Ett gult kuvert låg idag i Knuts brevlåda. Det stod i det att kommunen planerade en damm i närheten av var han byggde. Knut plockade upp mobiltelefonen i sin jackficka och ringde kommunens växel. Han fick fem alternativ, med olika enheter inom kommunen han kunde ringa, han tryckte gatuförvaltning och han fick vänta i tio minuter, innan han kom till automatsvarare, som bad honom ringa senare. Knut började då och rota med sin disk, när det kom ett smatal från polisen. ”Ja”, svarade polisen i andra sidan luren, ”du behöver inte vara orolig, vi gör bara en koll på att invånarna i den här stan är beredd om det skulle uppstå en kris. Du kan helt bortse från det här samtalet”. Klas fortsatte diska och när han diska klart ringde han åter igen kommunen.
- Ja, gatuförvaltningen.
- Ja, jag har fått ett brev idag från kommunen idag, som står att det ska byggas en damm på mitt område.
- Vilken adress bor du på?
- Klarvägen 5.
- Ja, det står att de ska bygga en damm där, men arbetet är inte färdigt än.
- Men hur kommer det drabba oss som bor här?
- Det kan jag tyvärr inte tala om.
- Varför det?
- Jag har tyvärr inte de uppgifterna.
Knut börjar borsta tänderna. Han känner hur det svider i tandköttet; troligtvis har han fått en muninfektion. Plötsligt ringer det på dörren. Det står ett äldre par och en liten flicka. ”Vad gäller det?” ”Känner du dig till freds med världen som det ser ut?” ”Nej” ”Vill du göra den bättre?” ”Ja, men det kan jag inte” ”Du kanske vill ha någonting att läsa?”, säger mannen och ger Knut en skrift från Jehovas Vittne. Knut kastar häftet bland pappersåtervinningen.
Knut börjar gå igenom sina räknar. Han tycker siffrorna hoppar fram och tillbaks på datorskärmen. Plötsligt ringer det på dörren. Knut öppnar dörren och det står två hantverkare i dörrkarmen. ”Ja, vi ska bara mäta olika former och sprickor här. Det tar inte lång tid”. När de är klara svarar de: ”Ja, det var allt för den här gången” och stänger dörren.
Andra veckan började bullret komma. Det kom först på nätterna, sedan fortsatte det på dagarna. Knut ringde kommunen, men ingen kunde veta vad det var. En dag ringde de på dörren. Knut frågade vad de ville. De stod två personer i dörröppningen och bara stirrade. Efter tio minuter blev Knut arg och skrek att han undrade vad de ville. De sade då att han inte borde vara så arg. Sedan gick de. En timme senare ringde polisen och sade att Knut uppträtt hotfullt. Han frågade då vad de här människor ville honom. Polisen sade att det här var bara två ensamma människor som sökte sällskap. Knut lade då på. En timme senare ringde en sjuksköterska på dörren. Hon frågade Knut om hon fick titta in. När hon satte sig i Knuts kök sade hon, att hon upplevde Knut som aggressiv och att han fått klagomål från hyresvärden. Sedan gick hon.
Tredje veckan började skakningarna. Knut ringde hyresbolaget som inte svarade. Han ringde kommunen, som sade att Knut troligtvis led av vanföreställningar. I sin desperation kontaktade han brottsofferjouren. De svarade att de hade bättre för sig. Sedan flyttades huset med det forsande vattnet från dammen.
-Joel Abrahamsson
