sin verksamhet. Jag byter då i telefonen abonnemang men dubbelkollar med Telia, som jag får sitta i 40 minuter att komma fram till, som säger att de aldrig hört talas om det här företaget och jag måste åter byta abonnemang igen. När jag sedan kollar min hotmail har jag fått bluffmail från polisen där de påstår att de hittat barnporr på min dator.


Jag sitter och tittar på Lennart Matikainens youtubekanal. Det är riktigt roligt när han sitter och gapar och skriker rakt in i kameran. Jag undrar vem han egentligen pratar med? Sedan finns någon annan SDkanal som heter Swexit TV, där en person i olika lökiga sammanhang sitter och pratar om svensk flyktingpolitik; ibland undrar man om han ens orkat ta på sig byxorna utan sitter i kalsongerna. Sedan är det någon högerextrem f.d. polis som kallar sig SHA 70 som filmar från sitt vardagsrum där han gapar och skriker. Sedan bläddrar jag över till Katerina Janouchs och Aron Flams twitterkanal.

Tänk om man en dag vaknade upp och upptäckt att man sett och upplevd i sitt liv bara var en dröm. Du vaknar upp tittar runt och upptäcker att din kropp endast består av en hjärna full av sladdar som läkarna hållit dig i liv ända sedan födseln för att mäta dina hjärnmönster. Eller tänk att du aldrig existerat mer än i en tanke i en elak gubbe i rymden som just då håller på en stroke, och du kämpar i villfarelsen att aldrig har funnits och att du nu ska slockna helt. Sånt tänker jag ofta på. I filmens värld när någon anklagas för ett den minns, är nästan alltid den tilltalade skyldig. Tänk om jag är skyldig till något jag inte minns?


4


Det ska vara tyst på bibliotek. En fråga som fylldes mycket på sociala medier ett tag. Just då var det trendigt av kulturarbetare och journalister att ta den typen av frågor på sociala medier. Plötsligt hände någonting som gjorde det otrendigt. Jag vet inte vad det var. Om det var covid eller om det var Rysslands anfallskrig mot Ukraina. När covid kom 2020 började butikerna stå med tomma hyllor eftersom folk bunkrat upp. Framförallt toalettpappret tog slut fort. Då passade butikerna på att höja sina priser. När åtgången började minska på varorna behöll butikerna sina priser; därav visade sig att tesen är fel att storbutiker sänker varupriserna.

Våren 2020 mötte jag en vaccinmotståndare första gånger. Eller rättare sagt: Jag tror det är enda gången jag gjort det. Sedan har de ju hållits gömda. Men det var första gången jag stötte på problemet överhuvudtaget. Han sade att han inte trodde covid fanns. Att det var som vilket influensa som helst som skulle gå över.


Jag har de senaste tio åren haft en osunt stark dragning till svenska TVserier: Bron, Morden i Midsummer, Luther, House, Morden i Sandhamn, Morden i Helsingör, Law and Order Special Unit, CSI, Wallander, Maria Wern, Jordskott, Nurse Jackie. Jag tittar däremot sällan på Melodifestivalen. olika tävlingsprogram som Mästarnas Mästare eller Fångarna på Fortet. Inte heller Farmen eller Robinson. Inte så ofta På Spåret heller. Däremot Vad blir det för mat?, Husdrömmar. Fuskbyggarna och Trädgårdstider.

Jag börjar att tänka på den turkiska TVserien Lögnen. De sade någon där att det var någon släkting som hade en dyrgrip som någon släkting ville ha som arv. Sedan var det en annan gång när någon gick ut från ett hus och sagt att han var (han pratade högt om sig själv i tredje person) en idiot eftersom han blivit ihop med en dotter till en känd miljardär. Sedan var det någon scen där någon kom in i ett hus och anklagade någon för att han stängt av hans vatten och att de vaktade vid ett galler vid något företag. Och så någon scen där de stod med någon audi med tallar runt om vid ett hus i en sluttning. Sedan var det någon scen där de flytt över till gränsen till Iran.


Det är aldrig OK att hänga ut någon på nätet. Vi känner gärna den enorma glädjen när vi själva gör det emot någon som behandlat oss illa, men när vi ser någon annan göra det och vi möter den individens ömkliga röst, hur vedervärdigt brott han än gjort, känner vi bara medlidande med person och då är det inte längre värt det.

När Salman Rushdie blev knivskuren förra året påstod Jens Liljestrand att Rushdie gått så mycket på knäna för Ayathola Khomeinis dödsdom att han bett muslimska världen om en offentlig ursäkt för ”Satansverserna”. Låt se hur den ursäkten såg ut: ”″As author of ‘The Satanic Verses’ I recognize that Moslems in many parts of the world are genuinely distressed by the publication of my novel. I profoundly regret the distress that publication has occasioned to sincere followers of Islam. Living as we do in a world of many faiths this experience has served to remind us that we must all be conscious of the sensibilities of others.″ Jag ber därför alla som känt sig kränkta om mina skämt om kändisar på Instagram om ursäkt då på samma sätt för helvete. Så var det med den yttrandefriheten. Det är jag och Rushdie typ.


Klockan är precis innan 7 och Willys ska precis öppna. Jag står vid ingången men skjutdörrrarna är stängda. Länge bort står en kvinna i jympakläder vid en bil och pratar med en mobiltelefon och ser triumferande ut. Helt plötsligt kommer två äldre män med kundvagnar och ställer sig. De ene den säger: ”Jag lagar mycket mat; raggmunk och korv stroganoff. Det är så att de har laser som reglerar vattnet i kranarna. Det var någon som blivit avskedad inom Miljöförvaltningen eftersom han huggit ner för många träd och kört vägmaskin i skogen”. När jag varit och handlat och är precis hemma ser jag hur mannen cyklar förbi med glatt leende.

De som jobbar och har vanliga jobb idag, det är ju de som är den nya överklassen; om man tittar globalt sett; de har bil, villa och utlandssemester. De förstår inte att om de skulle få det de vill ha, så skulle de vilja ha det ännu bättre. Jag får ofta höra av min, av folk som jobbar, när jag är på bussen: titta hon ser ut som en docka, hon måste vara helt blåst, jag skulle aldrig ligga med en sådan tjej. Nej, men tror ni jag vill ligga med er då?


Jag försöker få tag på en talesperson inom Moderaterna, där jag vill ställa frågan till dem, om en sak jag hört på stan om att unga människor lägger pengar på dataspel och resor istället för vården, och vill höra deras svar på det. Jag ringer upp huvudkontoret men de öppnar inte förrän 9.00. Så jag ser numret för Moderaterna Riksdagen:

  • Hallå, det är Riksdagen.
  • Är det här Moderaterna?
  • Vem på Moderaterna? För de har inget särskilt nummer.
  • Nej, nej. Men då lägger jag på.

Plötsligt ringer min faster: 

- Jag har sett att David Hellenius Hellenius gillat någonting du lagt upp.

  • Jaså, det har jag inte sett.
  • Ja, eller det var något bild som du var vad heter det ”taggad” på.
  • Jaså?
  • Ja, han kanske kollar upp min sida också. Jag kanske hamnar i TV?
  • Ja.
  • Ja, man ska ju inte bli alltför fåfängd men tänk om David Hellenius helt plötsligt skulle bli intresserad av mitt torftiga liv.
  • Ja, det hade väl varit trevligt?
  • Men det där kändisarna, de är nog egentligen som oss. Det är bara det att vi i Sverige ska vara så jävla avundsjuka.
  • Jaha.
  • Ja, de tjänar väl en del men det är väl ingenting emot de som går på massa bidrag?
  • Mmmm.
  • Och de har nog mycket värre problem än oss andra. De kan ju inte gå på toa innan alla vet vem de är. Nej, nu måste jag vidare. Hej.

Jag tittar efter på min facebook och ser att någon lagt upp en bild på en fet gubbe i en solstol, som är taggad till ett fakekonto till David Hellenius.


Jag går ner och promenerar vid havet och jag möter en kille som sett mig gå runt där och frågar mig vem jag är. Jag tycker han verkar obehaglig och säger att jag har bråttom hem för att diska, men han säger att det kan väl vänta. Han har upptäckt att några kilar har ramlat nerför järnvägsbron och ringer därför polisen och tipsar dem. Han säger att när han gick där förbi var han rädd att tåget bara skulle rasa rakt över gränsen. Sedan säger han att jag bara göttar mig. Sedan blir jag sittandes med hans bror som säger att massinvandringen gått för långt och det såg man bara hur det ser ut i Malmö. Jag nämner Breivik och han säger att ja, han är ju ingen trevlig kille men fortsätter massinvandringen som det gör nu kommer vi få fler såna fall.

Sedan börjar han prata om att Gustav Wasa och Gustav II Adolf på 15-1600talet gjorde så att Sverige blev mer kulturellt homogent, och att de lyckades med det som Stalin misslyckades med 1930talet i Sovjetunionen. Killen med järnvägsrälsen säger då, att när han gick i skolan och det kom folk från andra länder och höll föredrag så var de ärligaste av de var de som sade om västvärlden bara sket i oss hade det varit bra. Jag tackar då för mig och han frågar mig om jag inte hem och äta middag hos hans mamma men tackar nej. När jag kommer hem har killen skickat en vänförfrågan till mig på facebook.


Jag sitter och åker bil med min mor. På bilradion går ”Spanarna” på. De talar nu om åldrandet och vilken ålder som är mest ute. De säger att nu är man ju tonåring upp till 30 och ska föräldrar som kör taxi åt en upp i vuxen ålder. Sedan börjar de tala om att man bör vara uppmärksam på alla trollkonton på sociala medier där folk har påhittade namn, som iofs kan vara ganska roliga, men kanske inte alltför pålitliga. Jag tittar ut genom bilfönstret och ser en och annan gran och en kyrka.  Jag harklar mig lite grann och plockar fram en Läkerol ur jackfickan.

Idag har min far hjälpt mig att slänga skräp på tippen. Han har hyrt ett släp och vi har lassat på massa gamla saker som legat i mitt källarförråd. Vi lyfter upp det från källaren och slänger det på släpet. Jag går ur bilen och lyfter upp bommen på gatan så pappa kan köra förbi. Jag har ett kort från Vivab som jag visar upp i ingången till sopstationen. I himlen drar några mörka mål. Pappa kör upp vid containern och vi kastar ner en gammal soffa och annat skräp och kör sedan hem.


Jag känner en djup oro för att någon gång kanske skrivit någonting olämpligt på facebook som jag inte står för. Jag har levt i en naiv tro att det inte spelar någon roll, eftersom facebook inte är det verkliga livet, men tänk då på alla som fått detta kastat i ansiktet på sig hela dagarna; hur kul tror jag att de kan känt det?